Tillräckligt många vargar för evigheten!

26 Nov

Den Skandinaviska vargen är (eller kan bli) en del av en tillräckligt stor ”metapopulation”!

En metapopulation är summan av vargstammar som upprätthåller genetisk kontakt.  Den skandinaviska vargstammen har tillräcklig genetisk kontakt med andra vargstammar för att vara en del av en större metapopulation, frågan är hur stor denna är. Metapopulation verkar kunna sättas större än vad som förmodats i det expertutlåtande, som gav underlag till rovdjursutredningens förslag till gynnsam bevarandestatus.

Den Skandinaviska vargstammen är en del av en metapopulation som troligen är större än tusen vargar. Detta är vad som behövs för att bevara mer än 95 % av den genetiska variationen meta-populationen har för närvarande, även under det orealistisak antaganadet att det inte funnes någon migration till metapopulationen,. Alltså behöver metapopulationen inte  vare större än 1000 för att uppfylla ett kriterium som formulerats av bla Ryman.  I formell betydelse uppfylls därmed det standardkriterium för den skandinaviska vargstammen  som föreslagits och beräknats av Laikre och Ryman (2009). Naturvårdsverkets expertmöte 26/4 fann detta olämpligt att applicera på den skandinaviska stammen isolerat. Förutsättningarna för applikation torde dock vara bättre uppfyllda för en metapopulation, eftersom den funnits kontinuerligt och inte startas från scratch av ett mycket litet stickprov.

Metapopulationen är troligen större än Ne>500 = större än 2000- 2500, som minst behövs för att få överlevnad i alla framtid (Ne=500 är en ”klassisk” tumregel,, som många insatta tycker  fortfarande har relevans, se översiktsartikel).  Detta förhindrar att den genetiska variationen minskar ens i en avlägsen framtid, eftersom ny variation skapas och inavelsdepressionen reduceras genom olika mekanismer. Sådana mekanismer är mutation, selektion, uppbrytning av kopplingar mellan olika gener, nya gener tar över funktioner som försämrats av inavel och faktisk naturlig selektion som främjar ökad heterozygoti och minskad inavelskoefficient är exempel. Ju större metapopulationen är ju smärre negativa effekter av genetisk drift kan balanseras med selektion, men det tar mycket lång tid för dessa balanser att inställa sig. Förhållandena är olika för olika egenskaper. En viktig egenskap, som medför avsevärda förluster i vitalitet och fertilitet på kort tid, kan finna en balanspunkt i en relativt liten metapopulation, eller det räcker med en skandinavisk vargstam på drygt 200 vargar (dvs Ne=50 räcker). Ackumulation av enstaka smärre effekter  kan behöva en större population för att motverka (t ex mutation melt-down). Man vet inte så mycket om hur det verkligen är, det mesta bygger på oprövade teoretiska resonemang. Man känner många fall där relativt små populationer klarat sig länge. ”Genetisk diversitet” är inte lätt att ta kål på. Även en enda individ innehåller en avsevärd del av den genetiska variationen hos en stam.  Sedan är det inte naturligt att enstaka metapopulationer klarar sig för evigt, De flesta går under så småningom.  Att en lokalras ersätts av en annan skall kanske inte ses  som undergång, ett skäl till stora metapopulationer är ju just att bibehålla den evolutionära potentialen. För evigt skall nog inte tolkas som hundraprocentig säkerhet.  Tumregeln att Ne>500 står sig nog och högre antal för en liten del av den nordeuropeiska vargen innebär nog ett överdrivet säkerhetstänkande.

Är immigrationen större än en genetiskt effektiv migrant per generation, så hålls de ingående stammarna tillsammans i EN metapopulation. Detta villkor blir uppfyllt om den ”genetiska släktskapen” mellan stammarna uttryckt med måttet ”FST” är mindre än (eller egentligen mindre än drygt) 0.2. Se http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2012/01/1-migrant-needed-to-prevent-genetic-divergence/#.UaCGSrUzjxY

FST har stora likheter med F (inavel) vid jämvikt som funktion av migrationen, det blir samma värden. FST, inavel, släktskap och heterozygotigrad har nära relationer.

En genomgång av publicerade FST-värden för varg i vårt närområde gav: Åkesson och Bensch (2009) har undersökt Sverige – Finland – Karelen. Mellan Skandinavien och Finland 0.18 resp. Karelen 0.15. Mellan Finland och Karelen 0.03. Mellan Finland och Karelen 0.15 och Finland till Archangelsk 0.17, Karelen till Archangelsk 0.05. Balrunaite m fl (inkl Åkesson) (2013). mellan Litauisk och finsk 0.05; Litauisk – Karelsk 0.05 och Litauisk – Archangelsk 0.05. Det nya Litauiska arbetet verkar informativt för svensk vargförvaltning.http://link.springer.com/article/10.2478%2Fs11535-013-0154-9#page-1 Eftersom värdena genomgående är under gränsen 0.2 och ofta väsentligt under kan man räkna med att kontakterna med den skandinaviska vargstammen också är tillräckliga så länge det kommer minst en effektiv invandrare per generation. Det har kommit fyra reproduktiva invandrare den sista varggenerationen.

Inget FST-värde var över 0.2. Den relevanta metapopulationen kan förmodlgen utsträckas över ett betydligt större område än vad som nämnts i de förslag som gjorts de sista åren (Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen). Det litauiska arbetet tillför ny information till tidigare diskussion om avgränsningarna, så det är ”legalt” att vidga avgränsningarna mot bakgrund av denna nya väsentliga information. Det fodras fler mätningar för att avgöra hur långt bort populationer måste ligga för att vara för genetiskt avlägsna för att räknas in i metapopulationen. Det finns gott hopp om att den naturliga metapopulationen omfattar ett tre gånger så stort geografiskt område och det kan vara betydligt större. Stammar som ligger i periferin till metapopen  kanske inte tillhör den centrala metapopen och har FST över 0.2, men kan ändå göra den totala metapopulationen något större dvs. något öka dess ”effektiva” numerär.

Eftersom FST är locusberoende och olika resonemang kan föras så kan detta variera .

Även om senare undersökningar för att avgränsa området visar att det är för litet eller minskat jämfört med vad mätningarna motiverat så gör det inte mycket om misstaget inte korrigeras förrän om 50 år, inte i Sverige åtminstone. Att öka säkerheten genom 500 vargar istället för 200 när man inte vet är en mycket stor kostnad för en liten ökning i säkerhet som förmodligen lätt kan korrigeras om 50 år.  Om vi mot förmodan inte har ”den slutliga lösningen” då, så kan vi oroa oss om några decennier och inte nu. Den skandinaviska vargen har Ne >50 om det finns mer än 250 vargar, och det gör det nog effektivt om man bestämmer sig för golv på 180 i Sverige. Detta räcker för att inaveln inte skall blir ett utrotningshot på kort och medellång sikt. Denna Ne ger tillräcklig marginal för att vänta och se.

Metapopulationens storlek kommer i framtiden att kunna ökas artificiellt, Ne=2500 borde inte vara problematiskt. Migrationen mellan delpopulationer kan ökas med vargflytt.  Om 50 år kommer metoder att ha utvecklats även om det går långsamt. Vad som förmodligen snart kommer att fungera tekniskt är valpflytt. Först flyttar man från djurparker i andra delar av utbredningsområdet till svenska djurparker. Sådana flytt mellan Ryssland och Skänes djurpark har redan utförts. De flyttade vargarna blir föräldrar till valpar som placeras ut i vilda lyor.  Det behöver inte vara de omfattande flyttar som nu varit aktuella, det kan räcka med att förstärka naturlig migration med tillförsel av en reproduktiv migrant vart tionde år för att Fst skall komma över 0.2. Även om behovet identifieras först om femtio år är det inte försent att bygga på megapopulationen.

Tumregeln kravet Ne>=500 kommer alltid att ifrågasättas av experterna, och de auktoriteter som uttrycker att det räcker kommer aldrig att göra det på ett enkelt sätt utan reservationer. Här är ett exempel på vad som står i en ny uppsats av auktoriteter med en länk till uppsatsen: Ne thresholds for avoiding the harmful consequences of inbreeding depression (50) and retention of quantitative genetic variation for future adaptations (500), remain unchanged. We believe that the 50/500 rule still has a useful place in conservation biology

En effektiv migrant per generation är inget godtyckligt värde eller tumregel, som någon forskare dragit till med, eftersom det verkade jämnt och lätt att komma ihåg. Gränsvärdet ett är en djupgående fundamental skillnad mellan att glida allt längre isär gentemot att hållas samman för evigt. Gränsen mellan anarki och samordning! Se t ex referensen Wang http://www.juniata.edu/projects/it110/ms/References/362_Island%20Ecosystems/Protected%20areas%20and%20management/2_One%20migrant%20per%20generation%20rule%20and%20management.pdf.  Det behövs dock förmodligen uppåt fyra effektiva migranter per generation för att få en metapopulation att uppträda som en tillfullo panmiktisk population.

Den europeiska vargpopulationen kan enligt http://mpilot.blogs.lincoln.ac.uk/2014/01/06/bottlenecks-and-diversifying-selection-in-european-wolves/  delas upp i tre delar: italiensk, iberisk och övrig. Att denna uppdelning är möjlig visare att den NÖ delen av den europeiska vargpopulationen är relativt homogen.

Immigration hjälper och kompenserar för närvarande. Men så småningom blir immigranterna mer släkt och mindre effektiva, och den nu pågående förbättringen av det genetiska statusen stagnerar, och då blir det dags att överväga vad det innebär på lång sikt.

Det finns krafter som nyskapar genetisk variation som kan ersätta förlorad variation. Mutation är det mest kända fast kanske inte viktigast i ett tidsperspektiv under tusen år. Det finns krafter som gör att inavel och inavelsdepression försvagas med tiden. Det naturliga urvalet verkar mot inaveln och dess konsekvenser. Dessa krafter gör att effekten av inavel minskar med tiden, den del av inaveln som härrör de första invandrarna för drygt 30 år sedan har nog avklingat och detta är nog en orsak till den ökning av fertiliteten, som verkar ha skett i den svenska vargstammen.

Vad är argumenteten för ett högt golv? (700 har föreslagits).
Man kommer inte runt att den genetiska variationen utarmas och inaveln växer i en liten population, genetiker (också jag) anser att en isolerad population av varg måste vara minst två tusen, för att överlevnad ”i evighet”, skall te sig trolig. Det finns argument för antal upp till tio tusen. Om man vill att den Nordeuropeiska varianten av varg skall överleva genetiskt uthålligt bör den således bestå av många tusen individer. För närvarande består populationen av kanske 40 000 vargar. Sedan är det en fråga om hur många av dessa som måste finnas i Sverige. Det råder enighet om att det inte behövs flera tusen i Sverige. Immigrationen är tillräckligt stor, Sverige är inte en isolerad ö ur vargsynpunkt.

Egentligen behövs inte en enda varg i Sverige, det finns så många ändå. Men så ensidigt får Sverige inte resonera.

Det anses behövas någon form av genetisk kontakt för att man skall kunna betrakta den svenska vargen som en del av en tillräckligt stor när-population, men jag är säker på om det verkligen behövs. Kanske alla 40 000 har tillräcklig kontakt med varandra? Vi vet faktiskt inte. Teorin är inte väl utvecklad. Kanske kontaktmönstren ändras över tiden så att stammar som idag ter sig isolerade inte är det i ett tusenårigt perspektiv. Antalet 700 är härlett från ett antagande om en vargtät mur i Karelen. Vargarna i Norge, Sverige, Finland och ryska Karelen antas bilda en isolerad enhet utan invandring, som skall vara tillräckligt stor. Då kan man räkna ut Sverige del och finna den till 700.

Man skulle nog kunna hävda att den europeiska vargens bevarande  skulle behöva 10 000 vargar ungeför jämnt fördelade över Europa (vid sidan av lokala och kanske tillfälliga koncentrationer). Sverige har ungefär 5% av Europas yta. Då skulle man hamna på 500 som en rimlig del av Sveriges ansvar.

Vad är dina argument emot ett högt golv?

Svar: Karelen har inte en vargtät mur, som forskarna antagit. Den stora internationella populationen är inte väl avskärmad från andra vargar. Data jag tagit del av tyder på att vargstammar har tillräcklig genetisk kontakt över vidare områden, än vad de som gjort de presenterade beräkningarna trott. Enstaka vargar kan vandra mer än hundra mil mellan födelse och död, och gener kan hoppa ännu längre över tiotals generationer. Vargens gener har en otrolig spridningsförmåga. Det var ingen som 1970 trodde att Värmland inte var för isolerat från andra vargar för att ge upphov till en ny stam. Men sedan skedde det. Att kalla 700 för resultat av kvalificerad forskning (som det framställs) ser jag som missbruk av genetik. Det är de första försöken till initierade spekulationer. Det behövs både bättre data och framförallt bättre teori för att det skall bli mer än intressanta spekulationer, och tills vidare tror jag de vargantal som presenteras som vetenskapliga resultat är onödigt höga och utesluter inte att dagens vargstam räcker.

Vi kan flytta vargar obegränsade sträckor med valpflytt. Vi har redan flyttat in vargar till svenska djurparker från Ryssland med tanke på att deras valpar skulle ut i svenska lyor. Valpflytt har visserligen inte lyckats i Sverige än, men en ny teknik behöver tid på sig att utvecklas. Jag är ganska säker på att om några decennier finns en fungerande teknik. Den behöver inte fungera så bra, jag tror det räcker med en lyckad flytt per decennium för att komplettera den eventuellt otillräckliga naturliga invandringen med ”långflyttare” för att åstadkomma en tillräckligt stor och sammanhängande internationell vargpopulation utan fler i Sverige.

Att identifiera och kanske komplettera en tillräckligt stor och genetiskt sammanhängande internationell population för att bevara varg för all framtid är inte bråttom, den nordeuropeiska vargen har stort numerär och tillräcklig variation finns redan ute i Nordeuropa, frågan om kontakten är tillräcklig och några stödåtgärder behövs är inte brådskande. Den svenska vargen blir ett värdefullare bidrag till den internationella vargstammen om den får sina genetiska brister åtgärdade innan den sas tillfullo innesluts i ett internationellt bevarande, och dessa brister åtgärdas lättare i en liten vargstam. I slutändan är det ganska troligt att det inte behövs fler svenska vargar för långsiktig bevarande än för kortsiktig.  Jag avråder ur genetiskt synpunkt från att idag blåsa upp den svenska vargstammen med en osäker förhoppning att det behövs för att bevara stammen för evigt.

Det viktiga för att binda ihop oss med den internationella vargstammen är att immigrationen över gränsen mot Finland fungerar, det gör den nu. Det näst viktigaste är att vargstammen i i Finland fungerar, så att den kan generera immigranter till Sverige och ta sin del av bevarandet. Det är problematiskt, det största problemet i svensk vargförvaltning . Men det enda Sverige egentligen kan göra är att inte ha färre än ett par hundra vargar i Sverige, då skulle vi vara ett dåligt exempel och förlora trovärdighet när vi argumenterar för en förbättring i Finland. En vargflock i mellan-Norrland för att binda ihop oss bättre och mer dubbelriktat med huvuddelen av den nordeuropeiska vargen vore bra.

Ett stort vargantal medför att det blir svårare och dyrare att hålla ordning på vargarna och registrera och DNA klassificera dem. Blir det svårare försvåras den selektiva jakten. Ett robust övervakningssystem är ett villkor i EU-direktivet. Det blir nog svårt med fler än 400 vargar ur den synpunkten.

Those who suggest large numbers make subjective assumptions about the far future. Like that there exists an iron curtain for wolves between Karelia and the rest of Russia, which will stay where the coming millennia. There is an unfortunate difficulty in seeing the difference between the management required for the short terms needs of a fast genetic recovery and the possible needs for coming millennia, which can be given higher attention in some decennia.

There are convincing arguments that many thousands of wolves are needed for survival of the species. But the scientific logic that derives that Sweden needs 700 or more wolves from that is less convincing. Very large number of wolves required for long time survival are calculated based on that genes from the east never reach Sweden and where is a wall-tight fence between Russian Karelia making Norway, Sweden, Finland and the border area to Russia function as an isolated island. That is not so, wolves immigrate over that border. It seems contra-intuitive that Sweden should be completely broken off from the main part of the wolf distribution. Wolf has had a continuous distribution over Northern Europe, and individual wolves can and do move more than thousand kilometres between birth and death. The accumulated distance over generations is larger. Sweden has a satisfactory link to the east. Wolf genes will be possible to move arbitrary distances with translocations, thus the area the Swedish wolf gene pool is based on can be made arbitrary large.

Den skandinaviska vargstammen blir en viktigare del av den internationella metapopualtionen ju större heterozygoti den har. Därför är det viktigt att minska inaveln och öka den genetiska variationen snabbt. Detta är lättare ju mindre populationen är. Därför är det viktigare att populationen hålls liten i början. Fri tillväxt mot höga antal i dagsläget är förkastligt. Ett par hundra innebär ett tillräckligt ansvarstagande även för den mycket avlägsna framtiden. Att fortsätta att satsa mycket stora resurser och uppmärksamhet på vargen innebär mindre uppmärsamhet på andra problem. Att låta en ekologisk komponent tillväxa okontrollerat exponentiellt under 30 år på ett relativt litet område kanske orsakar mer problem än det löser och kan inte kallas långsiktigt ansvarstagande för framtiden, snarare ett ekologisk roulette. Det håller optionen öppen att ändra sig senare. Det är adaptiv vargförvaltning, vad man tycks vara eniga om.

Nu tycks EU vilja ändra inriktning och ta större hänsyn till sk social bärkraft. I det läget finns mindre anledning att kräva vargantal som ger både hängslen och livrem för att vara fullständigt säker på att vargen klarar sig i tusen år framåt genom höga krav på den hypotetiska metapopulationen.

Även om Sverige skulle besluta om sin del i den tilltänkta metapopulationen så är det inte möjligt att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus, om inte också Norge, Finland och ryska Karelen har eforderligt vargantal.

Jag har bett Åkesson och Linell titta på denna sida och kommentera om det fanns anledning till det, eftersom de inte hört av sig förmodar jag att de inte hittat grova fel.

Mina tankar om dettta från början av 2012 finns på http://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  , där står några ytterligare detajer och referenser. Det ursprungliga ställningstagandet om geografiska avgränsningar gjordes av rovdjursutredningens expertkommitte trots att de undersökningar gruppen stödde sig på indikerade att det fanns vargar med urspung i Ryssland bortom ryska karelen, vilket ger känslan gruppen tillämpade försiktighetsprincipen.

Annonser

Genetisk variation om hundra år och nu

1 Jun

Om heterozygotiavtagande och behov av genetisk variation som GYBS kriterium

Detta blir kanske det sista inlägget på den här bloggen, jag gör uppehåll till oktober och kommer bara tillbaks om EU då inte har avslutat överträdelseärendet.

Svensk vargförvaltning bygger på iden att 95% av den genetiska variationen skall bevaras i hundra år.

Argument för att det är bra med genetisk variation

Genetisk variation är en förutsättning för evolution och därmed livets mångfald. Vi eller andra arter eller vad vi kallar biosfär och miljö skulle inte finnas utan genetisk variation. Genetisk variation förtjänar därmed en massa respekt, och vi bör tänka på vad vi gör om vi eroderar den genetiska variation som finns i Naturen.

Biodiversitetsförlust betraktas som ett av människlighetens stora framtidsproblem. Detta kan ses som ett motiv för habitatdirektivet. Det blir kaos och anarki och i förlängningen oacceptabel biodiversitetsförlust om inte länderna rättar sig efter andan i direktivet. Denna princip accepteras vad jag förstår av alla mottagare av detta email.

Det finns många formuleringar i politiska dokument som stödjer genetisk variation. Några har citerats av Naturvårdsverket nyligen ”Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas”… ”tillräcklig genetisk variation är bibehållen inom och mellan populationer”. Sådana uttalanden utgör dock inte en kvantitativ precisering. De klargör inte skillnaden mellan 75 och 95 %, eller skillnaden på fördelningen av bevarandet ”inom” och ”mellan”.

Måste all variation bevaras inom Sveriges gränser?
Den ofta upprepade frasen – att det skall finnas ”tillräcklig” genetisk variation ”mellan populationer” tydliggör att det inte krävs att alla stammar är lika, och således den svenska populationen får avvika från både den finska och ”källpopulationen”, och den tydliggör också att olika stammar kan bidra till den genetiska variationen och att ”tillräcklig genetisk variation” är frågan om en kombination av inom och mellan stammar. Uttalandena avser inte för den svenska vargen som något helt isolerat och fristående från länder i närområdet. Tvärtom har insikten och acceptansen för ett tänkande över nationella gränser vuxit.

Det får inte finnas tvekan om att en väsentlig del av den genetiska variationen skall ”bevaras”. Varken hos mig som genetiker eller vad som uttryckts av organ Sverige skall lyssna på. Men det är inte självklart vad som är en ”väsentlig del”, eller hur mycket som måste ligga i Sverige när vi delar en art med andra länder.

EU-direktivet lämnar det mesta av detaljerna åt medlemsstaterna, och Sverige har anförtrott dessa detaljer till Naturvårdsverket. Viss ledning går att få från olika direktiv, men de är ofta luddiga och svårtolkade intill motsägelsefulla på de viktigaste punkterna. Tidigare grubblande inte vanliga människor så mycket över dessa detaljer utan ett fåtal experter hade makt och kontroll över dem, men EUs agerande och känslan av brist på förståelse gör att enskilda individer försöker skaffa sig bättre inblick och förståelse. Huvudorsaken till att EU-kommissionen lagt sig i, till EU-kommissionärens irritation och till förvaltningsrättens jaktförbud är att Sverige bedrivit vargjakt utan att Sverige deklarerat att minimibehovet av vargar uppnåtts.

Kvantifieringen av kraven på genetisk variation
Vi vill undvika förlust av biodiversitet och i detta ingår en genetisk diversitet inom arter. Det enklasta, mest pedagogiska, mest ”lättsålda” och logiska är att begränsa förlusten av genetisk variation uttryckt i procent.

Det enda som faktiskt står i EU-direktivet är att kvantitativt skall utdöenderisk inom hundra år understiga 10 %. Detta kanske bidrar till det att det ter sig logiskt att ställa kravet på genetisk variation som procentuell förlust per 100 år analogt med andra krav. Så det är mycket naturligt och näraliggande kriterium att högst X% förlust av genetisk variation på hundra år får förloras.

Kriteriet skulle kunna vara lämpligt i en situation där en naturlig population minskar, och man vill ha ett kriterium, när det kan vara berättigat att stoppa minskningen av populationen.

Bevarandebiologer och politiker vill tydliggöra sina höga ambitioner, samtidigt som man inser att det är orealistiskt att bevara all variation, och då låter 95 % betryggande. Man undviker då kritik från ”gröna” fraktioner.

Ökning av inavel och förlust av heterozygoti är egentligen ekvivalenta. Fem procent ”ny” inavel kan ses som ett stort problem i den genetiska förädlingen. Jag har arbetat med Skogsbrukets fröförsörjning, och jag eftersträvar där att skogsbrukets utsäde från fröproduktionsanläggningar av de viktigaste trädslagen skall ha mindre än fem procent inavel, och detta även om hundra år. För genetisk svensk skogsträdsförädling ställer jag helhjärtat upp på kravet på mindre än 5% ”heterozygotiförlust” på hundra år. Detta skulle kunna ses som argument för högst 5 % förlust av genetisk variation under 100 år i andra fall också om t ex Naturvårdsverket söker argument att åberopa.

Det finns bevarandebiologer som i olika former uttalat sig för högst 5 % förlust av genetisk variation under hundra år. Det är generella uttalanden som ger tumregler och inte allmängiltiga nationella regler. Det finns olika mekanismer som leder till att bevarandebiologer formulerar relativt ambitiösa krav och tumregler. Detta gäller också ”referees”. De arbeten som citeras väljs vanligen av de som gör det för att försvara höga krav.

Jag tror att krav på att bevara nästan all genetisk variation i mindre delstammar av en art beror på en hopblandning mellan motiven för att en stam skall överleva ”lokalt” (i Sverige) och att den skall behålla sin långsiktiga evolutionära potential (långsiktig anpassbarhet).

Kriteriet med förlust av genetisk variation är inte tillämpbart på alla situationer
Det finns situationer där det är olämpligt att lägga ribban på att den genetiska variationen inte skall minska för mycket. Detta gäller exempelvis den svenska vargstammen. Den svenska vargstammen har passerat en mycket snäv genetisk flaskhals och immigrationen gör att den genetiska variationen ökar och med all sannolikhet kommer den genetiska variationen att vara högre om hundra år än idag. Målsättningen borde vara att den genetiska variationen skall öka istället! Om man betraktade den svenska vargstammen som isolerad och startad med tre obesläktade vargar, skulle det inte gå att begränsa förlusten av genetisk variation till 5 % sedan populationen startade, inte ens i övergången från F0 till F1 skulle man förlora så lite.

Där det är lätt och friktionsfritt kanske…
Om det är lätt och friktionsfritt att bevara 95 % av den genetiska variationen under hundra år kan det kännas onödigt och upprivande med en lång och svår diskussion om huruvida det verkligen är nödvändigt under de aktuella omständigheterna och vad det mer konkret innebär och t ex hur immigration inverkar och huruvida kravet inte kunde sättas lägre. Men för de stora rovdjuren i Sverige är det långtifrån lätt och friktionsfritt, och i särskilt hög grad för varg. Därför är det motiverat att just för varg ansenliga resurser sätts på att grubbla och förklara. Särdragen för den svenska vargen gör ett hårt variationskrav utomordentligt kontroversiellt.

Diskutera GYBS och förvaltningsmål separat
Jag tycker det är synd att Naturvårdsverket bara diskuterar golv och inte lämpliga förvaltningsmål. GYBS bör sättas så det blir minimalt förvaltningsbegränsande och inte i bror duktig stil, GYBS är ett juridiskt golv. GYBS-kraven flyttar de faktiska besluten till ovissa självständiga juridiska processer, de slår undan foten för den trygghet och acceptans som en förutsägbar förvaltning och politik innebär, de genererar en polariserad långdragen debatt. Att inte diskutera omkring hur många vargar det troligen kommer att faktisk finnas om fem år utan bara diskutera hur många det – enligt Naturvårdsverkets uppfattning – minst måste finnas skapar också misstänksamhet och ett dåligt ”vargklimat”. Dimmiga, icke precisa och dåligt definierade GYBS krav lägger grunden för upprivande krav senare. Hög genetisk variation, inavel, uthållighet i tusenårsperspektiv eller mer än en migrant per generation är inget uttryckligt krav av EU-direktivet, och bör därför inte ingå som preciserade krav i GYBS. Den genetiskt orsakade livskraftnedsättningen som inaveln orsakar kan beaktas i en konventionell sårbarhetsanalys. Men det verkar bra för vargstammen att inaveln minskar och heterozygotin ökar, så detta kan uttryckas i förvaltningsmål. Nås inte förvaltningsmålet, så innebär det då inte stopp av skydds och förvaltningsjakt förvaltningsdomstol och ampra skrivelser från EU-kommissionen blir otroligt. Men förhoppningsvis intensifieras arbetet med att nå förvaltningsmålet och diskussionen omkring det om det inte nås.

Det saknas kompetens att beräkna vad som fordras för att bevara 95 % av den genetiska variationen i hundra år, därför blir resultaten för subjektiva för att lämpa sig för praktisk användning
Det har gjorts två försök sista året, ett med vargar och ett med andra rovdjur, att beräkna hur många individer som behövs för att bevara 95% av den genetiska variationen hos rovdjuren. Båda är utförda på ett principiellt missvisande sätt, som framförts (hänvisats till) i den här diskussionen. Båda så att FRP överskattas. Bristerna har inte påpekats vid granskning av tiotals bevarandesakkunniga. (Dock ”reserverade” sig fem ”sakkunniga” mot vargberäkningen, när de ursprungligen framfördes av Laikre och Ryman 2009). Det var ett forskarmöte 26/4 omkring varg-GYBS, där tydligen inga allvarliga invändningar framkom, vilket styrker intrycket av allmänt dålig kompetens inom bevarandebiologins genetiska aspekter. Eftersom kompetens för korrekta genetiska beräkningar saknas; eftersom kompetens för granskning av korrektheten saknas; eftersom det är missbruk av genetikvetenskapen; eftersom det inte är strikt nödvändigt; bidrar det inte till förtroende för vargförvaltning, eller den bevarandegenetiska kompetensen, om detta mått används.

Det är inte definierat vilken population som Naturvårdsverket jämför med
Som formeln är härledd skall det vara den Skandinaviska vargstam som fanns i Skandinavien innan den utrotades, och som dessutom inte skall ha utsatts för några flaskhalsar avsevärt lägre en några hundra. Att härleda den genetiska variationen av denna är problematiskt. Om andemeningen är att man skall uppnå 95 % av variationen, är det mycket känsligt exakt vilken population som syftas på eftersom olika populationer lär variera med mer än tio procent upp och ner. Mycket större variationer kan förväntas i värdet på variation än värdet på medelvärde. Är det den finska, som ju de flesta immigranterna kommer från?

Även om den svenska vargstammen var numerärt större förut kan dess variation ändå ha begränsats till 95% av den östliga källpopulationen pga låg invandring uteslutande från ett område extremt norrut och lokala ”bottle-necks” vid spridningen av ”de nya” genernas hundramilavandring söderut, så målet kanske borde satts till 90%. Uppnående av 95% av den genetiska variationen för tusen år sedan nås med uppnående av 90% av den genetiska variationen i dagens vargpopulationer utan stora bottle-necks bortom Finland.

Exempel från Glöersen: Den franska populationen härstammar från den Italienska. Att utgå från att källpopulationens genetiska variation skall bevaras innebär att den franska vargstammen måste nå en viss procent av den genetiska variationen i den Italienska för att ha gybs. Samtidigt har den Italienska varit avsnörd från stammarna på Balkan. Alltså måste den Italienska också jämföras med vargstammen på Balkan. Om den genetiska variationen är lägre än den fastställda andelen av den på Balkan har inte den Italienska stammen gybs.

Diversitets skattningar för populationer varierar, men vargstammar österut, som är mindre isolerade, har något större genetisk variation
Åkesson och Bensch (2009) har undersökt Sverige – Finland – Karelen. Diversiteten (heterozygotin) i Sverige 0.57, Finland 0.71 Karelen 0.75, dock knappast signifikant skilda (försöksfel angavs). I Litauen fann Baltrunaite mfl (2013) 0.71. Det förefaller troligt att den svenska vargstammen har drygt 80% så stor genetisk variation, som liknande vargstammar österut. Detta är som man förväntar sig, utgående den höga inaveln i den svenska vargstammen och det låga antalet founders.

Från andra vargpopulationer noterade jag en skattning från Nordamerika i ett examensarbete från Uppsala Universitet (Bohman 2005) ”The average heterozygosity for the group of British Columbia was 0,609 and for the Alaskan group it was 0,535.” Men den är kanske med andra loci och äldre metodik. Aspi 2006 olikheter i olika vargstammar rörande genetisk diversitet: “The genetic diversity of Finnish wolves seems to be similar to other eastern European wolf populations(expected heterozygosity 0.69–0.71; Lucchini et al. 2004), slightly higher than most of the North American populations (expected heterozygosity 0.46–0.72; see Wayne & Vilà 2003; Weckworth et al. 2005)”.

Det förefaller inte som den svenska vargens nuvarande genetiska variation jämfört med andra stammar är unikt avvikande.

Ju ”kortsiktigare” anpassbarhet ju lägre genetisk variation behövs
Huvuddelen av vargens anpassbarhet är inte genetisk. Vargen kan med nuvarande genetik framgångsrikt leva i de flesta miljöer. Varglänen verkar ganska uppfyllda av vargrevir. De begränsande faktorerna i naturen är födotillgång, samverkan med andra arter och konkurrens inom arten, dessa förutses inte vara begränsande faktorer i framtiden. Det förefaller otroligt att måttliga förändringar i den genetiska variationen (genom andra mekanismer än inavelsdepression) skulle ha nämnvärd betydelse på hundra års sikt på ett sätt, som är väsentligt för nu behövligt vargantal.

Vargens är ett socialt djur och social nedärvning är viktig, ”flockens traditioner” spelar roll. Jag gissar den sociala variationen är en lika viktig faktor som den genetiska variationen för svensk vargs framtid.

Miljön för dagens svenska vargar är förmodligen mycket annorlunda mot den miljö de anpassats till under sekel i Finlands och Rysslands vildmarker. Den genetiska anpassning som faktiskt nu sker i den svenska vargstammen är till vargens nya livsmönster med gott om mat och utrymme i ett kraftigt exploaterat landskap med relativt få tamdjur utanför hägnader, låg konkurrens och populationstäthet, mindre för vargen störande faktorer nära människor, mer fragmenterat landskap, ökad dödlighet i trafikolyckor, ökad människotäthet, förmåga att undvika att bli dödad vid jakt viktig. Sedan vargen kom till Skandinavien har den genetiska anpassningen till att vara starkt inavlad varit en viktig drivkraft. En objektiv analys av de genetiska förändringar detta kan förväntas ge upphov till under de kommande hundra åren vore intressant och skulle platsa i en ekologisk konsekvensanalys.

Bevarandebiologin tycks ha gjort få försök att kvantifiera betydelsen av genetisk variation, jag gör ett försök men det är ett första preliminärt försök, som säkert kan utvecklas.

Den ökade anpassning genetisk variation kan medföra är av tre typer, (1) omedelbar anpassningsförmåga till variation i miljö, (2) en genetisk anpassning till ändrad miljö på kort sikt (hundra år) och (3) en genetisk anpassning på lång sikt (evolutionär potential).

(1)    Befintlig anpassningsförmåga till variationer i miljön. Det finns en icke genetisk och en genetisk komponent. Jag använder varians istället för variation för att kvantifiera och kvantifierar med rimliga värden, jag kunde göra tabeller istället för att täcka in ett intervall av troliga värden istället men det blir mer komplicerat. Säg att den icke genetiska variansen (antas vara 100) har standardavvikelse 10 (roten ur 100). Den genetiska variansen (anta vara 16 i dagens inavlade varg) har standardavvikelsen 4. 14 procent av variansen är då betingad av genetik (kallas för heritabilitet i vid bemärkelse) är då H2=0.14. Standardavvikelsen för varians i anpassning blir 10.8 (roten ur 100+16). Om den genetiska variationen var större, lika med variationen i den hypotetiska ”källpopulationen” istället, skulle den genetiska variansen vara 25% större (1.25*16=20), då blir standardavvikelsen för genetisk varians 4.5 (roten ur 20) istället. Standardavvikelsen för anpassbarhet blir 11.0 (roten ur 100+20). Det är större än 10.8, som den är i dagens varg som inte har lika stor variation som i källpopulationerna. Bristerna i heterozygoti hos dagens varg minskar dess kortsiktiga ”anpassbarhet” med 2 %. Mer generellt uttryckt: Bristerna i heterozygoti hos dagens varg minskar dess kortsiktiga ”anpassbarhet” (förmåga att inom några år reagera på variationer i livsmiljön) med några procent. Om man istället ser på populationen om hundra år och om den då förlorat de 5% av den genetiska variationen som är tolerabelt enligt bevarandegenetiker, så har standardavvikelsen för genetisk varians fallit från 4 till 3.9 och standardavvikelsen för varians i anpassning faller från 10.8 till 10.7 (roten ur 100+16*0.95). Poängen med de här beräkningarna är att visa att ”anpassbarheten” visserligen påverkas, men i mycket liten grad.

(2)    Genetisk anpassning till ändrad miljö. Genetisk anpassning till ändrad miljö går snabbare ju större den genetiska variationen är. Urval för anpassning till miljön sker i varje generation och kumuleras över generationer. Urvalet förbättrar den genetiska anpassningen med en andel av standardavvikelsen för genetisk varians i varje generation. Standardavvikelsen för genetisk varians blir 10 % större om den skandinaviska vargen hade den genetiska variationen hos den hypotetiska källpopulationen istället för den lägre variation som den snäva genetiska basen medfört. Detta medför att urvalet får 10 % större effekt. Samma anpassning som nu tar 10 generationer skulle bara ta nio istället. Om fem procent av den genetiska variationen förlorades vilket är den förlust som populationsgenetiker anser acceptabel under hundra år skulle den genetiska anpassningen ta 10.5 generationer istället.

(3)    Genetisk anpassning på lång sikt (evolutionär potential). Beräkningarna på hundra års sikt bygger på en kvantitativt genetisk standardmodell, där det antas många samverkande gener och där genfrekvenser och samspel mellan gener inte ändras. I denna situation är det de vanliga allelerna som dominerar och mindre vanliga alleler spelar mindre roll. På lång sikt (som i bevarandesammanhang sätts till hundra år) ändras genfrekvenser. Sällsynta alleler som har positiv effekt blir vanligare och bidrar då mer till variationen och gör en större effekt på urvalet. De sällsynta allelerna är en större del av det marginella bidraget till genetisk variation och har större betydelse i den hypotetiska ”källpopulationen”, och löper större risk att gå förlorade om den genetiska variationen eroderas. I ett långsiktigt perspektiv spelar den internationella metapopulationen större roll och i den försvinner knappast genetisk variation.

Samma immigrationskrav för bibehållande av 95% av den genetiska variationen gäller för alla arter och situationer
Att det behövs fyra eller fler migranter per generation för att upprätthålla 95% av den genetiska variationen hos väsentligt färre än tusen individer är en allmän regel, inte något speciellt för svensk varg. Det blir ganska många fall som inte uppfyller kravet. Fast detta är inte känt och därför är det ingen som fäster uppmärksamheten på det. Den svenska vargen är unikt välkänd och blir därigenom lättare att peka på möjliga genetiska problem.

Den Skandinaviska vargen är en del av en tillräckligt stor metapopulation.
Den Skandinaviska vargstammen är en del av en metapopulation som är större än tusen som är vad som behövs för att bevara mer än 95 % av den genetiska variationen. Metapopulationen är större en 2000 (Ne>500) som behövs för att förhindra att inaveln ökar och den genetiska variationen minskar ens i en avlägsen framtid, eftersom ny variation skapas och inavelsdepressionen reduceras genom olika mekanismer, varav mutation är en.

Är immigrationen större än en migrant per generation så hålls de ingående stammarna tillsammans i EN metapopulation. Detta villkor blir uppfyllt om den ”genetiska släktskapen” mellan stammarna uttryckt med måttet FST är mindre än (eller egentligen mindre än drygt) 0.2. Se http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2012/01/1-migrant-needed-to-prevent-genetic-divergence/#.UaCGSrUzjxY

Lägg märke till hur snyggt FST stämmer med F (inavel) vid jämvikt som funktion av migrationen, det blir samma värden. FST, inavel, släktskap och heterozygotigrad har nära relationer. Nu finns olika uppfattningar om hur det FST skall definieras och vad det ”egentligen är”, så hur jag tolkat det här skulle kunna ge upphov till akademisk diskussion, vet faktiskt inte.

En genomgång av publicerade FST-värden gav: Åkesson och Bensch (2009) har undersökt Sverige – Finland – Karelen. Mellan Skandinavien och Finland 0.18 resp. Karelen 0.15. Mellan Finland och Karelen 0.03. Mellan Finland och Karelen 0.15 och Finland till Archangelsk 0.17, Karelen till Archangelsk 0.05. Balrunaite m fl (inkl Åkesson) (2013). mellan Litauisk och finsk 0.05; Litauisk – Karelsk 0.05 och Litauisk – Archangelsk 0.05. Det nya Litauiska arbetet verkar informativt för svensk vargförvaltning. http://link.springer.com/article/10.2478%2Fs11535-013-0154-9#page-1

Inget FST-värde var över 0.2, vilket visar att den relevanta metapopulationen bör utsträckas över ett mycket större område än vad som tidigare diskuterats (Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen). Det litauiska arbetet tillför ny information till tidigare diskussion om avgränsningarna, så det är ”legalt” att vidga avgränsningarna mot bakgrund av denna nya väsentliga information.

Värdena behöver inte vara under exakt 0.2. Värdena är mellan stammar och differentieringen får inte vara mer än 0.2 från den stora modermetapopen, men kan vara lite större mellan enstaka stammar. Stammar som ligger i periferin till metapopen kanske inte tillhör metapopen, men kan ändå styrka den lite grand dvs. något öka dess ”effektiva” numerär.

En individ per generation är inget godtyckligt värde, som någon forskare dragit till med eftersom det verkade jämnt och lätt att komma ihåg. Gränsvärdet ett är en djupgående fundamental skillnad mellan att glida allt längre isär gentemot att hållas samman för evigt. Gränsen mellan anarki och samordning! Se t ex referensen Wang  http://www.juniata.edu/projects/it110/ms/References/362_Island%20Ecosystems/Protected%20areas%20and%20management/2_One%20migrant%20per%20generation%20rule%20and%20management.pdf.  Det behövs dock förmodligen uppåt fyra migranter per generation för att få en metapopulation att uppträda som en tillfullo panmiktisk population.

Till de som misstror generaliseringen mer än en migrant, finns en respit på några decennier för det tankearbetet om antalet migranter är större än en. Om vi mot förmodan inte har ”den slutliga lösningen” då, så kan vi oroa oss om några decennier och inte nu.

Naturvårdsverket förändrar begreppet sårbarhetsanalys
I Wikopedia står ” Population viability analysis (PVA) is a species-specific method of risk assessment frequently used in conservation biology. It is traditionally defined as the process that determines the probability that a population will go extinct within a given number of years.” Slår jag upp “genetisk sårbarhetsanalys” så är av de första åtta “hits” med Google sju om vargar. På Wikopedia står om ”genetic viability” “having a realistic chance of avoiding the problems of inbreeding”. Mitt intryck är att Naturvårdsverket försöker “sälja in” ett likhetstecken mellan 95 % målet och ett nytt, utanför svenska rovdjur sällan använt begrepp, “genetisk sårbarhetsanalys”. Sårbarhetsanalysen skall fokusera på en liten nedgång i den genetiska diversiteten på ett geografiskt avgränsat område istället för chansen att arten finns kvar.

Det är något lättare att ”försvara” inavelsmål
Nog skulle Naturvårdsverkets göra det vetenskapligt lättare för sig om man nöjde sig med det invandringskrav (som förvaltningsmål, inte GYBS-krav) som gör att inaveln sjunker till F=0.10, där Naturvårdsverket kan luta sig på Rovdjursutredningen, och där det bara är själva målet och inte hur det härletts som kan angripas. Detta skulle leda till en genetisk variation i samma storleksordning som mindre isolerade stammar, som är ett vettigare mål på genetisk variation än att relatera den till en hypotetisk vargstam. Jag tycker visserligen Naturvårdsverket kunde nöja sig med en högre inavel, men tror att mycket högre inavel (F>0.1) var ganska ovanligt i vildpopulationer för tusen år sedan. Men å andra sidan borde man inse att syftet med att bevara livskraftiga stammar inte huvudsakligen är en nostalgisk strävan efter att i alla avseenden återskapa en situation som rådde för tusentals år sedan.

Största möjliga genetiska variation behöver inte vara bra!
Att genetisk variation skall finnas innebär inte att det är bättre ju större den är. Man kan föra motsvarande diskussion om många företeelser, säg vatten. Vatten är helt nödvändigt, men det innebär inte att det är bättre ju mer det finns. Lagom är bäst. Den egoistiska genens enda drivkraft är att föröka sig själv. Genuint dåliga gener försvinner genom att dess bärare missgynnas. Men bara lite dåliga gener finns kvar länge och bygger upp en liten belastning på populationens fitness. Nästan allt DNA vi bär är skräp som bara belastar systemet. Rovdjuren bär (Nilsson 2013 email) på 6.5 letalekvivalenter. Annorlunda uttryckt är det allra mesta av den genetiska mångfalden vi bär på icke funktionella gener, som urvalet inte varit starkt nog att rensa bort. En mutation på tusen är bra sägs det, resten bara ökar belastningen till en grad som kan vara ett hot mot arten. Att individer är olika kan vara en fördel för stammen eftersom de kan utnyttja olika nischer men leder olikheterna att de flesta individerna utnyttjar huvuddelen av nischerna dåligt är det en nackdel för stammen. Visserligen bidrar vid genetisk variation till den evolutionära potentialen att avknoppa nya raser och arter, men trots detta går nästan alla arter under så småningom. Det förefaller funnits hundratals människoarter sedan vi skiljde oss från aporna, jag tvivlar på att det är den höga genetiska variationen hos Homo sapiens, som gjorde att just vi blev utvalda. Mot den teorin talar att vår art genomgått ett antal genetiska flaskhalsar på vägen. Stor genetisk variation ger nog en marginellt evolutionär att utvecklas i nya arter på tio miljoner års sikt och denna är värd att samla på sig en massa på kortare sikt negativ genetisk variation. Men det är tveksamt om det i artbevarande skall läggas in marginellt ökad kapacitet att så småningom utvecklas i nya arter. Och även om så vore bör då artens variation vara det viktiga och inte variationen i en mindre utlöpare. Min poäng är att det inte är självklart att all genetisk variation till varje pris skall bevaras överallt, om det ter sig besvärligt.

För arten varg har det genetiska råmaterialet på kort tid avspjälkat en slående mångfald av hundarter, vad jag förstår en vidare variation än någon annan art givit upphov till. Så vargens evolutionära potential verkar ovanligt stor och då gör det kanske mindre att man reducerar den.

Varg har bland däggdjur unikt stor ekologiskt potential att anpassa sig till olika miljöer. För varg verkar behovet av genetisk variation att anpassa sig till ändrade förhållanden ovanligt litet, kravet på genetisk variation borde ur den synpunkten kunna sättas lägre än för andra arter.

Minskning av heterozygoti behövs inte som mått, eftersom det är ekvivalent med ökning av inavel
Att inaveln i den svenska vargstammen är hög och att det är ett problem är ett väl etablerat och har varit en utgångspunkt för statsmakternas vargpolitik. Talet om heterozygoti förvillar, folket förstår inte om minskningen skall begränsas eller om den skall ökas. Det är psykologiskt olämpligt och pedagogiskt och semantiskt olämpligt att använda olika ord på samma grundläggande begrepp inom genetisk vargförvaltning.

De skadliga effekterna av inavelsökning och minskning av heterozygoti blir större ju snabbare effekterna utvecklas, så de negativa effekterna blir mindre om ändringen begränsas till fem procent per 100 år
”Det existerar inga vetenskapligt baserade, absoluta rekommendationer för vad som för en naturlig population ska kunna betraktas som en ”acceptabel” inavelsnivå. Bland annat måste här beaktas med vilken hastighet inaveln (F) ackumuleras, eftersom de skadliga effekterna av inavel (inavelsdepression) vanligen är större ju snabbare inaveln ökar. Det ligger emellertid implicit i rekommendationen från Allendorf & Ryman (2002) att inaveln inte bör öka med mer än 5% under 100 år.” (Laikre och Ryman 2009).

”Förslaget från Allendorf och Ryman (2002) att 95% av den genetiska variationen (heterozygositeten; H) bör finnas kvar efter 100 år avser en helt isolerad population.” (Laikre och Ryman 2009).

Ett motiv att begränsa heterozygotiförlusten till 5 % är alltså att de skadliga effekterna av en viss inavel (inavelsdepression) blir mindre om inaveln tillväxer långsamt. Gammal inavel gör mindre skada än ny inavel. Inavelsdepressionen avklingar. Det är ingen orimlig inställning att man för praktiska beräkningar borde använda en F (=FY) justerad för avklingning av inavelsdepression med i vargens fall 5 % på hundra år så att den ”effektiva inaveln” är FY =F-0.0005Y. Y är ungefär 25 år för svensk varg, så den effektiva inaveln är nu 0.25 istället för 0.26 (som den beräknats till). Detta kvantitativa övervägande gör otroligt att den ökade inavelsdepressionen från den inavel som nya invandrare medför skulle vara kvantitativt viktig. Reduktion av inavelsdepression är dock olika för olika egenskaper, reduktionen av inavelsdepression förväntas vara störst i valpkullstorlek. Dock tror jag vid närmare eftertanke att den avtagande effekten av inaveldepression måste vara starkare ju större inaveln är och ju större variation den orsakare, och att Fför den inavlade svenska varstammen med variationer i F avtar starkare med tiden

Eftersom inaveln i den svenska vargstammen minskar så kan detta dock inte anföras som ett argument för kriteriets tillämpning på den svenska vargstammen.

Kravet på låg takt på heterozygoti-förlust uppfattas felaktigt som att undvika en ackumulering av heterozygotiförlust
Tio procent risk för att stammen dör ut de närmast hundra åren är ackumulativt över tiden. Det innebär att stammen förmodligen dör ut inom de närmaste tusen åren, vilket ter sig som ett av flera rimliga argument att välja GYBS över gränsen. Motsvarande gäller inte för heterozygotiförlust. Heterozygotiförlusten går mot ett jämviktsvärde och stannar sedan där. För Naturvårdsverkets vargberäkning så blir förmodligen den ackumulerade heterozygotiförlusten om tusen år ca 8 %. Den uppfattning läsaren bibringas om relationen mellan risken för artutdöende och heterozygotiförlust blir således felaktig på ett sätt som påminner om falsk marknadsföring för användning av heterozygotiförlustmåttet, när förhållandet inte påpekas.

De först formulerade kravet på bevarande av genetisk variation ställde det lägre än 95% på hundra år 

Om man beaktar immigration går man mot ett jämviktsläge och för den migration Naturvårdsverket ansett rimlig kommer man nära detta jämviktsläge efter 100 år. Den genetiska variationen kommer inte att minska mycket under de därnäst följande hundra åren om Naturvårdsverkets beslut följs. Allendorf & Ryman (2002) föreslog kriteriet för ”den genetiska MVP” att mindre än 5% av den genetiska variationsgraden förloras på 100 år. De refererade bl.a. till Soulé m.fl. (1986) och Hosack (1996) som föreslog mindre än 10 % på 200 år utan beaktande av effekten av immigration. Skälet till ändringen till hundra år är förmodligen anpassning till överlevnadskriteriet. Av de tio procent förlust i genetisk variation dessa bevarandeforskare ansåg acceptabel efter 200 år skulle huvuddelen (ungefär 8%) inträffat de första 100 åren med Naturvårdsverkets beräkningsgrunder inkluderande immigration. Hade dessa tidigare forskares kriterier tillämpats, skulle det blivit ett lägre nödvändigt vargantal än vad Naturvårdsverket fått fram.

 

Vargungevisa

8 Maj

Vargunge Visa

Detta är en låt om en vargunge, som känner sig osäker på sin vandring ut i världen. Låten har jag med upphovsmannens tillstånd lagt här.

Varför en låt om en vargunge här? Det hänger ihop med mina barnbarn, Mira och Idun. Deras moster  håller på med musik och visor. Hennes debut kommersiella CD kallas ”Visor för frågvisa”. Den skildrar barnens tankevärd, men kan vara givande för barnsliga vuxna eller småbarnsföräldrar också. Länken till CDn är här. De frågvisa som titeln anspelar på är Mira och Idun. Vargungevisan säger något om ett barns tankar. Kanske de som tycker det finns för mycket varg ogillar ideologiskt att varg på detta sätt humaniseras. Men jag tycker knappast det går att argumentera emot något så oförargligt som den här visan. Lägg förresten märke till visan använder vargunge och inte vargvalp. Vargvalp har fått genomslag, men innebär att vargen associeras närmare till vår äldsta och bästa vän hunden, och vargvalp var mindre vedertaget för några decennier sedan.

Vargungen nedan är en gullig illustration, en  vargunge som snart skall ge sig ut i världen

Vargunge

Foto: Gunnar Glöersen

Vargjakt effekter Laikre 2013

12 Feb

Hunting does not increase inbreeding in Swedish wolf, in spite of that this was suggested in a recent publication

Summary

Laikre et al 2013 find that the hunt 2010 significantly increased inbreeding in the culled population. There are other explanations of the observation, which seem much more likely, but the authors have neither discussed nor mentioned that. It was not tested if an equivalent material from an equivalent hunt 2011 gave the same result. The hunt 2010 actually very likely reduced the future inbreeding. The major result is thus not supported by data. It also contradicts a later study based on more and better data. Thus the trustworthiness of the results and conclusions are low.

The paper also expresses the view that 1500 wolves are needed as Swedens contribution to a sufficient large ”metapopulation”.  I do not think the need of a large genetically connected metapopulation is a problem with a small Swedish contribution, see a newer page.

 

Bakgrund:

Jag har uppmärksammats på en uppsats, som bifogats de ideella naturvårdsorganisationernas jaktöverklagande. Jag bads om en bedömning ur jaktsynpunkt. Jag skriver en utvärdering på engelska. Det är naturligtvis viktigt att den här bedömningen inte baseras på missuppfattningar eller fel av mig och jag ber därför alla som vill påpeka möjliga misstag i värderingen att kommentera. Uppsatsen har mycket beskrivning och diskussion om vargpolitik och detta diskuteras mycket i andra sammanhang i Sverige, och det urval av argument som presenteraras i uppsatsen är troligen väl kända. Jag fokuserar helt på de originaldata som presenteras och analyseras, som leder till slutsatser om vargjaktens effekter, som kan ha relevans för den juridiska bedömningen av selektiv vargjakt. Huvudresultaten och påståendena i uppsatsen har sedan mer än ett år presenterats för bland annat naturvårdsverket och vid seminarier som är tillgängliga på webben och de har presenterats av Dagens eko i intervjuer. De har lagts fram vid ett licentiat-seminarium. Studien tillför alltså inte genuint ny information till den svenska vargdebatten, men resultaten dokumenteras några månader senare i en sådan form att det vetenskapliga underlaget kan granskas.

Evaluation of results and conclusions

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013.  DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x

What is written in abstract about hunting is ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species”.

This is very severe accusations when not formulated by reservations like ”The authors suggest that…”. I use different colors for two different statements above. The Government of Sweden does not share the opinion of the authors. It is remarkable and should not be tolerated by a self-respecting scientific journal that such statements are made as a matter of fact.  This is not at all supported by the data presented in the paper (see below) neither it is supported by other studies. The Swedish government attached an evaluation of the genetic effects of the actual hunt in a response to EUs legal opinions, which does not support the analyse of the hunt of the current paper. This study is not mentioned. 

The paper is not arranged in the common format for a scientific paper with sections for material and methods, results and discussion. This would have been beneficial as it forces the author to discuss the results and it makes it more evident what is political discussion and what are the actual results.

The link between data and results
The experimental results (DNA-analyses and interpretations from them, the main bulk of the work behind the study) are made by M. Åkesson and others at Grimsö. What is written about the material is that it was obtained by Skandulv. It raises some suspicion that Åkesson is neither in the author list nor mentioned in acknowledgements, he may not have agreed on statements in the paper or conclusions of the results. Neither Skandulv is mentioned in acknowledgements. It is unfortunate for the study that the competence familiar with the data and their limitations has not taken part in the evaluation of the data, the intellectual distance between the data and their evaluation has contributed to severe mistakes in the interpretations. Also the paper reevaluates the same data in a worse way than an evaluation presented some years ago without mentioning it, this would not have been done by a closer contact with the data supplier   It is generally a good advice for scientific studies to be close to the data the results are based on. I have asked for Åkessons comment and have not got any objection against the descriptions in this web-article.

The study finds the coefficient of inbreeding is on average lower in the wolves culled in the hunt than in the total population. If there is a causal relationship, so the wolves with lower inbreeding are more likely to be culled at the wolf hunt, and that such small difference in inbreeding (F=0.03) would cause this is indeed extremely surprising and unexpected. Inbreeding differences of 3% very seldom cause a phenotypic difference of more than 3% (perhaps with an exception for fertility), and the change in likelihood of being culled to cause the suggested effect is much larger than that. A 3% difference in likelihood of culling among 28 culled would correspond to something like 0.3 wolves, much too small difference to be identified in statistical noise! No effort has been done to discuss an effect of inbreeding which could be sufficient large to cause the observed difference if it were a true causal relationship.

The study was not repeated in spite of that this had been very easy. If such highly surprising and contra-intuitive results should be believed, the authors should use all material easily available. In this case exactly the same material for the hunt early 2011 is also available and it would have been easy to repeat the same analyses. It would have increased the trustworthiness of the results if there was a replication. It decreases the trustworthiness of the study that the evident risk that the results should not be repeatable was not taken.

Significance may not mean that there is a relationship between factors which analytically appear as related. First it must be discussed if the relationship really is significant and that what appear as significance is just a random event. A significance test as performed may be OK for a well organised experiment, but for observations from non-experimental material alternative reasons for the ”significance” meaning no “true” meaningful relationship between inbreeding and chance to get killed must be discussed. No efforts to do that have been done in spite of a very wordy and detailed discussion on other matters.

The wolves exposed for hunting are not those assumed. The author’s base their conclusions that their result is significant on that there are exactly 195 wolves exposed for the hunt, all with a known F. That is not so, the number of wolves in Sweden available for hunting is highly uncertain, and the F values of the unknown wolves are of cause not known. Neither can it be inferred from inventories that all “existing wolves” with known F really were exposed to the hunt. A wolf can be identified a month before the hunt, but die before the hunt. Some wolfs (besides the protected) were in areas of Sweden where wolf-hunt was not permitted. A “Swedish” wolf can be in Norway at the day of the hunt or a “Norwegian” wolf can be in Sweden. If the uncertainty comprises 50 wolves and the standard deviation of F is 0.10, the 95% confidence interval of the average of the unknown wolves is in the same magnitude as the difference observed.

F-values for culled wolves are interfered from different sources than surviving. I am convinced the F based on DNA analyses from the killed and the remaining living origin from different sources (this is NOT described in “material and methods” NEITHER in discussion). DNA samples are taken from all killed wolves and a reliable F can be derived. For the non-hunted most F values are derived from assumptions on the genetic and geographic structure (what family group the wolves are assumed to belong and the assumed size of the family group). A considerable number of wolves do not belong to an identified family group and escape DNA estimate unless they are hunted. The total number of wolves is not known very accurate (+-20) and thus the wolves characterised as non -hunted are just a sample even if comprising most of the ”non-hunted” wolves. Conclusions based on information derived in different ways for the compared populations is uncertain and the statistical analyses performed does not consider that.

The observed effects may be caused by geographic differences.

Most wolves belong to family groups which occupy geographically different territories. Incest happens in wolf by full sib and parent – offspring mating. All wolves with F>0.4 origins from such incest mating and they form a distinct extreme tail in the distribution of F shown in the study (Fig 1 a). Almost all of the highly inbred wolves live in a few territories (family groups, geographic areas, territory, wolf packs). Successful hunt may not have occurred in these territories, because of specific circumstances like snow tracking conditions, efficiency of organisation of the hunt, fast success in neighboring areas stopping further hunting, land ownership, skills by local hunters and hunting leaders, geographic localisation of the wolf pack during the hunt (which typically lasted less than a day). The death statistics for the winter 09/10 is dominated by the hunt and more than half the mortality occurred in one fifth of the wolf packs. The chance of being culled at the hunt 2010 is certainly not random distributed over the population but is very different in different territories. Killed wolves can not be seen as individual independent samples of the wolves available for culling.  That no single of the most inbred wolves was culled can be explained by where the few relevant wolf packs happened to be at the time of the hunt, which has nothing with inbreeding to do.

There is no expectation that hunt according to the Swedish model would reduce inbreeding among the wolves available for hunting, the mechanism the hunt reduces inbreeding is that genetically valuable wolfs are not available for hunting. A variation in the outcome by chance is expected and the authors observation in no way exclude a chance event. To focus on that it is ”significant” is highly misleading. The chance variation may even be larger than the causal reduction of inbreeding by culling shadowing this effect. There is nothing surprising in that if it is not shown that it is a unlikely (significant).

A confidence estimate based on independence of the hunted is just not reliable, and a minimum requirement for trustworthiness should be that the possible consequences of that are discussed. The main result of the study is not supported by the data analyses, thus it could be neglected in future Swedish wolf hunt considerations.

The hunt 2010 actually reduced inbreeding!

What matters for future inbreeding is not average of individual inbreeding, but contribution to “population inbreeding”, the “average kinship” (the terminology varies) in coming generations. The study is well aware of this and recommends that culling should be based on that measure. Still the study does not point out the impact of the hunt 2010 using this superior measure of estimating “inbreeding” is presented before by the Grimsö group in the report from the Swedish Government to EU August 2011. The decrease in average kinship after the quota hunt 2010 is clearly identifiable in the results from Grimsö shown in the figure in this article. As far as I understand the hunt 2010 actually reduced inbreeding still more than visible in the figure (see below), even if the significance of that off course can be discussed.

This paper generally neglects facts and considerations which are favorable to hunting.

The incest wolves seem to contribute much less to the future inbreeding than other wolves. The Scandinavian incest progenies seem to have reproductive success reduced to a third compared to the more typical inbred wolves and will thus contribute little to future generations even if not culled. http://vargdag.wordpress.com/2011/11/12/stamtavla-och-resultat/   Average phenotype inbreeding over whole population did not decrease by the hunt 2010, neither did it rise. This reflects random stochastic variations in the outcome sparing the incest progenies, and is no contraindication that the theoretical expectation that selective culling reduce inbreeding is wrong.

The inbreeding reduction following the hunt 2010 is a logic necessity,  but its size is too low to be confirmed by statistically significant observations mainly because of the impossibility to accurately enough define a comparison ”non-hunted” group. The possibilities to verify by molecular data are improved in the 2011 hunt.

The paper argues for a still stricter selection of high F individuals for culling. But as the most inbred are the incest progenies, the actual long-term effect is not likely to be improved by such a selection scheme in the actual case as the authors suggest.

Genes are claimed to be better preserved in a growing population. But looking in a long time perspective it is not so, only short time!

The study claims that more wolfs have  more genes and wherefore valuable genes are lost when wolves are shot.
If wolves are removed from a population some genes are lost. But sooner or later the population become constant and when the rarer genes will be lost more seldom thus it is favorable long time even if not immediately.

As long as a population is isolated it more individuals means more genes, but if there come migrants, they get less impact the larger the population is. Thus it is more difficult to cure inbreeding and get more of new genes in a larger population.

Hunts 2011-2014 are expected to be more efficient in reducing inbreeding

2011, 2012 and 2013 progressively more wolves have become “genetically valuable” and constitute low F, and their protection will contribute more to reduced inbreeding than they did in the hunt 2010. And as far as I understand Sweden has followed the advice of the study to apply more sophisticated tools (“average kinship”) than outright phenotypic F which will improve the efficiency slightly. This concerns the few wolves culled in the hunt 2013, but because the low culling intensity (only 3 wolves) the impact will be small, too small for compensating for genetic drift, so my guess is that the inbreeding will start raising again 2013, but this hypothetically reversing trend can still be prevented by selective culling 2014.

Swedish report about the genetic effect of culling

Liberg & Sand (2012) presented a report at mid-December. Their finding was that directed culling can be very efficient in a program heading at reduced inbreeding http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/jakt/Selektiv%20och%20riktad%20jakt/Selective%20harvest%20Swedsioh%20wolves%20Final%20report%2015%20Dec%202012.pdf .  The report covered culling operations in the actual population 2013 (as was initiated, but with pathetically low intensity) and 2014. It also covered a longer period with migration and found that culling keeping wolf population to some hundred rather than 500 was efficient in reducing inbreeding (and thus improving heterozygosity). The conclusions by Liberg & Sand 2013 are on the relevant points, where conclusions differ, better supported by relevant data than the considerations by Laikre et al 2013. The main methodological objection by Laikre et al 2013 is already considered in current wolf management, and that the scientific fine tuning was not perfect in end of 2009 when the first wolf hunt was planned and most wolf scientists have had not incitement to think along these paths seems irrelevant to dig up now as a reason for severe objections.

Other type of statements in the study

The study deals with outermost political touchy considerations in Swedish wolf politics. Its actual results are doubful and the presentation is more about giving statements detailed opinions about what decisions Sweden as a state ought to decide in a way so it could be claimed to be refereed by anonymous referees and thus highly reliable on the roles of the EU-directive. E.g. the study states that at least 1000 sexually mature (2 year old) wolves are needed in Sweden to fulfill the demands by EU-regulations, provided they are genetically well connected with other subpopulations, (I guess this corresponds to 1500 after winter culling). I do not review or comment this type of statements here.

The study was presented at a licentiate seminar

The study has been a part of the licentiate thesis by Mija Jansson. The abstract of the thesis is on http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf . For licentiate thesis at my former University the rule is “Public display of the thesis shall be done at least three weeks (within the semester) before…” I cannot see that this has been done for this thesis. But it is another University and I may not have looked or read careful enough or misunderstood. The basic idea of a public thesis presentation is that anyone can study it long before the public presentation and at the presentation (seminar for a licentiate thesis and defense for a doctoral thesis) orally raise “questions” which may refer to weaknesses. I strongly support this practice as it is the ultimate safeguard for quality standards, and encourage Stockholm University to make use of the practice. I focused the attention to the event to the group headed by Olof Liberg, who was preparing a report on the genetic effect of hunting at the time of the licentiate seminar.

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013, Article first published online: 2 JAN 2013 | DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x  

Kanonchans för Nytt Blod

1 Feb

Två invandrarde svensk/ryska vargar satte upp ett revir i Tornedalen och det kan bli valpar i sommar!

De flyttades söderut till Tiveden ca 20 februari och verkar klarat sig bra veckan efter släppet. och inte lämnat Tiveden.

En kanonchans för naturvårdsverket att rehabilitera sitt skamfilade rykte för jakt på genetiskt värdefulla vargar!

Två nya invandrare på en gång! Lika många som tillförts den svenska vargstammen gener under de föregående två decennierna!!!

De långsiktiga inavelsproblemen kan lösas med naturlig invandring! Isoleringen kan inte längre framställas som ett akut hot mot den svenska vargstammen!

Hotet från EU blir i ett slag mindre överhängande!

Det behöver inte bli en upprepning av tidigare flyttcirkusar.  Ett par med en dräktig hona borde vara motiverade att finna ett nytt revir snabbt!

En stor fördel med flytten är att en kommande spridning från reviret med F10r blir mycket effektivare än om de fätt stanna ifred i Torneå.

Hälften av valparna skulle gått förlorade till Finland. Och en del skulle gå förlorade i vandringen mot vargbältet i söder.

Denna gång föreslår jag att en plats för ett mjukt släpp (dvs i ett i förväg ordnat hägn) identifieras och förberedas, så det står klart inför en andra flytt av paret om det vandrar för långt mot norr.

Acceptansen för varg kommer förhoppningsvis att vara lägre nu än någonsin förr eller senare, så detta är bästa tidpunkten att pröva iden med hägn. Men kanske först omedelbart efter valpflyttförsöken i maj.

Om valpflyttarna kan genomföras i tillräcklig utsträckning kan nog hägniden avskrivas.

För de som inte vill ha fler vargar: Får dessa vargar vara så är genetikförstärkande jakt motiverad till nästa decennium när deras valpar forfarande kommer att behöva skydd!

När migrationen kommit igång försvinner argumentet mot licensjakt!

För vargvärnare: Inte kan ni motsätta er att vargar skyddas!

För statsmakterna: Visst vill ni få vargfrågan delvis löst!

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg hotad

11 Jan

Den här webbartikeln handlar om den genetiskt värdefulla varghonan i Junsele, men det finns fler webbartiklar om hennes öde och tidigare hade hon ett annat namn.

130227  Skyddsjakten inhiberades snart och Naturskyddsföreningens ordförande publicerade en artikel i SvD, som förklarade varför det var naturvårdsverket som brutit kompromissen i vargfrågan. Den kan ses som ett direkt svar på chefen för naturvårdsverkets vädjan två dagar tidigare om att inte använda denna jakt för att öka polariseringen!  Detta är det öde som oftast väntar de som söker kompromisser och dämpat debattklimat i vargfrågan!

Kommentarer 130227  Jag tycker fortfarande det är fel att inhibera skyddsjaktsbeslut även om jag tycker det var rätt att få detta skyddsjaktsbeslut rättsligt prövat med hänsyn till honans höga genetiska värde.

Det var ett nytt ärende eftersom det gamla skyddsjaktsbeslutet gått ut, så det var inte fel (obstinat) av naturvårdsverket att få det nya ärendet prövat.

En fördel med en domstolsprövning är att den kan bryta det starka ”politiska” skyddet rennäringen har från politiker och naturvårdsverk, och ge utrymme för mitt förslag om att en föryngring om året tolereras i renbetesland tills valpflytt eller vargflytt visats fungera bra. Detta var ju också regeringens intention, som naturvårdsverket bröt när kostnaderna skenade iväg.

130226 tog naturvårdsverket ett nytt beslut om skyddsjakt, toligen bättre motiverat och det kanske blir svårt för förvaltningsrätten att hinna inhibera beslutet innan det är verkställt eftersom man kan räkna med att de ansvariga för skyddsjakten skyndar på denna gång för att hinna före inhiberingsbeslut.

När jag började intressera mig för varg blev min första tidningsartikel (klicka här) om skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar, och skälet att skriva om detta var egentligen att få det genetiska höga värdet av denna varg beaktat i avgörandet, som detta har jag misslyckats med. Det är en personlig tragedi för mig eftersom jag har eftersträvat en lösning på invandrarföryngring i renbetesland, men detta experiment verkar skenat iväg orimligt kostnadsmässigt med allmänt minskad acceptans och i synnerhet minskad acceptans för förstärkningsprogrammet.

Vad jag tycker nu (130226):

Det är en förståelig attityd att naturvårdsverket vill genomdriva sina beslut, och det minskar tilltron till besluten om inte naturvårdsverket visar trovärdig vilja att genomdriva dem.

Alla skyddsjaktsbeslut överklagas systematiskt av vargvärnare. Det blir besvärligt om det leder till inhibering, därför kanske förvaltningsdomstolen ger upp att arbeta med inhibering, om naturvårdsverket ligger på.

Förvaltningsdomstolen säger om allt att det är otillräckligt styrkt och inbjuder därmed till en förnyad ansökan när fler skador inträffat och en bättre dokumentation kan presenteras.

Att förvaltningsdomstolen anser att alla motiven för skyddsjakt är otillräckligt styrkta leder till att kommande skyddsjaktsärenden måste styrkas bättre. Därmed tar det längre tid att handlägga och trögare handläggning vilket minskar acceptansen för varg och förtroendet för vargpolitiken, samtidigt som det ökar myndigheternas kostnader och ökar pågående skador. Jag tycker domstolen istället borde funnit det klarlagt att skadan är tillräckligt stor för skyddsjakt under normala omständigheter, men att just att just rörande problemen att nå gynnsam bevarandestatus samt hur detta vägdes mot skadeförebyggande åtgärder var argumentationen inte övertygande  och tveksam.

Tyvärr är det så att EU-direktivet accepterar skyddsjakt även om den riktas mot genetiskt värdefulla vargar men har däremot svårt att acceptera eliminering av genetiskt värdelösa vargar.

Tyvärr torde det också vara så att detta får domstolen mer negativt inställd till selektiv jakt för att minska inaveln.

Tyvärr torde detta leda till att vargrevir i norra Sverige omöjliggörs, tidigare riksdagsebeslut talade bara om att varg skulle unvikas på det västligaste renbetesmarkerna där skadan blev störst.

Erfarenheterna av varg och ren skulle kunnat utvärderas och tillvaratagas för framtida användning. En objektiv utvärdering av dessa möjligheter omöjliggörs nu genom att naturvårdsverket nu går in med hull och hår för att visa hur stor skadan blir och hur omöjlig samlevnad mellan varg och ren är, och detta blir sedan en sanning ristad i sten.

Sluträkningen för honan slutar nog på fem miljoner. Det låter mycket men varje varg har en sammhällskostnad på 500 kkr/år, dvs 150 miljoner per år för hela stammen. Det har kommit 3 invandrare som fått valpar sedan 1983. De är de viktigaste vargarna för stammens framtid. Stammen har kostat ett antal miljarder sedan 1982, då ter sig fem miljoner för en invandrare som en måttlig kostnad. Men skjuts sedan invandraren utan att ha fått valpar så ter det sig ganska konstigt.

Vad jag tryckt på är man skall göra konstruktioner så att det ter sig lönsamt för renägarna med varg. Jag tycker det är särskilt angeläget att redovisa vilka ansträngningar som gjorts i den riktningen. Vad har renägarnas vinst av vargarna varit? Det verkar kostnadsnotor som dragit iväg på miljoner men hur stor har vinsten av detta varit? Hur mycket mer än marknadsvärdet betalas för de dödade renarna? Vad hade hänt om man istället givit de berörda renägarna en miljon i kontanter och sagt ”klara av det bäst ni kan”. Det verkar som det varit 5000 renar i vargreviret nästan hela tiden, fanns verkligen inga alternativa platser, hur många rendagar har exposition för vargrevir undivkits. I vilken utsträckning har man försökt lägga ut kadaver för att hålla vargen mätt?  Hur många renar skattar man räddades genom insatserna? Är rekommendationen att nästa gång detta inträffar skall man inte använda silkeshandskarna utan järnnäven? Hur påverkar det här när en ny varg kommer till södra Sverige där det inte är hägnat?

En lista på tidigare tidningsartiklar i en tidning här.

130220 kom förvaltningrättens beslut att det var fel att skyddsjaga.

Vad jag tyckte 130223:

Det var fel att börja skyddsjakten. Hade varit bättre om man väntat av motiv som står nedan.

Det var fel att inhibera skyddsjakten eftersom det långsiktigt minskar förtroendet att myndigheterna har vargläget under kontroll och minskar förutsägbarheten och förtroendet om fattade beslut inte gäller.

Det har fördelar om domstolar kan granska denna typ av beslut i efterhand. Det ger juridisk ledning för framtida beslut. Fast å andra sidan verkar inte fallet med varghonan i Kronoberg lett till en grundligare avvägning mellan genetiskt värde och skyddsjakt. I detta fall står min uppfattning om rätt eller fel och väger.

Det skulle enligt min mening kunna övervägas att återuppta skyddsjakten i sommar eller i höst före renarna kommer tillbaks till vinterbeteslandet. Om då ingen ny partner kommit, och om antingen den nya vargflytten från Norrbotten eller den till försommaren planerade utplanteringen av djurparksvalpar ser ut att ha lyckats, skulle jag kanske se skyddsjakten som acceptabel. Denna skyddsjakt skall isåfall bygga på noggranna överväganden om inverkan på genetiken. Jag säger inte jag stödjer det, bara att det är möjligt att jag skulle finna det acceptabelt mot bakgrund av erfarenheten av de stora olägenheterna, och det lägre förutsedda genetiska värdet för vargstammen av en hona utan partner. Det är nu så lite tid kvar som renarna är exponerade, så det är knappast värt det att bli av med en på längre sikt värdefull varg. Inte heller är chansen noll att det faktiskt blir parning med en ny hane de närmaste veckorna och en valpkull 2013, så jag tycker skyddsjakt borde anstå till början mars av det skälet.

De genetiska effekterna av att skyddjaga en invandrare bör utredas utförligare innan skyddsjakt kommer till stånd. Det skall definitivt inte räcka med att ribban som kan motivera vanlig skyddsjakt med råge överskridits.

Att skadorna och olägenheterna var så stora att skyddsjakt hade varit berättigat om det inte vore en genetiskt värdefull varg tycker jag nog borde påpekats i domen, men att det skadade vägen mot gynnsam bevarandestatus i nuvarande situtation tycker jag är klart. Dvs det hade varit bättre om domen talade om en felaktig vägning mellan intressena genetisk förstärkning och de förutsedda olägenheterna.

Hade det varit härstamningen från honan i Kronoberg (”Kynna”), skulle jag nog accepterat skyddsjakt redan första ansökan ur genetisk synpunkt även om jag tyckte det var politiskt olämpligt eftersom det kunde störa den kommande selektiva jakten.

Tycker det är viktigt att rapporten om incidenten inte bara kvantifierar skadan utan diskuterar hur den kunde minskas och hur den skall minskas exempelvis nästa vinter.

Naturvårdsverket har beslutat om skyddsjakt på Sveriges genetiskt värdefullaste varg. Pressmeddelande från naturvårdsverket här.  Jag tycker detta var dåligt motiverat. Avgången hos renarna som är nära vargarna orsakade av vargattacker de sista månaderna bedöms till 10, några promille av de vargnära renarna. Samerna anger att närmare 25% av alla renar förloras till rovdjur, 2% i månaden. Renarna nära vargarna var alltså ovanligt lite rovdjursangripna! Om det under vintern blir totalt 50 renar av 4000 som går förlorade av Junselevargarna, så är det ca 1% av de vargnära renarna, det har talats om 5-10% som en toleransnivå för rovdjurskador på renar i hela Sverige. Samerna verkar själva ha föreslagit en skadenivå på 5 procent och skadorna betalda, men detta räckte alltså inte i specialfallet Junsele.  Junsele är en extrem situation, där man borde kunnat acceptera större tolerans. Först de sista dagarna har en bra uppfattning om revirets gränser erhållits. Först efter att revirgränserna identifierats kan renarna hållas borta från reviret. Nu var det svårt att spåra vargen för det var så mycket renspår. Det tar tid att organisera flyttning av renar. Situationen är ovan, det tar tid att anpassa sig och renhjordarna har splittrats. Hanvargen hade inte fått ett halsband för att identifiera var den fanns, vilket gör det svårare att veta var vargarna är för tillfället. Men när det väl blev skyddsjakt, så tog det bara en timme innan en varg var skjuten, man undrar varför det var så svårt att skjuta en bedövningspil för märkning istället för ett dödande skott. Det bidrog till att vargarna jagade många renar att vargarna inte fick vara ifred och äta klart på de renar som fällts. Skyddsjakt nu är inte i enlighet med regeringsuppdraget, och naturvårdsverket bryter mot regeringens politik för att få genetiskt bättre vargar. Regeringen ser genetisk förstärkning som viktigare än naturvårdsverket. Naturvårdsverket hade fått ett regeringsuppdrag i november 2012 att förhandla med berörda samebyar om hur man skulle säkerställa att bevara vargarna i området. Uppdraget har inte dragits tillbaka. Beslutet om skyddsjakt skjuter i praktiken regeringsuppdraget i sank. Det strider också mot riksdagens beslut om att den genetiska förstärkningen i första hand ska ske genom naturlig invandring, Jag tycker naturvårdsverket har skött detta uppdrag dåligt och förtjänar en reprimand och en uppmaning att ändra på strukturen i de enheter som handlägger vargfrågor.

Efter skyddsjaktsbeslutet blev det inte så bråttom att minska irritationen för renarna genom att faktiskt avliva tiken. Det var för dyrt (så besvärande ekonomiskt uppfattades tydligen inte samernas problem) att jaga när chansen till framgång var begränsad. Efter drygt en vecka fick rovdjursföreningen igenom ett inhiberingsbeslut som ytterligare fördröjde avlivandet. När nu hanen är död är chansen för valpar till sommaren försvinnande liten om hon får leva så det mycket starka skälet att fördröja avlivandet har bortfallit. Fast får hon leva till skyddsjaktsbeslutet gått ut, så tycker jag ändå man skall göra ett nytt försök att få föryngring 2014, länsstyrelsen tyckte det var dyrt att låta henne leva, men är det för dyrt att låta henne dö så är det bättre att låta henne leva. Fördröjningar ökar ytterligare frustation och minskar förtroendet för myndigheterna i vargfrågan. Rovdjursföreningens skrivelse till domstolen ställer många intressanta och välmotiverade frågor. En stor fördel med inhiberingen är att naturvårdsverket måste lämna ett utlåtande där naturvårdsverket tvingas formulera svar på frågor, som vad man faktiskt lärt om villkoren för varg i renbetesland av incidenten, varför renar fösts in i området trots vetenskap om att det fanns varg där, varför renar måste uppehålla sig i just detta område och inte vargfria områden (merkostnader betalas ju), varför inte naturvårdsverket anser att det försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus att reproduktion förhindras av en tillförd varg, varför naturvårdsverket ställt i utsikt att vargarna skall avlägsnas till sommaren utan kännedom om erfarenheterna från detta. Tyvärr gör själva förfarandet att naturvårdsverket hamnar i försvarsposition och därför kanske inte ger så objektiva svar som vore önskvärt. Naturvårdsverket tyckte i sitt svar att en enstaka invandrad varg var så viktig i det långa loppet, en inställning jag inte delar. Naturvårdsverket redogjorde inte hur stora renbetesmarker som fanns mellan vargreviret och kusten tillgängliga för den aktuella samebyn eller varför man inte kunde få ”låna” marker som för närvarande disponeras av andra samebyar.

Samerna och renägarnas inställning och samarbete är viktigt. Därför borde det ha förts en diskussion om hur ett vargrevir med valpar kan ses som något positivt. Ideologiskt är det svårt och förtroendet för naturvårdsverket är lågt. Det borde vara en konkret och stor belöning om föryngringen lyckades som är större än besvär och merarbete. Och konkreta lindringar av tryck från andra rovdjur medan flocken fanns där genom skyddsjaktsbeslut. Jag har inte sätt något konkret om detta.

Tillräckliga erfarenheter av hantering av ren nära varg i denna situation förelåg inte när skyddsjaktsbeslutet togs. Behovet av resurser för att reducera störningarna skulle minska, när situationen blev mer van och stabiliserad. För stor uppmärksamhet fästes vid kostnader för myndigheter (som tas från andra ändamål i samband med värdefull natur, så myndigheter har ett incitament på att spara) och besvär. Det primära borde vara uppenbara skador på renar och rennäring. Det är värdefullt med erfarenheter och man får inte erfarenheter om man ger upp meddetsamma det ter sig besvärligt (vilket man visste) och bekräftar vad man varnat för vilket kanske ger en viss självtillfredställelse. Naturvårdsverket uppvisar i andra sammanhang betydande motståndskraft mot de som tycker vargar är besvärliga. Att gå med på skyddsjakt skapar ett prejudikat – vargetablering i norra Sverige är i fortsättningen uteslutet som metod att minska inaveln, hittills gällde detta bara i halva norra Sverige (de sk ”året runt markerna” i väster). EU ärendet är fortfarande öppet och det väcker säkert EUs uppmärksamhet att dessa vargar skyddsjagas. Fast det viktiga för EU är ju lyckad valpflytt, att lyckas med naturlig invandring är inte så intressant och beaktades inte när EU ville ha jaktförbud, och det är ju EU som uppmanat till skyddsjakt, där det är motiverat, och tio renar och fler på gång tycker kanske EU är en tillräckligt god motivation.

Skyddsjaktsbeslutet resulterar nästan säkert i fler vargar söder om renbetesland, och därmed ett större inflöde i renbetesland, så rennäringen går kanske inte på plus i längden även om de tror det nu. Det är också underligt att naturvårdsverket inte agerar kraftfullare för att migrationsbehovet skall klaras med naturlig invandring, naturvårdsverket borde prioritera naturliga lösningar framför tekniska när så är möjligt! Det antyder att naturvårdsverket inte tycker att vargens höga inavel eller låga invandring är några större problem, naturvårdsverket tycker ju inte det försvårar att nå gynnsam bevarandestatus att avliva denna tik, och att de framhäver dessa faktorer i andra sammanhang blir mindre trovärdigt. Detta borde vara argument för naturvårdsverket att backa på sitt extremt höga och dåligt underbyggda migrationskrav för gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket tror att 7 naturliga invandrare per tioårsperiod är långsiktigt realistiskt, så naturvårdsverket tycks planera för ett norra Sverige utan rennäring om något decennium. Naturvårdsverket hade lovat att se till att vargvalpar från  Junsele skulle flyttas till andra lyor, genom att bevilja skyddsjakt nu slapp naturvårdsverket ifrån detta mycket svåruppfyllda löfte.

Jag ifrågasätter inte att det är svårt att bedriva rennäring i ett vargrevir. Den första åtgärden borde vara att inte ha många renar i reviret. Ansökan om skyddsjakt kommer från Vilhelmina Södra Sameby. Samebyn har vinterbetesmarker som delvis  ligger utanför vargreviret, till exempel öster om vargreviret (närmare kusten). Detta gäller också andra näraliggande samebyar, samebyarna kan ”låna” marker av varandra för att hjälpa en utsatt granne. Sådant diskuteras inte bland andra möjliga åtgärder i  naturvårdsverkets beslut. Det borde redovisas hur vinterbetesmarker utanför vargreviret utnyttjades och varför detta inte lät sig göras i högre grad borde ha analyserats i en anda av att det var viktigt att söka andra möjligheter. Det tas upp många andra svårigheter för samebyn, men bland summan av svårigheter var det alltså just vargen som fick vika.

Tidigare skrivet om ren och varg klicka här!  Där räknas upp ett antal möjligheter, jag hoppas att det görs någon slags utredning om varför dessa möjligheter inte utnyttjades och isåfall vad man kan göra för att utnyttja dem av någon fristående när skyddsjakten är avslutad. Vargetablering i norra Sverige är inte möjlig utan någon slags lag eller policyändring och det bör göras en analys av dessa möjligheter inför nästa rovdjurspolitiska riksdagsbeslut. Miljöpartiet har motionerat om ett ”pärlband” med vargflockar efter norrlandskusten, en sådan utredning kunde göras och analysera vilka åtgärder riksdagen kan göra för att underlätta för att det skall bli åtminstone en vargflock i stil med vad var på gång i Junselde. Skulle valpflytt 2013 gå bra kanske man inte behöver driva resultaten av denna utredning så hårt.

Debattartikel – naturvårdsverkets varg

11 Dec

En artikel i VK publicerades 121201 med budskap att det inte fanns någon vetenskaplig grund för naturvårdsverkets förslag om minst 380 vargar.

Den fick 7 kommentarer och 30 ”gilla” vilket är en bra bit över genomsnittet för debattartiklar på VK. I en av kommentarerna utpekades jag som jägare i meningen att alla jägare har ju förutfattade åsikter, i övrigt uppfattade jag ingen kommentar som ”negativ”. Någon försvarade mig faktiskt!

Det står ganska mycket i mina andra bloggartiklar om skälet till det här, men jag väntar kanske med att göra en sammanfattning tills jag ser om det finns behov av det. Om rimligt omfattande beståndsbegränsande vargjakt i början av 2013 kommer till stånd, finns knappast skäl att försvåra kommande års vargförvaltning genom att måla en svart bild av naturvårdsverket om det finns hopp om att de ändrat sig. Om beslut om detta inte fattats till nyår får jag fundera på om jag skall skriva fler liknande artiklar i t ex SvD eller Land. Ett skäl att bara skriva i landsortstidningen VK är att jag därigenom begränsade den ”kollaterala” skadan genom minskat förtroende för naturvårdsverket och regeringen.

Det kom två repliker men diskussionen spårade ur mot vitsvanshjort och bäver, exempel som klarat sig bra trots att de startat med en snäv genetisk bas.

Det kom en replik 121211 med ett exempel från Finland på att en bra stam av vitsvanshjort byggts upp från en smal genetisk bas. I princip instämde kommentaren i kritiken mot naturvårdsverket.Viktig kunskap har gått Naturvårdsverket förbi Dags att byta besättning på det planlöst irrande skeppet ”S/S Naturvårdsverket”? En kommentar kom, som tycktes försvara naturvårdsverket, dock uppfattade jag det som ett oberättigat försvar, dessa vitsvanshjortar hade inte accepterats om naturvårdsverket utsatt dem för samma kritik som vargarna. Sammanlagt tre kommentarer.

Sedan kom det en replik 121213 ”orättvist mot naturvårdsverket”, men det rörde sig inte om varg utan om vitsvanshjort och bäver. Repliken riktar sig mot den förra repliken snarare än mig. Bäver har också från en liten stam blivit många och verkar klara sig bra. Jag tror bäverns genetiska variation överskattas. Repliken gick ut på att om det blev många tusen individer så spelade inte basen så stor roll. Detta ansågs var grundläggande genetik. Undrar om det verkligen är så på något sekels sikt.  En kommentar, där det står att det kommer en replik…

När jag gör detta tillägg är det nyårsafton och naturvårdsverket har inte ändrat sig och EU kommissionären har förbjudit vargjakt, så det finns skäl att skriva fler artiklar om jag orkar och känner för det. Jag sände därför en replik till min debattartikel till VK, och har börjat att snickra på en artikel i en ”större” tidning, får se om jag orkar.

Nu är det drygt en vecka efter nyår och mitt tillägg ”replik” kom in 130110.  Ett dygn efteråt var det en till artikeln positiv kommentar och 7 gilla.