Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013

2 Dec

Några argument från oppositionens motioner analyseras inför riksdagens planerade diskussion och omröstning om rovdjurspropositionen den 5 december.

Det finns mycket kritik mot vargförvaltning och rovdjurspropositionen. Jag fokuserar här på bara på varg. Jag utgår från kritiken såsom den formuleras i ”parti”-motionerna till regeringens rovdjursproposition hösten 2013 (2012/13 191). Citat rödas. Motionerna är: MJ1 (S); MJ2 (V) och MJ3 (MP). DN 5 dec http://www.dn.se/ledare/signerat/rovdjurspropositionen-skjut-forst-och-overklaga-sen/ tar upp några frågor som behandlas i den här artikeln.

”Vetenskapligt underbyggt”

Alla tre motionerna trycker på att det skall vara vetenskapligt underbyggt. ”vetenskapligt underlag gällande genetik måste finnas på plats och ingå som underlag för att kunna bedöma gynnsam bevarandestatus”;” att det inte baseras på vetenskapligt underlag”;

Det genetiska underlag som hittills använts för varg betecknar jag som genetikprofessor delvis som missbruk av ämnet genetik, och detta smittar av sig på motionerna. Tyvärr finns det skäl att vara skeptisk till att få en enhetlig syn på kontroversiella frågor från forskarsamhället, tvärtom skiljer sig forskarnas deklarerade uppfattning radikalt, och det gäller även komponerade grupper av forskare. Naturvårdsverket har inte visat sig vara någon tillförlitlig domare, och det blir inte mer vetenskapligt underbyggt för att det passerar Naturvårdsverket. Men att hänskjuta de svåraste uppgifterna till Naturvårdsverket är ju ett sätt för riksdagen att skjuta ifrån sig ansvaret för dessa. Både domaren (expermyndigheter och statsmakter) och forskarna måste lägga till en stor dos objektivt sunt förnuft, men för varg går detta trögt.  Min uppfattning är att omöjligheten av få vetenskapligt väl underbyggda beslut kommer att leda till civilisationens undergång. Det rör inte bara varg. Jag berörde detta i min avskedsföreläsning med bl a svensk varg som exempel och har startat en blogg bla med denna utgångspunkt.

Det finns mycket vetenskap i Sverige bakom ett vargpolitiskt beslut, troligen mycket mer vetenskap relaterat till beslutets betydelse för Sverige än för andra beslut. Sverige har en unik kontroll över vargens stamträd och gott internationellt rènomme både för varg och bevarandegenetik. Under decennier har mycket vetenskap utförts beträffande varg och då inte minst för att ta fram underlag för att bedöma om förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda. Detta reflekteras sedan 2008 i något tusental relevanta dokument med input från tusentals personer inkluderande de mest kvalificerade (typ remissvar på utredning). Tre statliga utredningar med bäring på varg har utförts de sista åren och remissbehandlats, varav en hade fokus på gynnsam bevarandestatus. Många organ såsom rovdjursföreningen och de 5Stora och utredningar förmedlar informationen till allmänheten inklusive riksdagen. Dessutom finns mycket material redan från den föregående rovdjursutredningen. EUs ingripande föranledde ännu mer utredande och faktasammanställning och ett års fördröjning av proppen. Dessutom har jag under några år skrivit många artiklar på två vargbloggar med mycket vetenskap, de är https://vargweb.wordpress.com/ och http://vargdag.wordpress.com/ .  Dessa blogge bidrar avsevärt till det vetenskapliga underlaget och vederlägger en del genetiska skrönor.  Det är fel att det inte finns vetenskapligt underlag. Det har kanske inte varit så bra sammanställt eller belyst de allra viktigaste punkterna, men ambitionen har varit att hjälpa riksdagsbeslutet. Så det är helt fel att påstå att det inte finns, fast klaga på att det inte är bra sammanställt kan vara berättigat.

Vad behövs för att varg skall uppnå gynnsam bevarandestatus?

Propositionen anser baserat på det vetenskapliga underlag som finns att varg har uppnått gynnsam bevarandestatus. Rovdjursutredningen presenterades i april 2011. Sedan dess har nya omständigheter tillkommit. Vargstammen har blivit 60% större, inaveln har sjunkit, migrationenen har ökat och nästan tre års forskning har tillkommit. Sedan rovdjursutredningen har Naturvårdsverket inte tagit ställning. En uppsats av Laikre m fl 2013, som inte anser att vargstammen har gynnsam bevarandestatus, har tillkommit och i juni 2013 spreds en skrivelse av 11 forskare som anser att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Bland undertecknarna ingår Naturvårdsverkets viktigaste rådgivare om varg senare år och huvudförfattaren till EUs rovdjursriktlinjer. Jag stödde dokumentet, men skrev inte under, för jag tyckte det räckte med ett lägre vargantal (FRP). Jag erbjuder mig att officiellt motivera att varg har gynnsam bevarandestatus med ett minsta antal, som kan väljas mellan 170 och 270, om en tillräcklig kvalificerad förfrågan kommer om ett valt antal inom intervallet, och det ter sig tillräckligt troligt att detta antal verkligen skulle implementeras. Om det saknas ett tillräckligt kvalificerat vetenskapligt underlag för det exakta värdet inom intervallet 170-270 som väljs med någon vetenskaplig procedur, är det alltså relativt lätt och snabbt utforma en vetenskaplig motivering för att det valda värdet duger enligt direktivet. Däremot är det nog otänkbart att fastställa kraven för gynnsam bevarandestatus, så att inte några kvalificerade forskare skulle förkasta dem. Samstämmighet hos alla forskarna bör ingen hoppas på eller ens försöka inrikta arbetet emot.

”Definitionen av långsiktig livskraft bör här ta sin utgångspunkt i det breda vetenskapliga stöd som finns för en genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500.”

Detta är en central fråga för forskares olika åsikter och för de mycket polariserade konflikterna. Förutspås läget för den svenska vargstammen vara bättre om hundra år än idag, vilket är fallet med propositionen, är det intuitivt mycket troligt att den kan betraktas som långsiktigt livskraftig och fordrar en klarare motivering för att inte betraktas som långsiktigt livskraftig. Det är inte klart uttryckt att detta är ett krav för gynnsam bevarandestatus, eller rättare sagt det är uppenbart att det inte är ett krav. Definitionen är vad jag förstår:  ”Population in a given biogeographical region considered the minimum necessary to ensure the long-term viability of the species”, det är inte klart . Avsåg regelverket att göra detta sätt att beräkna FRP till ett krav skulle det ha formulerats tydligare av direktiv och riktlinjer. En motion tycker att riktlinjerna skulle skrivas om eftersom de inte anses överensstämma med direktivet. Men riktlinjerna har funnits länge och kände de som utarbetat dem eller EU ett sådant behov skulle de säkert skrivits om vid det här laget. Ett sådant krav vore mycket olämpligt, eftersom det inte är något vetenskapligt väldefinierat krav. Det är inte väldefinierat vilken population som skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500, och inte heller innebörden i minst 500 är definierat. Önskemålet Ne>500 gäller för en helt isolerad konstant ö population för att just denna population skall vara livskraftig över många hundra generationer. Men ”den svenska vargen” är ingalunda en sådan i all framtid helt isolerad numerärt och geografiskt konstant population. Forskningen är inte utvecklad för tillämpningar på fluktuerande icke avgränsade delar av en art, och resonemang om verkliga populationer blir oundvikligen inte transparanta, komplicerade, svårförståeliga, osäkra, inte möjliga att ”reellt” kvalitetsäkra och kommer oundvikligen att bli en källa för kontrovers och frekventa ändringar delvis beroende på politiska vindar. Man kan generalisera och ta till lite för mycket för okontroversiella arter. Men varg är den kanske allra kontroversiellast arten och dessutom är den som art ohotad (”least concern”). Detta gäller även för den nordeuropeiska underarten om det finns en sådan. Den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska överlevnad är tryggad, eftersom dess Ne är många tusen, och den svenska vargen är en del av den nordeuropeiska. Kanske finns det en avgränsad lokalras i Sveriges och dess närhet och motionärerna vill trygga överlevnaden av en mindre lokalras? Historiskt finns ingen sådan svensk (eller skandinaviskt eller ens fennoskandisk) lokalras med kontinuitet att slå vakt om.

Jag passar på att göra premiär med ett eget utspel: för att genetiskt bevara den nordeuropeiska vargen i ett evighetsperspektiv tror jag det räcker med att det totala antalet i Nordeuropa inte sjunker under 10 000 (av säkerhetsskäl väsentligt mer än Ne=500). Detta utöver det mer kortsiktiga och lokala bevarandet inklusive geografisk spridning, där det för Sveriges del räcker med propositionens förslag inklusive krav på mer än en per reproduktiv migrant per generation.

Trots många frågetecken och att det inte är strikt nödvändigt, ställer jag – som genetikprofessor – upp på att det är önskvärt –fast inget krav för gynnsam bevarandestatus – att den svenska vargen står i genetisk kontakt med andra vargar så Ne blir minst 500. Detta kan antas vara fallet om ”det effektiva uppsamlingsområdet” har minst 2500 vargar. Jag tycker detta skall utredas bättre det närmaste decenniet. Vad som är genetisk kontakt kan i avsaknad av väsentlig utveckling av teorin sättas till minst 1 reproduktiv migrant per generation, men kontakt med avlägsna vargstammar kan ackumuleras med tiden och lägre kontaktnivå med avlägsna stammar kan göra värdet högre. Migrationen över avgrånsningen (Sverige eller Norge+Sverige eller Norge+Sverige+Finland) skall förmodas vara större än ett. Ettan nämns som ett krav på genetisk kontakt och det är inte en tumregel, utan något på teoretiska grunder fastlagt mycket centralt gränsvärde. Om den genetiska kontakten är lägre, så ”driver” en relativt isolerad population iväg från andra delar utan gräns. Det begränsade genetiskt inflödet från omgivande vargar kan inte stoppa detta om migrationen är mindre än en ”effektiv” migrant per generation. Negativa mutationer, slumpmässiga genfrekvensändringar, förlust av genvarianter ackumuleras utan gräns och kan endast kompenseras av selektion och mutationer i en tillräckligt stor population (Ne>500). Men kommer minst en migrant per generation kan dessa negativa förlopp inte fortgå utan gräns, utan bara till i viss grad och med begränsad verkan. Då blir Ne i den svenska vargstammen inte så långsiktigt betydelsefull. Eller uttryckt på annat sett – migrationen gör att det område Ne räknas över kan ökas väsentligt. Även om migrationen är mindre än 1, så gör även en låg migration att avvikelserna utvecklas långsammare och det geografiska området populationen kan räknas över blir större. Över finska gränsen har det sista varg-generationen kommit fyra migranter, trots att vargpopulationen i Finland minskat. Jag tycker därför det inte råder någon tvekan om att Finlands vargstam kan räknas in. En del av migranterna kommer från Ryssland, osäkert på hur stor del, men det kommer ett direktbidrag från den ryska stammen. Detta är direktmigranter men gener kan immigrera genom den ackumulerade effekten i tidigare led (typ farfars mormor). En liten del vargar vandrar hundratals mil mellan födelse och reproduktion. Den kumulerade effekten kan inte avgöras direkt genom studier av märkta vargar men genom skillnader i genetiska markörer mellan olika delar av utbredningsområdet och kan mätas med FST.  FST värdet avgör om tillräcklig genetisk kontakt finns. FST studier tyder på att ”uppsamlingsområdet” för det Ne som skall vara >500 sträcker sig väsentligt längre bort än Finland. Det finns idag inte tillräckligt skäl att deklarera att Ne är för litet i ett milleniumperspektiv, och därför fordras inte att den svenska vargstammen blåses upp över vad propositionen föreslår för långsiktigt bevarande.

På kort sikt är det viktigt för svensk varg att sänka inaveln. Detta höjer den svenska vargstammens omedelbara värde, men förbättrar också vargens situation i Nordeuropa i ett evighetsperspektiv.

 Reduktion av inavel går snabbare med låga vargantal och selektiv vargjakt inriktad på att minska inaveln. Om man så önskar kan man när inaveln reducerats blåsa upp vargstammen senare och då blir vargens tillstånd om tusen år bättre än om man (enligt motionerna MJ2 och MJ3 och hur man gör med dagens frånvaro av förvaltning) börjar med att blåsa upp vargstammen.

Om man – om några decennier – finner att Ne är för litet i ett evighetsperspektiv kan detta kompenseras med translokationer, vi har redan förberett för detta genom import av ryska vargvalpar till djurparker. Det räcker alltså med en framgångsrik translokation ungefär varje decennium för att – vid sidan av den naturliga immigrationen från Finland – knyta ihop ett mycket stort geografiskt område och därmed vargantal, och det är för tidigt att säga att det inte går. Jag är inte säker på hur det är med bevarande i evigheten, men jag är säker på är att situationen mot evigheten inte försämras genom att sätta FRP=170 tills inaveln reducerats och att ”uttaget” till dess skall göras, så att inaveln minskar.

Jag har tänkt mer om vargantal inför evigheten på https://vargweb.wordpress.com/2013/08/26/tillrackligt-manga-vargar-for-evigheten/

och föreslår i stället lägre FRP-värden, som med större eller mindre marginal baseras på kortsiktiga MVP-kriterier (t.ex. utdöenderisk inom 100 år).

Värden på FRP enligt propositionen ger avsevärt högre överlevnadschans än 10% för avsevärt längre tidsperioder än hundra år och ligger därmed över direktivets minikrav för lång tidshorisont.

Regeringens föreslagna referensnivå för varg, 170–270 individer”… ”tar nämligen inte hänsyn till den genetiska isolering och höga inavelsgrad som den svenska vargstammen fortfarande har och som är avgörande för den långsiktiga livskraften för arten.”…” Att dessutom bortse från genetiken i en så inavlad population som den skandinaviska vargstammen gör beräkningen meningslös

Propositionen leder till att vargstammen får lägre inavel och följaktligen högre långsiktig livskraft än förslagen i MJ2 och MJ3. De MVP värden som erhålls med bortseende från genetiken blir något högre än om man tar hänsyn till genetiken. Denna effekt är visserligen liten, men beräkningarna är i högsta grad meningsfulla och kritiken är obefogad.

forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och USA visar att antalet medfödda defekter hos skandinaviska vargar har tredubblats sedan stammen etablerades i slutet av 1970-talet. Att under dessa omständigheter bortse från genetiken

Studien styrker inte att ökad inavel ger fler deformationer, här är min utvärdering av studien Räik13 .

Vi kan dock inte acceptera att regeringen vill tillåta licensjakt på varg och järv som enligt vår mening inte har gynnsam bevarandestatus.

Genetisk urvalsjakt gör en migrant till två, och låga vargantal jämfört med höga fördubblar också antalet migranter. För att förbättra långsiktigheten bör inaveln sänkas. Är det svårt med valpflytt och fasta revir i renbetesland, kan man inte frånhända sig det verktyget. MVP analysen (som avser dagens inavlade vargar) visar att den inavlade vargen är tillräckligt ”kortsiktigt” livskraftig, men den långsiktiga livskraften förbättras med inavelssänkning. Det vore biologiskt sundare att prioritera en långsiktigt livskraftig vargpopulation med lägre inavel än många fler vargar idag än vad som verkligen behövs för ”kortsiktig” överlevnad och därigenom acceptera en högre inavel om några decennier. ”Smalare men vassare” vargstam åtminstone det närmaste decenniet.

Annonser

5 svar to “Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013”

  1. Bo Bergström 4 december, 2013 den 06:16 #

    Dag-Tack för att Du orkar utgöra en förnuftets röst i denna till synes evigt fruktlösa åsiktscirkus! ”Keep up the good work” (please:-) Med bästa hälsningar! Bo Bergström Dr i zooekologi, Docent i Marin zoologi

    • DagL 4 december, 2013 den 07:32 #

      Tack för komplimangen. Ofta känner jag mig som detta bedrivs i ett vaakuum eftersom det är ytterst sällan jag får vetenskapligt väl kvalificerade kommentarer som kan fördjupa min kunskap, och det är mycket sällan någon i debatten länkar till någon av mina artiklar.
      Nä jag säger att jag tänker sluta lägga ned mycket energi på bloggarna om EU lägger ned sitt överträdelseförfarande. Fast helt pålitlig på den punkten är jag inte.
      Jag känner mig dock framgångsrik i att påverka vargfrågan och tror inte propositionen skulle sett ut som den gör om jag inte agerat.
      Jag har förresten inte så hemskt mycket emot många vargar, det är mera att jag som forskare jag vill ha vetenskapligt hållbara resonemang omkring minsta antal i ett läge där politikerna efterfrågar sådana resonemang. Hur många vargar har med politik att göra men minimet är ett problem som definitiv är för svårt för att inte genetikexperter (forskare) måste ha ett inflytande och bidra med resonemang. Och jag stödjer iden att vi skall ha biodiversitet enligt ”direktivet” för civilisationens överlevnad men jag tycker också att för cvilisationens överlevnad vi inte skall hårddra och överutnyttja direktivet. Eller rättare sagt låta vissa forskare och experter göra det.

      • Bo Bergström 4 december, 2013 den 08:20 #

        Dag-Tack för snabbt och positivt svar! Jag delar fullständigt Dina åsikter både om vargen vara eller icke vara och om olika intressenters ”misshandling” av det vetenskapliga förhållningssättet!
        Som konsult skrev jag underlag till delar av Naturvårdsverkets förslag till förvaltningsplaner för björn, järv och lo (Gud ske lov inte varg). Utifrån min bakgrund som fiskeribiolog (krill i Antarktiska och arktiska vatten och Pandalus i Nord Atlanten) så är jag bestört över hur oprofessionellt terrestriska viltresurser förvaltas generellt! Vargen är bara ett exempel, som dessutom fått alltför stort utrymme. Skarv och säl är ytterligare exempel som tyvärr fått för lite urymme. Vildsvin etc. etc. Det verkar som om det förvaltnings tänkande som varit självklart inom fiskeribiologin sedan ICES grundades i början av 1900 talet är en nyhet för många svenska terrestriska universitets ekologer förutom de som har skoglig bakgrund eller lanbruksbakgrund.

        Rörande de inavels argument som förts fram med så stort engagemang av Laidre med flera i vargdebatten så undrar man ju stillsamt om inte andra mindre ”karismatiska” viltarter också vore förtjänta av förespråkare…Bäver till exempel återintroducerades ju i ett väldigt litet antal i början av förra seklet. Rätta mig om jag har fel men rimligtvis borde ju den svenska bävern vara grundligt inavlad och bäverbeståndet borde ju inte visa den livskraft som den gör :-). Man kanske skulle starta en ”Rädda Bäverns genetik klubb” ;-).

        Litteraturen är ju fylld av exempel på hur mycket små initialgrupper gett upphov till väldigt livskraftiga stammar på väldigt oönskade sätt.

        Man får intrycket av att vissa forskare kopplar bort det sunda förnuftet och exploaterar känslostämningar i samhället för att skapa sig ett namn och därigenom en förlängd tid på den vetenskapliga scenen. Nåja- det är skönt att vara pensionär! Som sagt heder åt Dig som håller fanan högt!! /Bosse

    • DagL 7 december, 2013 den 20:18 #

      Till Bo om bäver etc. Jo jag har läst en artikel om att vi ”genetiskt” har bara en bäver i Sverige. Bäverstammen verkar tillfredställande livskraftig, men den kanske hade varit ännu livskraftigare med fler grundare.

      Den moderna vargen behöver inte vara så livskraftig som den historiska. Den lever i en artificiell männisoskapad miljö där fodertillgången är högre och konkurrensen med artfränder lägre än i den historiska miljön. Fast den svenska vargen skulle säkert överleva även om den svenska människan dog ut. Vargen har ovanligt stor kapacitet att anpassa sig till olika förhållanden utan genetiska förändringar, men den naturliga selektionen skulle göra anpassningen till den kärvare miljön än bättre.

      Det finns massor med öar som har invaderats av (t ex) milliontals råttor, som förmodligen är ättlingar till ett enda föräldrapar. Men visar det att det inte är någon risk för utrotning bara för att stammen grundas av mycket få individer? Det går inte att dra den slutsatsen genom många exempel, för motexemplen dokumenteras inte. Alla råttpar som inte givit upphov till en uthållig stam märks inte. Det är bara ”the lucky bottlenecks” som blir exempel. Men nu tycker jag det är klart att svensk varg är ett exempel på en ”lucky bottleneck”. De tre grundarna har ett litet ”stickprov” av gener och just dessa gener klarade av inaveln. Inaveln utgör en ökande risk över tiden bara om den ökar, och det gör den inte hos svensk varg. Alltså behöver man inte vara så orolig för den nuvarande höga inaveln. Den är inte ett akut hot mot uthålligheten av den svenska vargstammen. På längre sikt behövs fler nya vargar men det kommer det. Två färska reproduktiva invandrare bara sista året!

Trackbacks/Pingbacks

  1. VARGFÖRVALTNING | Wolf Is My Soul - 7 december, 2013

    […] Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s