Tag Archives: eu

Avskedsord Feb 2014

10 Feb

Adjö till ett mardrömsläge

Vargens nuläge mardröm
Fri tillväxt av varg bortom politisk kontroll är det mardrömsläge Sverige befinner sig i. Ingen har kunnat stoppa den fria tillväxten fast många försökt (Regering, Riksdag, Naturvårdsverk, Många forskare (bl a på Skandulv)). Det enda man vet om löften att situationen skall bringas under kontroll, är att de inte går att lita på. Mitt huvudmål med denna blogg har varit att förhindra denna situation, fast jag är ju verkligen inte ensam om att ha misslyckats. Emellertid tror jag inte jag kan göra mycke mert åt läget eller utvecklingen, jag tycker inte det är roligt längre, och mardrömmen är snarare brist på kontroll än oro för att Sverige skulle gå under om det fanns 600 vargar. Jag tycker inte den kapacitet jag kunde vara utnyttjats, så jag slutar den här bloggen nu.

Vad skulle jag kunnat göra åt misslyckandet?
Ett skäl till att situationen är okontrollerad är att många organisationer inte anser att beslutet att vargen är GYBS vilar på vetenskaplig grund. Exempel: Helena Leander (MP) skriver: ”Vi menar därför att licensjakt på varg inte bör tillåtas förrän vargstammen blivit långsiktigt livskraftig enligt vedertagen vetenskap”. GYBS beslutet vilar uppenbarligen på vetenskaplig grund och vedertagen vetenskap och det finns de som bättre kan uttala sig om detta än ledande ideologiskt drivna politiker. Men det sammanfattande dokument detta bygger på kunde kompletteras och förstärkas. Den enda vägen att på rimlig tid få en normalisering av vargläget är att riksdag och naturvårdsverk stenhårt håller fast vid fattade beslut även om de utsätts för kritik och attacker. Huvudelen av kritiken är omotiverad eftersom den inte vilar på vetenskaplig grund, även om kritikerna inte kan tillräckligt med genetik för att fatta det. En lämplig huvuduppgift för mig fram till årets slut kunde vara att bygga upp en webb för den vetenskapliga grunden för GYBS beslutet. Den står nu utspridd över många bloggartiklar som skrivits utan syfte att motivera just denna GYBS och FRP, men ger en gedigen kunskapsbas om den systematiseras mot att ge vetenskaplig motivation för det samlade beslut som nu föreligger. Jag skulle då kunna trappa ned alla andra aktiviteter eftersom denna skulle vara det effektivaste sättet att nå målet med utnyttjande av min kompetens som genetiker. Jag påbörjade ett sådant arbete på http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/Start.htm Men det skulle vara meningslöst om ingen ibland tittade på det. Jag arbetar på två bloggar, kanske jag härigenom når några tusen och en och annan tidningsartikel som också når några tusen.

Ny vetenskaplig webb?
Men den nya webben skulle vara mer strikt vetenskaplig och mindre polemisk och inte vara byggd på nyheter. Den nya webben skulle vara riktad mot de som faktiskt är ärligt intresserade av den vetenskapliga grunden och har tillräckliga grundkunskaper för att tillgodogöra sig den, men inte är motiverade att söka upp mer på webben än nödvändigt. Utgångspunkten skulle vara forskarskrivelsen  För att det skulle vara känt att den nya webben överhuvudtaget finns och är seriös, så måste det finnas länkar till den från (t ex) Skandulv. Skandulv vägrar att länka till den nya webben eller samarbeta omkring den och det är då för osannolikt att underlaget skulle beaktas av Naturvårdsverket eller andra. http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/Start.htm Därför insåg jag att iden är artbetskrävande, men totalt effektlös och därför beslöt jag att lägga ned mitt ideella vargarbete. Intresset för vetenskapen omkring nuvarande GYBS är för låg. Det är bara polariserad och vinklad vetenskap som är intressant. Skäl för att riva ned, inte bygga upp.

Vad är huvudproblemen?
Huvudproblemet tror jag är att EU inte dragit sig tillbaka utan upprepar mantrat att licensjakt inte löser problemen och då sprider sig denna juridiska uppfattning till det svenska rättssystemet. Jag är övertygad om att EU-kommissionen har en övertro på fri tillväxt som en lösning, men tyvärr delas ju tron av många viktiga aktörer. Sedan är EUs agerande ett praktexempel på dubbelmoral: EU säger att politikerna skall ta ansvaret och när de svenska politikerna faktiskt gör det tar EU över med sin fri-tillväxt. Det tilltagande vargproblemen från våren är nu EU orsak till, grundorsaken till de tilltagande vargproblemen är EU och inte Sveriges politiker. Det är EU som tagit över ansvaret för varg från det svenska politiska systemet. Det därnäst största problemet i vargförvaltningen är att Naturvårdsverket struntar i det vetenskapliga underlaget, som faktiskt levererats av de forskare Naturvårdsverket tidigare konsulterat utan istället i sina motiveringar huvudsakligen skyller på riksdagen och inte heller på direkt fråga redogör för annat än mycket diffusa funderingar underbyggda av föråldrade undersökningar. D.v.s. Naturvårdsverket har faktiskt inte byggt på Skandulv, d.v.s. Skandulv har misslyckats med att ge Naturvårdsverket ett underlag som Naturverket trott på. Kanske det skulle gått med mig förstärkt av Skandulv men med Skandulvs näst intill fientliga attityd så är det uteslutet att det skulle gå. Att gnälla som i den här artikeln skärper väl snarast motsättningarna, men det känner jag inte längre spelar någon roll för vargförvaltning är nu oåterkalligen långt bortom legalitet, acceptans, vetenskaplig grund etc. för de närmaste åren, och det är ju ändå inte många som läser det här.

Tror jag fortfarande på få vargar?
Någon läsare kanske undrar om jag går jägarnas ärenden när jag vill ge vetenskapligt stöd åt naturvårdsverkets tolkning av riksdagens beslut som betyder MINST 300 vargar i Sverige/Norge. Jägareförbundet vill ha HÖGST 200 vargar och Jägarnas Riksförbund 0 vargar. Jag tänkte nu argumentera för i realiteten nästan dubbelt så många vargar som den jägare-organisation som accepterar flest vargar. Min självbild av mig själv är att jag är genetiker.  Om jag trott på att det vara genetiskt bäst med fler än 500 vargar skulle jag sagt det. Att jag verkar åt andra hållet är för att det är vetenskapligt rätt inte för några dolda motiv. Om samhället skulle hårdprioritera snabb förbättring av genetisk status ligger jag närmare jägareförbundets antal. Färre vargar ger snabbare förbättring av genetiskt status. Men som genetiker anser jag inte att det s.k. inavelshotet är ett akut hot och när nu tio andra forskare i GYBS dokumentet delar den uppfattningen kan jag ge högre vikt åt andra vetenskapliga synpunkter (inklusive genetiska) än den omedelbara minskningen av inaveln, och då hamna på 270. Det ger också en helt annan tyngd av en samfälld forskaruppfattning om den stöds av 11 forskare och Naturvårdsverket än bara min uppfattning. Det ligger inget konstigt att jag byter uppfattning. När samhället och andra forskare nu delar min uppfattning att inaveln inte är ett allvarligt akut hot behöver jag inte anpassa mina överväganden till det. Men det är ändå så att jag för att få snabbare förbättring av genetisk status kraftigt avråder från att låta varvantalet öka med fri tillväxt över golvvärdet eftersom det på både lång och kort sikt försämrar möjligheterna att förbättra vargens genetiska status.

Vargförvaltning inom den givna ramen
För snabb genetisk förstärkning är det väsentligt att vargantal inte ligger väsentligt över FRP=270. Det valda FRP värdet ligger högt, och har i sig en väsentlig säkerhetsmarginal, och det faktiska antalet vargar i jaktögonblicket är mycket osäkert. Det är inte riskabelt att inrikta jakten på ett värde nära FRP, så att man riskerar att hamna under 270. Men skulle det inträffa att antalet går under FRP, så får det förstås stora konsekvenser för kommande licensjakt, det ringer en ”varningsklocka”.

Möjlig långsiktig strategi för de som tycker att det finns för mycket vargar
270 är naturvårdsverkets beslut utan att underlag åberopats. Underlag för 270 finns i forskarbrevet men, man vill inte ha en förstärkning av argumentationen och jag kommer inte att göra det. Många låtsas att argumentationen inte finns. Det kommer att falla i glömska att det fanns en argumentation. Riksdagsbeslutet är intervallet 170-270 och riksdagen tycker att FRP i detta intervall är förenligt med direktivet. Vargförvaltning skall vara adaptiv, dvs inte konstant och rikdagen har inte beslutat att antalet skall vara konstant (det är bara Naturvårdsverket som sagt). Många tycker att politikerna skall ta det övergripande ansvaret, det har politikerna nu gjort. Polikerna har godkänt 170, och det är alltså politiskt legitimt att arbeta för golv 170 och att påstå att detta är enligt direktivet dvs golv 200 för Sverige + Norge. Golv 200 ligger nära jägareförbundets etablerade filosofi. Så de grupperingar som tycker att det finns för många vargar men inte vill bryta mot direktivet kan ägna energi åt en god motivation för golv 170, men bör inte längre argumentera för ett lägre golv.

Summering av hur jag lyckats
Om man frånser att jag liksom alla andra misslyckats kapitalt hittills sedan sommaren 2011 (med undantag av de som ser fri tillväxt av varg som ett lyckande som förstås lyckats), hur har det lyckats för mig som att som privatperson påverka vargstystemet? Spektakulärt bra tycker jag!!
Hur hade vargSverige sett ut idag utan mig? Naturvårdsverket hade beslutat om FRP = 380 samt definierat inavels och migrationsmål. När vargantalet översteg 380 14/15 hade Naturvårdsverket inte medgivit licensjakt, eftersom de andra målen inte uppfyllts. EU hade hängt kvar med sina hot och förklaringar att licensjakt inte löser några problem. För den händelse Naturvårdsverket hade medgivit licensjakt 2015 hade den överklagats – som nu – och ärendet hade valsat runt i domstolar minst ett år utan licensjakt, den ideella naturvården nöjer sig inte med 400 vargar. Vargantalet nu hade varit samma, men chansen för en kontrollerad situation redan 14/15 är mycket högre. Eftersom domstolarna ofta har sakligt fel och eftersom det finns övergripande riksdags och naturvårdsverksbeslut blir det mycket svårt att i längden motverka dessa med juridiska spetsfundigheter och domar som är genetiskt okunniga och ihåliga. Läget är alltså bättre nu tack vare mig för alla dem, som det inte är en hjärtesak för med fler än 600 vargar.

Jag började engagera mig i varg för drygt fyra år sedan, sedan dess har läget ändrats i följande riktning till stor del pga. vad jag drivit (kolla mina bloggar) och på olika sätt lobbat för utan att någonsin varit på ett vargmöte eller träffat mer än någon enstaka av aktörerna personligen. Vargvärnarnas åsikter har hålit sig konstanta under fyra år är inte påverkbara med logik, så att de inte ändrat sig är inget diskvalificerande.
Punktvis förteckning över förändringar jag spelat en nyckelroll för:

  • Före mig trodde man allmänt att låga antal ökar inaveln. Jag har fått huvuddelen av att förstå att låga antal sänker inaveln i det läge svensk varg nu befinner sig.
  • Man trodde inte selektiv jakt kunde sänka inaveln. Jag har fått er att tro att selektiv jakt långsiktigt sänker inaveln. All vargjakt kommer att vara genetiskt selektiv men detta kan utformas mer eller mindre sofistikerat. En sofistikerad tillämpnig stoppades av domstol, eftersom några fundamentalistiska genetiker inte fattat iden (det fordras mycket mer sofistikerad genetik än de flesta av läsarna av detta eller vanliga fackgenetiker förstår). Men drivs det i domstolar några år, inser de kanske så småningom att de nuvarande villfarelserna inte håller en saklig granskning.
  • Man trodde den höga inaveln var ett akut hot och var villig att satsa stora summor (valpflytt) på att eliminera hotet. Jag fick er att förstå att inaveln inte är något allvarligt hot, inte mot GYBS. Varg klarar sig nog ganska bra nu även om det inte kommer någon invandring alls de närmaste hundra åren (det är ingen rekommendation, men man måste ha en mer avspänd syn på hotet från genetiken). Korkade Sverige erkände för EU att inaveln var ett så stort problem så att det hindrade GYBS. Det är det EU håller fast vid att ”förut var vi överens om att vargen inte var GYBS”. Dessa vanföreställningar (som jag ser det idag efter Tiveden, det var mer motiverad att vara orolig 2010) ligger djupt präglade och bidrar till det misstänksamma klimatet och orealistiska utspel. Ni borde nu ha klarare belyst att inaveln inte är något helt avgörande problem även om jag också tycker det kan betraktas som ett viktigt förvaltningsmål att sänka inaveln.
  • Jag har påpekat att det finns många och svårgreppade krafter som verkar mot både formell inavel och inavelsdepression. Därför avklingar effekten av en formell inavel så småningom. Nu börjar det bli märkbart att svensk varg hämtar sig ur inavelssvackan även mätt vid samma formella inavel.
  • De som tror att ökat antal är ett botemedel mot hög inavel har fullständigt missuppfattat höga antals roll, lite större förståelse för varför det är så har jag nog bibringat;
  • Jag har understrukit att genetiken är beaktad i den demografiska sårbarhetsanalysen eftersom vitalstatistiken bygger på de historiska vargarna som är mer inavlade än dagens, och eftersom inaveln blir lägre om hundra år. Därför blev det rätt att – som det också gjorts – lägga vikt vid den demografiska sårbarhetsanalysen, i ett läge då Naturvårdsverket misslyckats med att applicera sk standardmetoder för att beakta genetiken.
  • Om jag inte agerat, skulle FRP varit högre än 270 idag och troligen kopplat till orealiserbara krav på inavel och invandring och en varg som aldrig uppnådde GYBS;
  • Jag kan motivera bra att 270 vargar räcker för evigheten och inte bara för 100 år, men nu förhindrar Skandulv att jag formulerar det ordentligt. Hoppas Skandulv lyckas med uppgiften, men jag tvivlar;
  • Jag tror inte riksdagen vågat gå så lågt ned som 170 som lägre gräns för FRP intervallet, om det inte hade funnits en fackgenetiker (jag) som tyckte det var värt att överväga;
  • Jag lyckades få igenom att vägen till lösning på vargfrågan är att konstatera att dagens varg är GYBS (fast jag trodde då att uppnående av GYBS skulle innebära en mer avspänd syn på vargjakt, den typen av naiva misstag sådana som jag som inte har lång erfarenhet gör).
  • Jag lyckades få ”Skandulv m fl” att uttala sig om GYBS för att få lugn, så att statsmakterna skulle få en vetenskapligt underbyggd lösning. Detta gick utmärkt, det resulterade i ett forskarbrev och dess förslag är dagens GYBS. Så idag har Sverige en vetenskapligt underbyggd GYBS och de som inte håller med, gör det bara av besvikelse över att åsikter från deras favoritforskare inte fått avgöra.
  • Det finns övertygande stöd för att sk heterosis gör att antalet effektiva invandrare är större än antalet reproduktiva. Dvs invandrare (obesläktade) reproduktiva vargar får avsevärt större avkomma än inhemska reproduktiva vargar. Denna effekt verkar större än förväntat från att invandrarna är icke-inavlade. Detta bör beaktas i framtida beräkningar om migrationens effekter. Förmodligen kommer detta att bättre beaktas i framtida beräkningar.

Vad jag tillskriver mig att fått genomslag för har jag inte varit ensam om. Andra har framfört liknande synpunkter, men ofta inte med samma eftertryck, eftertanke och auktoritet (se mina bloggar). De synpunkter som fått gehör och gått igenom skulle inte i något fall gjort det utan väsentlig och kraftfull uppslutning från andra. Men att jag på olika sätt lobbat för dem, ibland åberopande att jag faktiskt är erkänd genetikprofessor utan bindningar, har haft påtaglig – fast ofta odokumentarbar – vikt. Jag har ofta varit först med att uttrycka saker på ett distinkt sätt. Detta har säkert ibland givit kraft bakom orden. Det finns inte heller har någon känd koppling som misstänkliggör mina motiv, jag har inte fått ett öre för fyra år som vargaktör. Skulle jag vara driven av subjektiva intressen skulle de verka i motsatt riktning: jag har medverkat till en bättre ungskog i landet; eftersom älg äter ungskog; och eftersom varg dödar älg; så skulle misstanken om dolda motiv vara relevantare om jag förespråkat fri tillväxt för varg. I några fall kanske jag överdriver min roll, men undantryckandet av ”erkännande” är lite symtomatiskt – alla vill ta åt sig ”äran”. Jägareförbundets aktörer vill visa att de gör något för jägarna och Skandulvs forskare att de klarar av vargvetenskapen och universitetsforskare att forskarna med den rätta tron sitter inne med lösningen. Inte för jag bryr mig, jag har fått tillräckligt med erkännande för att klara mig utan mer, det är snarare intresse för debatten som fenomen och den underliggande vetenskapen och vetenskapsmissbruket som intresserar mig. Måste säga att fyra års vargdebatt fått mig att tro något mindre på civilisationens framtid än tidigare. Klarar inte samhället en så här perifer fråga på ett rimligt sätt, så klarar det inte heller de större och viktigare framtidsfrågorna.

Det är inte så att jag lyckas med allt jag försöker, tvärtom, jag misslyckas med 80% av alla ansatser.  Några punkter som jag drivit men till misslyckats: 1) Jag gillar inte att så många genetiskt värdefulla vargar går åt med dålig dokumentation om det verkligen är samhällsekonomiskt motiverat. Specifikt tycker jag man är för pigg på att flytta och avliva den s.k. ”gula änkan” istället för att låta henna bygga upp en familj (dvs få avkomma). Och om det nu skall flyttas för att skydda rennäringen, varför inte ett sk mjukt släpp till ett hägn tillsammans med pojkvän och tajmat inför familjebildning? Och är beräknade framtida skador verkligen tillräckligt noggrannt uppskattade? 2) Och jag har inte lyckats med att få varg att sprida sig lite mer sydåt. 3) Jag har inte fått gehör för att Rialavargarna skall ha ett speciellt skydd för de är nära Stockholm och nyetablering i Södra Bohuslän är angelägen för att det är nära Göteborg. Varg nära storstäderna gör den till mindre av ett glesbygdsproblem. 4) Jag tycker inte man helt skall ge upp valpflytt iden, även om målsättningen kunde reduceras till en lyckad valpflytt vart 5e år.  Jag påpekar dock att  dessa skydd mot speciella vargar inte skall påverka totala vargantalet annat än möjligen nedåt, det skall reflekteras i mer licensjakt mot andra vargar.

Men det känns ändå som jag lyckats med spektakulärt mycket!!! Att lista vad jag tror jag gjort är delvis för min egen dokumentation.

Jag gör detta ideellt och tänkte redan i maj 2013 sluta med bloggande, eftersom jag tyckte det verkade ordna sig och min insats skulle inte behövas längre, jag kunde ägna min fritid och intresse åt något annat, Det verkade som om riksdagen äntligen skulle komma till skott och med ett riksdagsbeslut i botten skulle det lugna ned sig och vargkommittén skulle förmå mildra polariseringen. Eftersom det inte verkade helt klart att det verkligen skulle lugna sig så gick jag in igen för att hjälpa majoriteten av riksdagen. Nu skulle jag kunna fokusera på att förbättra och bygga på det vetenskapliga underlaget. Men eftersom jag lever i ett samhälle som inte tillmäter vetenskapligt underlag stort värde och inte vill veta annat än i de delar som underbygger den egna sanna tron, så upplever jag det som meningslöst att försöka fortsätta att hjälpa samhället med den delen. Det tar för mycket ideell tid och engagemang utan att få genomslag. Chansen är dessutom rätt stor att det ordnar sig så småningom med ett riksdagsbeslut i botten och delegering av jaktbeslut regionalt, som gör det svårt för vargvärnarna att driva varje jaktärende som ett överklagande bortom Naturvårdsverket. Fast å andra sidan är redan Naturvårdsverket ett skäl att oroa sig för de som inte strävar efter fler än 500 vargar.

Det blev ”all time high” 13 februari för den här bloggen. Värdig avslutning! Det blir långt det här, jag har skrivit en avskedsartikel på min andra vargblogg http://vargdag.wordpress.com/  med andra vinklingar. Jag har där betygssatt de viktigaste aktörerna.

Annonser

Tillräckligt många vargar för evigheten!

26 Nov

Den Skandinaviska vargen är (eller kan bli) en del av en tillräckligt stor ”metapopulation”!

En metapopulation är summan av vargstammar som upprätthåller genetisk kontakt.  Den skandinaviska vargstammen har tillräcklig genetisk kontakt med andra vargstammar för att vara en del av en större metapopulation, frågan är hur stor denna är. Metapopulation verkar kunna sättas större än vad som förmodats i det expertutlåtande, som gav underlag till rovdjursutredningens förslag till gynnsam bevarandestatus.

Den Skandinaviska vargstammen är en del av en metapopulation som troligen är större än tusen vargar. Detta är vad som behövs för att bevara mer än 95 % av den genetiska variationen meta-populationen har för närvarande, även under det orealistisak antaganadet att det inte funnes någon migration till metapopulationen,. Alltså behöver metapopulationen inte  vare större än 1000 för att uppfylla ett kriterium som formulerats av bla Ryman.  I formell betydelse uppfylls därmed det standardkriterium för den skandinaviska vargstammen  som föreslagits och beräknats av Laikre och Ryman (2009). Naturvårdsverkets expertmöte 26/4 fann detta olämpligt att applicera på den skandinaviska stammen isolerat. Förutsättningarna för applikation torde dock vara bättre uppfyllda för en metapopulation, eftersom den funnits kontinuerligt och inte startas från scratch av ett mycket litet stickprov.

Metapopulationen är troligen större än Ne>500 = större än 2000- 2500, som minst behövs för att få överlevnad i alla framtid (Ne=500 är en ”klassisk” tumregel,, som många insatta tycker  fortfarande har relevans, se översiktsartikel).  Detta förhindrar att den genetiska variationen minskar ens i en avlägsen framtid, eftersom ny variation skapas och inavelsdepressionen reduceras genom olika mekanismer. Sådana mekanismer är mutation, selektion, uppbrytning av kopplingar mellan olika gener, nya gener tar över funktioner som försämrats av inavel och faktisk naturlig selektion som främjar ökad heterozygoti och minskad inavelskoefficient är exempel. Ju större metapopulationen är ju smärre negativa effekter av genetisk drift kan balanseras med selektion, men det tar mycket lång tid för dessa balanser att inställa sig. Förhållandena är olika för olika egenskaper. En viktig egenskap, som medför avsevärda förluster i vitalitet och fertilitet på kort tid, kan finna en balanspunkt i en relativt liten metapopulation, eller det räcker med en skandinavisk vargstam på drygt 200 vargar (dvs Ne=50 räcker). Ackumulation av enstaka smärre effekter  kan behöva en större population för att motverka (t ex mutation melt-down). Man vet inte så mycket om hur det verkligen är, det mesta bygger på oprövade teoretiska resonemang. Man känner många fall där relativt små populationer klarat sig länge. ”Genetisk diversitet” är inte lätt att ta kål på. Även en enda individ innehåller en avsevärd del av den genetiska variationen hos en stam.  Sedan är det inte naturligt att enstaka metapopulationer klarar sig för evigt, De flesta går under så småningom.  Att en lokalras ersätts av en annan skall kanske inte ses  som undergång, ett skäl till stora metapopulationer är ju just att bibehålla den evolutionära potentialen. För evigt skall nog inte tolkas som hundraprocentig säkerhet.  Tumregeln att Ne>500 står sig nog och högre antal för en liten del av den nordeuropeiska vargen innebär nog ett överdrivet säkerhetstänkande.

Är immigrationen större än en genetiskt effektiv migrant per generation, så hålls de ingående stammarna tillsammans i EN metapopulation. Detta villkor blir uppfyllt om den ”genetiska släktskapen” mellan stammarna uttryckt med måttet ”FST” är mindre än (eller egentligen mindre än drygt) 0.2. Se http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2012/01/1-migrant-needed-to-prevent-genetic-divergence/#.UaCGSrUzjxY

FST har stora likheter med F (inavel) vid jämvikt som funktion av migrationen, det blir samma värden. FST, inavel, släktskap och heterozygotigrad har nära relationer.

En genomgång av publicerade FST-värden för varg i vårt närområde gav: Åkesson och Bensch (2009) har undersökt Sverige – Finland – Karelen. Mellan Skandinavien och Finland 0.18 resp. Karelen 0.15. Mellan Finland och Karelen 0.03. Mellan Finland och Karelen 0.15 och Finland till Archangelsk 0.17, Karelen till Archangelsk 0.05. Balrunaite m fl (inkl Åkesson) (2013). mellan Litauisk och finsk 0.05; Litauisk – Karelsk 0.05 och Litauisk – Archangelsk 0.05. Det nya Litauiska arbetet verkar informativt för svensk vargförvaltning.http://link.springer.com/article/10.2478%2Fs11535-013-0154-9#page-1 Eftersom värdena genomgående är under gränsen 0.2 och ofta väsentligt under kan man räkna med att kontakterna med den skandinaviska vargstammen också är tillräckliga så länge det kommer minst en effektiv invandrare per generation. Det har kommit fyra reproduktiva invandrare den sista varggenerationen.

Inget FST-värde var över 0.2. Den relevanta metapopulationen kan förmodlgen utsträckas över ett betydligt större område än vad som nämnts i de förslag som gjorts de sista åren (Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen). Det litauiska arbetet tillför ny information till tidigare diskussion om avgränsningarna, så det är ”legalt” att vidga avgränsningarna mot bakgrund av denna nya väsentliga information. Det fodras fler mätningar för att avgöra hur långt bort populationer måste ligga för att vara för genetiskt avlägsna för att räknas in i metapopulationen. Det finns gott hopp om att den naturliga metapopulationen omfattar ett tre gånger så stort geografiskt område och det kan vara betydligt större. Stammar som ligger i periferin till metapopen  kanske inte tillhör den centrala metapopen och har FST över 0.2, men kan ändå göra den totala metapopulationen något större dvs. något öka dess ”effektiva” numerär.

Eftersom FST är locusberoende och olika resonemang kan föras så kan detta variera .

Även om senare undersökningar för att avgränsa området visar att det är för litet eller minskat jämfört med vad mätningarna motiverat så gör det inte mycket om misstaget inte korrigeras förrän om 50 år, inte i Sverige åtminstone. Att öka säkerheten genom 500 vargar istället för 200 när man inte vet är en mycket stor kostnad för en liten ökning i säkerhet som förmodligen lätt kan korrigeras om 50 år.  Om vi mot förmodan inte har ”den slutliga lösningen” då, så kan vi oroa oss om några decennier och inte nu. Den skandinaviska vargen har Ne >50 om det finns mer än 250 vargar, och det gör det nog effektivt om man bestämmer sig för golv på 180 i Sverige. Detta räcker för att inaveln inte skall blir ett utrotningshot på kort och medellång sikt. Denna Ne ger tillräcklig marginal för att vänta och se.

Metapopulationens storlek kommer i framtiden att kunna ökas artificiellt, Ne=2500 borde inte vara problematiskt. Migrationen mellan delpopulationer kan ökas med vargflytt.  Om 50 år kommer metoder att ha utvecklats även om det går långsamt. Vad som förmodligen snart kommer att fungera tekniskt är valpflytt. Först flyttar man från djurparker i andra delar av utbredningsområdet till svenska djurparker. Sådana flytt mellan Ryssland och Skänes djurpark har redan utförts. De flyttade vargarna blir föräldrar till valpar som placeras ut i vilda lyor.  Det behöver inte vara de omfattande flyttar som nu varit aktuella, det kan räcka med att förstärka naturlig migration med tillförsel av en reproduktiv migrant vart tionde år för att Fst skall komma över 0.2. Även om behovet identifieras först om femtio år är det inte försent att bygga på megapopulationen.

Tumregeln kravet Ne>=500 kommer alltid att ifrågasättas av experterna, och de auktoriteter som uttrycker att det räcker kommer aldrig att göra det på ett enkelt sätt utan reservationer. Här är ett exempel på vad som står i en ny uppsats av auktoriteter med en länk till uppsatsen: Ne thresholds for avoiding the harmful consequences of inbreeding depression (50) and retention of quantitative genetic variation for future adaptations (500), remain unchanged. We believe that the 50/500 rule still has a useful place in conservation biology

En effektiv migrant per generation är inget godtyckligt värde eller tumregel, som någon forskare dragit till med, eftersom det verkade jämnt och lätt att komma ihåg. Gränsvärdet ett är en djupgående fundamental skillnad mellan att glida allt längre isär gentemot att hållas samman för evigt. Gränsen mellan anarki och samordning! Se t ex referensen Wang http://www.juniata.edu/projects/it110/ms/References/362_Island%20Ecosystems/Protected%20areas%20and%20management/2_One%20migrant%20per%20generation%20rule%20and%20management.pdf.  Det behövs dock förmodligen uppåt fyra effektiva migranter per generation för att få en metapopulation att uppträda som en tillfullo panmiktisk population.

Den europeiska vargpopulationen kan enligt http://mpilot.blogs.lincoln.ac.uk/2014/01/06/bottlenecks-and-diversifying-selection-in-european-wolves/  delas upp i tre delar: italiensk, iberisk och övrig. Att denna uppdelning är möjlig visare att den NÖ delen av den europeiska vargpopulationen är relativt homogen.

Immigration hjälper och kompenserar för närvarande. Men så småningom blir immigranterna mer släkt och mindre effektiva, och den nu pågående förbättringen av det genetiska statusen stagnerar, och då blir det dags att överväga vad det innebär på lång sikt.

Det finns krafter som nyskapar genetisk variation som kan ersätta förlorad variation. Mutation är det mest kända fast kanske inte viktigast i ett tidsperspektiv under tusen år. Det finns krafter som gör att inavel och inavelsdepression försvagas med tiden. Det naturliga urvalet verkar mot inaveln och dess konsekvenser. Dessa krafter gör att effekten av inavel minskar med tiden, den del av inaveln som härrör de första invandrarna för drygt 30 år sedan har nog avklingat och detta är nog en orsak till den ökning av fertiliteten, som verkar ha skett i den svenska vargstammen.

Vad är argumenteten för ett högt golv? (700 har föreslagits).
Man kommer inte runt att den genetiska variationen utarmas och inaveln växer i en liten population, genetiker (också jag) anser att en isolerad population av varg måste vara minst två tusen, för att överlevnad ”i evighet”, skall te sig trolig. Det finns argument för antal upp till tio tusen. Om man vill att den Nordeuropeiska varianten av varg skall överleva genetiskt uthålligt bör den således bestå av många tusen individer. För närvarande består populationen av kanske 40 000 vargar. Sedan är det en fråga om hur många av dessa som måste finnas i Sverige. Det råder enighet om att det inte behövs flera tusen i Sverige. Immigrationen är tillräckligt stor, Sverige är inte en isolerad ö ur vargsynpunkt.

Egentligen behövs inte en enda varg i Sverige, det finns så många ändå. Men så ensidigt får Sverige inte resonera.

Det anses behövas någon form av genetisk kontakt för att man skall kunna betrakta den svenska vargen som en del av en tillräckligt stor när-population, men jag är säker på om det verkligen behövs. Kanske alla 40 000 har tillräcklig kontakt med varandra? Vi vet faktiskt inte. Teorin är inte väl utvecklad. Kanske kontaktmönstren ändras över tiden så att stammar som idag ter sig isolerade inte är det i ett tusenårigt perspektiv. Antalet 700 är härlett från ett antagande om en vargtät mur i Karelen. Vargarna i Norge, Sverige, Finland och ryska Karelen antas bilda en isolerad enhet utan invandring, som skall vara tillräckligt stor. Då kan man räkna ut Sverige del och finna den till 700.

Man skulle nog kunna hävda att den europeiska vargens bevarande  skulle behöva 10 000 vargar ungeför jämnt fördelade över Europa (vid sidan av lokala och kanske tillfälliga koncentrationer). Sverige har ungefär 5% av Europas yta. Då skulle man hamna på 500 som en rimlig del av Sveriges ansvar.

Vad är dina argument emot ett högt golv?

Svar: Karelen har inte en vargtät mur, som forskarna antagit. Den stora internationella populationen är inte väl avskärmad från andra vargar. Data jag tagit del av tyder på att vargstammar har tillräcklig genetisk kontakt över vidare områden, än vad de som gjort de presenterade beräkningarna trott. Enstaka vargar kan vandra mer än hundra mil mellan födelse och död, och gener kan hoppa ännu längre över tiotals generationer. Vargens gener har en otrolig spridningsförmåga. Det var ingen som 1970 trodde att Värmland inte var för isolerat från andra vargar för att ge upphov till en ny stam. Men sedan skedde det. Att kalla 700 för resultat av kvalificerad forskning (som det framställs) ser jag som missbruk av genetik. Det är de första försöken till initierade spekulationer. Det behövs både bättre data och framförallt bättre teori för att det skall bli mer än intressanta spekulationer, och tills vidare tror jag de vargantal som presenteras som vetenskapliga resultat är onödigt höga och utesluter inte att dagens vargstam räcker.

Vi kan flytta vargar obegränsade sträckor med valpflytt. Vi har redan flyttat in vargar till svenska djurparker från Ryssland med tanke på att deras valpar skulle ut i svenska lyor. Valpflytt har visserligen inte lyckats i Sverige än, men en ny teknik behöver tid på sig att utvecklas. Jag är ganska säker på att om några decennier finns en fungerande teknik. Den behöver inte fungera så bra, jag tror det räcker med en lyckad flytt per decennium för att komplettera den eventuellt otillräckliga naturliga invandringen med ”långflyttare” för att åstadkomma en tillräckligt stor och sammanhängande internationell vargpopulation utan fler i Sverige.

Att identifiera och kanske komplettera en tillräckligt stor och genetiskt sammanhängande internationell population för att bevara varg för all framtid är inte bråttom, den nordeuropeiska vargen har stort numerär och tillräcklig variation finns redan ute i Nordeuropa, frågan om kontakten är tillräcklig och några stödåtgärder behövs är inte brådskande. Den svenska vargen blir ett värdefullare bidrag till den internationella vargstammen om den får sina genetiska brister åtgärdade innan den sas tillfullo innesluts i ett internationellt bevarande, och dessa brister åtgärdas lättare i en liten vargstam. I slutändan är det ganska troligt att det inte behövs fler svenska vargar för långsiktig bevarande än för kortsiktig.  Jag avråder ur genetiskt synpunkt från att idag blåsa upp den svenska vargstammen med en osäker förhoppning att det behövs för att bevara stammen för evigt.

Det viktiga för att binda ihop oss med den internationella vargstammen är att immigrationen över gränsen mot Finland fungerar, det gör den nu. Det näst viktigaste är att vargstammen i i Finland fungerar, så att den kan generera immigranter till Sverige och ta sin del av bevarandet. Det är problematiskt, det största problemet i svensk vargförvaltning . Men det enda Sverige egentligen kan göra är att inte ha färre än ett par hundra vargar i Sverige, då skulle vi vara ett dåligt exempel och förlora trovärdighet när vi argumenterar för en förbättring i Finland. En vargflock i mellan-Norrland för att binda ihop oss bättre och mer dubbelriktat med huvuddelen av den nordeuropeiska vargen vore bra.

Ett stort vargantal medför att det blir svårare och dyrare att hålla ordning på vargarna och registrera och DNA klassificera dem. Blir det svårare försvåras den selektiva jakten. Ett robust övervakningssystem är ett villkor i EU-direktivet. Det blir nog svårt med fler än 400 vargar ur den synpunkten.

Those who suggest large numbers make subjective assumptions about the far future. Like that there exists an iron curtain for wolves between Karelia and the rest of Russia, which will stay where the coming millennia. There is an unfortunate difficulty in seeing the difference between the management required for the short terms needs of a fast genetic recovery and the possible needs for coming millennia, which can be given higher attention in some decennia.

There are convincing arguments that many thousands of wolves are needed for survival of the species. But the scientific logic that derives that Sweden needs 700 or more wolves from that is less convincing. Very large number of wolves required for long time survival are calculated based on that genes from the east never reach Sweden and where is a wall-tight fence between Russian Karelia making Norway, Sweden, Finland and the border area to Russia function as an isolated island. That is not so, wolves immigrate over that border. It seems contra-intuitive that Sweden should be completely broken off from the main part of the wolf distribution. Wolf has had a continuous distribution over Northern Europe, and individual wolves can and do move more than thousand kilometres between birth and death. The accumulated distance over generations is larger. Sweden has a satisfactory link to the east. Wolf genes will be possible to move arbitrary distances with translocations, thus the area the Swedish wolf gene pool is based on can be made arbitrary large.

Den skandinaviska vargstammen blir en viktigare del av den internationella metapopualtionen ju större heterozygoti den har. Därför är det viktigt att minska inaveln och öka den genetiska variationen snabbt. Detta är lättare ju mindre populationen är. Därför är det viktigare att populationen hålls liten i början. Fri tillväxt mot höga antal i dagsläget är förkastligt. Ett par hundra innebär ett tillräckligt ansvarstagande även för den mycket avlägsna framtiden. Att fortsätta att satsa mycket stora resurser och uppmärksamhet på vargen innebär mindre uppmärsamhet på andra problem. Att låta en ekologisk komponent tillväxa okontrollerat exponentiellt under 30 år på ett relativt litet område kanske orsakar mer problem än det löser och kan inte kallas långsiktigt ansvarstagande för framtiden, snarare ett ekologisk roulette. Det håller optionen öppen att ändra sig senare. Det är adaptiv vargförvaltning, vad man tycks vara eniga om.

Nu tycks EU vilja ändra inriktning och ta större hänsyn till sk social bärkraft. I det läget finns mindre anledning att kräva vargantal som ger både hängslen och livrem för att vara fullständigt säker på att vargen klarar sig i tusen år framåt genom höga krav på den hypotetiska metapopulationen.

Även om Sverige skulle besluta om sin del i den tilltänkta metapopulationen så är det inte möjligt att tilldela vargen gynnsam bevarandestatus, om inte också Norge, Finland och ryska Karelen har eforderligt vargantal.

Jag har bett Åkesson och Linell titta på denna sida och kommentera om det fanns anledning till det, eftersom de inte hört av sig förmodar jag att de inte hittat grova fel.

Mina tankar om dettta från början av 2012 finns på http://vargdag.wordpress.com/2012/01/13/det-racker-med-nagra-hundra-vargar-genetiskt-langsiktigt/  , där står några ytterligare detajer och referenser. Det ursprungliga ställningstagandet om geografiska avgränsningar gjordes av rovdjursutredningens expertkommitte trots att de undersökningar gruppen stödde sig på indikerade att det fanns vargar med urspung i Ryssland bortom ryska karelen, vilket ger känslan gruppen tillämpade försiktighetsprincipen.

Vargjakt effekter Laikre 2013

12 Feb

Hunting does not increase inbreeding in Swedish wolf, in spite of that this was suggested in a recent publication

Summary

Laikre et al 2013 find that the hunt 2010 significantly increased inbreeding in the culled population. There are other explanations of the observation, which seem much more likely, but the authors have neither discussed nor mentioned that. It was not tested if an equivalent material from an equivalent hunt 2011 gave the same result. The hunt 2010 actually very likely reduced the future inbreeding. The major result is thus not supported by data. It also contradicts a later study based on more and better data. Thus the trustworthiness of the results and conclusions are low.

The paper also expresses the view that 1500 wolves are needed as Swedens contribution to a sufficient large ”metapopulation”.  I do not think the need of a large genetically connected metapopulation is a problem with a small Swedish contribution, see a newer page.

 

Bakgrund:

Jag har uppmärksammats på en uppsats, som bifogats de ideella naturvårdsorganisationernas jaktöverklagande. Jag bads om en bedömning ur jaktsynpunkt. Jag skriver en utvärdering på engelska. Det är naturligtvis viktigt att den här bedömningen inte baseras på missuppfattningar eller fel av mig och jag ber därför alla som vill påpeka möjliga misstag i värderingen att kommentera. Uppsatsen har mycket beskrivning och diskussion om vargpolitik och detta diskuteras mycket i andra sammanhang i Sverige, och det urval av argument som presenteraras i uppsatsen är troligen väl kända. Jag fokuserar helt på de originaldata som presenteras och analyseras, som leder till slutsatser om vargjaktens effekter, som kan ha relevans för den juridiska bedömningen av selektiv vargjakt. Huvudresultaten och påståendena i uppsatsen har sedan mer än ett år presenterats för bland annat naturvårdsverket och vid seminarier som är tillgängliga på webben och de har presenterats av Dagens eko i intervjuer. De har lagts fram vid ett licentiat-seminarium. Studien tillför alltså inte genuint ny information till den svenska vargdebatten, men resultaten dokumenteras några månader senare i en sådan form att det vetenskapliga underlaget kan granskas.

Evaluation of results and conclusions

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013.  DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x

What is written in abstract about hunting is ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species”.

This is very severe accusations when not formulated by reservations like ”The authors suggest that…”. I use different colors for two different statements above. The Government of Sweden does not share the opinion of the authors. It is remarkable and should not be tolerated by a self-respecting scientific journal that such statements are made as a matter of fact.  This is not at all supported by the data presented in the paper (see below) neither it is supported by other studies. The Swedish government attached an evaluation of the genetic effects of the actual hunt in a response to EUs legal opinions, which does not support the analyse of the hunt of the current paper. This study is not mentioned. 

The paper is not arranged in the common format for a scientific paper with sections for material and methods, results and discussion. This would have been beneficial as it forces the author to discuss the results and it makes it more evident what is political discussion and what are the actual results.

The link between data and results
The experimental results (DNA-analyses and interpretations from them, the main bulk of the work behind the study) are made by M. Åkesson and others at Grimsö. What is written about the material is that it was obtained by Skandulv. It raises some suspicion that Åkesson is neither in the author list nor mentioned in acknowledgements, he may not have agreed on statements in the paper or conclusions of the results. Neither Skandulv is mentioned in acknowledgements. It is unfortunate for the study that the competence familiar with the data and their limitations has not taken part in the evaluation of the data, the intellectual distance between the data and their evaluation has contributed to severe mistakes in the interpretations. Also the paper reevaluates the same data in a worse way than an evaluation presented some years ago without mentioning it, this would not have been done by a closer contact with the data supplier   It is generally a good advice for scientific studies to be close to the data the results are based on. I have asked for Åkessons comment and have not got any objection against the descriptions in this web-article.

The study finds the coefficient of inbreeding is on average lower in the wolves culled in the hunt than in the total population. If there is a causal relationship, so the wolves with lower inbreeding are more likely to be culled at the wolf hunt, and that such small difference in inbreeding (F=0.03) would cause this is indeed extremely surprising and unexpected. Inbreeding differences of 3% very seldom cause a phenotypic difference of more than 3% (perhaps with an exception for fertility), and the change in likelihood of being culled to cause the suggested effect is much larger than that. A 3% difference in likelihood of culling among 28 culled would correspond to something like 0.3 wolves, much too small difference to be identified in statistical noise! No effort has been done to discuss an effect of inbreeding which could be sufficient large to cause the observed difference if it were a true causal relationship.

The study was not repeated in spite of that this had been very easy. If such highly surprising and contra-intuitive results should be believed, the authors should use all material easily available. In this case exactly the same material for the hunt early 2011 is also available and it would have been easy to repeat the same analyses. It would have increased the trustworthiness of the results if there was a replication. It decreases the trustworthiness of the study that the evident risk that the results should not be repeatable was not taken.

Significance may not mean that there is a relationship between factors which analytically appear as related. First it must be discussed if the relationship really is significant and that what appear as significance is just a random event. A significance test as performed may be OK for a well organised experiment, but for observations from non-experimental material alternative reasons for the ”significance” meaning no “true” meaningful relationship between inbreeding and chance to get killed must be discussed. No efforts to do that have been done in spite of a very wordy and detailed discussion on other matters.

The wolves exposed for hunting are not those assumed. The author’s base their conclusions that their result is significant on that there are exactly 195 wolves exposed for the hunt, all with a known F. That is not so, the number of wolves in Sweden available for hunting is highly uncertain, and the F values of the unknown wolves are of cause not known. Neither can it be inferred from inventories that all “existing wolves” with known F really were exposed to the hunt. A wolf can be identified a month before the hunt, but die before the hunt. Some wolfs (besides the protected) were in areas of Sweden where wolf-hunt was not permitted. A “Swedish” wolf can be in Norway at the day of the hunt or a “Norwegian” wolf can be in Sweden. If the uncertainty comprises 50 wolves and the standard deviation of F is 0.10, the 95% confidence interval of the average of the unknown wolves is in the same magnitude as the difference observed.

F-values for culled wolves are interfered from different sources than surviving. I am convinced the F based on DNA analyses from the killed and the remaining living origin from different sources (this is NOT described in “material and methods” NEITHER in discussion). DNA samples are taken from all killed wolves and a reliable F can be derived. For the non-hunted most F values are derived from assumptions on the genetic and geographic structure (what family group the wolves are assumed to belong and the assumed size of the family group). A considerable number of wolves do not belong to an identified family group and escape DNA estimate unless they are hunted. The total number of wolves is not known very accurate (+-20) and thus the wolves characterised as non -hunted are just a sample even if comprising most of the ”non-hunted” wolves. Conclusions based on information derived in different ways for the compared populations is uncertain and the statistical analyses performed does not consider that.

The observed effects may be caused by geographic differences.

Most wolves belong to family groups which occupy geographically different territories. Incest happens in wolf by full sib and parent – offspring mating. All wolves with F>0.4 origins from such incest mating and they form a distinct extreme tail in the distribution of F shown in the study (Fig 1 a). Almost all of the highly inbred wolves live in a few territories (family groups, geographic areas, territory, wolf packs). Successful hunt may not have occurred in these territories, because of specific circumstances like snow tracking conditions, efficiency of organisation of the hunt, fast success in neighboring areas stopping further hunting, land ownership, skills by local hunters and hunting leaders, geographic localisation of the wolf pack during the hunt (which typically lasted less than a day). The death statistics for the winter 09/10 is dominated by the hunt and more than half the mortality occurred in one fifth of the wolf packs. The chance of being culled at the hunt 2010 is certainly not random distributed over the population but is very different in different territories. Killed wolves can not be seen as individual independent samples of the wolves available for culling.  That no single of the most inbred wolves was culled can be explained by where the few relevant wolf packs happened to be at the time of the hunt, which has nothing with inbreeding to do.

There is no expectation that hunt according to the Swedish model would reduce inbreeding among the wolves available for hunting, the mechanism the hunt reduces inbreeding is that genetically valuable wolfs are not available for hunting. A variation in the outcome by chance is expected and the authors observation in no way exclude a chance event. To focus on that it is ”significant” is highly misleading. The chance variation may even be larger than the causal reduction of inbreeding by culling shadowing this effect. There is nothing surprising in that if it is not shown that it is a unlikely (significant).

A confidence estimate based on independence of the hunted is just not reliable, and a minimum requirement for trustworthiness should be that the possible consequences of that are discussed. The main result of the study is not supported by the data analyses, thus it could be neglected in future Swedish wolf hunt considerations.

The hunt 2010 actually reduced inbreeding!

What matters for future inbreeding is not average of individual inbreeding, but contribution to “population inbreeding”, the “average kinship” (the terminology varies) in coming generations. The study is well aware of this and recommends that culling should be based on that measure. Still the study does not point out the impact of the hunt 2010 using this superior measure of estimating “inbreeding” is presented before by the Grimsö group in the report from the Swedish Government to EU August 2011. The decrease in average kinship after the quota hunt 2010 is clearly identifiable in the results from Grimsö shown in the figure in this article. As far as I understand the hunt 2010 actually reduced inbreeding still more than visible in the figure (see below), even if the significance of that off course can be discussed.

This paper generally neglects facts and considerations which are favorable to hunting.

The incest wolves seem to contribute much less to the future inbreeding than other wolves. The Scandinavian incest progenies seem to have reproductive success reduced to a third compared to the more typical inbred wolves and will thus contribute little to future generations even if not culled. http://vargdag.wordpress.com/2011/11/12/stamtavla-och-resultat/   Average phenotype inbreeding over whole population did not decrease by the hunt 2010, neither did it rise. This reflects random stochastic variations in the outcome sparing the incest progenies, and is no contraindication that the theoretical expectation that selective culling reduce inbreeding is wrong.

The inbreeding reduction following the hunt 2010 is a logic necessity,  but its size is too low to be confirmed by statistically significant observations mainly because of the impossibility to accurately enough define a comparison ”non-hunted” group. The possibilities to verify by molecular data are improved in the 2011 hunt.

The paper argues for a still stricter selection of high F individuals for culling. But as the most inbred are the incest progenies, the actual long-term effect is not likely to be improved by such a selection scheme in the actual case as the authors suggest.

Genes are claimed to be better preserved in a growing population. But looking in a long time perspective it is not so, only short time!

The study claims that more wolfs have  more genes and wherefore valuable genes are lost when wolves are shot.
If wolves are removed from a population some genes are lost. But sooner or later the population become constant and when the rarer genes will be lost more seldom thus it is favorable long time even if not immediately.

As long as a population is isolated it more individuals means more genes, but if there come migrants, they get less impact the larger the population is. Thus it is more difficult to cure inbreeding and get more of new genes in a larger population.

Hunts 2011-2014 are expected to be more efficient in reducing inbreeding

2011, 2012 and 2013 progressively more wolves have become “genetically valuable” and constitute low F, and their protection will contribute more to reduced inbreeding than they did in the hunt 2010. And as far as I understand Sweden has followed the advice of the study to apply more sophisticated tools (“average kinship”) than outright phenotypic F which will improve the efficiency slightly. This concerns the few wolves culled in the hunt 2013, but because the low culling intensity (only 3 wolves) the impact will be small, too small for compensating for genetic drift, so my guess is that the inbreeding will start raising again 2013, but this hypothetically reversing trend can still be prevented by selective culling 2014.

Swedish report about the genetic effect of culling

Liberg & Sand (2012) presented a report at mid-December. Their finding was that directed culling can be very efficient in a program heading at reduced inbreeding http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/jakt/Selektiv%20och%20riktad%20jakt/Selective%20harvest%20Swedsioh%20wolves%20Final%20report%2015%20Dec%202012.pdf .  The report covered culling operations in the actual population 2013 (as was initiated, but with pathetically low intensity) and 2014. It also covered a longer period with migration and found that culling keeping wolf population to some hundred rather than 500 was efficient in reducing inbreeding (and thus improving heterozygosity). The conclusions by Liberg & Sand 2013 are on the relevant points, where conclusions differ, better supported by relevant data than the considerations by Laikre et al 2013. The main methodological objection by Laikre et al 2013 is already considered in current wolf management, and that the scientific fine tuning was not perfect in end of 2009 when the first wolf hunt was planned and most wolf scientists have had not incitement to think along these paths seems irrelevant to dig up now as a reason for severe objections.

Other type of statements in the study

The study deals with outermost political touchy considerations in Swedish wolf politics. Its actual results are doubful and the presentation is more about giving statements detailed opinions about what decisions Sweden as a state ought to decide in a way so it could be claimed to be refereed by anonymous referees and thus highly reliable on the roles of the EU-directive. E.g. the study states that at least 1000 sexually mature (2 year old) wolves are needed in Sweden to fulfill the demands by EU-regulations, provided they are genetically well connected with other subpopulations, (I guess this corresponds to 1500 after winter culling). I do not review or comment this type of statements here.

The study was presented at a licentiate seminar

The study has been a part of the licentiate thesis by Mija Jansson. The abstract of the thesis is on http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf . For licentiate thesis at my former University the rule is “Public display of the thesis shall be done at least three weeks (within the semester) before…” I cannot see that this has been done for this thesis. But it is another University and I may not have looked or read careful enough or misunderstood. The basic idea of a public thesis presentation is that anyone can study it long before the public presentation and at the presentation (seminar for a licentiate thesis and defense for a doctoral thesis) orally raise “questions” which may refer to weaknesses. I strongly support this practice as it is the ultimate safeguard for quality standards, and encourage Stockholm University to make use of the practice. I focused the attention to the event to the group headed by Olof Liberg, who was preparing a report on the genetic effect of hunting at the time of the licentiate seminar.

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013, Article first published online: 2 JAN 2013 | DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x  

Debattartikel – naturvårdsverkets varg

11 Dec

En artikel i VK publicerades 121201 med budskap att det inte fanns någon vetenskaplig grund för naturvårdsverkets förslag om minst 380 vargar.

Den fick 7 kommentarer och 30 ”gilla” vilket är en bra bit över genomsnittet för debattartiklar på VK. I en av kommentarerna utpekades jag som jägare i meningen att alla jägare har ju förutfattade åsikter, i övrigt uppfattade jag ingen kommentar som ”negativ”. Någon försvarade mig faktiskt!

Det står ganska mycket i mina andra bloggartiklar om skälet till det här, men jag väntar kanske med att göra en sammanfattning tills jag ser om det finns behov av det. Om rimligt omfattande beståndsbegränsande vargjakt i början av 2013 kommer till stånd, finns knappast skäl att försvåra kommande års vargförvaltning genom att måla en svart bild av naturvårdsverket om det finns hopp om att de ändrat sig. Om beslut om detta inte fattats till nyår får jag fundera på om jag skall skriva fler liknande artiklar i t ex SvD eller Land. Ett skäl att bara skriva i landsortstidningen VK är att jag därigenom begränsade den ”kollaterala” skadan genom minskat förtroende för naturvårdsverket och regeringen.

Det kom två repliker men diskussionen spårade ur mot vitsvanshjort och bäver, exempel som klarat sig bra trots att de startat med en snäv genetisk bas.

Det kom en replik 121211 med ett exempel från Finland på att en bra stam av vitsvanshjort byggts upp från en smal genetisk bas. I princip instämde kommentaren i kritiken mot naturvårdsverket.Viktig kunskap har gått Naturvårdsverket förbi Dags att byta besättning på det planlöst irrande skeppet ”S/S Naturvårdsverket”? En kommentar kom, som tycktes försvara naturvårdsverket, dock uppfattade jag det som ett oberättigat försvar, dessa vitsvanshjortar hade inte accepterats om naturvårdsverket utsatt dem för samma kritik som vargarna. Sammanlagt tre kommentarer.

Sedan kom det en replik 121213 ”orättvist mot naturvårdsverket”, men det rörde sig inte om varg utan om vitsvanshjort och bäver. Repliken riktar sig mot den förra repliken snarare än mig. Bäver har också från en liten stam blivit många och verkar klara sig bra. Jag tror bäverns genetiska variation överskattas. Repliken gick ut på att om det blev många tusen individer så spelade inte basen så stor roll. Detta ansågs var grundläggande genetik. Undrar om det verkligen är så på något sekels sikt.  En kommentar, där det står att det kommer en replik…

När jag gör detta tillägg är det nyårsafton och naturvårdsverket har inte ändrat sig och EU kommissionären har förbjudit vargjakt, så det finns skäl att skriva fler artiklar om jag orkar och känner för det. Jag sände därför en replik till min debattartikel till VK, och har börjat att snickra på en artikel i en ”större” tidning, får se om jag orkar.

Nu är det drygt en vecka efter nyår och mitt tillägg ”replik” kom in 130110.  Ett dygn efteråt var det en till artikeln positiv kommentar och 7 gilla.

Wolf management in Sweden 2012

11 Jul

Most on this blogg is in Swedish, but this time I write in English

Conservation of the wolf population in Sweden, press release EU 120710

”European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met today to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open. On this occasion, Mr Potočnik made the following statement:

”I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

My comments:
Note that this is not a joint press release or a corresponding Swedish press release and the statement was written before the meeting. The Swedish Minister was in Bryssels to get the view of the commissioner, not to discuss. It is clear who feels in command and who receives instructions.

How come the Swedish Minister does not know what is expected of a management plan? To me it seems reasonable demands on the content.

I note that the protective hunting decisions in Sweden are approved by EU, Swedish environmental groups has complained about many of the cases.

I note that the Swedish management plan will be applied from January 2013 with no mentioning of need of approval by EU. That is the most important information and to get a plan launched is now completely in the hand of the Swedish Government and I hope Lena Ek now sees to that it happens.

I note that the commissioner put emphasize on the minimum viable population of wolf, and thus consider it as a main constituent of the management plan and thus the number needed for favourable conservation status.

A new Minimum Viable Population Report
A modern minimum  viable population analyses using modern data and methods was badly needed. The Swedish government is to be saluted for that such a competently done report recently appeared. It is also object for scruteny, most agree that the calculations are well-done and the objections are rather by the method as such and as the analyses is demographic. The study is very well done in my opinion, but there are formulations in the conclusions I think are unfortunate. The most important genetic aspect is considered, data from the current inbred wolf population is used. In principle it is assumed that inbreeding does not raise. However, only under very unlikely circumstance inbreeding will raise to levels which considerable increase the minimum viable population. Scientists like to be catious and avoid stating too much, and this has led to unfortunate catious wordings and reservations, which are likely to lead to that the polarised wolf-debate will go on. The genetic variation of Swedish wolf can be expected to raise and inbreeding to sink if the current rate of natural migration is sustained, thus it does not matter much that the analyses is demographic. However the report concludes that a wolf number below 40 is not sustainable and a wolf number of 100 is sustainable over reasonable large catastrophes. The report does not conclude it, but 50 wolves are sustainable over almost all catastrophes analysed, and already an MVP of 100 means an extra safety factor (which is generally recommended when dealing with translating MVP to number needed for favourable).

The Scandinavian wolf population fullfills the criteria for favourable population status (see partly below). This became more evident after the MVP report. It makes it clear that the current wolf population with its high inbreeding is sustainable. It makes it clear that the current Swedish wolf number is sustainable and give a wide range of freedom to political considerations how much above the minimum level they feel needed to feel safe to claim the current number sufficient. Thus Sweden must not wait for inbreeding to decrease to declare that the conditions are fullfilled. If Sweden does that in the management plan which will be applied January 2013, Sweden can also plan harvesting of wolves for decreasing inbreeding starting late Januar 2013. The promise by the Government in August 2011 can be kept while comlaying to EU-law.

I suggest however that the new management plan written by the government the next months will be complemented with a quantitative decision of an extension of the till now unsuccessful, but biological feasable translocation of puppies from zoological gardens to wild dens and a decision that at least one regeneration (wolf pack) annually in the northern part of the country will be tolerated. This too guarantee that inbreeding will sink and migration sufficient.

Other matters of the Swedish wolf situation

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 240 more than one year old and 100 pups (violating limits set by parliament). The stem is rather seriously inbred (about F=0.3) because the stem has few founders. Most experts and me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat and was 2011 slightly below 0.25, and the claim that Swedish wolves are more related than full sibs is therefore not supported by science any more. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (“favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Four documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV management plan which must be improved to compy with desires of EU, and a MVP analyses). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals opposing wild wolf existed). Those who want more wolves remain active. A wolf pack recently killed a caretaker at a zoological garden, which means that the statement about no humans have been killed by wolves in Sweden by more than a century is not true any more.

NNV has had a public hearing about some issues on wolf and got a large number of responses from the public. This is available on the net and NNV says that they will analyse it. Even if the hearing was restricted to some formulated issues, it contributes to the public impact and gives some place to all stake-holders.

The investigations which together with opinions about them and governmental suggestions should give the ground for policies taken by parliament this autumn. The documents are now open for discussion. They do not in my opinion constitute an acceptable basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting. Wolves wih little inbreeding is overrepresented in protective hunting and thus the hunting going on now increases inbreeding and worsens the problems of the Swedish wolf.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was “genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available, certainly not before required by the political process.

The suggested FCS with a minimum number 450 is not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not required as a basis for FCS.

However even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to construct an international metapopulation of wolves not below 500 “effective wolves” (about 2000 real) with some physical and genetic connectedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation, but is possible to include a larger geographic area. But it is a disadvantage for the functions of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international metapopulation, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and that can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low-level the next decades, and that gives time for discussions and data collection for the formation of the metapopulation.

The background material does not contain quantitive estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (“social”) with the current or enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus parliament will not be in a good situation to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

About Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, but only for a low number of experts, the meaning of relevant terms is variable and not clearly defined and thus any management decisions made from the documentation will be unclear and open to different interpretations. Improved definitions are needed!

300 vargar? Riksdagen sade högst 210

13 Mar

Det fanns senvintern 2012  300 vargar i Sverige fast riksdagen 2009 och rovdjurpolitiken lovat HÖGST 210. Riksdagen kan inte skylla på EU. Det var vargjakt 2011. Med ”högst” måste väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012 som ställts in efter påtryckning från EU. Annars använder statsmakterna en mycket okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddjakten som regeringen initierade i augusti 2011 bör också ha påverkat vargantalet nedåt.

Det verkar otroligt att regeringen skulle beordra att 100 vargar skulle fällts i licensjakten 2012 även om EU inte lagt sig i (med ”högst 210” menar riksdagen att man inriktar sig på 200). Det är svårt att tro att ”Sverige” verkligen ansträngt sig för att följa riksdagens rovdjurspolitiska beslut även om man bortser från eftergiften till EU.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna gissningar.

Mycket av vargpolitik och diskussion rör sig om antalet vargar i Sverige. Detta är inte något entydigt bestämt begrepp. Det varierar över året. Skattningarna är osäkra och osäkerheten är inte konstant över året. Osäkerheten är större om hur det är i år än hur det var för ett år sedan. Detta skulle teoretiskt kunna leda till att det nu blivit för många vargar utan att någon utom EU uppsåtligen motverkat riksdagens vargpolitik. Nedan förtecknas en del av dessa svårigheter.

Kvalitetssäkrade och icke kvalitetssäkrade uppgifter. En del typer av uppgifter betraktas som osäkra och strävan är då att bekräfta uppgiften av en erfaren erkänd vargobservatör. Pga tidsbrist för bekräftelse, administrativa svårigheter eller att en korrekt observation inte alltid kan bekräftas, innebär detta att ett kvalitetsäkrat antal skattar för lågt. Men det icke kvalitetssäkrade antalet är för högt (dubbelräkningar av samma varg torde t ex förekomma).

Vargantalet ökar kraftigt vid valpningen. Vargarna får valpar i slutet av april och maj. Då ökar vargantalet i landet temporärt med storleksordningen 60% eller mer. Antalet vargar varierar såledeles över året även om det hålls ”konstant” över år. Det är lägst i början av april och högst i slutet av maj. Men hur många valpar som föds är osäkert, en del överlever inte tills de kan registreras hyggligt säkert när vinterinventeringen på spårsnö görs. Så det är osäkert (och inte av så stort praktiskt intresse) hur högt vargantalet, inklusive valpar är när det är som högst omedelbart efter valpningen, överlevande valpar till vinterinventeringens början sätts ofta schablonmässigt till 4 per föryngring. Detta skulle leda till en ökning av vargstammen med uppåt 40% i början av vintern, men vargar dör också så nettoökningen blir mindre eller ingen alls. Tekniskt så räknas sällan de valpar som dör tidigare, även de som vill argumentera för höga vargantal räknar nog sällan in alla förmodat levande valpar under sommaren i nationella vargantal, även om det vore formellt korrekt.

Preliminära skattningar är ofta osäkra. Nästan alla som är intressade är mest intresserade av färska trender och skattningar. Ökar eller minskar vargantalet? Hur många vargar kan skjutas vid den förestående jakten? Hur mycket skyddsjakt kan tolereras i olika län det närmast året? Vad skall skrivas i brevet, som skall gå om en vecka till EU-kommissionen? Kan någon trend blåsas upp för att få underlag till en tillspetsat debattinlägg i ena eller andra riktningen? Under hösten är intresset för antalet lyckade föryngringar (valpkullar) stort, men mörkertalet blir också stort, och förvånande många föryngringar upptäcks inte eller betraktas inte som säkra under hösten. Av den anledningen kan omotiverade uppgifter om dålig föryngring lätt komma i omlopp under senhösten. När man kan spåra i snön under vintern blir registreringarna mer systematiska och pålitliga, men de sammanställs och publiceras först nästa sommar eller höst, när det gått betydligt mer än ett år sedan valpningen. Nya preliminära siffror blandas med äldre och säkrare uppgifter om tillståndet för ett år sedan och det är svårt att hålla isär siffrorna.

Många begrepp. Förutom antalet vargar förekommer andra antal i debatt och statistik 

  • stationära vargar (vargar som lever i revir)
  • kringvandrande vargar
  • revir 
  • föryngringar
  • revirmarkerande par
  • andra stationära vargar
  • ensamma revirhävdande vargar
  • familjegrupper
  • könsmogna vargar
  • kvalitetssäkrade observationer
  • prelimära versus slutliga skattningar

Inventeringar  utförs huvudsakligen när det är spårsnö och inte samtidigt överallt. DNA, GPS med sändarförsedda vargar, samt uppgiftlämnare ger kompletterande information. Sammanställningar publiceras under sommaren/hösten året efter, dessa refererar till perioden Oktober till Februari (ibland kompetteringar senare) utan närmare specifierad tidpunkt eller hänsyn till dödsfall och andra förändringar under perioden. En del inventeringsuppgifter är kvalitetsäkrade, andra inte. Sedan kompletteras med inverkan av dödlighet och man kan få en säkrare -om ej helt säker – uppfattning om vargantalet vintern före och föryngringar och valpar året före, dvs mer än ett år sedan valparna fötts och ca ett halvår efter att eventuell licenjakt baserat på inventeringarna utförts. Antalet föryngringar bedöms vara säkert. Men det finns ett mörkertal i antalet vargar (t ex tjuvjakt) som nog är måttligt. Det har därför fördelar att göra statistik över utvecklingen av vargstammen baserat på antalet föryngringar. Inventeringarna begränsas vanligen till stationära vargar, kringvandrande vargar är för svåra att följa och för stor risk att de antingen missas eller räknas upprepade gånger.

Kringvandrande vargar. De årligen publicerade inventeringsrapporterna räknar inte kringvandrande vargar, dessa är för svåra att följa. De får istället skattas från antalet föryngringar eller stationära vargar och detta skapar en ytterligare osäkerhet i antalet vargar.

Könsmogna vargar. Ett mått på populationens storlek är antalet könsmogna vargar. Men man har även då problemet att en kohort måste räknas som könsmogen vid en viss tidpunkt på året. Man kan ange antalet vargindivider 1 april och antalet könsmogna indiver som de som är minst ett år 1 april men före första april är det bara de som är minst två år som år könsmogna. det blir ett hopp.

Är en varg svensk eller norsk? Vargar klassifieras i en årlig norsk/svensk rapport i tre kategorier (Wabakken et al). Många vargar rör sig under ett år både i Sverige och Norge. Några vargar föds i det ena landet, men bosätter sig fast i det andra. Några vargrevir har både svenska och norska delar. Teoretiskt finns ett avgränsningsproblem mot Finland, men det är litet och diskuteras inte. Lyckligtvis analyseras vargstammen i en gemensam analys för Sverige och Norge, så svårigheterna ligger mest på det semantiska planet. De flesta vargar i Sverige är inte gränsvargar, så storleksordningen av uppskattningar av den svenska vargstammen blir inte grovt missvisande.

Den länsvisa förekomsten av varg inkluderar vargar som inte är i länet hela tiden och revir som omfattar flera län. Det är samma problematik som den internationella avgränsningen mot Norge, men eftersom länen är små och vargarna rör sig långa sträckor, så är inflytandet av gränsvargar större. Om man adderar ihop uppgifter om länens vargförekomster från medier eller länsföreträdare, så förefaller det nog finnas dubbelt så många vargar i Sverige, som det faktiskt finns. För att undvika att vargantalet mentalt blåses upp, kunde det vara bra om naturvårdsverket gjorde en årlig länsvis lista, som summerade ihop länsvis skattningar till den nationella skattningen.

Dokumentation om inventeringar, sammanställningar och beräkningar  finns i årliga rapporter från Viltskadecentrum inklusive norsk svenska rapporter med norsk utgivare (”Hedmark”, ”Wabakken m fl). Det går att jämföra utvecklingen mellan år genom att jämföra ”samma” rapport konsekutiva år. De liknar varandra i upplägget. Information och möjligheter till nedladdning på http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=34&Itemid=50

 Statusrapporten från Viltskadecentrum för vargantalet 2010/2011 är daterad 110620 . Wabakken  rapporten från Hedmark av Wabakken et al 2011 för vargantalet 2010/2011 daterad 111030.

Antalet vintervargar. Vintern 09/10 fanns det enligt Wabakken m fl 2010, medel av min och max, följande vargantal: Helsvenska 200; Helnorska 35;  Svensknorska 35; Helfinska 77 Finskryska 75. Korrigerar man för dödlighet kan man sedan skatta antalet vargar vid varje tidpunkt, men för att få en siffra för året har man antalet vargar alldeles före valpningen  2010. Formellt kan detta förläggas till slutet av april eller slutet av mars. I sin lägesrapport över vargstatus 2010/2011  skattar viltskadecentrum  vargantalet (111001) antingen som antalet föryngringar *10 eller som antalet stationära vargar * ca1.3? Vintern 10/11 fanns det enligt Wabakken et al 2011, medel av min och max, följande vargantal: Helsvenska 250; Helnorska 33;  Svensknorska 24; För Finland redovisas 110 vargar i familjegrupper. 8 helfinska och 11 finsryska flockar. 

Döda vargar. För Sverige och Norge 2009-05-01-2010-04-30 finns 59 ”kända” dödsfall. 30 ”licensjakt”; 14 ”skyddsjakt”; 7 ”legalt” avlivade; 8 trafikdöda, 2 tjuvskjutna och två oidentifierade orsaker. Dessutom en utvandrare till Finland. Dessutom finns ett okänt antal okända dödsfall där de döda vargarna aldrig hittas. Detta är också ett mörkertal vid skattningar. För Sverige och Norge 2010-05-01-2011-04-30 finns 57 ”kända” dödsfall: 23 ”licensjakt”; 15 ”skyddsjakt”; 4 ”nödvärn”; 1 ”legalt” avlivad; 7 trafikdöda, 1 tjuvskjuten, 2 döda i samband med sövning och 4 andra orsaker.

Föryngringar(valpkullar) 2009 (Wabakken et al 2010a): helsvenska 19; helnorska 3 och svensk-norska 4. För 2010 (SOU 2011:37): helsvenska 24; helnorska 3 och svensk-norska 2. Det innebär att det under 2010 kan ha tillförts mer än hundra valpar till vinterbeståndet genom födsel av valpar. Det är nog osannolikt att en föryngring skall undgå upptäckt vid slutliga skattningar, så det är en ganska säker skattning. Säkerheten i skattningar av nuläget för beslutsfattande inför licensjakt på vintern var ganska dålig, däremot har man en hygglig skattning av situationen våren året före. En ”lägesrapporten” om antalet föryngringar 2010 i Skandinavien publicerad 110113 visar sammantaget 24 säkra och 2 osäkra revir, vilket är ca 6 lägre än skattningen i maj. Viltskadecentrum har givet en lägesrapport 110410 och en korrigerad lägesrapport 110502. Det var då: helsvenska 25 + 1 osäker; helnorska 3; och svensk-norska 3. I Wabakken m fl 2010b anges helsvenska 25; helnorska 3; och svensk-norska 3. Slutsatsen blir att man bör vänta till mitten av maj innan man tror man har säkra uppgifter på antalet föryngringar året före.

Olika skattningar framförs. I Finland framförs två olika skattningar av vargstammen. Jägarorganisationen skattar den till 300 och forskarna till 150. Forskare tror att liknande överskattningar föreligger av liknande skäl i många av de länder som nu rapporterar höga vargstammar, varför dessa antal kanske skall tas med en nypa salt.

Tillväxtskattningar  I uträkningar som spreds i samband med skyddsjaktsbeslutet i jan 12 så finns skattningar och prognoser av årlig tillväxt. För tillväxten 2010-2011 nä,

Tolkningar av nuläget (hösten 2011). Utifrån den senaste rapporten från viltskadecentrum har skattningar upp till nästan 400 vargar nämnts.   Man får troligen gå tillbaks till mitten av 1800-talet för att finna en situation när det fanns fler vargar i Sverige än idag. Det framfördes en gissning att vargantalet på förvintern i år ökat med 40% jämfört med i slutet av förra vintern, detta är en stor ökning, det var inte förutsett och knappast förutsebart att den skulle bli stor. Men en del av förklaringen måste ligga i att naturvårdsverket övertolkade ”högst” 210 vargar bortom vad som var berättigat av försiktighetsskäl. 

Det politiskt korrekta vargantalet är inte definierat. Det finns inget politiskt beslut på hur antalet vargar (den svenska vargstammen) definieras. Trots att riksdagen 2009 beslutade att det skall finnas högst 210 vargar i Sverige, så är det långtifrån klart vad detta innebär. När på året skall beslutet gälla? Kanske när antalet är minimalt under året dvs omedelbart före valpningen? Det är vanligt i svenska viltsammanhang att räkna vinterstam, men det är lite förvirrande att kalla ett årsminimum för en övre gräns. Eller skall man använda den definition Wabakken et al använder för att räkna vintervargar? Skall svensk-norska vargar inkluderas i svenska vargar? Hittills räknas gränsvargar som Svenska i samförstånd med Norge, men det är både ologiskt och missvisande, det rimliga vore att ”administrativt” räkna hälften av gränsvargarna till den svenska och hälften till den norska vargstammen.

Färre än….minst.. Den svenska vargpolitiken 2010 var högst 210 vargar och minst (eller precis) 20 föryngringar. Extrembegrepp blir tveksamma om man inte associerar dem till en sannolikhet. Antalet vargar är inte möjligt att skatta exakt och skattningen blir pålitligare om ett år får förlöpa innan skattningen görs, men man agerar som skattning och prognos var felfria. Förutsägelsen av effekten av åtgärder blir än osäkrare än värdet nu. För att hantera sådana här situationer så kan man använda sannolikheter och konfidensintervall. Om jakt (licens och skydd) är så här stor, vad är då sannolikheten för att stammen kommer att stanna under 210 i den överblickbara framtiden? Eftersom den övre gränsen de facto tycks ha överskridits så kanske det är bättre av regeringen att bara dra ett streck över det, än att inleda någon slags räft- och rättarting varför det har överskridits i strid mot statsmakternas instruktioner. Hur stort uttag kan göras för att sannolikheten att antalet hamnar över 210 är 10%? Det är mycket lättare att arbeta med riktvärden än extremer. Dimensionera uttaget, så att stammen förväntas hamna på 210 men kan bli högre eller lägre. En fördel med att taket nu tagits bort är att man arbeta med riktvärden istället och inte behöver ta det så allvarligt om man hamnar lite högre eller lägre, med en adaptiv vargförvaltning rättas detta till om ett eller två år.

Omöjlig vargpolitik med EU

17 Feb

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EU verkar trycka på att valpflytt måste genomföras därför det är enda sättet att få trovärdighet hos EU!!! Indragning av den lilla skyddsjakt som faktiskt tolereras har tydligen framförts som ett hot om Sverige inte rättar sig efter EUs åsikter hur svensk varg bäst hanteras!  EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har “stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu sker saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.

Enda lösningen för regeringen, om de nu inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven för gynnsam bevarandestatus kan dock ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-) :

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 25% per år utan någon vision om var tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar, som kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom;
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla i somras, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter;
8) meddela att ett sk etappmål inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns när man gått vidare;
9) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter dem med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
10) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
11) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 25% i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, särskilt inte för varg som har liten betydelse för ekosystemet, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tycks oroa sig för och där konsekvenserna på ekosystemet verkar så små;
12) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför vill söka nya vägar att minska motståndet?;
13) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till – säg 600 – vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande, då är det bättre med en snabb ökning så man sedan, när antalet stabiliserats om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
14) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller låta påverka vargpopulationens ökning;
15) att jägarna gör bäst i att glömma det där med licensjakt och förvaltningsjakt, erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler;
16) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser av polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, stimulering till angiveri etc. bör eftersträvas. En politik där det inte “lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt, saknar varje verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer.
17) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterföräldrar från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
18) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del, som blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet. Det är inttrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga.
19) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargtätheten ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
20) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet, andra problem är bara psyko-sociala och en fråga att vänja sig.
21) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar några år sedan skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan dess.
22) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får vi inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasätta deras åsikter om svensk varg.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingarna, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog eller schasa undan renarna. Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och därmed mera svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till “höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligara skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre varproblem. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Regeringen talar om regelbundna samtal och dialog, varför inte förklara genetik vid något av dessa möten. Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om dialogen med EU som jag nog mer tycker verkar en monolog. Citat Svd ”Kommissionen har sagt att vi måste visa att vi klarar av den genetiska förstärkningen. De brukar säga 47–0, det vill säga 47 vargar dödade i licensjakt och 0 dokumenterad genetisk förstärkning, säger Mattias Johansson, stabschef vid miljödepartementet.” Hur okunnig får en stabschet i miljödepartementet visa sig vid vargdiskussioner med EU? Av 47 vargar dödade i licensjakt var ingen enda genetiskt värdefull! Detta innebär en dokumenterad genetisk förstärkning och minskning av inaveln. EUs omhuldade skyddsjakt har däremot lyckade fälla tre genetiska värdefulla vargar och därigenom förstört en väsentlig del av den genetiska förstärkning licensjakten åstadkom! Djurparksvalpsprogrammet kommer enligt rovdjursutredningen att ta 20 år att genomföra, så miljödepartementets planering verkar vara att Sverige skall sittta i Bryssels knä 20 år till.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av “minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att “högst” 210 vargar med mindre inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än “minst” 450 inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.