Tag Archives: antal

De stora rovdjuren i rödlistan och GYBS

4 Jul

De stora rovdjuren, den nationella rödlistan och GYBS

Denna artikel har uppdaterats efter att Naturvårdsverkets utredning om nödvändigt vargantal presenterats. Den uppdaterade versionen finns här.

Rödlistans ”kategorier” uppdateras vart femte år. Den senaste uppdateringen (”2015”) offentliggjordes 150428. Därför finns det anledning att aktualisera hur de stora rovdjuren ter sig i rödlistan och jämföra med de beslut Sverige (Naturvårdsverket) fattade i slutet av 2013 enligt EUs regelverk. Speciellt aktuell är varg, som regeringen uppdragit åt Naturvårdsverket att utreda hur många som EGENTLIGEN minst behövs till hösten 2015, och där uppfattningarna sedan länge är polariserade, starka och politiserade.

Tabell. De stora rovdjuren, översikt

1) Varg Björn Lo Järv
Kategori 2015 2) Sårbar Nära hotad Sårbar Sårbar
Antal 3) 380 2800 1400 700
Reproduktiva 4) 260 1400 900 400
FRP (golv) 5) 270 1400 870 600
Kriterium 6) D1: 250-1000 D1: 1000-2000 D1+C1:250-1000 D1: 250-1000
Kategori 2010 7) Starkt hotad Livskraftig Nära hotad Sårbar
Global, kategori 8) Least concern Least concern Least concern Least concern

Förklaringar:
1) Art, klicka på arten för att se artdatabankens artbeskrivning inklusive underlaget för kategorin.
2) Kategori enligt rödlistan 2015
2, 7 och 8) Rödlistans relevanta kategorier är: starkt hotad, sårbar, nära hotad och livskraftig. En noggrannare beskrivning av kriterier för kategorier i Appendix.
3) Antal i Sverige enligt artbeskrivningen, senare och något annorlunda utförda skattningar finns.
4) Senast tillgängliga uppgift om antalet individer i reproduktiv ålder (könsmogna) i Sverige inför 2015 års rödlista. Denna har legat till grund för hotkategorin, se artbeskrivningen.
5) Beslutat golv (Favorable Reference Population, FRP) vid rapportering 2013 av Naturvårdsverket till EU för kontroll av EUs art- och habitatdirektiv. FRP avser alla djur (vinterstam), inte bara de i reproduktiv ålder.
6) Alla stora rovdjur har hotklassificerats med ledning av kriterium D, antalet individer i Sverige i reproduktiv ålder, se rad 4). Det intervall som gäller för hotkategorin anges.
7) Kategori i rödlistan 2010
8) Kategori i den globala rödlistan (IUCN). ”Least concern” (=livskraftig) är den minst hotade kategorin och. Klickar man i kolumnen för arten får man globala fakta för arten och underlaget till den globala kategoriseringen.

Skillnader mellan kategori enligt rödlistan och gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet
Naturvårdsverket har övergripande beskrivit de stora rovdjuren och varför antalet inte ger tillräcklig information för att bedöma hotbilden. Art- och habitatdirektivet fordrar bl a att Sverige rapporterar hur många vargar som minst behövs (referenspopulation) 2013 (en ny rapport skall göras 2019). Utgångspunkterna för övervägandena är annorlunda än för rödlistans kategorier. Rödlistan hanterar många tusen arter och måste för att kunna hantera så stora antal använda schabloner. Det satsas mycket större resurser på att undersöka de stora rovdjuren och precisera deras relevanta förhållanden, och därför kan mindre schablonmässiga och mer artanpassade överväganden baserat på ett mer omfattande underlag göras för rapporteringen till EU om de stora rovdjuren. Osäkerheten i det skattade antalet är lägre för de stora rovdjuren än för nästan alla andra arter (även om det ändå finns en betydande osäkerhet). Det finns få individer och de inventeras grundligt och professionellt. Därför behövs mindre säkerhetsmarginaler för osäkerhet i skattningen. De stora rovdjuren medför stora problem och olägenheter, och de ”psykologiska” och ”politiska” problemen är stora, speciellt för varg, och detta borde vara ett skäl att begränsa säkerhetsmarginalerna uppåt. Rödlistans kriterier beaktar knappast migration (inte mycket och inte enligt beskrivningen i appendixet nedan och inte för de stora rovdjuren). Migrationen från öster är en viktig komponent för gynnsam bevarandestatus av stora rovdjur, men inte för rödlist-kategori. För gynnsam bevarandestatus betraktas det korrekt att slå ihop den svenska och norska stammen eftersom mycket migration mellan länderna förekommer, vilket leder till mindre nödvändigt numerär i Sverige. Den effektiva populationsstorleken (Ne) spelar roll för gynnsam bevarandestatus, men inte för rödlistan. För varg är den effektiva storleken ovanligt stor i relation till antalet (han och hondjur får lika stor avkomma och en stor del av de reproduktiva djuren får avkomma). Detta är en viktig anledning till att ”golvet” (referenspopulationen) blir låg i förhållande till de flesta andra arter. En varg kan flytta mycket långt mellan födelse och död (dvs mellan generationer), >1000 km förekommer. Detta gör att generna på lång sikt kan blandas över stora geografiska områden, vilket minskar nationella behov. Varg är mycket anpassningsbar för habitat, kan leva nästan överallt, och födotillgången är sällan begränsande. Varg-antalet begränsas knappast av predatorer. Detta bidrar till relativt låga numerära krav. Den låga tätheten och de få kontakterna mellan olika familjer gör risken för katastrofala epidemier låg. Andra faktorer än vetenskapliga och biologiska påverkar gynnsam bevarandestatus, golvet får för stora rovdjur t ex inte vara lägre än det var vid EU-inträdet 1995, medan rödlistan inte behöver beakta den typen av faktorer. Att demografisk sårbarhetsanalys visar att det är mindre än 10 procent sannolikhet att arten nationellt utrotas inom hundra år är en viktig komponent i bestämning av gynnsam bevarandestatus. Detta ”kvantitativa” kriterium vore också ett möjligt kriterium för rödliste-kategori, men det tillämpas aldrig. Det finns större möjligheter att låta kvantitativa och genetiska analyser påverka gynnsam bevarandestatus än den mindre flexibla rödlistnings-kategorin. Inte en enda art får rödliste-kategorin bestämd utifrån sårbarhetsanalys.

I frånvaro av människor begränsas arter av födotillgång, tillgång till lämpliga habitat och potentiella revir, konkurrens med andra arter, sjukdomar och predatorers härjningar. För de stora rovdjuren är kontrollen av populationen med jakt den helt avgörande populationsbegränsande faktorn för de antal som hittills seriöst har diskuterats.

Artdatabankens hotklassificering överdriver hotet
Artdatabankens rödlistningskategorier avser enligt ”frågor och svar” http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/vanliga-fraagor-och-svar/  att vara ”en bedömning av arters risk att dö ut från det område som rödlistan avser, dvs. Sverige”. De verbala beskrivningar som valts för rödliste-kategorierna, och de kvantitativa kriterierna om metod E (kvantitativ sårbarhetsanalys) används för rödliste-kategori överdriver starkt den observerade utdöenderisken för skogsarter (de stora rovdjuren är också skogsarter) http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm

Ingen enda art av de som artdatabanken klassificerat har kategoriserats med metod E, dvs. typiskt sårbarhetsanalys. Detta är arbets- och kompetenskrävande och knappast motiverat annat än för de viktigaste arterna, framförallt de stora rovdjuren. Men <10% utdöenderisk på 100 år hamnar på (knappt) 100 individer för varg och liknande värden för andra stora rovdjuren (se Appendix). Mycket lägre värden än artdatabankens gräns mellan starkt hotad och sårbar. Det är inte fullständigt solklart att detta inte räcker, även om väsentligt högra ”golv” valts.

Genetisk sårbarhetsanalys: De svenska instruktionerna 2011 för gynnsam bevarandestatus av ett antal Natura 2000 arter finns på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/arter/artergemensam.pdf I detta dokument finns inte något med genetik nämnt. Det finns ett dokument från 2007: http://www.naturvardsverket.se/Documents/handbok/Kommissionens_vagledning_artikel_12_habitatdirektivet.pdf  I dessa dokument nämns visserligen genetik ett fåtal gånger, men knappast med relevans för dagens bedömning av stora rovdjur. Detta var de svenska dokument jag fann via Naturvårdsverkets hemsida. För den händelse det skulle nämnas i något annat dokument har naturvårdsverket eller EU inte brytt sig om en svensk översättning, vilket borde tolkas som att det tillmäts mindre vikt. Rödlistekategori påverkas mycket lite av genetiska faktorer, medan försök att tillämpa genetisk sårbarhetsanalys har påverkat gynnsam bevarandestatus mycket för de stora rovdjuren. (Enligt min åsikt kanske för mycket.) Dels eftersom de försök att tillämpa det som gjorts resulterat i mycket olika resultat, dels eftersom olika och tveksamma metoder använts, och dels eftersom genetiken spelar en mycket underordnad roll för chansen för överlevnad på upp till 100 års sikt. Det kan inte ens klargöras om chansen ökar eller minskar. Det är först vid överväganden på över hundra år som genetiken blir relativt viktig för att upprätthålla evolutionär potential, men på hundra års sikt är det en teknikutveckling och en ändring av samhället som gör det troligt att det finns lösningar för bibehållen evolutionär potentialen för arter som är globalt livskraftiga och har stora populationer i bl a Europeiska Ryssland. Men sådant måste rödlistan inte grubbla på, och det är tur för rödlistan eftersom det är mycket komplext och praktiskt omöjligt att göra invändningsfria analyser. Riktlinjerna för EU hur gynnsam bevarandestatus skall beräknas har ändrats nyligen i riktning att söka vägar att väga in genetiken och detta åberopas som ett motiv att det behövs fler vargar.

Anm 1. Versioner av detta dokument finns på webben på https://vargweb.wordpress.com/2015/07/04/657/ (Den versionen är kommenterbar) och http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/R%C3%B6dlistaRovdjur.html (Detta kan vara bättre editerat)

Anm 2: artdatabanken har fått möjlighet att kommentera/rätta/bemöta denna webbartikel, jag vill undvika sakfel och att den kritik jag framför skall vara välgrundad, framför allt Appendix 1 och vargbeskrivningen, som enligt min uppfattning bl a innehåller ett direkt sakfel. Men möjligheten att rätta eller reagera har inte utnyttjats.

Dag Lindgren senaste editering 150718

Appendix 1
Varg toppar rödlistan och detta utnyttjas för artdatabankens subjektiva värderingar

Artdatabanken visar ett urval av de 4 273 arter som rödlistats i 2015 års rödlista i en lista av exempelarter. Varg innehar i listan topplaceringen av alla arter i Artdatabankens presentation av den nya rödlistan! http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/  Varg är en. Därför borde det finnas anledning för artdatabanken att vara speciellt angelägen att vara försiktig och hålla sig till relativt säkra fakta

Vargbeskrivningen på http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/varg/ jag saxar:  ”För att erhålla en långsiktigt livskraftig stam måste vargar med östligt ursprung ges möjlighet att etablera och reproducera sig i syfte att minska graden av inavel. Om detta ska lyckas bör 1­–2 genetiskt effektiva invandrare (dvs. individer som reproducerar sig) tillåtas ta sig till områden söder om rennäringsområdet per år”… ”Den illegala jakten måste upphöra. Det av riksdagen fastställda minimimålet bedöms av många forskare som helt otillräckligt för att arten ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Det är därför nödvändigt att det inte betraktas som ett maximimål”…”Varg har valts som ett exempel på en art där politiska beslut i stor utsträckning avgör vilken hotkategori den hamnar i. Riksdagen har beslutat att den svenska populationen har gynnsam bevarandestatus vid 27 reproducerande par, vilket motsvarar cirka 190 reproduktiva individer eller 270 individer. Detta motsvarar Starkt hotad (EN) enligt IUCN:s kriterier.”

Mina kommentarer: 1) jag trodde inte artdatabanken menade att det behövs 1-2 effektiv invandrare per år, utan menade per generation, och att vad som står var ett slarvfel. Jag har påpekat felet för artdatabanken men utan effekt. Rovdjursriktlinjerna liksom många forskare säger minst en effektiv invandrare per generation; 2) de två senaste invandrarna förflyttades söder om rennäringsområdet, de ”tilläts” inte komma dit; 3) min åsikt är att svensk varg är livskraftig i Sverige på hundra års sikt (och längre perspektiv använder sig inte rödlistan av) med nuvarande och också en svagt höjd inavelsnivå, problemet för långsiktigheten ligger snarare i den genetiska variationen och de sällsynta allelerna än den höga inaveln och det har betydelse först på över hundra års sikt; 4) Nödvändigt antal för gynnsam bevarandestatus rapporterades till EU 2013 av Naturvårdsverket och är uppfyllt per definition. Men jag tycker det vore lämpligt att ligga lågt med andra åsikter till den omprövning som ändå sker inför nästa rapportering till EU 2019 och då gällande rapportering och riksdagsbeslut; 5) Eftersom varg-antalet ökar utan licensjakt, så är det inte nödvändigt för upprätthållande av gynnsam bevarandestatus att illegal jakt minskar, licensjakten tar hänsyn till den faktiska ökningen utan jakt alltså också tjuvjakt; 6) det finns också många forskare (bland dem många mycket kvalificerade) som inför riksdagsbeslutet deklarerat att de ansåg det gällande golvet (270) tillräckligt, det finns knappast någon fråga som utretts så mycket som vargantal, man bör betänka vad det leder till om riksdagsbeslut medvetet sätts ur kraft; 7) ”Minimimålet” är definitionsmässigt inte ett maximimål utan just ett minimimål, så avsikten att understryka det verkar polemisk. Det är ett ganska troligt scenario att antalet kommer att ligga något eller väsentligt över även i avsaknad av högljudd propaganda för det. Man kan ur tabellen ovan konstatera att alla fyra stora rovdjuren har antal som ligger mer än 40 % högre än kravet för gynnsam bevarandestatus, så det verkar inte nu befogat att insinuera att minimiantalet knappast kommer att upprätthållas; 8) Att Riksdagen inte följde Naturvårdsverkets förslag om vargantal beror på att Naturvårdsverket byggde på icke uppfyllda förutsättningar. När det inte råder relativt god konsensus är det naturligt att riksdagen trots detta fattar ett beslut som riksdagen tycker är bäst underbyggt. Gynnsam bevarandestatus är inte en ren forskarfråga utan beror mycket på värderingar; 9) Att gynnsam bevarandestatus fordrar 27 föryngringar är ett beslut av Naturvårdsverket och inte Riksdagen som artdatabanken påstår, riksdagen beslutade om antal vargar sedan har Naturvårdsverket tolkat det som ett antal föryngringar; 10) Gynnsam bevarandestatus avviker från IUCNs mer schablonmässiga kriterier och det är inte artdatabanken som fastställer det. Det är därför polemiskt att åberopa IUCN. 11) De uppgifter som nämns i varg som den viktigaste typarten står vanligen inte i artfaktabladet för varg utan verkar tillkomna i polemiskt syfte.

Det verkar inte otroligt att artdatabanken och andra lyckats med sin polemik att 270 inte är gynnsam bevarandestatus, men det minskar legitimiteten av ett sådant beslut att det i så hög grad kommer att vara ett resultat från propaganda från de som ur olika synpunkter önskar fler vargar.

Jag noterade att artfaktabladet för varg, som bör vara uppdaterat till kunskapsläget i slutet av 2014, saknade referenser efter 2012. Det minskar trovärdigheten av aktuell polemik om faktaunderlaget inte verkar färskt. Rödlistan 2015 skall stå sig till 2020, vilket också kan vara en anledning att inte fokusera på dagsaktuell polemik, bland annat kommer Naturvårdsverket med en utredning om gynnsam bevarandestatus efter sommaren 2015. Det minskar också trovärdigheten att felaktiga grundfakta för varg anges.

Varg verkar synas uppe till höger på artfaktabladen för däggdjur, en samlande symbol för alla däggdjur. Verkar trevligt, men underblåser den kontroversiella och polariserade vargdebatten.

Artdatabanken har tidigare uttalat 11-03-04 att varg vintern 2010/2011 inte hade gynnsam bevarandestatus eftersom 1) vargantalet i Nordeuropa måste uppgå till 3000-5000; 2) inaveln måste vara <10% och 3) fungerande utbyte av genetiskt material  http://193ms93ne15y1xtiim1gdewg.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2011/03/Vargremiss_Yttrande_CBM_ArtDatabanken_2011-03-04.pdf  Jag konstaterar att vargantalet i Nordeuropa nu är tillräckligt stort; att det är uteslutet att inaveln inom den överskådliga framtiden kommer att sjunka under 10%, samt att det kan finnas ett fungerande utbyte av genetiskt material (naturvårdsverket ansåg det i mitten av 2012). Men även om artdatabanken hade en uppfattning för drygt fyra år sedan, känns det ändå fel att artdatabanken fortsätter polemiken i rödlistan.

Rödlistan drunknar ofta i uppmärksamhet jämfört med varg, jag har följt uppmärksamheten för varg, men har sedan hösten 2014 också börjat intressera mig för rödlistan och jag tycker det är skrämmande hur mycket mer uppmärksamhet varg får än rödlistan. Jag har tittat på Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen och skall man döma av träffar på respektive organisations och dagstidningarnas webbar ligger de 4000 andra rödlistade arterna (träff på rödlista) under varg med minst en faktor tio (just vad jag tittade på var det för Naturvårdsverket en faktor 200!!). Jag tror inte det ligger i artdatabankens intresse att upprätthålla denna intresseförskjutning i riktning mot att rödlistan ges intresse bara för att den rödlistar varg!

Appendix 2.
Rödlistan används som motiv i rovdjursdebatten

Regeringen använder att varg nu är i rödlistekategorin sårbar som ett motiv för att tillsätta en utredning om gynnsam bevarandestatus för varg http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-pengar-ska-ga-till-skydd-mot-varg_4309971.svd . De hotfulla rödlistekategorierna för de stora rovdjuren förklaras med jakt http://www.vk.se/1443417/jakt-orsaken-att-stora-rovdjuren-finns-pa-rodlistan . Det förstås knappast att rödlista och gynnsam bevarandestatus är olika saker och bygger på olika grunder och att det är art- och habitatdirektivet som skall vara styrande och inte rödlistan. Även för 2010 års rödlista kommenterades just varg för att framhäva att situationen var dålig http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/rodlistan-2010 .

WWF påstår 2014 att ” Den svenska vargen har i flera omgångar befarats vara utrotad och hör till de akut hotade arterna.” trots att det varg inte är akut hotad enligt rödlistan 2010 eller 2015.

Appendix 3.
En sårbarhetsanalys baserad på förlust av genetisk variation istället för utdöenderisk kan öka FRP för stora rovdjur dramatiskt.

En huvudsakligen demografisk sårbarhetsanalysen för björn, lo och varg (vid sidan om genetiska) är utförd av Torbjörn Nilsson och finns på http://www.naturvardsverket.se/Nerladdningssida/?fileType=pdf&downloadUrl=/Documents/publikationer6400/978-91-620-6549-2.pdf

I den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv görs parallellt beräkning av minsta population med högst 10% utdöenderisk på 100 år och minsta population som ger högst 5% förlust av genetisk variation på 100 år. Jag anger typvärdet för ”basscenario med katastrofer” och intervall mellan största och lägsta i de olika scenarier som använts.

10% utdöenderisk 100 år 5% förlust av genetisk variation om 100 år
Björn 32   (25-   65) 1050 (900-1300)
Lo 105 (30->2000) 507   (280->2000)
Järv 150 (90-700) 500   (370-1300)

10% utdöenderisk på 100 år är enligt de av EU sanktionerade riktlinjerna för stora rovdjur och vad IUCN sätter som gräns för ”hotad (sårbar)”, när sårbarhetsanalys är grunden för klassificeringen. Dock finns det senare utgivna allmänna riktlinjer som på ett diffust sätt ger utrymme för tolkningar med mer inflytande av genetiska sårbarhetsanalyser.

Risken för att en population dör ut minskar mycket kraftigt med populationsstorleken. Risken för att den nuvarande vargpopulationen dör ut är mindre än en promille om man accepterar den höga skattningen på risken för utdöende 10% om det bara funnes hundra vargar.

”Genetisk sårbarhetsanalys” ger enligt denna jämförelse av sårbarhetsanalyser 32; 5 respektive 3 gånger större värden än utdöenderisken för björn, lo och järv. Olika icke orimliga antaganden ger ganska olika resultat. Immigration är inte beaktat och immigration ger lägre värden, alltså är de tabellerade värdena för höga.

Jag har beräknat hur inaveln skulle kunna förmodas ändras i svensk varg under hundra år, och i de flesta scenarior sjunker inaveln väsentligt. Även om det kan ifrågasättas hur väl förutsättningarna för beräkningarna är uppfyllda kan också förutsättningarna för andra beräkningar ifrågasättas. https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/

Populationsstorlekarna som fordras för att undvika 10 % förlust av genetisk variation har inte beräknats, trots att detta är mycket relevant och trots att beräkningar gjorts också för 5% och 1% utdöenderisk. Enkel logik säger att det inte är lika allvarligt att en population förlorar 10 % av den genetiska variationen men överlever 100 år, som att den dör ut inom 100 år. Dessutom är underpopulationer (t ex mellan länder) generellt ofta mer olika än som svarar mot FST=0.1, dvs det är mycket vanligt förekommande att avknoppade populationer skiljer sig åt med ett värde som svarar mot 10 procent diversitetsförlust. Därför tycker jag det är fel att utgå från mindre än 10 % förlust av genetisk variation. Detta skulle resultera i mycket lägre livskraftiga populationer för genetisk sårbarhetsanalys.

Förlusten av genetisk variation utgår ofta från att en hållbar population skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500. Detta kan sägas vara riktigt, men används ändå missledande när avgränsningarna för ”populationen” sätts snävt. Det gäller en megapopulation, som är summan av vad som finns i olika länder. Jag tycker att denna megapopulation för de stora rovdjuren och särskilt varg kan sättas lika med alla individer som tillhör arten eller möjligen underarten/rasen man vill bevara eller ett område som är väsentligt större än enstaka individers vandringar (nordeuropeisk ras) utan att hänga upp sig på hur mycket migration som uppskattas ske naturligt mellan delpopulationer i framtiden. I framtiden kommer säkert teknik utvecklas, t ex att det blir lättare att förhindra spridning av rabies med translokationer av varg.

Skälet med minst 500 är att tillförsäkra en mycket långsiktigt förmåga att utveckla evolutionärt och adaptera sig till nya förhållanden. Minst 500 anses tillräckligt för att de genetiska nackdelarna med en liten population skall läkas av kompenserande krafter (t ex urval, mutation, genetiska omlagringar). Denna potentiella förmåga bevaras för framtiden även om de populationer som bevarar den idag har dålig kontakt-

Appendix 4
Rödlistan verkar överdriva risken för utdöende både allmänt och för varg.

Jag har analyserat rödlistan för skogsarter (de stora rovdjuren bör betraktas som skogsarter) på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm . Det dör inte ut alls lika många skogsarter, som det skulle gjort om rödlistan och dess kategorier gav rätt intryck av utdöenderisken. I rödlistan står ”Eftersom kategorierna är en bedömning av utdöenderisk inom i storleksordningen 50 år så blir RLI ett mått på hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom samma period.” Rödlisteindex för skogsarter är 0.9. Läsaren förleds att tro att ca 200 skogsarter av 2000 rödlistade prognosticeras att dö ut det närmaste halvseklet, dvs 4 per år. Det ter sig mer förenligt med observationer att det dör ut kanske 0.4-0.8 skogsarter per år, så läsaren missleds att överskatta dödligheten med en faktor 5-10. Om man översätter hotkategorierna till utdöenderisken för kategorin enligt uppskattning med sårbarhetsanalys.

För att varg inte skall vara hotad längre enligt rödlistan fordras en bit över 1000 vargar (1000 reproduktiva individer är gränsen för hotad i kategorin sårbar) i Sverige. Eftersom det räcker med att ett kriterium för sårbar är uppfyllt, så hjälper det inte med andra resonemang, rödlistan kommer alltid att fordra minst 1000 reproduktiva vargar fast sårbarhetsanalysen anger knappt 100 som gräns till sårbar.

Rödlistans hotkategorier inriktar sig på överlevnad på sekellång sikt och i det perspektivet räcker det med att Ne>50 för att genetiken (inaveln) inte skall vara kritisk, vilket är uppfyllt för de stora rovdjuren om golvet i gynnsam bevarandestatus inte underskrids. De högre värden som erhålls för många varianter av genetisk sårbarhetsanalys försöker beakta populationens hälsa i ett längre tidsperspektiv. Detta är kopplat till artens överlevnad på mycket lång sikt men kopplingen och dess styrka är mycket oklar och mycket beroende på antaganden om framtida gen-rörelser och deras signifikans.

Chansen för överlevnad kan beräknas med sårbarhetsanalys. Vanligen uttrycks resultaten som att chansen för utdöende skall vara lägre än ett värde, men det går också att beräkna sannolikheten för överlevnad för ett givet individantal. Jag har gjort sådana beräkningar för varg och finner att sannolikheten för utdöende de närmaste hundra åren vid golvets individantal ligger på promillenivå. Ofta presenteras den minsta population som har under 10% sannolikhet att dö ut inom hundra år. Man matematiskt härleda att en ungefär dubbelt så stor population under samma förutsättningar har ungefär 1 promilles sannolikhet att dö ut inom hundra år. Dessa matematiska förutsägelser stämmer med de relationer som erhålls för minsta livskraftiga population för minst 10 procent utdöenderisk respektive en procent utdöenderisk den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv   . Gränsen mellan att arten skall anses akut hotad och sårbar enligt rödlistans kriterium (D) ligger där risken för utdöende enligt en sårbarhetsanalys ligger på eller under promillenivån. Om antalet är vad som fordras för gynnsam bevarandestatus ligger också utdöenderisken de närmaste hundra åren på promillenivån. Detta bör tolkas som att en antalsökning över nuvarande golv inte ger någon nämnvärd minskning av utdöenderisken i upp till ett sekelperspektiv.  Det vore rimligare att alla fyra stora rovdjuren fördes till kategorin ”nära hotad” eller för björnens del ”livskraftig”. Rödlistan överdriver utdöenderiskerna för de fyra stora rovdjuren.

Jägareförbundet ser sangviniskt på vad det kan innebära att rödlistans kategorier överdriver hotet: http://jagareforbundet.se/aktuellt/forbundsnyheter/2015/04/rodlistan-visar-att-forvaltningen-fungerar/

Hela rödlistan 2015 och inledning med t ex förenklade kriterier http://www.artdatabanken.se/media/2013/hela-boken.pdf  Egendomligt att 2013 finns i URL, fast det är faktiskt 2015 som är relevant.

Av de fyra twitter om rödlistan, som kom i samband med den nya rödlistans offentliggörande, hade två anknytning till björn och en till varg

Appendix 5
Kriterier för rödlistningskategorier

(RE= Nationellt utdöd; CR=akut hotad; EN = starkt hotad; VU=sårbar; NT=nära hotad; LC=livskraftig (”least concern” = ej ”rödlistad”). En något förenklad beskrivning finns på   http://www.artdatabanken.se/media/2226/rodlistan_2015.pdf   Jag hittade inte den fullständiga beskrivningen till 2015 års rödlista. Om en art uppfyller minst ett av ett antal möjliga kriterier A-E så blir den rödlistad. De som är av störst intresse för rovdjur är kriterierna D och E. Tabellen ger gränserna som är mest relevanta för de fyra stora rovdjuren.

Kriterium/rödlistekategori Akut hotad Starkt hotad Sårbar Nära hotad
D antal reproduktiva individer <50 <250 <1000 <2000
E utdöenderisk med sårbarhetsanalsy 50% på 10 år eller tre generationer 20% på 20 år eller 5 generationer 10% på hundra år 5 % på hundra år

Kriterium E används knappast i praktiken i Sverige, men avser att ge en indikation på den kvantitativa utdöenderisken, som svarar mot rödlistekategorin. Det räcker med att ett kriterium är uppfyllt, så vad sårbarhetsanalysen (kriterium E) resulterar i spelar ingen roll, eftersom den leder till ett lägre värde än kriteriet reproduktiva individer (kriterium D) och det räcker med att ett kriterium är uppfyllt.

Appendix 6

På IUCN:s hemsida (http://www.iucnredlist.org/technical-documents/categories-and-criteria) finns en länk till vad som gäller vid regional användning: http://www.iucnredlist.org/documents/reg_guidelines_en.pdf

På sidan 3 står:  1. Application of the regional guidelines. Any country, or other region, using the IUCN Red List Categories and Criteria for listing species must follow these guidelines without deviation or modification, if they wish to state that their assessment follows the IUCN system.

Hur ser status för Artdatabankens arbete med att uppfylla IUCN:s krav ut?  I kriterierna för regionala utvärderingar sidan 5 står: “Consequently, it is recommended that any publication that results from a regional assessment process should include at least three measures: (1) the regional Red List Category, (2) the global Red List Category, and (3) an estimate of the proportion (%) of the global population occurring within the region”.

I den svenska rödlistan verkar inte dessa referenser till globala rödlistan eller en skattning av proportionen av den globala populationen i Sverige. Bryter den svenska rödlistan mot något när den regionala informationen om svenska arterna inte sätts in i ett internationellt sammanhang?

Mycket liten risk vargen dör ut

5 Feb

Utdöendesannolikheten för varg är mycket låg, och minskar knappast om antalet ökar

 Sannolikheten att vargen dör ut är mycket låg för en stam över 300, om de verkliga vargarna uppför sig precis som de som simuleras i en sårbarhetsanalys. Förutsebarheten i ett hundraårs perspektiv är emellertid sämre än vad de spektakulärt låga utdöenderiskerna som beräknas antyder. Vem vet, kanske synen på artbevarande över hela det historiska utbredningsområdet ändras. Kanske förutsättningarna för simuleringarna sattes lite fel eller vargen ändrar vitalstatistik jämfört med den simulerade. De mycket låga utdöenderriskerna beräknade nedan bör tolkas så att utdöenderisken är mycket låg snarare än att ange ett värde som förmodligen är en övertolkning. En praktiskt viktigare tolkning är att en ytterligare ökning av vargantalet knappast minskar utdöenderisken nämnvärt. Den del av utdöenderisken som beror på av antalet beroende statistiska fluktuationer är genomgående mycket låg.

I Sverige/Norge skall det enligt beslut om golv finnas minst 300 vargar. Besluten vilar delvis på en demografisk sårbarhetsanalys (Chapron m fl 2012). Sårbarhetsanalysen ger under antagande av de värsta katastrofer forskarna kan tänka ut att det finns 10 % chans att en vargstam med 100 vargar skall dö ut inom 100 är. Det betecknas här MVP10%,100 =100. Sårbarhetsanalysen bygger på beteendet av simulerade vargar. Dessa vargars vitalstatistik kommer från de riktiga inavlade vargarna under gången tid. Inaveln är något lägre idag, och kan förutses vara ännu lägre om 100 år. Därför blir MVP10%,100 <100, men vi struntar i finliret, poängen med låga sannolikheter kommer fram ändå.

MVP för lägre procenttal eller längre tidsrymder har inte beräknats för varg. Men det går ändå att få en uppfattning hur stor utdöenderisken för den svensk/norska vargen är under förutsättning att de simulerade vargarna uppför sig som de verkliga.

Fall A. Den svensk/norska vargen antas bestå av tre isolerade vargstammar med vardera 100 vargar (till exempel områdena Dalarna, Värmland och Västmanland). Då blir risken för att alla tre isolerade stammarna dör ut inom ett sekel 10 procent x 10 procent x 10 procent = 1 promille.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en stor överskattning av risken eftersom:

1) Verkliga vargar vandrar mellan områden och tillfälligt tomma områden skulle snabbt återbevargas.

2) Uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid.

3) Den så kallade förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken är högre än 100.

4) Vargförvaltning är adaptiv. Sjunker antalet så vidtar man åtgärder (mindre skyddsjakt kanske eller valpflytt)

5) Det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket ytterligare sänker utdöenderisken.

För att multiplicera sannolikheter måste de vara oberoende. Katastrofscenariot i fall A är regionalt oberoende katastrofer. Utdöenderisken skulle bli högre om en lika allvarlig global katastrof inträffade.

Fall B. Troligt är att MVP% följer ”normalfördelningen” eftersom de bygger på summering av effekter av många oberoende händelser. Troligt är att MVP% följer ”medelvärdet av den kumulerade normalfördelningen” (kallas selektionsintensitet).  Dessa är för de olika sannolikhetsgränserna 10% = 1.75, 1%= 2.66 och 0.1%=3,34

För varg ger dessa relationer: MVP10%,100 =100; MVP1%,100 =154; MVP0.1%,100 =191       I detta fall beaktas risken för en global katastrof. Utdöenderisken på hundra år blir mindre än en promille för >300 vargar.

Man kan skatta chansen för överlevnad tusen år som MVP1%,1000 = MVP0.1%,100 =191  I ett tusenårsperspektiv är utdöenderisken mindre än en procent för >300 vargar.

Fall C. En direkt jämförelse mellan beräkningar av MVP1%,100  och  MVP10%,100 kan göras i Torbjörn Nilssons rapport om för järv, björn och lo där MVP beräknats på båda nivåerna.  http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6549-2.pdf

I genomsnitt för 20 värden, både med och utan katastrof, blev kvoten 1.71.  Dvs. för varg MVP1%,100 = 171, >300 vargar ger uppenbarligen en mycket lägre utdöenderisk.

Den observerade kvoten för Nilssons beräkningar, 1.71 skiljer sig inte mycket från den ur normalfördelningsresonemanget förväntade kvoten 1.54, dvs normalfördelningsresonemanget verkar approximativt riktigt

En skattning för varg av MVP0.1%,100 = 171*191/154 = 212, dvs chansen för utdöende är mindre än en promille.

Även fall B och C överskattar sannolikheten för utdöende pga faktorerna 2)-5) i uppräkningen under fall A.

Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013

2 Dec

Några argument från oppositionens motioner analyseras inför riksdagens planerade diskussion och omröstning om rovdjurspropositionen den 5 december.

Det finns mycket kritik mot vargförvaltning och rovdjurspropositionen. Jag fokuserar här på bara på varg. Jag utgår från kritiken såsom den formuleras i ”parti”-motionerna till regeringens rovdjursproposition hösten 2013 (2012/13 191). Citat rödas. Motionerna är: MJ1 (S); MJ2 (V) och MJ3 (MP). DN 5 dec http://www.dn.se/ledare/signerat/rovdjurspropositionen-skjut-forst-och-overklaga-sen/ tar upp några frågor som behandlas i den här artikeln.

”Vetenskapligt underbyggt”

Alla tre motionerna trycker på att det skall vara vetenskapligt underbyggt. ”vetenskapligt underlag gällande genetik måste finnas på plats och ingå som underlag för att kunna bedöma gynnsam bevarandestatus”;” att det inte baseras på vetenskapligt underlag”;

Det genetiska underlag som hittills använts för varg betecknar jag som genetikprofessor delvis som missbruk av ämnet genetik, och detta smittar av sig på motionerna. Tyvärr finns det skäl att vara skeptisk till att få en enhetlig syn på kontroversiella frågor från forskarsamhället, tvärtom skiljer sig forskarnas deklarerade uppfattning radikalt, och det gäller även komponerade grupper av forskare. Naturvårdsverket har inte visat sig vara någon tillförlitlig domare, och det blir inte mer vetenskapligt underbyggt för att det passerar Naturvårdsverket. Men att hänskjuta de svåraste uppgifterna till Naturvårdsverket är ju ett sätt för riksdagen att skjuta ifrån sig ansvaret för dessa. Både domaren (expermyndigheter och statsmakter) och forskarna måste lägga till en stor dos objektivt sunt förnuft, men för varg går detta trögt.  Min uppfattning är att omöjligheten av få vetenskapligt väl underbyggda beslut kommer att leda till civilisationens undergång. Det rör inte bara varg. Jag berörde detta i min avskedsföreläsning med bl a svensk varg som exempel och har startat en blogg bla med denna utgångspunkt.

Det finns mycket vetenskap i Sverige bakom ett vargpolitiskt beslut, troligen mycket mer vetenskap relaterat till beslutets betydelse för Sverige än för andra beslut. Sverige har en unik kontroll över vargens stamträd och gott internationellt rènomme både för varg och bevarandegenetik. Under decennier har mycket vetenskap utförts beträffande varg och då inte minst för att ta fram underlag för att bedöma om förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda. Detta reflekteras sedan 2008 i något tusental relevanta dokument med input från tusentals personer inkluderande de mest kvalificerade (typ remissvar på utredning). Tre statliga utredningar med bäring på varg har utförts de sista åren och remissbehandlats, varav en hade fokus på gynnsam bevarandestatus. Många organ såsom rovdjursföreningen och de 5Stora och utredningar förmedlar informationen till allmänheten inklusive riksdagen. Dessutom finns mycket material redan från den föregående rovdjursutredningen. EUs ingripande föranledde ännu mer utredande och faktasammanställning och ett års fördröjning av proppen. Dessutom har jag under några år skrivit många artiklar på två vargbloggar med mycket vetenskap, de är https://vargweb.wordpress.com/ och http://vargdag.wordpress.com/ .  Dessa blogge bidrar avsevärt till det vetenskapliga underlaget och vederlägger en del genetiska skrönor.  Det är fel att det inte finns vetenskapligt underlag. Det har kanske inte varit så bra sammanställt eller belyst de allra viktigaste punkterna, men ambitionen har varit att hjälpa riksdagsbeslutet. Så det är helt fel att påstå att det inte finns, fast klaga på att det inte är bra sammanställt kan vara berättigat.

Vad behövs för att varg skall uppnå gynnsam bevarandestatus?

Propositionen anser baserat på det vetenskapliga underlag som finns att varg har uppnått gynnsam bevarandestatus. Rovdjursutredningen presenterades i april 2011. Sedan dess har nya omständigheter tillkommit. Vargstammen har blivit 60% större, inaveln har sjunkit, migrationenen har ökat och nästan tre års forskning har tillkommit. Sedan rovdjursutredningen har Naturvårdsverket inte tagit ställning. En uppsats av Laikre m fl 2013, som inte anser att vargstammen har gynnsam bevarandestatus, har tillkommit och i juni 2013 spreds en skrivelse av 11 forskare som anser att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Bland undertecknarna ingår Naturvårdsverkets viktigaste rådgivare om varg senare år och huvudförfattaren till EUs rovdjursriktlinjer. Jag stödde dokumentet, men skrev inte under, för jag tyckte det räckte med ett lägre vargantal (FRP). Jag erbjuder mig att officiellt motivera att varg har gynnsam bevarandestatus med ett minsta antal, som kan väljas mellan 170 och 270, om en tillräcklig kvalificerad förfrågan kommer om ett valt antal inom intervallet, och det ter sig tillräckligt troligt att detta antal verkligen skulle implementeras. Om det saknas ett tillräckligt kvalificerat vetenskapligt underlag för det exakta värdet inom intervallet 170-270 som väljs med någon vetenskaplig procedur, är det alltså relativt lätt och snabbt utforma en vetenskaplig motivering för att det valda värdet duger enligt direktivet. Däremot är det nog otänkbart att fastställa kraven för gynnsam bevarandestatus, så att inte några kvalificerade forskare skulle förkasta dem. Samstämmighet hos alla forskarna bör ingen hoppas på eller ens försöka inrikta arbetet emot.

”Definitionen av långsiktig livskraft bör här ta sin utgångspunkt i det breda vetenskapliga stöd som finns för en genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500.”

Detta är en central fråga för forskares olika åsikter och för de mycket polariserade konflikterna. Förutspås läget för den svenska vargstammen vara bättre om hundra år än idag, vilket är fallet med propositionen, är det intuitivt mycket troligt att den kan betraktas som långsiktigt livskraftig och fordrar en klarare motivering för att inte betraktas som långsiktigt livskraftig. Det är inte klart uttryckt att detta är ett krav för gynnsam bevarandestatus, eller rättare sagt det är uppenbart att det inte är ett krav. Definitionen är vad jag förstår:  ”Population in a given biogeographical region considered the minimum necessary to ensure the long-term viability of the species”, det är inte klart . Avsåg regelverket att göra detta sätt att beräkna FRP till ett krav skulle det ha formulerats tydligare av direktiv och riktlinjer. En motion tycker att riktlinjerna skulle skrivas om eftersom de inte anses överensstämma med direktivet. Men riktlinjerna har funnits länge och kände de som utarbetat dem eller EU ett sådant behov skulle de säkert skrivits om vid det här laget. Ett sådant krav vore mycket olämpligt, eftersom det inte är något vetenskapligt väldefinierat krav. Det är inte väldefinierat vilken population som skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500, och inte heller innebörden i minst 500 är definierat. Önskemålet Ne>500 gäller för en helt isolerad konstant ö population för att just denna population skall vara livskraftig över många hundra generationer. Men ”den svenska vargen” är ingalunda en sådan i all framtid helt isolerad numerärt och geografiskt konstant population. Forskningen är inte utvecklad för tillämpningar på fluktuerande icke avgränsade delar av en art, och resonemang om verkliga populationer blir oundvikligen inte transparanta, komplicerade, svårförståeliga, osäkra, inte möjliga att ”reellt” kvalitetsäkra och kommer oundvikligen att bli en källa för kontrovers och frekventa ändringar delvis beroende på politiska vindar. Man kan generalisera och ta till lite för mycket för okontroversiella arter. Men varg är den kanske allra kontroversiellast arten och dessutom är den som art ohotad (”least concern”). Detta gäller även för den nordeuropeiska underarten om det finns en sådan. Den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska överlevnad är tryggad, eftersom dess Ne är många tusen, och den svenska vargen är en del av den nordeuropeiska. Kanske finns det en avgränsad lokalras i Sveriges och dess närhet och motionärerna vill trygga överlevnaden av en mindre lokalras? Historiskt finns ingen sådan svensk (eller skandinaviskt eller ens fennoskandisk) lokalras med kontinuitet att slå vakt om.

Jag passar på att göra premiär med ett eget utspel: för att genetiskt bevara den nordeuropeiska vargen i ett evighetsperspektiv tror jag det räcker med att det totala antalet i Nordeuropa inte sjunker under 10 000 (av säkerhetsskäl väsentligt mer än Ne=500). Detta utöver det mer kortsiktiga och lokala bevarandet inklusive geografisk spridning, där det för Sveriges del räcker med propositionens förslag inklusive krav på mer än en per reproduktiv migrant per generation.

Trots många frågetecken och att det inte är strikt nödvändigt, ställer jag – som genetikprofessor – upp på att det är önskvärt –fast inget krav för gynnsam bevarandestatus – att den svenska vargen står i genetisk kontakt med andra vargar så Ne blir minst 500. Detta kan antas vara fallet om ”det effektiva uppsamlingsområdet” har minst 2500 vargar. Jag tycker detta skall utredas bättre det närmaste decenniet. Vad som är genetisk kontakt kan i avsaknad av väsentlig utveckling av teorin sättas till minst 1 reproduktiv migrant per generation, men kontakt med avlägsna vargstammar kan ackumuleras med tiden och lägre kontaktnivå med avlägsna stammar kan göra värdet högre. Migrationen över avgrånsningen (Sverige eller Norge+Sverige eller Norge+Sverige+Finland) skall förmodas vara större än ett. Ettan nämns som ett krav på genetisk kontakt och det är inte en tumregel, utan något på teoretiska grunder fastlagt mycket centralt gränsvärde. Om den genetiska kontakten är lägre, så ”driver” en relativt isolerad population iväg från andra delar utan gräns. Det begränsade genetiskt inflödet från omgivande vargar kan inte stoppa detta om migrationen är mindre än en ”effektiv” migrant per generation. Negativa mutationer, slumpmässiga genfrekvensändringar, förlust av genvarianter ackumuleras utan gräns och kan endast kompenseras av selektion och mutationer i en tillräckligt stor population (Ne>500). Men kommer minst en migrant per generation kan dessa negativa förlopp inte fortgå utan gräns, utan bara till i viss grad och med begränsad verkan. Då blir Ne i den svenska vargstammen inte så långsiktigt betydelsefull. Eller uttryckt på annat sett – migrationen gör att det område Ne räknas över kan ökas väsentligt. Även om migrationen är mindre än 1, så gör även en låg migration att avvikelserna utvecklas långsammare och det geografiska området populationen kan räknas över blir större. Över finska gränsen har det sista varg-generationen kommit fyra migranter, trots att vargpopulationen i Finland minskat. Jag tycker därför det inte råder någon tvekan om att Finlands vargstam kan räknas in. En del av migranterna kommer från Ryssland, osäkert på hur stor del, men det kommer ett direktbidrag från den ryska stammen. Detta är direktmigranter men gener kan immigrera genom den ackumulerade effekten i tidigare led (typ farfars mormor). En liten del vargar vandrar hundratals mil mellan födelse och reproduktion. Den kumulerade effekten kan inte avgöras direkt genom studier av märkta vargar men genom skillnader i genetiska markörer mellan olika delar av utbredningsområdet och kan mätas med FST.  FST värdet avgör om tillräcklig genetisk kontakt finns. FST studier tyder på att ”uppsamlingsområdet” för det Ne som skall vara >500 sträcker sig väsentligt längre bort än Finland. Det finns idag inte tillräckligt skäl att deklarera att Ne är för litet i ett milleniumperspektiv, och därför fordras inte att den svenska vargstammen blåses upp över vad propositionen föreslår för långsiktigt bevarande.

På kort sikt är det viktigt för svensk varg att sänka inaveln. Detta höjer den svenska vargstammens omedelbara värde, men förbättrar också vargens situation i Nordeuropa i ett evighetsperspektiv.

 Reduktion av inavel går snabbare med låga vargantal och selektiv vargjakt inriktad på att minska inaveln. Om man så önskar kan man när inaveln reducerats blåsa upp vargstammen senare och då blir vargens tillstånd om tusen år bättre än om man (enligt motionerna MJ2 och MJ3 och hur man gör med dagens frånvaro av förvaltning) börjar med att blåsa upp vargstammen.

Om man – om några decennier – finner att Ne är för litet i ett evighetsperspektiv kan detta kompenseras med translokationer, vi har redan förberett för detta genom import av ryska vargvalpar till djurparker. Det räcker alltså med en framgångsrik translokation ungefär varje decennium för att – vid sidan av den naturliga immigrationen från Finland – knyta ihop ett mycket stort geografiskt område och därmed vargantal, och det är för tidigt att säga att det inte går. Jag är inte säker på hur det är med bevarande i evigheten, men jag är säker på är att situationen mot evigheten inte försämras genom att sätta FRP=170 tills inaveln reducerats och att ”uttaget” till dess skall göras, så att inaveln minskar.

Jag har tänkt mer om vargantal inför evigheten på https://vargweb.wordpress.com/2013/08/26/tillrackligt-manga-vargar-for-evigheten/

och föreslår i stället lägre FRP-värden, som med större eller mindre marginal baseras på kortsiktiga MVP-kriterier (t.ex. utdöenderisk inom 100 år).

Värden på FRP enligt propositionen ger avsevärt högre överlevnadschans än 10% för avsevärt längre tidsperioder än hundra år och ligger därmed över direktivets minikrav för lång tidshorisont.

Regeringens föreslagna referensnivå för varg, 170–270 individer”… ”tar nämligen inte hänsyn till den genetiska isolering och höga inavelsgrad som den svenska vargstammen fortfarande har och som är avgörande för den långsiktiga livskraften för arten.”…” Att dessutom bortse från genetiken i en så inavlad population som den skandinaviska vargstammen gör beräkningen meningslös

Propositionen leder till att vargstammen får lägre inavel och följaktligen högre långsiktig livskraft än förslagen i MJ2 och MJ3. De MVP värden som erhålls med bortseende från genetiken blir något högre än om man tar hänsyn till genetiken. Denna effekt är visserligen liten, men beräkningarna är i högsta grad meningsfulla och kritiken är obefogad.

forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och USA visar att antalet medfödda defekter hos skandinaviska vargar har tredubblats sedan stammen etablerades i slutet av 1970-talet. Att under dessa omständigheter bortse från genetiken

Studien styrker inte att ökad inavel ger fler deformationer, här är min utvärdering av studien Räik13 .

Vi kan dock inte acceptera att regeringen vill tillåta licensjakt på varg och järv som enligt vår mening inte har gynnsam bevarandestatus.

Genetisk urvalsjakt gör en migrant till två, och låga vargantal jämfört med höga fördubblar också antalet migranter. För att förbättra långsiktigheten bör inaveln sänkas. Är det svårt med valpflytt och fasta revir i renbetesland, kan man inte frånhända sig det verktyget. MVP analysen (som avser dagens inavlade vargar) visar att den inavlade vargen är tillräckligt ”kortsiktigt” livskraftig, men den långsiktiga livskraften förbättras med inavelssänkning. Det vore biologiskt sundare att prioritera en långsiktigt livskraftig vargpopulation med lägre inavel än många fler vargar idag än vad som verkligen behövs för ”kortsiktig” överlevnad och därigenom acceptera en högre inavel om några decennier. ”Smalare men vassare” vargstam åtminstone det närmaste decenniet.

Tillräckligt många vargar för evigheten!

26 Nov

Den Skandinaviska vargen är (eller kan bli) en del av en tillräckligt stor ”metapopulation”!

En metapopulation är summan av vargstammar som upprätthåller genetisk kontakt.  Den skandinaviska vargstammen har tillräcklig genetisk kontakt med andra vargstammar för att vara en del av en större metapopulation, frågan är hur stor denna är. Metapopulation verkar kunna sättas större än vad som förmodats i det expertutlåtande, som gav underlag till rovdjursutredningens förslag till gynnsam bevarandestatus.

Den Skandinaviska vargstammen är en del av en metapopulation som troligen är större än tusen vargar. Detta är vad som behövs för att bevara mer än 95 % av den genetiska variationen meta-populationen har för närvarande, även under det orealistisak antaganadet att det inte funnes någon migration till metapopulationen,. Alltså behöver metapopulationen inte  vare större än 1000 för att uppfylla ett kriterium som formulerats av bla Ryman.  I formell betydelse uppfylls därmed det standardkriterium för den skandinaviska vargstammen  som föreslagits och beräknats av Laikre och Ryman (2009). Naturvårdsverkets expertmöte 26/4 fann detta olämpligt att applicera på den skandinaviska stammen isolerat. Förutsättningarna för applikation torde dock vara bättre uppfyllda för en metapopulation, eftersom den funnits kontinuerligt och inte startas från scratch av ett mycket litet stickprov.

Metapopulationen är troligen större än Ne>500 = större än 2000- 2500, som minst behövs för att få överlevnad i alla framtid (Ne=500 är en ”klassisk” tumregel,, som många insatta tycker  fortfarande har relevans, se översiktsartikel).  Detta förhindrar att den genetiska variationen minskar ens i en avlägsen framtid, eftersom ny variation skapas och inavelsdepressionen reduceras genom olika mekanismer. Sådana mekanismer är mutation, selektion, uppbrytning av kopplingar mellan olika gener, nya gener tar över funktioner som försämrats av inavel och faktisk naturlig selektion som främjar ökad heterozygoti och minskad inavelskoefficient är exempel. Ju större metapopulationen är ju smärre negativa effekter av genetisk drift kan balanseras med selektion, men det tar mycket lång tid för dessa balanser att inställa sig. Förhållandena är olika för olika egenskaper. En viktig egenskap, som medför avsevärda förluster i vitalitet och fertilitet på kort tid, kan finna en balanspunkt i en relativt liten metapopulation, eller det räcker med en skandinavisk vargstam på drygt 200 vargar (dvs Ne=50 räcker). Ackumulation av enstaka smärre effekter  kan behöva en större population för att motverka (t ex mutation melt-down). Man vet inte så mycket om hur det verkligen är, det mesta bygger på oprövade teoretiska resonemang. Man känner många fall där relativt små populationer klarat sig länge. ”Genetisk diversitet” är inte lätt att ta kål på. Även en enda individ innehåller en avsevärd del av den genetiska variationen hos en stam.  Sedan är det inte naturligt att enstaka metapopulationer klarar sig för evigt, De flesta går under så småningom.  Att en lokalras ersätts av en annan skall kanske inte ses  som undergång, ett skäl till stora metapopulationer är ju just att bibehålla den evolutionära potentialen. För evigt skall nog inte tolkas som hundraprocentig säkerhet.  Tumregeln att Ne>500 står sig nog och högre antal för en liten del av den nordeuropeiska vargen innebär nog ett överdrivet säkerhetstänkande.

Är immigrationen större än en genetiskt effektiv migrant per generation, så hålls de ingående stammarna tillsammans i EN metapopulation. Detta villkor blir uppfyllt om den ”genetiska släktskapen” mellan stammarna uttryckt med måttet ”FST” är mindre än (eller egentligen mindre än drygt) 0.2. Se http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2012/01/1-migrant-needed-to-prevent-genetic-divergence/#.UaCGSrUzjxY

FST har stora likheter med F (inavel) vid jämvikt som funktion av migrationen, det blir samma värden. FST, inavel, släktskap och heterozygotigrad har nära relationer.

En genomgång av publicerade FST-värden för varg i vårt närområde gav: Åkesson och Bensch (2009) har undersökt Sverige – Finland – Karelen. Mellan Skandinavien och Finland 0.18 resp. Karelen 0.15. Mellan Finland och Karelen 0.03. Mellan Finland och Karelen 0.15 och Finland till Archangelsk 0.17, Karelen till Archangelsk 0.05. Balrunaite m fl (inkl Åkesson) (2013). mellan Litauisk och finsk 0.05; Litauisk – Karelsk 0.05 och Litauisk – Archangelsk 0.05. Det nya Litauiska arbetet verkar informativt för svensk vargförvaltning.http://link.springer.com/article/10.2478%2Fs11535-013-0154-9#page-1 Eftersom värdena genomgående är under gränsen 0.2 och ofta väsentligt under kan man räkna med att kontakterna med den skandinaviska vargstammen också är tillräckliga så länge det kommer minst en effektiv invandrare per generation. Det har kommit fyra reproduktiva invandrare den sista varggenerationen.

Inget FST-värde var över 0.2. Den relevanta metapopulationen kan förmodlgen utsträckas över ett betydligt större område än vad som nämnts i de förslag som gjorts de sista åren (Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen). Det litauiska arbetet tillför ny information till tidigare diskussion om avgränsningarna, så det är ”legalt” att vidga avgränsningarna mot bakgrund av denna nya väsentliga information. Det fodras fler mätningar för att avgöra hur långt bort populationer måste ligga för att vara för genetiskt avlägsna för att räknas in i metapopulationen. Det finns gott hopp om att den naturliga metapopulationen omfattar ett tre gånger så stort geografiskt område och det kan vara betydligt större. Stammar som ligger i periferin till metapopen  kanske inte tillhör den centrala metapopen och har FST över 0.2, men kan ändå göra den totala metapopulationen något större dvs. något öka dess ”effektiva” numerär.

Eftersom FST är locusberoende och olika resonemang kan föras så kan detta variera .

Även om senare undersökningar för att avgränsa området visar att det är för litet eller minskat jämfört med vad mätningarna motiverat så gör det inte mycket om misstaget inte korrigeras förrän om 50 år, inte i Sverige åtminstone. Att öka säkerheten genom 500 vargar istället för 200 när man inte vet är en mycket stor kostnad för en liten ökning i säkerhet som förmodligen lätt kan korrigeras om 50 år.  Om vi mot förmodan inte har ”den slutliga lösningen” då, så kan vi oroa oss om några decennier och inte nu. Den skandinaviska vargen har Ne >50 om det finns mer än 250 vargar, och det gör det nog effektivt om man bestämmer sig för golv på 180 i Sverige. Detta räcker för att inaveln inte skall blir ett utrotningshot på kort och medellång sikt. Denna Ne ger tillräcklig marginal för att vänta och se.

Metapopulationens storlek kommer i framtiden att kunna ökas artificiellt, Ne=2500 borde inte vara problematiskt. Migrationen mellan delpopulationer kan ökas med vargflytt.  Om 50 år kommer metoder att ha utvecklats även om det går långsamt. Vad som förmodligen snart kommer att fungera tekniskt är valpflytt. Först flyttar man från djurparker i andra delar av utbredningsområdet till svenska djurparker. Sådana flytt mellan Ryssland och Skänes djurpark har redan utförts. De flyttade vargarna blir föräldrar till valpar som placeras ut i vilda lyor.  Det behöver inte vara de omfattande flyttar som nu varit aktuella, det kan räcka med att förstärka naturlig migration med tillförsel av en reproduktiv migrant vart tionde år för att Fst skall komma över 0.2. Även om behovet identifieras först om femtio år är det inte försent att bygga på megapopulationen.

Tumregeln kravet Ne>=500 kommer alltid att ifrågasättas av experterna, och de auktoriteter som uttrycker att det räcker kommer aldrig att göra det på ett enkelt sätt utan reservationer. Här är ett exempel på vad som står i en ny uppsats av auktoriteter med en länk till uppsatsen: Ne thresholds for avoiding the harmful consequences of inbreeding depression (50) and retention of quantitative genetic variation for future adaptations (500), remain unchanged. We believe that the 50/500 rule still has a useful place in conservation biology

En effektiv migrant per generation är inget godtyckligt värde eller tumregel, som någon forskare dragit till med, eftersom det verkade jämnt och lätt att komma ihåg. Gränsvärdet ett är en djupgående fundamental skillnad mellan att glida allt längre isär gentemot att hållas samman för evigt. Gränsen mellan anarki och samordning! Se t ex referensen Wang http://www.juniata.edu/projects/it110/ms/References/362_Island%20Ecosystems/Protected%20areas%20and%20management/2_One%20migrant%20per%20generation%20rule%20and%20management.pdf.  Det behövs dock förmodligen uppåt fyra effektiva migranter per generation för att få en metapopulation att uppträda som en tillfullo panmiktisk population.

Den europeiska vargpopulationen kan enligt http://mpilot.blogs.lincoln.ac.uk/2014/01/06/bottlenecks-and-diversifying-selection-in-european-wolves/  delas upp i tre delar: italiensk, iberisk och övrig. Att denna uppdelning är möjlig visare att den NÖ delen av den europeiska vargpopulationen är relativt homogen.

Immigration hjälper och kompenserar för närvarande. Men så småningom blir immigranterna mer släkt och mindre effektiva, och den nu pågående förbättringen av det genetiska statusen stagnerar, och då blir det dags att överväga vad det innebär på lång sikt.

Det finns krafter som nyskapar genetisk variation som kan ersätta förlorad variation. Mutation är det mest kända fast kanske inte viktigast i ett tidsperspektiv under tusen år. Det finns krafter som gör att inavel och inavelsdepression försvagas med tiden. Det naturliga urvalet verkar mot inaveln och dess konsekvenser. Dessa krafter gör att effekten av inavel minskar med tiden, den del av inaveln som härrör de första invandrarna för drygt 30 år sedan har nog avklingat och detta är nog en orsak till den ökning av fertiliteten, som verkar ha skett i den svenska vargstammen.

Vad är argumenteten för ett högt golv? (700 har föreslagits).
Man kommer inte runt att den genetiska variationen utarmas och inaveln växer i en liten population, genetiker (också jag) anser att en isolerad population av varg måste vara minst två tusen, för att överlevnad ”i evighet”, skall te sig trolig. Det finns argument för antal upp till tio tusen. Om man vill att den Nordeuropeiska varianten av varg skall överleva genetiskt uthålligt bör den således bestå av många tusen individer. För närvarande består populationen av kanske 40 000 vargar. Sedan är det en fråga om hur många av dessa som måste finnas i Sverige. Det råder enighet om att det inte behövs flera tusen i Sverige. Immigrationen är tillräckligt stor, Sverige är inte en isolerad ö ur vargsynpunkt.

Egentligen behövs inte en enda varg i Sverige, det finns så många ändå. Men så ensidigt får Sverige inte resonera.

Det anses behövas någon form av genetisk kontakt för att man skall kunna betrakta den svenska vargen som en del av en tillräckligt stor när-population, men jag är säker på om det verkligen behövs. Kanske alla 40 000 har tillräcklig kontakt med varandra? Vi vet faktiskt inte. Teorin är inte väl utvecklad. Kanske kontaktmönstren ändras över tiden så att stammar som idag ter sig isolerade inte är det i ett tusenårigt perspektiv. Antalet 700 är härlett från ett antagande om en vargtät mur i Karelen. Vargarna i Norge, Sverige, Finland och ryska Karelen antas bilda en isolerad enhet utan invandring, som skall vara tillräckligt stor. Då kan man räkna ut Sverige del och finna den till 700.

Man skulle nog kunna hävda att den europeiska vargens bevarande  skulle behöva 10 000 vargar ungeför jämnt fördelade över Europa (vid sidan av lokala och kanske tillfälliga koncentrationer). Sverige har ungefär 5% av Europas yta. Då skulle man hamna på 500 som en rimlig del av Sveriges ansvar.

Vad är dina argument emot ett högt golv?

Svar: Karelen har inte en vargtät mur, som forskarna antagit. Den stora internationella populationen är inte väl avskärmad från andra vargar. Data jag tagit del av tyder på att vargstammar har tillräcklig genetisk kontakt över vidare områden, än vad de som gjort de presenterade beräkningarna trott. Enstaka vargar kan vandra mer än hundra mil mellan födelse och död, och gener kan hoppa ännu längre över tiotals generationer. Vargens gener har en otrolig spridningsförmåga. Det var ingen som 1970 trodde att Värmland inte var för isolerat från andra vargar för att ge upphov till en ny stam. Men sedan skedde det. Att kalla 700 för resultat av kvalificerad forskning (som det framställs) ser jag som missbruk av genetik. Det är de första försöken till initierade spekulationer. Det behövs både bättre data och framförallt bättre teori för att det skall bli mer än intressanta spekulationer, och tills vidare tror jag de vargantal som presenteras som vetenskapliga resultat är onödigt höga och utesluter inte att dagens vargstam räcker.

Vi kan flytta vargar obegränsade sträckor med valpflytt. Vi har redan flyttat in vargar till svenska djurparker från Ryssland med tanke på att deras valpar skulle ut i svenska lyor. Valpflytt har visserligen inte lyckats i Sverige än, men en ny teknik behöver tid på sig att utvecklas. Jag är ganska säker på att om några decennier finns en fungerande teknik. Den behöver inte fungera så bra, jag tror det räcker med en lyckad flytt per decennium för att komplettera den eventuellt otillräckliga naturliga invandringen med ”långflyttare” för att åstadkomma en tillräckligt stor och sammanhängande internationell vargpopulation utan fler i Sverige.

Att identifiera och kanske komplettera en tillräckligt stor och genetiskt sammanhängande internationell population för att bevara varg för all framtid är inte bråttom, den nordeuropeiska vargen har stort numerär och tillräcklig variation finns redan ute i Nordeuropa, frågan om kontakten är tillräcklig och några stödåtgärder behövs är inte brådskande. Den svenska vargen blir ett värdefullare bidrag till den internationella vargstammen om den får sina genetiska brister åtgärdade innan den sas tillfullo innesluts i ett internationellt bevarande, och dessa brister åtgärdas lättare i en liten vargstam. I slutändan är det ganska troligt att det inte behövs fler svenska vargar för långsiktig bevarande än för kortsiktig.  Jag avråder ur genetiskt synpunkt från att idag blåsa upp den svenska vargstammen med en osäker förhoppning att det behövs för att bevara stammen för evigt.

Det viktiga för att binda ihop oss med den internationella vargstammen är att immigrationen över gränsen mot Finland fungerar, det gör den nu. Det näst viktigaste är att vargstammen i i Finland fungerar, så att den kan generera immigranter till Sverige och ta sin del av bevarandet. Det är problematiskt, det största problemet i svensk vargförvaltning . Men det enda Sverige egentligen kan göra är att inte ha färre än ett par hundra vargar i Sverige, då skulle vi vara ett dåligt exempel och förlora trovärdighet när vi argumenterar för en förbättring i Finland. En vargflock i mellan-Norrland för att binda ihop oss bättre och mer dubbelriktat med huvuddelen av den nordeuropeiska vargen vore bra.

Ett stort vargantal medför att det blir svårare och dyrare att hålla ordning på vargarna och registrera och DNA klassificera dem. Blir det svårare försvåras den selektiva jakten. Ett robust övervakningssystem är ett villkor i EU-direktivet. Det blir nog svårt med fler än 400 vargar ur den synpunkten.

Those who suggest large numbers make subjective assumptions about the far future. Like that there exists an iron curtain for wolves between Karelia and the rest of Russia, which will stay where the coming millennia. There is an unfortunate difficulty in seeing the difference between the management required for the short terms needs of a fast genetic recovery and the possible needs for coming millennia, which can be given higher attention in some decennia.

There are convincing arguments that many thousands of wolves are needed for survival of the species. But the scientific logic that derives that Sweden needs 700 or more wolves from that is less convincing. Very large number of wolves required for long time survival are calculated based on that genes from the east never reach Sweden and where is a wall-tight fence between Russian Karelia making Norway, Sweden, Finland and the border area to Russia function as an isolated island. That is not so, wolves immigrate over that border. It seems contra-intuitive that Sweden should be completely broken off from the main part of the wolf distribution. Wolf has had a continuous distribution over Northern Europe, and individual wolves can and do move more than thousand kilometres between birth and death. The accumulated distance over generations is larger. Sweden has a satisfactory link to the east. Wolf genes will be possible to move arbitrary distances with translocations, thus the area the Swedish wolf gene pool is based on can be made arbitrary large.

Den skandinaviska vargstammen blir en viktigare del av den internationella metapopualtionen ju större heterozygoti den har. Därför är det viktigt att minska inaveln och öka den genetiska variationen snabbt. Detta är lättare ju mindre populationen är. Därför är det viktigare att populationen hålls liten i början. Fri tillväxt mot höga antal i dagsläget är förkastligt. Ett par hundra innebär ett tillräckligt ansvarstagande även för den mycket avlägsna framtiden. Att fortsätta att satsa mycket stora resurser och uppmärksamhet på vargen innebär mindre uppmärsamhet på andra problem. Att låta en ekologisk komponent tillväxa okontrollerat exponentiellt under 30 år på ett relativt litet område kanske orsakar mer problem än det löser och kan inte kallas långsiktigt ansvarstagande för framtiden, snarare ett ekologisk roulette. Det håller optionen öppen att ändra sig senare. Det är adaptiv vargförvaltning, vad man tycks vara eniga om.

Nu tycks EU vilja ändra inriktning och ta större hänsyn till sk social bärkraft. I det läget finns mindre anledning att kräva vargantal som ger både hängslen och livrem för att vara fullständigt säker på att vargen klarar sig i tusen år framåt genom höga krav på den hypotetiska metapopulationen.

Även om Sverige skulle besluta om sin del i den tilltänkta metapopulationen så är det inte möjligt att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus, om inte också Norge, Finland och ryska Karelen har eforderligt vargantal.

Jag har bett Åkesson och Linell titta på denna sida och kommentera om det fanns anledning till det, eftersom de inte hört av sig förmodar jag att de inte hittat grova fel.

Mina tankar om dettta från början av 2012 finns på http://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  , där står några ytterligare detajer och referenser. Det ursprungliga ställningstagandet om geografiska avgränsningar gjordes av rovdjursutredningens expertkommitte trots att de undersökningar gruppen stödde sig på indikerade att det fanns vargar med urspung i Ryssland bortom ryska karelen, vilket ger känslan gruppen tillämpade försiktighetsprincipen.