Arkiv | vargjakt RSS feed for this section

Vargjakt effekter Laikre 2013

12 Feb

Hunting does not increase inbreeding in Swedish wolf, in spite of that this was suggested in a recent publication

Summary

Laikre et al 2013 find that the hunt 2010 significantly increased inbreeding in the culled population. There are other explanations of the observation, which seem much more likely, but the authors have neither discussed nor mentioned that. It was not tested if an equivalent material from an equivalent hunt 2011 gave the same result. The hunt 2010 actually very likely reduced the future inbreeding. The major result is thus not supported by data. It also contradicts a later study based on more and better data. Thus the trustworthiness of the results and conclusions are low.

The paper also expresses the view that 1500 wolves are needed as Swedens contribution to a sufficient large ”metapopulation”.  I do not think the need of a large genetically connected metapopulation is a problem with a small Swedish contribution, see a newer page.

 

Bakgrund:

Jag har uppmärksammats på en uppsats, som bifogats de ideella naturvårdsorganisationernas jaktöverklagande. Jag bads om en bedömning ur jaktsynpunkt. Jag skriver en utvärdering på engelska. Det är naturligtvis viktigt att den här bedömningen inte baseras på missuppfattningar eller fel av mig och jag ber därför alla som vill påpeka möjliga misstag i värderingen att kommentera. Uppsatsen har mycket beskrivning och diskussion om vargpolitik och detta diskuteras mycket i andra sammanhang i Sverige, och det urval av argument som presenteraras i uppsatsen är troligen väl kända. Jag fokuserar helt på de originaldata som presenteras och analyseras, som leder till slutsatser om vargjaktens effekter, som kan ha relevans för den juridiska bedömningen av selektiv vargjakt. Huvudresultaten och påståendena i uppsatsen har sedan mer än ett år presenterats för bland annat naturvårdsverket och vid seminarier som är tillgängliga på webben och de har presenterats av Dagens eko i intervjuer. De har lagts fram vid ett licentiat-seminarium. Studien tillför alltså inte genuint ny information till den svenska vargdebatten, men resultaten dokumenteras några månader senare i en sådan form att det vetenskapliga underlaget kan granskas.

Evaluation of results and conclusions

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013.  DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x

What is written in abstract about hunting is ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species”.

This is very severe accusations when not formulated by reservations like ”The authors suggest that…”. I use different colors for two different statements above. The Government of Sweden does not share the opinion of the authors. It is remarkable and should not be tolerated by a self-respecting scientific journal that such statements are made as a matter of fact.  This is not at all supported by the data presented in the paper (see below) neither it is supported by other studies. The Swedish government attached an evaluation of the genetic effects of the actual hunt in a response to EUs legal opinions, which does not support the analyse of the hunt of the current paper. This study is not mentioned. 

The paper is not arranged in the common format for a scientific paper with sections for material and methods, results and discussion. This would have been beneficial as it forces the author to discuss the results and it makes it more evident what is political discussion and what are the actual results.

The link between data and results
The experimental results (DNA-analyses and interpretations from them, the main bulk of the work behind the study) are made by M. Åkesson and others at Grimsö. What is written about the material is that it was obtained by Skandulv. It raises some suspicion that Åkesson is neither in the author list nor mentioned in acknowledgements, he may not have agreed on statements in the paper or conclusions of the results. Neither Skandulv is mentioned in acknowledgements. It is unfortunate for the study that the competence familiar with the data and their limitations has not taken part in the evaluation of the data, the intellectual distance between the data and their evaluation has contributed to severe mistakes in the interpretations. Also the paper reevaluates the same data in a worse way than an evaluation presented some years ago without mentioning it, this would not have been done by a closer contact with the data supplier   It is generally a good advice for scientific studies to be close to the data the results are based on. I have asked for Åkessons comment and have not got any objection against the descriptions in this web-article.

The study finds the coefficient of inbreeding is on average lower in the wolves culled in the hunt than in the total population. If there is a causal relationship, so the wolves with lower inbreeding are more likely to be culled at the wolf hunt, and that such small difference in inbreeding (F=0.03) would cause this is indeed extremely surprising and unexpected. Inbreeding differences of 3% very seldom cause a phenotypic difference of more than 3% (perhaps with an exception for fertility), and the change in likelihood of being culled to cause the suggested effect is much larger than that. A 3% difference in likelihood of culling among 28 culled would correspond to something like 0.3 wolves, much too small difference to be identified in statistical noise! No effort has been done to discuss an effect of inbreeding which could be sufficient large to cause the observed difference if it were a true causal relationship.

The study was not repeated in spite of that this had been very easy. If such highly surprising and contra-intuitive results should be believed, the authors should use all material easily available. In this case exactly the same material for the hunt early 2011 is also available and it would have been easy to repeat the same analyses. It would have increased the trustworthiness of the results if there was a replication. It decreases the trustworthiness of the study that the evident risk that the results should not be repeatable was not taken.

Significance may not mean that there is a relationship between factors which analytically appear as related. First it must be discussed if the relationship really is significant and that what appear as significance is just a random event. A significance test as performed may be OK for a well organised experiment, but for observations from non-experimental material alternative reasons for the ”significance” meaning no “true” meaningful relationship between inbreeding and chance to get killed must be discussed. No efforts to do that have been done in spite of a very wordy and detailed discussion on other matters.

The wolves exposed for hunting are not those assumed. The author’s base their conclusions that their result is significant on that there are exactly 195 wolves exposed for the hunt, all with a known F. That is not so, the number of wolves in Sweden available for hunting is highly uncertain, and the F values of the unknown wolves are of cause not known. Neither can it be inferred from inventories that all “existing wolves” with known F really were exposed to the hunt. A wolf can be identified a month before the hunt, but die before the hunt. Some wolfs (besides the protected) were in areas of Sweden where wolf-hunt was not permitted. A “Swedish” wolf can be in Norway at the day of the hunt or a “Norwegian” wolf can be in Sweden. If the uncertainty comprises 50 wolves and the standard deviation of F is 0.10, the 95% confidence interval of the average of the unknown wolves is in the same magnitude as the difference observed.

F-values for culled wolves are interfered from different sources than surviving. I am convinced the F based on DNA analyses from the killed and the remaining living origin from different sources (this is NOT described in “material and methods” NEITHER in discussion). DNA samples are taken from all killed wolves and a reliable F can be derived. For the non-hunted most F values are derived from assumptions on the genetic and geographic structure (what family group the wolves are assumed to belong and the assumed size of the family group). A considerable number of wolves do not belong to an identified family group and escape DNA estimate unless they are hunted. The total number of wolves is not known very accurate (+-20) and thus the wolves characterised as non -hunted are just a sample even if comprising most of the ”non-hunted” wolves. Conclusions based on information derived in different ways for the compared populations is uncertain and the statistical analyses performed does not consider that.

The observed effects may be caused by geographic differences.

Most wolves belong to family groups which occupy geographically different territories. Incest happens in wolf by full sib and parent – offspring mating. All wolves with F>0.4 origins from such incest mating and they form a distinct extreme tail in the distribution of F shown in the study (Fig 1 a). Almost all of the highly inbred wolves live in a few territories (family groups, geographic areas, territory, wolf packs). Successful hunt may not have occurred in these territories, because of specific circumstances like snow tracking conditions, efficiency of organisation of the hunt, fast success in neighboring areas stopping further hunting, land ownership, skills by local hunters and hunting leaders, geographic localisation of the wolf pack during the hunt (which typically lasted less than a day). The death statistics for the winter 09/10 is dominated by the hunt and more than half the mortality occurred in one fifth of the wolf packs. The chance of being culled at the hunt 2010 is certainly not random distributed over the population but is very different in different territories. Killed wolves can not be seen as individual independent samples of the wolves available for culling.  That no single of the most inbred wolves was culled can be explained by where the few relevant wolf packs happened to be at the time of the hunt, which has nothing with inbreeding to do.

There is no expectation that hunt according to the Swedish model would reduce inbreeding among the wolves available for hunting, the mechanism the hunt reduces inbreeding is that genetically valuable wolfs are not available for hunting. A variation in the outcome by chance is expected and the authors observation in no way exclude a chance event. To focus on that it is ”significant” is highly misleading. The chance variation may even be larger than the causal reduction of inbreeding by culling shadowing this effect. There is nothing surprising in that if it is not shown that it is a unlikely (significant).

A confidence estimate based on independence of the hunted is just not reliable, and a minimum requirement for trustworthiness should be that the possible consequences of that are discussed. The main result of the study is not supported by the data analyses, thus it could be neglected in future Swedish wolf hunt considerations.

The hunt 2010 actually reduced inbreeding!

What matters for future inbreeding is not average of individual inbreeding, but contribution to “population inbreeding”, the “average kinship” (the terminology varies) in coming generations. The study is well aware of this and recommends that culling should be based on that measure. Still the study does not point out the impact of the hunt 2010 using this superior measure of estimating “inbreeding” is presented before by the Grimsö group in the report from the Swedish Government to EU August 2011. The decrease in average kinship after the quota hunt 2010 is clearly identifiable in the results from Grimsö shown in the figure in this article. As far as I understand the hunt 2010 actually reduced inbreeding still more than visible in the figure (see below), even if the significance of that off course can be discussed.

This paper generally neglects facts and considerations which are favorable to hunting.

The incest wolves seem to contribute much less to the future inbreeding than other wolves. The Scandinavian incest progenies seem to have reproductive success reduced to a third compared to the more typical inbred wolves and will thus contribute little to future generations even if not culled. http://vargdag.wordpress.com/2011/11/12/stamtavla-och-resultat/   Average phenotype inbreeding over whole population did not decrease by the hunt 2010, neither did it rise. This reflects random stochastic variations in the outcome sparing the incest progenies, and is no contraindication that the theoretical expectation that selective culling reduce inbreeding is wrong.

The inbreeding reduction following the hunt 2010 is a logic necessity,  but its size is too low to be confirmed by statistically significant observations mainly because of the impossibility to accurately enough define a comparison ”non-hunted” group. The possibilities to verify by molecular data are improved in the 2011 hunt.

The paper argues for a still stricter selection of high F individuals for culling. But as the most inbred are the incest progenies, the actual long-term effect is not likely to be improved by such a selection scheme in the actual case as the authors suggest.

Genes are claimed to be better preserved in a growing population. But looking in a long time perspective it is not so, only short time!

The study claims that more wolfs have  more genes and wherefore valuable genes are lost when wolves are shot.
If wolves are removed from a population some genes are lost. But sooner or later the population become constant and when the rarer genes will be lost more seldom thus it is favorable long time even if not immediately.

As long as a population is isolated it more individuals means more genes, but if there come migrants, they get less impact the larger the population is. Thus it is more difficult to cure inbreeding and get more of new genes in a larger population.

Hunts 2011-2014 are expected to be more efficient in reducing inbreeding

2011, 2012 and 2013 progressively more wolves have become “genetically valuable” and constitute low F, and their protection will contribute more to reduced inbreeding than they did in the hunt 2010. And as far as I understand Sweden has followed the advice of the study to apply more sophisticated tools (“average kinship”) than outright phenotypic F which will improve the efficiency slightly. This concerns the few wolves culled in the hunt 2013, but because the low culling intensity (only 3 wolves) the impact will be small, too small for compensating for genetic drift, so my guess is that the inbreeding will start raising again 2013, but this hypothetically reversing trend can still be prevented by selective culling 2014.

Swedish report about the genetic effect of culling

Liberg & Sand (2012) presented a report at mid-December. Their finding was that directed culling can be very efficient in a program heading at reduced inbreeding http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/jakt/Selektiv%20och%20riktad%20jakt/Selective%20harvest%20Swedsioh%20wolves%20Final%20report%2015%20Dec%202012.pdf .  The report covered culling operations in the actual population 2013 (as was initiated, but with pathetically low intensity) and 2014. It also covered a longer period with migration and found that culling keeping wolf population to some hundred rather than 500 was efficient in reducing inbreeding (and thus improving heterozygosity). The conclusions by Liberg & Sand 2013 are on the relevant points, where conclusions differ, better supported by relevant data than the considerations by Laikre et al 2013. The main methodological objection by Laikre et al 2013 is already considered in current wolf management, and that the scientific fine tuning was not perfect in end of 2009 when the first wolf hunt was planned and most wolf scientists have had not incitement to think along these paths seems irrelevant to dig up now as a reason for severe objections.

Other type of statements in the study

The study deals with outermost political touchy considerations in Swedish wolf politics. Its actual results are doubful and the presentation is more about giving statements detailed opinions about what decisions Sweden as a state ought to decide in a way so it could be claimed to be refereed by anonymous referees and thus highly reliable on the roles of the EU-directive. E.g. the study states that at least 1000 sexually mature (2 year old) wolves are needed in Sweden to fulfill the demands by EU-regulations, provided they are genetically well connected with other subpopulations, (I guess this corresponds to 1500 after winter culling). I do not review or comment this type of statements here.

The study was presented at a licentiate seminar

The study has been a part of the licentiate thesis by Mija Jansson. The abstract of the thesis is on http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf . For licentiate thesis at my former University the rule is “Public display of the thesis shall be done at least three weeks (within the semester) before…” I cannot see that this has been done for this thesis. But it is another University and I may not have looked or read careful enough or misunderstood. The basic idea of a public thesis presentation is that anyone can study it long before the public presentation and at the presentation (seminar for a licentiate thesis and defense for a doctoral thesis) orally raise “questions” which may refer to weaknesses. I strongly support this practice as it is the ultimate safeguard for quality standards, and encourage Stockholm University to make use of the practice. I focused the attention to the event to the group headed by Olof Liberg, who was preparing a report on the genetic effect of hunting at the time of the licentiate seminar.

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013, Article first published online: 2 JAN 2013 | DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x  

Annonser

Genetiskt värde – kvantifiering

15 Okt

Tankar inför kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2013 och 2014 och utifrån invandrarna ”Gulingen” (invandrartik=Kilsberg, Idre), Kynna-2-hannen och Galven-hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar kommer. Det tillkommer mer resultat om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2013. Då har familjeparen till 2012 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma. Om den inte får några barnbarn har dess gener inte bitit sig fast. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två reproduktiva avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil ideal population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det (kanske 4-5) om de skyddas.

Nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha. Galven och Kynna-2 hannen har faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre. Vi har inte sett slutet än. Den statistik som presenteras skulle kunna uppdateras men jag gör inte det, Kynna-2 och Galven fick inte fler valpar 2011, och det är för tidigt att göra fullständig uppföljning F10r.

De nya invandrarnas nuvarande status Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011. Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.

Galvenvargens avkommor (info 111203) Galvenhannen har medverkat till tre föryngringar, 2008, 2009, 2010, det totala antalet valpar är totalt högst 16. Valparna kallas för F1:or. F1:or identifierade med dna: 14 (7 hanar, 7 tikar) varav: döda: 6, troligen döda: 1, i livet: 7 i par: 6 och fått egna valpar: 3 Källa: Olof Liberg, Grimsö forskningsstationAvkommornas förflyttningar Vad har hänt med några av Galvenvargens avkommor?: 1. Tik som bildat par i Riala och fått två valpkullar. 2. Utvandrat till Norge och bildat par där. 3. Ensam hane i Homnareviret. 4. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2009. 5. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2010. 6. Bildat par i Kynnefjäll, fått valpar. 7. Bildat par i Gillskog, fått valpar. 8. Vandrade till Norrbotten, flyttades, vandrade tillbaka och sköts. 9. Hane som sköts på Vikbolandet. Källa: Olof Liberg

Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.

Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.

De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn!Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!

Föreslagen prognos När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011,  initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2012 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få – givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för “vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och ”Gulingen” för Sveriges del) bör dock skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar. Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt.

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat! Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förändras över tiden. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Gulingen är nu den genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Fast värdet har sjunkit avsevärt när familjebildningen i Idre avbröts och maken skjöts och den återstående livslängden har sjunkit. Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara? De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre “högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras “liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen “för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att “rangordna” och “väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid innan fler invandrare fått avkomma! Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med “Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge “invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från “grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare skall anses otänkbart 2013-2014. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till “gammal inavel”. De “nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de “nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin “inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 “jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens “urval” “inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde? Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom den årliga ”samhällskostnaden” troligen är i storleksordning uppemot 500 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre (eftersom det ibland rör sig om en familj) vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma (F1). Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del “kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma (F1). Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden för skyddsjakten kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.

Acceptansfri vargförvaltning

11 Okt

SVD 121011 skrew som inspirerat mig att skriva en artikel om den nya form av rovdjursförvaltning som hägrar, ”den acceptansfria rovdjursförvaltningen,” Det här skrev jag för att det skulle synas på DN bloggar men det syns inte där, jag har misstänkt förut att DN portat bloggar från mig men då har de kommit in först och sedan tagits bort, men den här har inte kommit in (än) så nu står kanske den här bloggen på en svart lista hos DN.

Det verkar uppenbart att vargkonflikten lett till minskad acceptans för varg i viktiga grupper sedan konflikten med EU började. ”Nollvisionen” (ingen frilevande varg) antas som policy av icke marginella organisationer. Ett politiskt parti med nollvision som enda fråga har startas. De norska motsvarigheterna till centern och LRF är på väg att anta nollvisionsprogram och för första gången i modern tid pågick en massiv licensjakt på varg i Norge någon vecka. Den näst största jägarorganisationen har antagit nollvision och gjort mycket stora medlemsvinster på detta. Tidigare har nollvisionen inte tett sig salongsfähig och politiskt korrekt. Ur vargens synpunkt är detta ett utomordentligt allvarligt gränsöverskridande. Den vargskeptiska ideellt drivna informationskanalen ”Vargfakta” betraktas nu av många som den trovärdigaste varginformationskällan. I början tvekade djurparkerna till att bidra till något som uppfattades som stöd för en impopulär vargjakt, nu tvekar de att bidra med något som uppfattas som stöd till en impopulär varg. Tills EU blandade sig i fanns inte en enda viktig organisation eller ”stake-holder”, som ifrågasatte att det skulle finnas varg i Sverige, även om många ifrågasatte om det verkligen behövdes fler eller om den måste finnas just i närheten.

Regeringen utlovade i augusti 2011 vargjakt 2013 och den inställda vargjakten 2012 skulle kompenseras med utökad skyddjakt. Den utökade skyddsjakten har hittills resulterat i 7 fällda vargar 2012, vilket är så lite så att det kommer att betraktas som ett löftesbrott. EU har hållit sitt vakande öga över skyddsjakten så att det inte skjuts vargar till höger och vänster och begört att varje skyddsjaktsärende skall skickas in till EU inom 24 timmar, men i Juni deklarerade EU-kommissionären att den svenska skyddsjakten fungerat tillfredställande, så myndigheterna för erkännande för att de inte varit släpphänta med skyddsjakten, vilket förstås känns bra när de rutinmässiga överklagandena av varje ärende kommer. EU tolererar inte vargjakt förrän naturvårdsverket påbörjar genetisk förstärkning. Det tar några år mellan att en vargvalp utplanteras tills den går in i avel, så man får räkna med en vargförvaltning som innebär fri tillväxt ganska lång tid framöver utan någon gräns i sikte. Förmodligen går det inte att få markägarens acceptans för valpflytt i den situationen, den genetiska acceptansen kopplas för mycket till fri tillväxt för vargen. Naturvårdsverket har uttalat sig om att det inte blir vargjakt för att EU inte vill det förrän valpflytt från djurparkerna kommit igång, däremot har naturvårdsverket 11 okober inte uttalat sig om hur många vargar det minst skall finnas i Sverige, så ingen vet idag (11 oktober) om vargjakt är förenligt med EU-direktivet eller ej.

Aggretionen mot att samerna får frikort kommer att öka, eftersom skälet till att EU inte tolererar vargjakt i Sverige är att man för att öka acceptansen för varg för samerna förhindrade den familjebildning med en invandrad tik som var långt framskriden och med all sannolikhet resulterat i valpar 2012 om naturvårdsverket inte lagt sig i (den sjätte, gulingen, pendlaren, vargtiken DN betecknar som varghane). Detta ingrepp för att öka samernas acceptans gör att EU nu fordrar fortsatt fri tillväxt av varg i resten av Sverige! Naturvårdsverket har också klargjort att acceptans inte är något som nämns i EU-direktivet som Sverige har förbundit sig att följa. Och att frågan överhuvudtaget kommer upp visar att Naturvårdsverket internt har bestämt att den nuvarande vargstammen inte är GYBS, även om man inväntar forskarnas rapport för att kunna välja forskaruttalanden/resultat som stödjer detta.

Det finns alltså befogad anledning att tro att acceptansen för varg kommer att sjunka ytterligare de närmaste åren. Vargförvaltningen kan alltså i fortsättningen bedrivas utan beaktande av acceptans, acceptansfri förvaltning. Nu skall naturvårdsverket och statsmakterna inte deppa för det, det är en utmaning som öppnar nya möjligheter och effektivisering av vargförvaltningen. Se på de positiva sidorna och möjligheterna istället för att gnälla över att saker är som de är! Sverige kan hålla en position i framkanten på utvecklingen av världens rovdjursförvaltningtekniker genom att införa ett nytt koncept “Acceptansfri rovdjursförvaltning”!

Vargförvaltning har omgivits av myter som att den höga inaveln är ett omedelbart undergångshot som nödvändiggör omedelbar brandkårsutryckning! Denna myt vederlades definitivt med MVP beräkningarna byggd på vitaliteten och fertiliten av dagens inavlade vargstam! Forskningen är som bäst när den kan avliva gamla myter! Det är förmodligen också en ogrundad fördomsfylld myt utan verkligt vetenskapligt stöd att det är svårt att förvalta rovdjur utan acceptans! Nu får Sverige en möjlighet att bevisa att brist på acceptans inte är ett hinder för vargstammen att växa till det antal som fordras enligt de schamaner som känner de högre makternas (=EU) vilja.

Detta möjliggör att statsmakterna avlägsnar det hinder som i praktiken kommer att förhindra valpflytt, nämnligen att markägarens godkännande måste inhämtas. Eftersom acceptansen hos markägaren inte finns så gör det inget om den blir lägre! Men brist på acceptans förhindrar inte valpflytt! Det finns något som heter marknadsekonomi. Det finns ingen mur så hög så att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över. Med några miljoner i näven är det nog inga svårigheter att få en mindre markägares godkännande även om hans acceptans är noll. Det är ju inte frågan om något illegalt eller något i en gråzon, det officiella Sverige ser det ju som en mycket lovvärd handling. Grannarna och jaktlaget har nog synpunkter som gör att kostnaden kan bli hög för att kompensera, men de har nog ändå förståelse för att pengarna är viktigare. Margägaren har ju redan en vargflock på marken och naturvårdsverket kan inte misstänkas tillåta jakt på den de närmaste åren även om det inte fanns en genetiskt värdefull varg. Så frånvaro av acceptans är ändå inget stort hinder mot valpflytt, bara man förser handläggaren på naturvårdsverket med en stor säck med pengar och fullmakt att fatta omedelbara bindande beslut om miljonbelopp.

Den effektiva barriären för immigranter, som förbudet mot stationär varg i renbetesland utgör, kan avlägsnas. Skälet att samernas acceptans för varg skall ökas har bortfallit, acceptansen finns ändå inte där! Det blir det största framsteget i svensk vargförvaltning på 30 år att den muren elimineras när man avskaffar acceptans!

Den svenska polisen får utmaningen att visa sig skickligare än den finska i att förebygga illegalt vargdödande. Med de moderna tekniker som utvecklats inom terroristbekämpning torde det inte vara svårt att spåra förberedelse till brott och eliminera dessa i sin linda. Men den finska polisen är säkert handikappad av att de illegala vargavlivningsmetoderna hittills varit mer utvecklade in Finland.

Insyn eller inspel från ”stakeholders” vid utarbetandet av förvaltningsplanen blir onödigt, vilket i hög grad förenklar arbetet att uppdatera förvaltningsplanen!

Vargkommitten har haft som uppgift att verka för samförstånd och delta i förvaltningsplanen. Med för den acceptansfria vargförvaltningen föreligger inget behov av en sådan kommitte längre. Kommittens ordförande är förmodligen den enda utomstående som kunnat påverka utvecklingen av förvaltningsplanen i detta skede. Det finns anledning att uppskatta en byråkrat som inser att behovet av kommitten enkelt kan elimineras genom den nya förvaltningsmetoden, och därigenom går mindre tid till meningslösa sammanträden.

WWF eftersträvar att Sverige skall vara ett förebild för förvaltning av arter som tiger och noshörning. Det nya konceptet “acceptansfri förvaltning” kommer att locka till sig stor uppmärksamhet för dem som förvaltar sådana arter och öka intresset för WWFs ideer interantionellt.

Anmärkning: Detta avser vara en ironisk karikatyr av naturvårdsverkets vargpolitik för den som inte förstått det tidigare. En kariktyr gör att de karaktäristiska dragen framträder tydligare. I vargfrågor går det inte att göra sin röst som forskare hörd utan att tydliggöra problematiken. Jag rekommenderar regler som tillåter selektiv jakt 2013, eftersom det är enda möjligheten att sänka inaveln redan i vinter. Det är lätt att dribbla förbi EU genom att konstatera att varg nu har GYBS, då kan de knappast fortsätta att hota med domstol. Och eftersom jag som “genetikprofessor” inte kan se något skäl att varg inte är GYBS nu så förstår jag inte vad som lägger hinder i vägen. Jag fattar ju inte allt, det kan t ex finnas ekologiska skäl för högre GYBS. Jag har gjort en populärvetenskapligare sammanställning av vargens genetik och hur det kopplar till antal och inavel.

Skyddsjakt 2012

13 Jan

Naturvårdsverkets skyddsjakt – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu har det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket  kommit i mitten av januari 2012, så jag uppdaterar lite. Kanske tittar jag på det här inlägget igen om några dagar. DN och SvD har skrivit om skyddsjaktsbeslutet.

Maning till beslutsfattare
Varje skyddsjaktsbeslut på en genetiskt värdefull varg försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus både genom att försvåra att minska inaveln och försämra migrationen från Finland. Det gäller speciellt den sk Kilsbergstiken alias Idretiken, som är en direktinvandrare som skjutsas omkring över landet. Jag anser det är svårt att tänka sig så stora skador så det skulle motivera skyddsjakt på henne, och skulle någon komma på att skyddsjaga denna varg utan uttrycklig tillsstyrkan från naturvårdsverket, så tycker jag det är direkt oansvarigt gentemot den svenska vargstammen och politiska intentioner hur den skall förvaltas.
Varje skyddsjaktsbeslut på annan (inavlad) varg underlättar att nå gynnsamt bevarandestatus, likaså underlättar det att nå gynnsam bevarandestatus om vargantalet minskar något. Därför är det – för de som värnar en kvalitativt bättre vargstam med lägre inavel och bättre kontakt med Finland – bra ju lägre ribban till skyddsjakt kan läggas och om den av naturvårdsverkets satta toleransnivån kan fyllas.

När jag insåg att skyddsjaktsbeslutet skulle ta så lite hänsyn till behovet att reducera inaveln och förbättra kontakten med Finland och bara lägga vikten vid en omogen antalsökning som försvårar att nå de viktigare målen och skapar anarki eftersom det inte är i överenstämmelse med gällande riksdagsbeslut, så bestämde jag mig att den återstående vägen att få en vettig vargpolitik är att besluta att vargen har gynnsam bevarandestatus (hur man kan förbättra den därutöver kan dokumenteras i den sk förvaltningsplanen som skall föreligga till sommaren). Jag har därför börjat argumentera för att vargstammen nu har gynnsam bevarandestatus på min ”huvudblogg”. Det förslag som lagts av rovdjursutredningen vilar på för dålig grund och mycket talar för att en bättre utredning baserad på ett bättre underlag skulle leda till att den svenska vargstammen gavs gynnsam bevarandestatus. Jag anser detta är en huvudsakligen politisk fråga, naturvetenskapligt är det klart att den kan ges det statuset om så önskas. Jag delar inte naturvvårdsverkets uppfattning att vargen inte har gynnsam bevarandestatus. För den händelse man tror jag är vettvilling så påpekar jag att jag faktiskt är genetikprofessor med 40 års forskningserfarenhet varav nästan 35 i ledande ställning beträffande frågor som till stor del har med inavel och släktskap att göra. Inte för det innebär någon garanti för pålitiligt omdöme eller sunt förnuft, jag har sett massor med exempel i vargdebatten på väl kvalificerade personer som kommit till dåligt grundade och trångsynta slutsatser. Men det innebär en garanti för att många argument och vinklingar är relevanta, en del nya och en del värda att ta del av.

 Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med begränsad betydelse. Det är naturligtvis alltid så att alla försöker undvika att ta ansvar för sina handlingar och naturvårdsverket vill inte ta ansvar för att det skjuts många vargar. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor till naturvårdsverket så svaret blev uttömmande eller kreativt.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel, kontakt österut och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in vid skyddsjaktsbeslut i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till vad som önskas på mindre än fem år när andra önskemål tillgodosetts (om önskemålet ligger över en fördubbling tar det några år till). Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Det är inte bra opinionsmässigt att inte respektera fattade beslut och i det här fallet hade det varit till fördel för vargen om man gjort det. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerär blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra i den huvuddel av fallen när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till, mycket lättare att sänka ribban. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan och olägenheterna per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen. Möjligen kan jag tänka mig att delegera skyddsjaktsbeslut också till Kronoberg, Kalmar och Skåne län så de själva får besluta hur mogna de är för varg innan vargförekomster kommit så nära att spridning dit blir en del i en kontinuerlig utbredning.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet, blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man kanske skall sänka vargtätheten där den är högst senare, om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens geografiskt begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där den redan är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska, accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorer som geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas. Det är ganska oansvarigt att överlåta åt varje länsstyrelse att göra avvägningen som länsstyrelsen finner bäst utan att ens ge någon vägledning eller tips. Det gör det otacksammare att vara länsstyrelse eftersom man kommer att få kritik hur man en gör och det går knappast att luta sig mot hårda regler. Man kan ju inhämta utlåtanden men utlåtandet beror väldigt mycket på vem man ber så det är ju bara ett sätt att vältra över ansvaret. Man kan tänka själv men det är inte ovanligt att de som gjort det utsätts för hård kritik för att de har tänkt själv.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör gentemot renbetet t ex.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte dramatiskt. Jag tror inte ens EU är roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, och den ansvariga minister som EU uppfattade som mest obstinat finns inte där längre, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige. Nu är läget oklar, jag vet faktiskt inte om överträdelseärendet är nedlagt, men det låter inte så. Var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

Vargjakt kan sänka inaveln

30 Dec

Vargjakt utformad så att den skyddar de genetiskt mest värdefulla vargarna sänker inavel och gör att vargarna blir mindre släkt. Ett kvantitativt överslag visar att licensjakt enligt den modell som tillämpats i Sverige kan ungefär fördubbla den inavelssänkande effekten av naturliga eller tillförda invandrare jämfört med renodlad skyddsjakt. En artikel som populärt förklarar detta har publicerats i Svensk Jakt 2011(8):34-35.  http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Debatt/Debatt-Svensk-Jakt/Licensjakt-minskar-inavel/

Utförligare beräkningar och analyser finns på webplatsen  http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/varg/ Det är emellertid i en EXCEL arbetsbok som jag tror är svår att hämta, jag kan sända den om ni ber.

Från jakt undantas nya vargar, deras avkommor och avkommans familjer. Detta sker genom att inte bedriva jakt i de områden där de icke inavlade vargarna uppehåller sig. För övriga (inavlade) vargar ungefär fördubblas dödsrisken genom jakt som håller populationen konstant.  Effekten av att det nya blodet skyddas från jakt knappt tio år (två varggenerationer) efter tillförseln blir ungefär samma som om dubbelt så många vargar tillfördes.

Faktorn 2 är ungefär och beror på omständigheterna och kanske skulle reduceras till 1.7 i beaktande omständigheterna 2011-2012. Värdet är en gissning. Licensjakten var mindre intensiv än jag antagit 2011 och 2012 är det ingen licensjakt alls och skyddjakten kommer inte att bromsa tillväxten särskilt mycket. Jag antog konstant population men den har vuxit. Jag antog att skyddjakten gav ett visst skydd för genetiskt värdefulla vargar men skyddet verkar svagare än jag trodde.

Två vargar invandrade till Skandinavien 2007 från Finland och deras ättlingar håller nu på att successivt minska inaveln allteftersom vargarna får avkomma som i sin tur sätter upp revir. Även utan ytterligare tillförda nya vargar kommer inaveln att sjunka de närmaste åren med bibehållen jakt. Detta kommer att bli uppenbart genom att allt fler revir undantas från licensjakten. Varje år med fortsatt jakt kommer genetiken och därmed s.k. ”bevarandestatus” att förbättras. Detta borde göra licensjakten mer acceptabel ur EUs synpunkt. Enligt EU är ett villkor för jakt att den ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. Den svenska licensjakten lever upp till det villkoret genom att bevarandestatus förbättras, medan det är tveksamt om enbart skyddjakt inkluderande genetiskt värdefulla vargar gör det.  Jag tror dock inte detta förklarats för EU på ett tillräckligt pedagogiskt sätt och för modest sätt. Den svenska regeringen framlägger dock ett ganska bra material i sitt svar till EU kommissionen 17 augusti:

”Enligt regeringens uppfattning har vargstammens genetiska situation inte försämrats till följd av licensjakten. I stället finns underlag som pekar mot en förbättring. Inga genetiskt värdefulla vargar fälldes under licensjakterna.

9 Skandulv har anfört att den skandinaviska vargstammens genetiska status inte har försämrats momentant efter de två licensjakterna i Sverige. Den genomsnittliga släktskapskoefficienten (mean kinship coefficient R) i populationen sjönk marginellt, från 0,266 precis före den första jakten i januari 2010 till 0,257 direkt efter den andra jakten i januari 2011. Denna minskning av släktskapet i stammen är givetvis så liten att den saknar praktisk betydelse, men avvisar påståenden om att inavelssituationen skulle ha förvärrats momentant av jakten. Inga kända genvarianter (alleler) försvann med uttagen av de 47 vargarna i licensjakterna 2010 och 2011, se bilaga 8. Vidare framgår aven rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, Development of the genetic relatedness in the Scandinavian wolf population after the Swedish quota hunts in 2010 and 2011, att släktskapet mellan vargarna har minskat efter licensjakterna 2010 och 2011, samt att denna minskning kan antas fortsätta ytterligare några år även vid en fortsatt licensjakt under förutsättning att invandrade vargar och deras avkomma även fortsättningsvis skyddas, se bilaga 9. Dessutom har en genetiskt värdefull varg vandrat in från Finland och flyttats av svenska myndigheter från renskötselområdet till ett annat område. ”

Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att EU förmått regeringen att sätta stopp för licenjakten 2012. Regeringen och dess rådgivare har inte lyckats särskilt bra att klargöra eller ens förstå licenjaktens centrala roll i de svenska statsmakternas nuvarande politik och rovdjursutredningens förslag (SOU 2011:37) att se en sänkning av inaveln som det mest prioriterade målet i svensk vargpolitik. De har ensidigt fokuserat på licensjaktens betydelse för acceptans för inplantering och inte dess betydelse för att inplanterade och invandrade vargars gener utnyttjas väl för att sänka inaveln.”

Sveriges vargpolitik en faktor fyra sämre efter EUs inblanding

6 Dec

Kvantitativ jämförelse mellan Sveriges vargpolitik före och efter EUs inblandning 

De svenska statsmakterna (riksdag/regering) har drivit en vargpolitik, men EU har utövat påtryckningar, som framtingat påtryckningar av den svenska. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges (före aug 2011) och EUs (Sveriges efter aug 2011) vargpolitik innebär. Jag har förenklat för att få jämförbart, lätta beräkningar och transparens. Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår och enligt utredningens förslag (sänk inaveln först och i ett andra steg höj antalet). I EU scenariot fördubblas vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs minskningen är en fjärdedel av det svenska scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-linjen, vilket inte gagnar någon.

Båda scenariorna startar förvintern 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Detta sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inavel (F= 0.28) är den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras effektivt 10 vargar. Det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav bara en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur. För enkelhetens skull antas alla vargflyttar genomförda samma år. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Skyddsjakt på sådana individer sker mycket restriktivt. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren finns det inte utrymme för licensjakt.

EU scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 före vargflytt fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter.

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Invandringen är lika stor. Det enda som skiljer är inaveln. Den är 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från det initial värdet 0.28. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska alternativet, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med många vargar tidigare).

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot nås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Denna beräkning är naturligtvis approximativt och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och inte heller har nämnts i den diskussion som föregår beslut.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en annan arbetsbok, så gör jag det.

Politikerna vill inte ha fler vargar men tjänstemän och EU vill

1 Dec

 

Det betonas i ett inlägg i Arbetarbladet 111130 att statsmakernas intentioner varit att tills vidare hålla vargantalet begränsat. 

Först betonar jag att statsmakterna givetvis bestämmer över sina politiska intentioner och att vad som står här är kortsiktigt och gäller min tolkning av de nuvarande politiska intentionerna, vilka naturligtvis kommer att ändras ganska snart. Den som har en underbyggd annan uppfattning om de politiska intentionerna kan ju meddela dem i en kommentar till denna artikel.

Myndigheter skall rätta sig efter statsmakternas intentioner, här försöker jag tolka dessa, skulle jag inse att andra tolkningar är motiverade ändrar jag på detta. När intentioner står klart, entydigt och inte motstridigt i första hand i riksdagsbeslut och i andra regeringsbeslut, är det enkelt att tolka. Skall statsmakternas mening tolkas kan man också se på ”förarbeten” såsom uttalanden från riksdagsutskott och propositioner. Men för det vargantal vi skall inrikta oss på i Sverige under 2012 och säg fram till april 2013 eller till 2020 är det inte lätt att få eller tolka statsmakternas nuvarande intentioner. Det senaste uttalandet är från regeringen 17 Augusti som säger att det inte gäller något tak (hittills 210) men lämnar i övrigt stammens storlek som en öppen fråga, dvs inga nya intentioner. Regeringen motiverar taket 210 kan tas bort eftersom diskussionen om en långsiktig storlek på vargstammen har initierats i rovdjursutredningens delbetänkande (SOU 2011:37). Men meningen måste väl ändå ha varit att etappmålet fanns kvar tills riksdagen gjort en ny bedömning. SOU 2011:37 skriver om proposition Prop. 2008/09:210 som beslutades av riksdagen Bet. 2009/10:MJU8, rskr. 2009/10:7 : ”Dessa målnivåer för ….varg angavs gälla under tiden för den nuvarande Rovdjursutredningens genomförande”. Vad rovdjursutredningen lämnat är bara ett delbetänkande, utredningen skall slutredovisas 120401 sedan skall denna utredning nötas tills riksdagen kan göra en ny bedömning. Någon gång hösten 2012.

I rovdjursutredningens delbetänkande står: ”Det avgörande skälet till att vargen inte har en gynnsam bevarandestatus är den mycket höga inavelsgraden” … ”Detta behöver åtgärdas i ett första steg”… ”I ett andra steg, när inavelsgraden har sänkts, bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek”… Jag anser det kommer att ta till (minst) 2020 innan inavelsgraden har sänkts enligt rovdjursutredningens intentioner (från F=0.3 till F=0.1). Egentligen tror jag det kommer att ta till 2020 innan man sänkt både inavel, genomsnittligt släktskap och målsättningen tillräckligt för att inte längre prioritera inavelssänkning. Detta är naturligtvis min uppfattning, men så länge inget ”statsmakterna” uttalat eller bestämt något annat så förefaller det den troligaste utvecklingen. Jag kommer att ändra eller ta bort denna post om statsmakterna på något sätt klart uttrycker intentioner som inte är förenligt med vad jag skriver, eller jag på annat sätt finner det troligt att intentionerna verkligen är högre för vargstammens storlek något år framåt.

Regeringens ändringar 17 augusti syftade till att hindra EU-kommissionen att inledda en formell juridisk process mot Sverige i EU-domstolen, inte att den politiska intentionen med minst 20 föryngringar och cirka 200 vargar skulle bort omedelbart, bara att den politiska diskussionen nu har initierats. Att ta bort taket 210 vore motiverat även om EU processen inte hade funnits. Risken att man överskrider 210 vargar med en politisk intention på 200 och minst 20 föryngringar är oacceptabelt stor, det är för lång tid mellan åtgärder (som licensjakt) och att effekterna kan bedömmas. Dessutom har taket 210 ändå inte upprätthållits. Hellre än att starta en politiskt infekterad process mot de ansvariga som eventuellt kan utpekas för övertrampet (några naturvårdsverkschefer förmodligen, men ansvaret skulle ju t ex kunna ligga hos tjuvjägarna, som inte lyckats så väl i sitt uppsåt som man räknat med). Det verkar politiskt rimligt att dra ett streck över vad som varit och börja på ny kula med liknande intentioner. Regeringens ändringar kan inte tolkas som väsentligt ändrade politiska intentioner. Riksdagen har möjlighet att karlägga de nya politiskt intentionerna med anledning av regerings förändrade hållning 17 augusti i samband med behandlingen av till riksdagen inlämnade vargmotioner. Är det klart att den politiska intentionen är att vargstammen april 2010 avses att överskridas före april 2012 (dvs alldeles före valpningen), bör detta framgå vid denna riksdagsbehandling. Annars kan de som skall ta hänsyn till politiska intentioner för beslut utgå från att den politiska intentionen inte är att vargstammen skall öka tidigare än de beslut som behöver fattas, som påverkar antalet föryngringar och reproduktiva vargar 2012. Det framgår ganska klart av föredragningen vid presskonferensen att den dödliga kontrollen av vargantalet skall fortgå för att begränsa stammen. I första hand genom att skadan vid vilken skyddsjakt kan tillgripas formuleras så att skyddsjakten ökas.

Målnivåerna fastställdes 2009 av riksdagen som etappmål: minst 20 föryngringar per år av varg samtidigt som antalet individer inte ska överstiga 210. När etappmålet är nått skall en förnyad bedömning göras. 5% av träffarna på Goggle tolkar intentionerna som minst 20 föryngringar, resten (inklusive sittande rovdjursutredningen) bara 20 föryngringar, men det är en försiktigare tolkning med minst, så jag utgör från den.  Den förnyade bedömningen är på gång, men inte verkställd. Regeringen meddelade den 17 augusti EU-kommissionen ”Begränsningen till ett givet tak för den svenska vargstammen gäller inte längre.” Att ta bort ett tak innebär inte att vargstammen inte får hamna under det gamla taket. Men etappmålet 20 föryngringar kvarstår nog som en politisk intention. Inget om ett nytt etappmål för antalet föryngringar står i 2011:37. Ett etappmål kan överskridas, men är det ett etappmål följt av en utredning för nytt beslut måste det tolkas som att man inte skall hamna avsevärt över etappmålet innan ett nytt politiskt beslut om detta fattas, vilket inte skett. Beträffande antalet föryngringar finns inte ens ett politiskt sanktionerat förslag för att initiera en diskussion. Antalet föryngringar i Sverige var (enligt nuvarande definition) 26 st år 2010 (enligt rovdjursutredningen) och intentionerna är enligt min mening att det inte skall vara fler och gärna något färre.

Detta verkar dock länsstyrelserna och naturvårdsverket inte förstå, det verkar inte som nivån för att acceptera skyddsjakt sänkts! Det pågår nog en diskussion på naturvårdsverket, men det verkar inte läcka uppgifter om hur tongångarna går.

Strider intentionerna mot EU? Knappast, vargens bevarandestatus är på uppgång (se andra poster här). Regeringen har meddelat sin intention att återuppta licensjakten 2013, så det döljs inte för EU att regeringen tror på statsmakternas politik i det avseendet. Regeringen försäkrar EU att de kommer att följa EU. Taket 210 är de facto borttaget och kommer att så förbli, detta är bara en formell bekräftelse. Jag tror att egentligen tänker statsmakterna – om de nu tänker – höja vargantantalet lite grand så småningom men inte nämnvärt de närmaste åren, det är jag och ingen annan som tolkar rovdjursförädlingens förslag som ingen ökning före 2020. Även om statsmakterna ändrar intentionerna så snabbt detta låter sig göra, så måste vargförvaltningen läggas upp med så god framförhållning att det inte antar högre vargstamsintentioner före slutet av mars 2012, dvs den vinterstam som kan reproducera sig skall inte ligga mycket över vad som behövs för 20 föryngringar. Intentionen måste vara att vargstammen är ungefär 200 med minst 20 – men inte många fler – föryngringar till dess. Detta måste genomsyra beslut av naturvårdverk och länsstyrelser de närmaste månaderna.

Regeringens agerande beskrevs i pressen i samband med presskonferensen 17 augusti och det ger väl en riktig bild utöver att man överdriver aspekten att regeringen ”lurar” EU och för kommissionen bakom ljuset. Dels (1) tror jag knappast det är möjligt, EU är nog inte dummare än att de skaffar sig ett eget begrepp om vad som sägs på en presskonferens med anledning av en respons till EU, och vet även utan det skvaller om svenska regeringens onda uppsåt, som förekommer på den ansvariga EU kommissionärens Facebooksida, förmodligen från beskäftiga vargentusiaster. Dels (2) tvivlar jag någon ansvarig regeringsföreträdare eftersträvar en direkt oärlig dialog, Sverige är inte så korrupt, och det skulle slå igen på mycket annat att vara direkt oärlig. Ett visst inslag av att lägga tonvikten vid olika aspekter inför olika fora accepteras nog av alla politiskt bevandrade. Skall man gissa på intrigspel (korrekt handlat enligt min uppfattning om det förekommit) skulle det kunna vara att vid det socialiseringsmöte som ägde rum mellan Sverige och EU-kommissionen (12-14 juli), regeringens handlande framstod som den taktiskt bästa vägen. Om detta är riktigt borde nyheten snart komma att EU lagt ned ärendet. Annars tycker jag det verkar svek både av regeringen och av EU. Om EU säger att de går till domstol om Sverige inte ändrar sin vargpolitik och sedan gör det trots att Sverige ändrat på politiken är det inte bra. Sverige ändrar faktiskt på ett politiskt mycket kännbart sett dels eftersom regeringen agerar mot riksdagens beslut och dels eftersom regeringen ådrar sig kritik och vargförvaltningen blir ännu kontroversiellare och svårhanterligare än förut. Den ansvariga ministern rensades ut ur regeringen strax efter beslutet!

Jag fick i slutet av oktober 2011 frågan varför har vi idag (början av vintern 2011) dubbelt så många vargar som de politiska intentionerna om de politiska intentionerna kvarstår. Jag svarar
* Det beror mycket på hur man räknar (se tidigare post) och det sätt att räkna enligt vilket vargantalet faktiskt skulle överenstämma med de politiska intentionerna efter vargjakten 2011 gör en något tveksam tolkning av vad de politiska intentionerna menar med antal.
* Vargantalet vid ingången av vintern 2011 (1 oktober) har inget med ändrad politik i mitten av augusti att göra, utan är en produkt av den 2009 av riksdagen beslutade vargpolitiken.
* Det är svårt och ovant att göra prognoser inför licens- och ”modern” skyddsjakt. Det är inte oväntat om prognoser och utfall blir annorlunda.
* Det har funnits en vilja att vara försiktig att inte komma för lågt, vilket bidragit till att vargantalet idag blivit högre än beräknat.
* Politiska intentioner innebär inte att det behöver bli som avsett. Oväntade faktorer kan bidra. Tjänstemän kanske inte är tillräckligt lyhörda. Politikerna engagerar sig inte tillräckligt för att de politiska intentionerna skall följas eller motarbetar varandra.
* Vargförvaltning måste vara adaptiv och kunna anpassa sig till nya fakta. Om vargjakt 2011 inte varit tillräckligt för att få ned antalet vargar enligt de politiska intentionerna måste alla samarbeta (både tjänstemän och politiker) och dra åt samma håll för att kompensera detta med en mer omfattande vargjakt 2012 och vad som är kvar av 2011. Med vargjakt menar jag något som kan kallas skyddsjakt.

Naturvårdsverkets mål
Inför licensjakten 2011 skriver Naturvårdsverket. ”Vi har satt tilldelningen för att klara målet att stabilisera vargstammen på 210 vargar och 20 föryngringar. Vi har bedömt att tillväxttakten är cirka 13 procent, vilket är den lägsta bedömningen av tillväxten som forskarna ger. Då landar vi på 20 vargar och har kvar utrymme att besluta om skyddsjakt på varg. Den försiktigheten är nödvändig för att inte beskatta stammen mer än vad som krävs för att nå riksdagens mål.” Jag tycker att Naturvårdsverket har feltolkat riksdagens mål som var högst 210 vargar. Stabilisera på 210 innebär ett väsentigt högre vargantal. Jag tycker således att Naturvårdsverkets feltolkning av statsmakterna intentioner är orsak till att det idag finns kanske 10 vargar fler än om Naturvårdsverket gjort en mindre uppenbar övertolkning av statsmakternas intentioner