Hur stort problem är inavel för den svenska vargstammen

22 Sep

Med hjälp av stamtavlan (som är väl känd för svensk varg) och markörgener kan genomsnittligt släktskap och inavel i den svandinaviska vargstammen skattas. Inavel mäts med inavelskoefficient, F, sannolikheten att generna i ett kromosompar är lika genom arv. F=0.28 i sen svenska vargstammen, detta är högre än för helsyskon. Tidigare undersökningar kopplade defekter hos zoo-vargar till hög inavel. Inaveln vid zoon har sedan dess reducerats, men antalet ”grundare” är lågt och jag tror att sveríges zoovargar har mer än hälften av inaveln hos de nuvarande vilda svenska vargarna. Även för djurparker vore ett inplanteringsprogram för att sänka inaveln och öka den genetiska variationen något att tänka på.  Vid obduktion av vargarna som skjutits vid licenjakten 2010 hittades inte defekter som indikerade inavel, men vid obduktion av de som dödades 2011 fanns det några defekter som kan ha berott på inavel. Fertiliteten (kullstorleken) hos de svenska vargarna verkar ha reducerats till följd av inavel, även om den inte är låg jämfört med jämförliga vargpopulationer. Okulära och subjektiva observationer tyder inte på att svensk varg är svårt hämmad pga inavel.

Hög inavel förknippas med låg genetisk variatation. Detta försämrar en populations förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden. Hög inavel ger generellt lägre vitalitet och fertilitet, vilket bör yttra sig som större sårbarhet och högre risk för utdöende.  

Olika undersökningar i andra organismer (mest i kontrollerade försök) visar att tilltagande inavel kan leda till utdöende av en linje, och inaveln behöver inte vara större än hos den svenska vargstammen för detta. Undersökningarna visar också stora olikheter mellan olika genom hur de reagerar på inavel. Det finns många exempel på till synes livskraftiga populationer, som har hög inavel (t ex bäver i Sverige).

Exempel på en starkt inavlad vargpopulation som överlevt
Det finns ett exempel på att varg klarar av mycket hög inavel utan att tyna bort. Det är den amerikanska ön Isle Royale. Denna ö är en nationalpark med ett väsentligt syfte att studera en liten isolerad vargstam i frihet. I slutet på 40-talet kom några vargar över isen och grundade en vargpopulation, som fortfarande finns kvar. Antalet är utsatt för stora svängningar omkring 20 och typiskt fördelad på tre flockar, dvs 6 reproducerande djur. Människan ingriper inte, så vargpopulationen anpassar sig till det naturliga taket.  Populationen är mycket tätare än den svenska. Konflikter mellan vargar en påtaglig dödsorsak. Livsmedelstillgången (huvudsakligen ”älg”) är inte så riklig som i Sverige, svält är en vanligare dödsorsak. Isle Royale populationen visar symptom på inavel. Migration är ovanlig och inaveln har med all sannolikhet tidvis varit större än den i Sverige, men 1997 invandrade det en ny reproduktiv varg, som snabbt sänkte inaveln och spred sina gener, men sedan dess har inaveln stigit igen. Ett exempel på att arter av lo också kan fortleva med hög inavel

Inaveln ökar med tiden, men dess effekter minskar
Den formella inaveln uträknad från stamtavlan ökar generellt i alla populationer. Inaveln blir större ju fler generationer man går tillbaks, inavel är något relativt som refererar till en nollpunkt, inte ett absolut mått. I Skandinavien är det de först invandrade vargarna som räknas som obesläktade. En mycket långsamt ökande formell inavel leder sällan eller aldrig till undergång eller försämringar. Det finns krafter som motverkar inaveln. Inavel som beror på släktskap långt tillbaks i tiden är generellt mindre allvarlig än nyligen uppkommen inavel. Den mest grundläggande kraften och viktigast i ett evolutionärt perspektiv är mutationer, arvsanlag och DNA-koden förändras. Mutationer har dock små effekter i de kortare tidsperspektiv som är relevanta för varg i Sverige. En del av de anlag som orsakar inavel är recessiva. Inavel innebär att ett negativt anlag kan komma både från modern och faderna som båda bär på exakta kopior från en gemensam anfader för anlaget. De inavlade individerna kan ha det recessiva anlaget i båda sina genuppsättningar och är därför nedsatta.  När en inavlad varg får lägre livskraft och fertilitet selekterar det naturliga urvalet mot dessa gener och frekvensen av gener som orsakar inavel sänks. Därmed minskar inavelns negativa effekter. En del anlag är sk recessiva letaler, de leder till att zygoten dör. Ofta resulterar detta i en tidig abort som inte observeras eller registreras som missfall, bara som en lägre fertilitet. De svenska vargarna har reducerad fertilitet pga inavel, jag är ganska säker på att denna inavelseffekt är mindre i dagens svenska vargpopulation än när fertilitetssänkningen observerades. Man kan uttrycka det så att heterozygoti tenderar att bli mer vanligt än man förväntar från den av stamtavan beräknade inaveln. Det finns indikationer på att detta är fallet i den skandinaviska vargstammen. Inte bara anlagen för inavelsdepression selekteras emot, utan hela segment i kromosomerna omkring anlagen. Det naturliga urvalet kommer också att gynna anlag som på olika sätt kompenserar för viktiga funktioner som fungerar sämre med inaveln. Ett argument för att öka storleken av en liten  inavlad population skulle kunna vara att en större del av inaveln blir ”gammal” och således mindre allvarlig. Experiment samt observationer i djurparker indikerar dock att denna minskande effekt av inavel i inavlade populationer har begränsad betydelse. 

Fragmentering och inavel
Om en stor population fragmenteras i mindre starkt inavlade, som man kan se den svenska vargstammen som, har detta fördelar för helheten. Den genetiska variationen bevaras bättre och det genomsnittliga släktskapet växer långsammare. Genom att olika delpopulationer är olika är chansen att några överlever förändringar större och kan sedan ersätta de delpopulationer som slagits ut. Hybridiseringen mellan individer från olika inavlade populationer ger en starkt stimulerande effekt. 

Reflektioner
Man kan ha allmänna funderingar av i vilken grad man skall låta naturen sköta sig själv i  sk naturliga populationer. Det är naturligt att några få individer kolonialiserar ett område där arten inte finns och ger upphov till en inavlad population. Det är naturligt att fragmentering kommer och går och kanske inte skall ses som ett permanent mönster. Varför är det så viktigt att höja vitalitet och fertilitet, när det verkar ganska uppenbart att vargarna klarar sig bra med tillräckliga marginaler som det är? Inaveln är visserligen ett långsiktigt hot mot överlevnaden av den skandinaviska vargstammen, men varför kan man inte vänta tills hotet är mer akut och uppenbart med avancerade och dyra åtgärder?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s