Tag Archives: genetik

De stora rovdjuren i rödlistan och GYBS

4 Jul

De stora rovdjuren, den nationella rödlistan och GYBS

Denna artikel har uppdaterats efter att Naturvårdsverkets utredning om nödvändigt vargantal presenterats. Den uppdaterade versionen finns här.

Rödlistans ”kategorier” uppdateras vart femte år. Den senaste uppdateringen (”2015”) offentliggjordes 150428. Därför finns det anledning att aktualisera hur de stora rovdjuren ter sig i rödlistan och jämföra med de beslut Sverige (Naturvårdsverket) fattade i slutet av 2013 enligt EUs regelverk. Speciellt aktuell är varg, som regeringen uppdragit åt Naturvårdsverket att utreda hur många som EGENTLIGEN minst behövs till hösten 2015, och där uppfattningarna sedan länge är polariserade, starka och politiserade.

Tabell. De stora rovdjuren, översikt

1) Varg Björn Lo Järv
Kategori 2015 2) Sårbar Nära hotad Sårbar Sårbar
Antal 3) 380 2800 1400 700
Reproduktiva 4) 260 1400 900 400
FRP (golv) 5) 270 1400 870 600
Kriterium 6) D1: 250-1000 D1: 1000-2000 D1+C1:250-1000 D1: 250-1000
Kategori 2010 7) Starkt hotad Livskraftig Nära hotad Sårbar
Global, kategori 8) Least concern Least concern Least concern Least concern

Förklaringar:
1) Art, klicka på arten för att se artdatabankens artbeskrivning inklusive underlaget för kategorin.
2) Kategori enligt rödlistan 2015
2, 7 och 8) Rödlistans relevanta kategorier är: starkt hotad, sårbar, nära hotad och livskraftig. En noggrannare beskrivning av kriterier för kategorier i Appendix.
3) Antal i Sverige enligt artbeskrivningen, senare och något annorlunda utförda skattningar finns.
4) Senast tillgängliga uppgift om antalet individer i reproduktiv ålder (könsmogna) i Sverige inför 2015 års rödlista. Denna har legat till grund för hotkategorin, se artbeskrivningen.
5) Beslutat golv (Favorable Reference Population, FRP) vid rapportering 2013 av Naturvårdsverket till EU för kontroll av EUs art- och habitatdirektiv. FRP avser alla djur (vinterstam), inte bara de i reproduktiv ålder.
6) Alla stora rovdjur har hotklassificerats med ledning av kriterium D, antalet individer i Sverige i reproduktiv ålder, se rad 4). Det intervall som gäller för hotkategorin anges.
7) Kategori i rödlistan 2010
8) Kategori i den globala rödlistan (IUCN). ”Least concern” (=livskraftig) är den minst hotade kategorin och. Klickar man i kolumnen för arten får man globala fakta för arten och underlaget till den globala kategoriseringen.

Skillnader mellan kategori enligt rödlistan och gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet
Naturvårdsverket har övergripande beskrivit de stora rovdjuren och varför antalet inte ger tillräcklig information för att bedöma hotbilden. Art- och habitatdirektivet fordrar bl a att Sverige rapporterar hur många vargar som minst behövs (referenspopulation) 2013 (en ny rapport skall göras 2019). Utgångspunkterna för övervägandena är annorlunda än för rödlistans kategorier. Rödlistan hanterar många tusen arter och måste för att kunna hantera så stora antal använda schabloner. Det satsas mycket större resurser på att undersöka de stora rovdjuren och precisera deras relevanta förhållanden, och därför kan mindre schablonmässiga och mer artanpassade överväganden baserat på ett mer omfattande underlag göras för rapporteringen till EU om de stora rovdjuren. Osäkerheten i det skattade antalet är lägre för de stora rovdjuren än för nästan alla andra arter (även om det ändå finns en betydande osäkerhet). Det finns få individer och de inventeras grundligt och professionellt. Därför behövs mindre säkerhetsmarginaler för osäkerhet i skattningen. De stora rovdjuren medför stora problem och olägenheter, och de ”psykologiska” och ”politiska” problemen är stora, speciellt för varg, och detta borde vara ett skäl att begränsa säkerhetsmarginalerna uppåt. Rödlistans kriterier beaktar knappast migration (inte mycket och inte enligt beskrivningen i appendixet nedan och inte för de stora rovdjuren). Migrationen från öster är en viktig komponent för gynnsam bevarandestatus av stora rovdjur, men inte för rödlist-kategori. För gynnsam bevarandestatus betraktas det korrekt att slå ihop den svenska och norska stammen eftersom mycket migration mellan länderna förekommer, vilket leder till mindre nödvändigt numerär i Sverige. Den effektiva populationsstorleken (Ne) spelar roll för gynnsam bevarandestatus, men inte för rödlistan. För varg är den effektiva storleken ovanligt stor i relation till antalet (han och hondjur får lika stor avkomma och en stor del av de reproduktiva djuren får avkomma). Detta är en viktig anledning till att ”golvet” (referenspopulationen) blir låg i förhållande till de flesta andra arter. En varg kan flytta mycket långt mellan födelse och död (dvs mellan generationer), >1000 km förekommer. Detta gör att generna på lång sikt kan blandas över stora geografiska områden, vilket minskar nationella behov. Varg är mycket anpassningsbar för habitat, kan leva nästan överallt, och födotillgången är sällan begränsande. Varg-antalet begränsas knappast av predatorer. Detta bidrar till relativt låga numerära krav. Den låga tätheten och de få kontakterna mellan olika familjer gör risken för katastrofala epidemier låg. Andra faktorer än vetenskapliga och biologiska påverkar gynnsam bevarandestatus, golvet får för stora rovdjur t ex inte vara lägre än det var vid EU-inträdet 1995, medan rödlistan inte behöver beakta den typen av faktorer. Att demografisk sårbarhetsanalys visar att det är mindre än 10 procent sannolikhet att arten nationellt utrotas inom hundra år är en viktig komponent i bestämning av gynnsam bevarandestatus. Detta ”kvantitativa” kriterium vore också ett möjligt kriterium för rödliste-kategori, men det tillämpas aldrig. Det finns större möjligheter att låta kvantitativa och genetiska analyser påverka gynnsam bevarandestatus än den mindre flexibla rödlistnings-kategorin. Inte en enda art får rödliste-kategorin bestämd utifrån sårbarhetsanalys.

I frånvaro av människor begränsas arter av födotillgång, tillgång till lämpliga habitat och potentiella revir, konkurrens med andra arter, sjukdomar och predatorers härjningar. För de stora rovdjuren är kontrollen av populationen med jakt den helt avgörande populationsbegränsande faktorn för de antal som hittills seriöst har diskuterats.

Artdatabankens hotklassificering överdriver hotet
Artdatabankens rödlistningskategorier avser enligt ”frågor och svar” http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/vanliga-fraagor-och-svar/  att vara ”en bedömning av arters risk att dö ut från det område som rödlistan avser, dvs. Sverige”. De verbala beskrivningar som valts för rödliste-kategorierna, och de kvantitativa kriterierna om metod E (kvantitativ sårbarhetsanalys) används för rödliste-kategori överdriver starkt den observerade utdöenderisken för skogsarter (de stora rovdjuren är också skogsarter) http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm

Ingen enda art av de som artdatabanken klassificerat har kategoriserats med metod E, dvs. typiskt sårbarhetsanalys. Detta är arbets- och kompetenskrävande och knappast motiverat annat än för de viktigaste arterna, framförallt de stora rovdjuren. Men <10% utdöenderisk på 100 år hamnar på (knappt) 100 individer för varg och liknande värden för andra stora rovdjuren (se Appendix). Mycket lägre värden än artdatabankens gräns mellan starkt hotad och sårbar. Det är inte fullständigt solklart att detta inte räcker, även om väsentligt högra ”golv” valts.

Genetisk sårbarhetsanalys: De svenska instruktionerna 2011 för gynnsam bevarandestatus av ett antal Natura 2000 arter finns på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/arter/artergemensam.pdf I detta dokument finns inte något med genetik nämnt. Det finns ett dokument från 2007: http://www.naturvardsverket.se/Documents/handbok/Kommissionens_vagledning_artikel_12_habitatdirektivet.pdf  I dessa dokument nämns visserligen genetik ett fåtal gånger, men knappast med relevans för dagens bedömning av stora rovdjur. Detta var de svenska dokument jag fann via Naturvårdsverkets hemsida. För den händelse det skulle nämnas i något annat dokument har naturvårdsverket eller EU inte brytt sig om en svensk översättning, vilket borde tolkas som att det tillmäts mindre vikt. Rödlistekategori påverkas mycket lite av genetiska faktorer, medan försök att tillämpa genetisk sårbarhetsanalys har påverkat gynnsam bevarandestatus mycket för de stora rovdjuren. (Enligt min åsikt kanske för mycket.) Dels eftersom de försök att tillämpa det som gjorts resulterat i mycket olika resultat, dels eftersom olika och tveksamma metoder använts, och dels eftersom genetiken spelar en mycket underordnad roll för chansen för överlevnad på upp till 100 års sikt. Det kan inte ens klargöras om chansen ökar eller minskar. Det är först vid överväganden på över hundra år som genetiken blir relativt viktig för att upprätthålla evolutionär potential, men på hundra års sikt är det en teknikutveckling och en ändring av samhället som gör det troligt att det finns lösningar för bibehållen evolutionär potentialen för arter som är globalt livskraftiga och har stora populationer i bl a Europeiska Ryssland. Men sådant måste rödlistan inte grubbla på, och det är tur för rödlistan eftersom det är mycket komplext och praktiskt omöjligt att göra invändningsfria analyser. Riktlinjerna för EU hur gynnsam bevarandestatus skall beräknas har ändrats nyligen i riktning att söka vägar att väga in genetiken och detta åberopas som ett motiv att det behövs fler vargar.

Anm 1. Versioner av detta dokument finns på webben på https://vargweb.wordpress.com/2015/07/04/657/ (Den versionen är kommenterbar) och http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/R%C3%B6dlistaRovdjur.html (Detta kan vara bättre editerat)

Anm 2: artdatabanken har fått möjlighet att kommentera/rätta/bemöta denna webbartikel, jag vill undvika sakfel och att den kritik jag framför skall vara välgrundad, framför allt Appendix 1 och vargbeskrivningen, som enligt min uppfattning bl a innehåller ett direkt sakfel. Men möjligheten att rätta eller reagera har inte utnyttjats.

Dag Lindgren senaste editering 150718

Appendix 1
Varg toppar rödlistan och detta utnyttjas för artdatabankens subjektiva värderingar

Artdatabanken visar ett urval av de 4 273 arter som rödlistats i 2015 års rödlista i en lista av exempelarter. Varg innehar i listan topplaceringen av alla arter i Artdatabankens presentation av den nya rödlistan! http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/  Varg är en. Därför borde det finnas anledning för artdatabanken att vara speciellt angelägen att vara försiktig och hålla sig till relativt säkra fakta

Vargbeskrivningen på http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/varg/ jag saxar:  ”För att erhålla en långsiktigt livskraftig stam måste vargar med östligt ursprung ges möjlighet att etablera och reproducera sig i syfte att minska graden av inavel. Om detta ska lyckas bör 1­–2 genetiskt effektiva invandrare (dvs. individer som reproducerar sig) tillåtas ta sig till områden söder om rennäringsområdet per år”… ”Den illegala jakten måste upphöra. Det av riksdagen fastställda minimimålet bedöms av många forskare som helt otillräckligt för att arten ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Det är därför nödvändigt att det inte betraktas som ett maximimål”…”Varg har valts som ett exempel på en art där politiska beslut i stor utsträckning avgör vilken hotkategori den hamnar i. Riksdagen har beslutat att den svenska populationen har gynnsam bevarandestatus vid 27 reproducerande par, vilket motsvarar cirka 190 reproduktiva individer eller 270 individer. Detta motsvarar Starkt hotad (EN) enligt IUCN:s kriterier.”

Mina kommentarer: 1) jag trodde inte artdatabanken menade att det behövs 1-2 effektiv invandrare per år, utan menade per generation, och att vad som står var ett slarvfel. Jag har påpekat felet för artdatabanken men utan effekt. Rovdjursriktlinjerna liksom många forskare säger minst en effektiv invandrare per generation; 2) de två senaste invandrarna förflyttades söder om rennäringsområdet, de ”tilläts” inte komma dit; 3) min åsikt är att svensk varg är livskraftig i Sverige på hundra års sikt (och längre perspektiv använder sig inte rödlistan av) med nuvarande och också en svagt höjd inavelsnivå, problemet för långsiktigheten ligger snarare i den genetiska variationen och de sällsynta allelerna än den höga inaveln och det har betydelse först på över hundra års sikt; 4) Nödvändigt antal för gynnsam bevarandestatus rapporterades till EU 2013 av Naturvårdsverket och är uppfyllt per definition. Men jag tycker det vore lämpligt att ligga lågt med andra åsikter till den omprövning som ändå sker inför nästa rapportering till EU 2019 och då gällande rapportering och riksdagsbeslut; 5) Eftersom varg-antalet ökar utan licensjakt, så är det inte nödvändigt för upprätthållande av gynnsam bevarandestatus att illegal jakt minskar, licensjakten tar hänsyn till den faktiska ökningen utan jakt alltså också tjuvjakt; 6) det finns också många forskare (bland dem många mycket kvalificerade) som inför riksdagsbeslutet deklarerat att de ansåg det gällande golvet (270) tillräckligt, det finns knappast någon fråga som utretts så mycket som vargantal, man bör betänka vad det leder till om riksdagsbeslut medvetet sätts ur kraft; 7) ”Minimimålet” är definitionsmässigt inte ett maximimål utan just ett minimimål, så avsikten att understryka det verkar polemisk. Det är ett ganska troligt scenario att antalet kommer att ligga något eller väsentligt över även i avsaknad av högljudd propaganda för det. Man kan ur tabellen ovan konstatera att alla fyra stora rovdjuren har antal som ligger mer än 40 % högre än kravet för gynnsam bevarandestatus, så det verkar inte nu befogat att insinuera att minimiantalet knappast kommer att upprätthållas; 8) Att Riksdagen inte följde Naturvårdsverkets förslag om vargantal beror på att Naturvårdsverket byggde på icke uppfyllda förutsättningar. När det inte råder relativt god konsensus är det naturligt att riksdagen trots detta fattar ett beslut som riksdagen tycker är bäst underbyggt. Gynnsam bevarandestatus är inte en ren forskarfråga utan beror mycket på värderingar; 9) Att gynnsam bevarandestatus fordrar 27 föryngringar är ett beslut av Naturvårdsverket och inte Riksdagen som artdatabanken påstår, riksdagen beslutade om antal vargar sedan har Naturvårdsverket tolkat det som ett antal föryngringar; 10) Gynnsam bevarandestatus avviker från IUCNs mer schablonmässiga kriterier och det är inte artdatabanken som fastställer det. Det är därför polemiskt att åberopa IUCN. 11) De uppgifter som nämns i varg som den viktigaste typarten står vanligen inte i artfaktabladet för varg utan verkar tillkomna i polemiskt syfte.

Det verkar inte otroligt att artdatabanken och andra lyckats med sin polemik att 270 inte är gynnsam bevarandestatus, men det minskar legitimiteten av ett sådant beslut att det i så hög grad kommer att vara ett resultat från propaganda från de som ur olika synpunkter önskar fler vargar.

Jag noterade att artfaktabladet för varg, som bör vara uppdaterat till kunskapsläget i slutet av 2014, saknade referenser efter 2012. Det minskar trovärdigheten av aktuell polemik om faktaunderlaget inte verkar färskt. Rödlistan 2015 skall stå sig till 2020, vilket också kan vara en anledning att inte fokusera på dagsaktuell polemik, bland annat kommer Naturvårdsverket med en utredning om gynnsam bevarandestatus efter sommaren 2015. Det minskar också trovärdigheten att felaktiga grundfakta för varg anges.

Varg verkar synas uppe till höger på artfaktabladen för däggdjur, en samlande symbol för alla däggdjur. Verkar trevligt, men underblåser den kontroversiella och polariserade vargdebatten.

Artdatabanken har tidigare uttalat 11-03-04 att varg vintern 2010/2011 inte hade gynnsam bevarandestatus eftersom 1) vargantalet i Nordeuropa måste uppgå till 3000-5000; 2) inaveln måste vara <10% och 3) fungerande utbyte av genetiskt material  http://193ms93ne15y1xtiim1gdewg.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2011/03/Vargremiss_Yttrande_CBM_ArtDatabanken_2011-03-04.pdf  Jag konstaterar att vargantalet i Nordeuropa nu är tillräckligt stort; att det är uteslutet att inaveln inom den överskådliga framtiden kommer att sjunka under 10%, samt att det kan finnas ett fungerande utbyte av genetiskt material (naturvårdsverket ansåg det i mitten av 2012). Men även om artdatabanken hade en uppfattning för drygt fyra år sedan, känns det ändå fel att artdatabanken fortsätter polemiken i rödlistan.

Rödlistan drunknar ofta i uppmärksamhet jämfört med varg, jag har följt uppmärksamheten för varg, men har sedan hösten 2014 också börjat intressera mig för rödlistan och jag tycker det är skrämmande hur mycket mer uppmärksamhet varg får än rödlistan. Jag har tittat på Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen och skall man döma av träffar på respektive organisations och dagstidningarnas webbar ligger de 4000 andra rödlistade arterna (träff på rödlista) under varg med minst en faktor tio (just vad jag tittade på var det för Naturvårdsverket en faktor 200!!). Jag tror inte det ligger i artdatabankens intresse att upprätthålla denna intresseförskjutning i riktning mot att rödlistan ges intresse bara för att den rödlistar varg!

Appendix 2.
Rödlistan används som motiv i rovdjursdebatten

Regeringen använder att varg nu är i rödlistekategorin sårbar som ett motiv för att tillsätta en utredning om gynnsam bevarandestatus för varg http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-pengar-ska-ga-till-skydd-mot-varg_4309971.svd . De hotfulla rödlistekategorierna för de stora rovdjuren förklaras med jakt http://www.vk.se/1443417/jakt-orsaken-att-stora-rovdjuren-finns-pa-rodlistan . Det förstås knappast att rödlista och gynnsam bevarandestatus är olika saker och bygger på olika grunder och att det är art- och habitatdirektivet som skall vara styrande och inte rödlistan. Även för 2010 års rödlista kommenterades just varg för att framhäva att situationen var dålig http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/rodlistan-2010 .

WWF påstår 2014 att ” Den svenska vargen har i flera omgångar befarats vara utrotad och hör till de akut hotade arterna.” trots att det varg inte är akut hotad enligt rödlistan 2010 eller 2015.

Appendix 3.
En sårbarhetsanalys baserad på förlust av genetisk variation istället för utdöenderisk kan öka FRP för stora rovdjur dramatiskt.

En huvudsakligen demografisk sårbarhetsanalysen för björn, lo och varg (vid sidan om genetiska) är utförd av Torbjörn Nilsson och finns på http://www.naturvardsverket.se/Nerladdningssida/?fileType=pdf&downloadUrl=/Documents/publikationer6400/978-91-620-6549-2.pdf

I den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv görs parallellt beräkning av minsta population med högst 10% utdöenderisk på 100 år och minsta population som ger högst 5% förlust av genetisk variation på 100 år. Jag anger typvärdet för ”basscenario med katastrofer” och intervall mellan största och lägsta i de olika scenarier som använts.

10% utdöenderisk 100 år 5% förlust av genetisk variation om 100 år
Björn 32   (25-   65) 1050 (900-1300)
Lo 105 (30->2000) 507   (280->2000)
Järv 150 (90-700) 500   (370-1300)

10% utdöenderisk på 100 år är enligt de av EU sanktionerade riktlinjerna för stora rovdjur och vad IUCN sätter som gräns för ”hotad (sårbar)”, när sårbarhetsanalys är grunden för klassificeringen. Dock finns det senare utgivna allmänna riktlinjer som på ett diffust sätt ger utrymme för tolkningar med mer inflytande av genetiska sårbarhetsanalyser.

Risken för att en population dör ut minskar mycket kraftigt med populationsstorleken. Risken för att den nuvarande vargpopulationen dör ut är mindre än en promille om man accepterar den höga skattningen på risken för utdöende 10% om det bara funnes hundra vargar.

”Genetisk sårbarhetsanalys” ger enligt denna jämförelse av sårbarhetsanalyser 32; 5 respektive 3 gånger större värden än utdöenderisken för björn, lo och järv. Olika icke orimliga antaganden ger ganska olika resultat. Immigration är inte beaktat och immigration ger lägre värden, alltså är de tabellerade värdena för höga.

Jag har beräknat hur inaveln skulle kunna förmodas ändras i svensk varg under hundra år, och i de flesta scenarior sjunker inaveln väsentligt. Även om det kan ifrågasättas hur väl förutsättningarna för beräkningarna är uppfyllda kan också förutsättningarna för andra beräkningar ifrågasättas. https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/

Populationsstorlekarna som fordras för att undvika 10 % förlust av genetisk variation har inte beräknats, trots att detta är mycket relevant och trots att beräkningar gjorts också för 5% och 1% utdöenderisk. Enkel logik säger att det inte är lika allvarligt att en population förlorar 10 % av den genetiska variationen men överlever 100 år, som att den dör ut inom 100 år. Dessutom är underpopulationer (t ex mellan länder) generellt ofta mer olika än som svarar mot FST=0.1, dvs det är mycket vanligt förekommande att avknoppade populationer skiljer sig åt med ett värde som svarar mot 10 procent diversitetsförlust. Därför tycker jag det är fel att utgå från mindre än 10 % förlust av genetisk variation. Detta skulle resultera i mycket lägre livskraftiga populationer för genetisk sårbarhetsanalys.

Förlusten av genetisk variation utgår ofta från att en hållbar population skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500. Detta kan sägas vara riktigt, men används ändå missledande när avgränsningarna för ”populationen” sätts snävt. Det gäller en megapopulation, som är summan av vad som finns i olika länder. Jag tycker att denna megapopulation för de stora rovdjuren och särskilt varg kan sättas lika med alla individer som tillhör arten eller möjligen underarten/rasen man vill bevara eller ett område som är väsentligt större än enstaka individers vandringar (nordeuropeisk ras) utan att hänga upp sig på hur mycket migration som uppskattas ske naturligt mellan delpopulationer i framtiden. I framtiden kommer säkert teknik utvecklas, t ex att det blir lättare att förhindra spridning av rabies med translokationer av varg.

Skälet med minst 500 är att tillförsäkra en mycket långsiktigt förmåga att utveckla evolutionärt och adaptera sig till nya förhållanden. Minst 500 anses tillräckligt för att de genetiska nackdelarna med en liten population skall läkas av kompenserande krafter (t ex urval, mutation, genetiska omlagringar). Denna potentiella förmåga bevaras för framtiden även om de populationer som bevarar den idag har dålig kontakt-

Appendix 4
Rödlistan verkar överdriva risken för utdöende både allmänt och för varg.

Jag har analyserat rödlistan för skogsarter (de stora rovdjuren bör betraktas som skogsarter) på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm . Det dör inte ut alls lika många skogsarter, som det skulle gjort om rödlistan och dess kategorier gav rätt intryck av utdöenderisken. I rödlistan står ”Eftersom kategorierna är en bedömning av utdöenderisk inom i storleksordningen 50 år så blir RLI ett mått på hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom samma period.” Rödlisteindex för skogsarter är 0.9. Läsaren förleds att tro att ca 200 skogsarter av 2000 rödlistade prognosticeras att dö ut det närmaste halvseklet, dvs 4 per år. Det ter sig mer förenligt med observationer att det dör ut kanske 0.4-0.8 skogsarter per år, så läsaren missleds att överskatta dödligheten med en faktor 5-10. Om man översätter hotkategorierna till utdöenderisken för kategorin enligt uppskattning med sårbarhetsanalys.

För att varg inte skall vara hotad längre enligt rödlistan fordras en bit över 1000 vargar (1000 reproduktiva individer är gränsen för hotad i kategorin sårbar) i Sverige. Eftersom det räcker med att ett kriterium för sårbar är uppfyllt, så hjälper det inte med andra resonemang, rödlistan kommer alltid att fordra minst 1000 reproduktiva vargar fast sårbarhetsanalysen anger knappt 100 som gräns till sårbar.

Rödlistans hotkategorier inriktar sig på överlevnad på sekellång sikt och i det perspektivet räcker det med att Ne>50 för att genetiken (inaveln) inte skall vara kritisk, vilket är uppfyllt för de stora rovdjuren om golvet i gynnsam bevarandestatus inte underskrids. De högre värden som erhålls för många varianter av genetisk sårbarhetsanalys försöker beakta populationens hälsa i ett längre tidsperspektiv. Detta är kopplat till artens överlevnad på mycket lång sikt men kopplingen och dess styrka är mycket oklar och mycket beroende på antaganden om framtida gen-rörelser och deras signifikans.

Chansen för överlevnad kan beräknas med sårbarhetsanalys. Vanligen uttrycks resultaten som att chansen för utdöende skall vara lägre än ett värde, men det går också att beräkna sannolikheten för överlevnad för ett givet individantal. Jag har gjort sådana beräkningar för varg och finner att sannolikheten för utdöende de närmaste hundra åren vid golvets individantal ligger på promillenivå. Ofta presenteras den minsta population som har under 10% sannolikhet att dö ut inom hundra år. Man matematiskt härleda att en ungefär dubbelt så stor population under samma förutsättningar har ungefär 1 promilles sannolikhet att dö ut inom hundra år. Dessa matematiska förutsägelser stämmer med de relationer som erhålls för minsta livskraftiga population för minst 10 procent utdöenderisk respektive en procent utdöenderisk den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv   . Gränsen mellan att arten skall anses akut hotad och sårbar enligt rödlistans kriterium (D) ligger där risken för utdöende enligt en sårbarhetsanalys ligger på eller under promillenivån. Om antalet är vad som fordras för gynnsam bevarandestatus ligger också utdöenderisken de närmaste hundra åren på promillenivån. Detta bör tolkas som att en antalsökning över nuvarande golv inte ger någon nämnvärd minskning av utdöenderisken i upp till ett sekelperspektiv.  Det vore rimligare att alla fyra stora rovdjuren fördes till kategorin ”nära hotad” eller för björnens del ”livskraftig”. Rödlistan överdriver utdöenderiskerna för de fyra stora rovdjuren.

Jägareförbundet ser sangviniskt på vad det kan innebära att rödlistans kategorier överdriver hotet: http://jagareforbundet.se/aktuellt/forbundsnyheter/2015/04/rodlistan-visar-att-forvaltningen-fungerar/

Hela rödlistan 2015 och inledning med t ex förenklade kriterier http://www.artdatabanken.se/media/2013/hela-boken.pdf  Egendomligt att 2013 finns i URL, fast det är faktiskt 2015 som är relevant.

Av de fyra twitter om rödlistan, som kom i samband med den nya rödlistans offentliggörande, hade två anknytning till björn och en till varg

Appendix 5
Kriterier för rödlistningskategorier

(RE= Nationellt utdöd; CR=akut hotad; EN = starkt hotad; VU=sårbar; NT=nära hotad; LC=livskraftig (”least concern” = ej ”rödlistad”). En något förenklad beskrivning finns på   http://www.artdatabanken.se/media/2226/rodlistan_2015.pdf   Jag hittade inte den fullständiga beskrivningen till 2015 års rödlista. Om en art uppfyller minst ett av ett antal möjliga kriterier A-E så blir den rödlistad. De som är av störst intresse för rovdjur är kriterierna D och E. Tabellen ger gränserna som är mest relevanta för de fyra stora rovdjuren.

Kriterium/rödlistekategori Akut hotad Starkt hotad Sårbar Nära hotad
D antal reproduktiva individer <50 <250 <1000 <2000
E utdöenderisk med sårbarhetsanalsy 50% på 10 år eller tre generationer 20% på 20 år eller 5 generationer 10% på hundra år 5 % på hundra år

Kriterium E används knappast i praktiken i Sverige, men avser att ge en indikation på den kvantitativa utdöenderisken, som svarar mot rödlistekategorin. Det räcker med att ett kriterium är uppfyllt, så vad sårbarhetsanalysen (kriterium E) resulterar i spelar ingen roll, eftersom den leder till ett lägre värde än kriteriet reproduktiva individer (kriterium D) och det räcker med att ett kriterium är uppfyllt.

Appendix 6

På IUCN:s hemsida (http://www.iucnredlist.org/technical-documents/categories-and-criteria) finns en länk till vad som gäller vid regional användning: http://www.iucnredlist.org/documents/reg_guidelines_en.pdf

På sidan 3 står:  1. Application of the regional guidelines. Any country, or other region, using the IUCN Red List Categories and Criteria for listing species must follow these guidelines without deviation or modification, if they wish to state that their assessment follows the IUCN system.

Hur ser status för Artdatabankens arbete med att uppfylla IUCN:s krav ut?  I kriterierna för regionala utvärderingar sidan 5 står: “Consequently, it is recommended that any publication that results from a regional assessment process should include at least three measures: (1) the regional Red List Category, (2) the global Red List Category, and (3) an estimate of the proportion (%) of the global population occurring within the region”.

I den svenska rödlistan verkar inte dessa referenser till globala rödlistan eller en skattning av proportionen av den globala populationen i Sverige. Bryter den svenska rödlistan mot något när den regionala informationen om svenska arterna inte sätts in i ett internationellt sammanhang?

Annonser

Genetiskt värde – kvantifiering

15 Okt

Tankar inför kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2013 och 2014 och utifrån invandrarna ”Gulingen” (invandrartik=Kilsberg, Idre), Kynna-2-hannen och Galven-hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar kommer. Det tillkommer mer resultat om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2013. Då har familjeparen till 2012 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma. Om den inte får några barnbarn har dess gener inte bitit sig fast. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två reproduktiva avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil ideal population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det (kanske 4-5) om de skyddas.

Nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha. Galven och Kynna-2 hannen har faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre. Vi har inte sett slutet än. Den statistik som presenteras skulle kunna uppdateras men jag gör inte det, Kynna-2 och Galven fick inte fler valpar 2011, och det är för tidigt att göra fullständig uppföljning F10r.

De nya invandrarnas nuvarande status Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011. Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.

Galvenvargens avkommor (info 111203) Galvenhannen har medverkat till tre föryngringar, 2008, 2009, 2010, det totala antalet valpar är totalt högst 16. Valparna kallas för F1:or. F1:or identifierade med dna: 14 (7 hanar, 7 tikar) varav: döda: 6, troligen döda: 1, i livet: 7 i par: 6 och fått egna valpar: 3 Källa: Olof Liberg, Grimsö forskningsstationAvkommornas förflyttningar Vad har hänt med några av Galvenvargens avkommor?: 1. Tik som bildat par i Riala och fått två valpkullar. 2. Utvandrat till Norge och bildat par där. 3. Ensam hane i Homnareviret. 4. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2009. 5. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2010. 6. Bildat par i Kynnefjäll, fått valpar. 7. Bildat par i Gillskog, fått valpar. 8. Vandrade till Norrbotten, flyttades, vandrade tillbaka och sköts. 9. Hane som sköts på Vikbolandet. Källa: Olof Liberg

Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.

Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.

De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn!Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!

Föreslagen prognos När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011,  initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2012 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få – givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för “vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och ”Gulingen” för Sveriges del) bör dock skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar. Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt.

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat! Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förändras över tiden. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Gulingen är nu den genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Fast värdet har sjunkit avsevärt när familjebildningen i Idre avbröts och maken skjöts och den återstående livslängden har sjunkit. Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara? De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre “högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras “liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen “för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att “rangordna” och “väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid innan fler invandrare fått avkomma! Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med “Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge “invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från “grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare skall anses otänkbart 2013-2014. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till “gammal inavel”. De “nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de “nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin “inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 “jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens “urval” “inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde? Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom den årliga ”samhällskostnaden” troligen är i storleksordning uppemot 500 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre (eftersom det ibland rör sig om en familj) vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma (F1). Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del “kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma (F1). Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden för skyddsjakten kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.