Tag Archives: inavel

Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013

2 Dec

Några argument från oppositionens motioner analyseras inför riksdagens planerade diskussion och omröstning om rovdjurspropositionen den 5 december.

Det finns mycket kritik mot vargförvaltning och rovdjurspropositionen. Jag fokuserar här på bara på varg. Jag utgår från kritiken såsom den formuleras i ”parti”-motionerna till regeringens rovdjursproposition hösten 2013 (2012/13 191). Citat rödas. Motionerna är: MJ1 (S); MJ2 (V) och MJ3 (MP). DN 5 dec http://www.dn.se/ledare/signerat/rovdjurspropositionen-skjut-forst-och-overklaga-sen/ tar upp några frågor som behandlas i den här artikeln.

”Vetenskapligt underbyggt”

Alla tre motionerna trycker på att det skall vara vetenskapligt underbyggt. ”vetenskapligt underlag gällande genetik måste finnas på plats och ingå som underlag för att kunna bedöma gynnsam bevarandestatus”;” att det inte baseras på vetenskapligt underlag”;

Det genetiska underlag som hittills använts för varg betecknar jag som genetikprofessor delvis som missbruk av ämnet genetik, och detta smittar av sig på motionerna. Tyvärr finns det skäl att vara skeptisk till att få en enhetlig syn på kontroversiella frågor från forskarsamhället, tvärtom skiljer sig forskarnas deklarerade uppfattning radikalt, och det gäller även komponerade grupper av forskare. Naturvårdsverket har inte visat sig vara någon tillförlitlig domare, och det blir inte mer vetenskapligt underbyggt för att det passerar Naturvårdsverket. Men att hänskjuta de svåraste uppgifterna till Naturvårdsverket är ju ett sätt för riksdagen att skjuta ifrån sig ansvaret för dessa. Både domaren (expermyndigheter och statsmakter) och forskarna måste lägga till en stor dos objektivt sunt förnuft, men för varg går detta trögt.  Min uppfattning är att omöjligheten av få vetenskapligt väl underbyggda beslut kommer att leda till civilisationens undergång. Det rör inte bara varg. Jag berörde detta i min avskedsföreläsning med bl a svensk varg som exempel och har startat en blogg bla med denna utgångspunkt.

Det finns mycket vetenskap i Sverige bakom ett vargpolitiskt beslut, troligen mycket mer vetenskap relaterat till beslutets betydelse för Sverige än för andra beslut. Sverige har en unik kontroll över vargens stamträd och gott internationellt rènomme både för varg och bevarandegenetik. Under decennier har mycket vetenskap utförts beträffande varg och då inte minst för att ta fram underlag för att bedöma om förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda. Detta reflekteras sedan 2008 i något tusental relevanta dokument med input från tusentals personer inkluderande de mest kvalificerade (typ remissvar på utredning). Tre statliga utredningar med bäring på varg har utförts de sista åren och remissbehandlats, varav en hade fokus på gynnsam bevarandestatus. Många organ såsom rovdjursföreningen och de 5Stora och utredningar förmedlar informationen till allmänheten inklusive riksdagen. Dessutom finns mycket material redan från den föregående rovdjursutredningen. EUs ingripande föranledde ännu mer utredande och faktasammanställning och ett års fördröjning av proppen. Dessutom har jag under några år skrivit många artiklar på två vargbloggar med mycket vetenskap, de är https://vargweb.wordpress.com/ och http://vargdag.wordpress.com/ .  Dessa blogge bidrar avsevärt till det vetenskapliga underlaget och vederlägger en del genetiska skrönor.  Det är fel att det inte finns vetenskapligt underlag. Det har kanske inte varit så bra sammanställt eller belyst de allra viktigaste punkterna, men ambitionen har varit att hjälpa riksdagsbeslutet. Så det är helt fel att påstå att det inte finns, fast klaga på att det inte är bra sammanställt kan vara berättigat.

Vad behövs för att varg skall uppnå gynnsam bevarandestatus?

Propositionen anser baserat på det vetenskapliga underlag som finns att varg har uppnått gynnsam bevarandestatus. Rovdjursutredningen presenterades i april 2011. Sedan dess har nya omständigheter tillkommit. Vargstammen har blivit 60% större, inaveln har sjunkit, migrationenen har ökat och nästan tre års forskning har tillkommit. Sedan rovdjursutredningen har Naturvårdsverket inte tagit ställning. En uppsats av Laikre m fl 2013, som inte anser att vargstammen har gynnsam bevarandestatus, har tillkommit och i juni 2013 spreds en skrivelse av 11 forskare som anser att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Bland undertecknarna ingår Naturvårdsverkets viktigaste rådgivare om varg senare år och huvudförfattaren till EUs rovdjursriktlinjer. Jag stödde dokumentet, men skrev inte under, för jag tyckte det räckte med ett lägre vargantal (FRP). Jag erbjuder mig att officiellt motivera att varg har gynnsam bevarandestatus med ett minsta antal, som kan väljas mellan 170 och 270, om en tillräcklig kvalificerad förfrågan kommer om ett valt antal inom intervallet, och det ter sig tillräckligt troligt att detta antal verkligen skulle implementeras. Om det saknas ett tillräckligt kvalificerat vetenskapligt underlag för det exakta värdet inom intervallet 170-270 som väljs med någon vetenskaplig procedur, är det alltså relativt lätt och snabbt utforma en vetenskaplig motivering för att det valda värdet duger enligt direktivet. Däremot är det nog otänkbart att fastställa kraven för gynnsam bevarandestatus, så att inte några kvalificerade forskare skulle förkasta dem. Samstämmighet hos alla forskarna bör ingen hoppas på eller ens försöka inrikta arbetet emot.

”Definitionen av långsiktig livskraft bör här ta sin utgångspunkt i det breda vetenskapliga stöd som finns för en genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500.”

Detta är en central fråga för forskares olika åsikter och för de mycket polariserade konflikterna. Förutspås läget för den svenska vargstammen vara bättre om hundra år än idag, vilket är fallet med propositionen, är det intuitivt mycket troligt att den kan betraktas som långsiktigt livskraftig och fordrar en klarare motivering för att inte betraktas som långsiktigt livskraftig. Det är inte klart uttryckt att detta är ett krav för gynnsam bevarandestatus, eller rättare sagt det är uppenbart att det inte är ett krav. Definitionen är vad jag förstår:  ”Population in a given biogeographical region considered the minimum necessary to ensure the long-term viability of the species”, det är inte klart . Avsåg regelverket att göra detta sätt att beräkna FRP till ett krav skulle det ha formulerats tydligare av direktiv och riktlinjer. En motion tycker att riktlinjerna skulle skrivas om eftersom de inte anses överensstämma med direktivet. Men riktlinjerna har funnits länge och kände de som utarbetat dem eller EU ett sådant behov skulle de säkert skrivits om vid det här laget. Ett sådant krav vore mycket olämpligt, eftersom det inte är något vetenskapligt väldefinierat krav. Det är inte väldefinierat vilken population som skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500, och inte heller innebörden i minst 500 är definierat. Önskemålet Ne>500 gäller för en helt isolerad konstant ö population för att just denna population skall vara livskraftig över många hundra generationer. Men ”den svenska vargen” är ingalunda en sådan i all framtid helt isolerad numerärt och geografiskt konstant population. Forskningen är inte utvecklad för tillämpningar på fluktuerande icke avgränsade delar av en art, och resonemang om verkliga populationer blir oundvikligen inte transparanta, komplicerade, svårförståeliga, osäkra, inte möjliga att ”reellt” kvalitetsäkra och kommer oundvikligen att bli en källa för kontrovers och frekventa ändringar delvis beroende på politiska vindar. Man kan generalisera och ta till lite för mycket för okontroversiella arter. Men varg är den kanske allra kontroversiellast arten och dessutom är den som art ohotad (”least concern”). Detta gäller även för den nordeuropeiska underarten om det finns en sådan. Den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska överlevnad är tryggad, eftersom dess Ne är många tusen, och den svenska vargen är en del av den nordeuropeiska. Kanske finns det en avgränsad lokalras i Sveriges och dess närhet och motionärerna vill trygga överlevnaden av en mindre lokalras? Historiskt finns ingen sådan svensk (eller skandinaviskt eller ens fennoskandisk) lokalras med kontinuitet att slå vakt om.

Jag passar på att göra premiär med ett eget utspel: för att genetiskt bevara den nordeuropeiska vargen i ett evighetsperspektiv tror jag det räcker med att det totala antalet i Nordeuropa inte sjunker under 10 000 (av säkerhetsskäl väsentligt mer än Ne=500). Detta utöver det mer kortsiktiga och lokala bevarandet inklusive geografisk spridning, där det för Sveriges del räcker med propositionens förslag inklusive krav på mer än en per reproduktiv migrant per generation.

Trots många frågetecken och att det inte är strikt nödvändigt, ställer jag – som genetikprofessor – upp på att det är önskvärt –fast inget krav för gynnsam bevarandestatus – att den svenska vargen står i genetisk kontakt med andra vargar så Ne blir minst 500. Detta kan antas vara fallet om ”det effektiva uppsamlingsområdet” har minst 2500 vargar. Jag tycker detta skall utredas bättre det närmaste decenniet. Vad som är genetisk kontakt kan i avsaknad av väsentlig utveckling av teorin sättas till minst 1 reproduktiv migrant per generation, men kontakt med avlägsna vargstammar kan ackumuleras med tiden och lägre kontaktnivå med avlägsna stammar kan göra värdet högre. Migrationen över avgrånsningen (Sverige eller Norge+Sverige eller Norge+Sverige+Finland) skall förmodas vara större än ett. Ettan nämns som ett krav på genetisk kontakt och det är inte en tumregel, utan något på teoretiska grunder fastlagt mycket centralt gränsvärde. Om den genetiska kontakten är lägre, så ”driver” en relativt isolerad population iväg från andra delar utan gräns. Det begränsade genetiskt inflödet från omgivande vargar kan inte stoppa detta om migrationen är mindre än en ”effektiv” migrant per generation. Negativa mutationer, slumpmässiga genfrekvensändringar, förlust av genvarianter ackumuleras utan gräns och kan endast kompenseras av selektion och mutationer i en tillräckligt stor population (Ne>500). Men kommer minst en migrant per generation kan dessa negativa förlopp inte fortgå utan gräns, utan bara till i viss grad och med begränsad verkan. Då blir Ne i den svenska vargstammen inte så långsiktigt betydelsefull. Eller uttryckt på annat sett – migrationen gör att det område Ne räknas över kan ökas väsentligt. Även om migrationen är mindre än 1, så gör även en låg migration att avvikelserna utvecklas långsammare och det geografiska området populationen kan räknas över blir större. Över finska gränsen har det sista varg-generationen kommit fyra migranter, trots att vargpopulationen i Finland minskat. Jag tycker därför det inte råder någon tvekan om att Finlands vargstam kan räknas in. En del av migranterna kommer från Ryssland, osäkert på hur stor del, men det kommer ett direktbidrag från den ryska stammen. Detta är direktmigranter men gener kan immigrera genom den ackumulerade effekten i tidigare led (typ farfars mormor). En liten del vargar vandrar hundratals mil mellan födelse och reproduktion. Den kumulerade effekten kan inte avgöras direkt genom studier av märkta vargar men genom skillnader i genetiska markörer mellan olika delar av utbredningsområdet och kan mätas med FST.  FST värdet avgör om tillräcklig genetisk kontakt finns. FST studier tyder på att ”uppsamlingsområdet” för det Ne som skall vara >500 sträcker sig väsentligt längre bort än Finland. Det finns idag inte tillräckligt skäl att deklarera att Ne är för litet i ett milleniumperspektiv, och därför fordras inte att den svenska vargstammen blåses upp över vad propositionen föreslår för långsiktigt bevarande.

På kort sikt är det viktigt för svensk varg att sänka inaveln. Detta höjer den svenska vargstammens omedelbara värde, men förbättrar också vargens situation i Nordeuropa i ett evighetsperspektiv.

 Reduktion av inavel går snabbare med låga vargantal och selektiv vargjakt inriktad på att minska inaveln. Om man så önskar kan man när inaveln reducerats blåsa upp vargstammen senare och då blir vargens tillstånd om tusen år bättre än om man (enligt motionerna MJ2 och MJ3 och hur man gör med dagens frånvaro av förvaltning) börjar med att blåsa upp vargstammen.

Om man – om några decennier – finner att Ne är för litet i ett evighetsperspektiv kan detta kompenseras med translokationer, vi har redan förberett för detta genom import av ryska vargvalpar till djurparker. Det räcker alltså med en framgångsrik translokation ungefär varje decennium för att – vid sidan av den naturliga immigrationen från Finland – knyta ihop ett mycket stort geografiskt område och därmed vargantal, och det är för tidigt att säga att det inte går. Jag är inte säker på hur det är med bevarande i evigheten, men jag är säker på är att situationen mot evigheten inte försämras genom att sätta FRP=170 tills inaveln reducerats och att ”uttaget” till dess skall göras, så att inaveln minskar.

Jag har tänkt mer om vargantal inför evigheten på https://vargweb.wordpress.com/2013/08/26/tillrackligt-manga-vargar-for-evigheten/

och föreslår i stället lägre FRP-värden, som med större eller mindre marginal baseras på kortsiktiga MVP-kriterier (t.ex. utdöenderisk inom 100 år).

Värden på FRP enligt propositionen ger avsevärt högre överlevnadschans än 10% för avsevärt längre tidsperioder än hundra år och ligger därmed över direktivets minikrav för lång tidshorisont.

Regeringens föreslagna referensnivå för varg, 170–270 individer”… ”tar nämligen inte hänsyn till den genetiska isolering och höga inavelsgrad som den svenska vargstammen fortfarande har och som är avgörande för den långsiktiga livskraften för arten.”…” Att dessutom bortse från genetiken i en så inavlad population som den skandinaviska vargstammen gör beräkningen meningslös

Propositionen leder till att vargstammen får lägre inavel och följaktligen högre långsiktig livskraft än förslagen i MJ2 och MJ3. De MVP värden som erhålls med bortseende från genetiken blir något högre än om man tar hänsyn till genetiken. Denna effekt är visserligen liten, men beräkningarna är i högsta grad meningsfulla och kritiken är obefogad.

forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och USA visar att antalet medfödda defekter hos skandinaviska vargar har tredubblats sedan stammen etablerades i slutet av 1970-talet. Att under dessa omständigheter bortse från genetiken

Studien styrker inte att ökad inavel ger fler deformationer, här är min utvärdering av studien Räik13 .

Vi kan dock inte acceptera att regeringen vill tillåta licensjakt på varg och järv som enligt vår mening inte har gynnsam bevarandestatus.

Genetisk urvalsjakt gör en migrant till två, och låga vargantal jämfört med höga fördubblar också antalet migranter. För att förbättra långsiktigheten bör inaveln sänkas. Är det svårt med valpflytt och fasta revir i renbetesland, kan man inte frånhända sig det verktyget. MVP analysen (som avser dagens inavlade vargar) visar att den inavlade vargen är tillräckligt ”kortsiktigt” livskraftig, men den långsiktiga livskraften förbättras med inavelssänkning. Det vore biologiskt sundare att prioritera en långsiktigt livskraftig vargpopulation med lägre inavel än många fler vargar idag än vad som verkligen behövs för ”kortsiktig” överlevnad och därigenom acceptera en högre inavel om några decennier. ”Smalare men vassare” vargstam åtminstone det närmaste decenniet.

Annonser

Vargjakt effekter Laikre 2013

12 Feb

Hunting does not increase inbreeding in Swedish wolf, in spite of that this was suggested in a recent publication

Summary

Laikre et al 2013 find that the hunt 2010 significantly increased inbreeding in the culled population. There are other explanations of the observation, which seem much more likely, but the authors have neither discussed nor mentioned that. It was not tested if an equivalent material from an equivalent hunt 2011 gave the same result. The hunt 2010 actually very likely reduced the future inbreeding. The major result is thus not supported by data. It also contradicts a later study based on more and better data. Thus the trustworthiness of the results and conclusions are low.

The paper also expresses the view that 1500 wolves are needed as Swedens contribution to a sufficient large ”metapopulation”.  I do not think the need of a large genetically connected metapopulation is a problem with a small Swedish contribution, see a newer page.

 

Bakgrund:

Jag har uppmärksammats på en uppsats, som bifogats de ideella naturvårdsorganisationernas jaktöverklagande. Jag bads om en bedömning ur jaktsynpunkt. Jag skriver en utvärdering på engelska. Det är naturligtvis viktigt att den här bedömningen inte baseras på missuppfattningar eller fel av mig och jag ber därför alla som vill påpeka möjliga misstag i värderingen att kommentera. Uppsatsen har mycket beskrivning och diskussion om vargpolitik och detta diskuteras mycket i andra sammanhang i Sverige, och det urval av argument som presenteraras i uppsatsen är troligen väl kända. Jag fokuserar helt på de originaldata som presenteras och analyseras, som leder till slutsatser om vargjaktens effekter, som kan ha relevans för den juridiska bedömningen av selektiv vargjakt. Huvudresultaten och påståendena i uppsatsen har sedan mer än ett år presenterats för bland annat naturvårdsverket och vid seminarier som är tillgängliga på webben och de har presenterats av Dagens eko i intervjuer. De har lagts fram vid ett licentiat-seminarium. Studien tillför alltså inte genuint ny information till den svenska vargdebatten, men resultaten dokumenteras några månader senare i en sådan form att det vetenskapliga underlaget kan granskas.

Evaluation of results and conclusions

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013.  DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x

What is written in abstract about hunting is ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species”.

This is very severe accusations when not formulated by reservations like ”The authors suggest that…”. I use different colors for two different statements above. The Government of Sweden does not share the opinion of the authors. It is remarkable and should not be tolerated by a self-respecting scientific journal that such statements are made as a matter of fact.  This is not at all supported by the data presented in the paper (see below) neither it is supported by other studies. The Swedish government attached an evaluation of the genetic effects of the actual hunt in a response to EUs legal opinions, which does not support the analyse of the hunt of the current paper. This study is not mentioned. 

The paper is not arranged in the common format for a scientific paper with sections for material and methods, results and discussion. This would have been beneficial as it forces the author to discuss the results and it makes it more evident what is political discussion and what are the actual results.

The link between data and results
The experimental results (DNA-analyses and interpretations from them, the main bulk of the work behind the study) are made by M. Åkesson and others at Grimsö. What is written about the material is that it was obtained by Skandulv. It raises some suspicion that Åkesson is neither in the author list nor mentioned in acknowledgements, he may not have agreed on statements in the paper or conclusions of the results. Neither Skandulv is mentioned in acknowledgements. It is unfortunate for the study that the competence familiar with the data and their limitations has not taken part in the evaluation of the data, the intellectual distance between the data and their evaluation has contributed to severe mistakes in the interpretations. Also the paper reevaluates the same data in a worse way than an evaluation presented some years ago without mentioning it, this would not have been done by a closer contact with the data supplier   It is generally a good advice for scientific studies to be close to the data the results are based on. I have asked for Åkessons comment and have not got any objection against the descriptions in this web-article.

The study finds the coefficient of inbreeding is on average lower in the wolves culled in the hunt than in the total population. If there is a causal relationship, so the wolves with lower inbreeding are more likely to be culled at the wolf hunt, and that such small difference in inbreeding (F=0.03) would cause this is indeed extremely surprising and unexpected. Inbreeding differences of 3% very seldom cause a phenotypic difference of more than 3% (perhaps with an exception for fertility), and the change in likelihood of being culled to cause the suggested effect is much larger than that. A 3% difference in likelihood of culling among 28 culled would correspond to something like 0.3 wolves, much too small difference to be identified in statistical noise! No effort has been done to discuss an effect of inbreeding which could be sufficient large to cause the observed difference if it were a true causal relationship.

The study was not repeated in spite of that this had been very easy. If such highly surprising and contra-intuitive results should be believed, the authors should use all material easily available. In this case exactly the same material for the hunt early 2011 is also available and it would have been easy to repeat the same analyses. It would have increased the trustworthiness of the results if there was a replication. It decreases the trustworthiness of the study that the evident risk that the results should not be repeatable was not taken.

Significance may not mean that there is a relationship between factors which analytically appear as related. First it must be discussed if the relationship really is significant and that what appear as significance is just a random event. A significance test as performed may be OK for a well organised experiment, but for observations from non-experimental material alternative reasons for the ”significance” meaning no “true” meaningful relationship between inbreeding and chance to get killed must be discussed. No efforts to do that have been done in spite of a very wordy and detailed discussion on other matters.

The wolves exposed for hunting are not those assumed. The author’s base their conclusions that their result is significant on that there are exactly 195 wolves exposed for the hunt, all with a known F. That is not so, the number of wolves in Sweden available for hunting is highly uncertain, and the F values of the unknown wolves are of cause not known. Neither can it be inferred from inventories that all “existing wolves” with known F really were exposed to the hunt. A wolf can be identified a month before the hunt, but die before the hunt. Some wolfs (besides the protected) were in areas of Sweden where wolf-hunt was not permitted. A “Swedish” wolf can be in Norway at the day of the hunt or a “Norwegian” wolf can be in Sweden. If the uncertainty comprises 50 wolves and the standard deviation of F is 0.10, the 95% confidence interval of the average of the unknown wolves is in the same magnitude as the difference observed.

F-values for culled wolves are interfered from different sources than surviving. I am convinced the F based on DNA analyses from the killed and the remaining living origin from different sources (this is NOT described in “material and methods” NEITHER in discussion). DNA samples are taken from all killed wolves and a reliable F can be derived. For the non-hunted most F values are derived from assumptions on the genetic and geographic structure (what family group the wolves are assumed to belong and the assumed size of the family group). A considerable number of wolves do not belong to an identified family group and escape DNA estimate unless they are hunted. The total number of wolves is not known very accurate (+-20) and thus the wolves characterised as non -hunted are just a sample even if comprising most of the ”non-hunted” wolves. Conclusions based on information derived in different ways for the compared populations is uncertain and the statistical analyses performed does not consider that.

The observed effects may be caused by geographic differences.

Most wolves belong to family groups which occupy geographically different territories. Incest happens in wolf by full sib and parent – offspring mating. All wolves with F>0.4 origins from such incest mating and they form a distinct extreme tail in the distribution of F shown in the study (Fig 1 a). Almost all of the highly inbred wolves live in a few territories (family groups, geographic areas, territory, wolf packs). Successful hunt may not have occurred in these territories, because of specific circumstances like snow tracking conditions, efficiency of organisation of the hunt, fast success in neighboring areas stopping further hunting, land ownership, skills by local hunters and hunting leaders, geographic localisation of the wolf pack during the hunt (which typically lasted less than a day). The death statistics for the winter 09/10 is dominated by the hunt and more than half the mortality occurred in one fifth of the wolf packs. The chance of being culled at the hunt 2010 is certainly not random distributed over the population but is very different in different territories. Killed wolves can not be seen as individual independent samples of the wolves available for culling.  That no single of the most inbred wolves was culled can be explained by where the few relevant wolf packs happened to be at the time of the hunt, which has nothing with inbreeding to do.

There is no expectation that hunt according to the Swedish model would reduce inbreeding among the wolves available for hunting, the mechanism the hunt reduces inbreeding is that genetically valuable wolfs are not available for hunting. A variation in the outcome by chance is expected and the authors observation in no way exclude a chance event. To focus on that it is ”significant” is highly misleading. The chance variation may even be larger than the causal reduction of inbreeding by culling shadowing this effect. There is nothing surprising in that if it is not shown that it is a unlikely (significant).

A confidence estimate based on independence of the hunted is just not reliable, and a minimum requirement for trustworthiness should be that the possible consequences of that are discussed. The main result of the study is not supported by the data analyses, thus it could be neglected in future Swedish wolf hunt considerations.

The hunt 2010 actually reduced inbreeding!

What matters for future inbreeding is not average of individual inbreeding, but contribution to “population inbreeding”, the “average kinship” (the terminology varies) in coming generations. The study is well aware of this and recommends that culling should be based on that measure. Still the study does not point out the impact of the hunt 2010 using this superior measure of estimating “inbreeding” is presented before by the Grimsö group in the report from the Swedish Government to EU August 2011. The decrease in average kinship after the quota hunt 2010 is clearly identifiable in the results from Grimsö shown in the figure in this article. As far as I understand the hunt 2010 actually reduced inbreeding still more than visible in the figure (see below), even if the significance of that off course can be discussed.

This paper generally neglects facts and considerations which are favorable to hunting.

The incest wolves seem to contribute much less to the future inbreeding than other wolves. The Scandinavian incest progenies seem to have reproductive success reduced to a third compared to the more typical inbred wolves and will thus contribute little to future generations even if not culled. http://vargdag.wordpress.com/2011/11/12/stamtavla-och-resultat/   Average phenotype inbreeding over whole population did not decrease by the hunt 2010, neither did it rise. This reflects random stochastic variations in the outcome sparing the incest progenies, and is no contraindication that the theoretical expectation that selective culling reduce inbreeding is wrong.

The inbreeding reduction following the hunt 2010 is a logic necessity,  but its size is too low to be confirmed by statistically significant observations mainly because of the impossibility to accurately enough define a comparison ”non-hunted” group. The possibilities to verify by molecular data are improved in the 2011 hunt.

The paper argues for a still stricter selection of high F individuals for culling. But as the most inbred are the incest progenies, the actual long-term effect is not likely to be improved by such a selection scheme in the actual case as the authors suggest.

Genes are claimed to be better preserved in a growing population. But looking in a long time perspective it is not so, only short time!

The study claims that more wolfs have  more genes and wherefore valuable genes are lost when wolves are shot.
If wolves are removed from a population some genes are lost. But sooner or later the population become constant and when the rarer genes will be lost more seldom thus it is favorable long time even if not immediately.

As long as a population is isolated it more individuals means more genes, but if there come migrants, they get less impact the larger the population is. Thus it is more difficult to cure inbreeding and get more of new genes in a larger population.

Hunts 2011-2014 are expected to be more efficient in reducing inbreeding

2011, 2012 and 2013 progressively more wolves have become “genetically valuable” and constitute low F, and their protection will contribute more to reduced inbreeding than they did in the hunt 2010. And as far as I understand Sweden has followed the advice of the study to apply more sophisticated tools (“average kinship”) than outright phenotypic F which will improve the efficiency slightly. This concerns the few wolves culled in the hunt 2013, but because the low culling intensity (only 3 wolves) the impact will be small, too small for compensating for genetic drift, so my guess is that the inbreeding will start raising again 2013, but this hypothetically reversing trend can still be prevented by selective culling 2014.

Swedish report about the genetic effect of culling

Liberg & Sand (2012) presented a report at mid-December. Their finding was that directed culling can be very efficient in a program heading at reduced inbreeding http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/jakt/Selektiv%20och%20riktad%20jakt/Selective%20harvest%20Swedsioh%20wolves%20Final%20report%2015%20Dec%202012.pdf .  The report covered culling operations in the actual population 2013 (as was initiated, but with pathetically low intensity) and 2014. It also covered a longer period with migration and found that culling keeping wolf population to some hundred rather than 500 was efficient in reducing inbreeding (and thus improving heterozygosity). The conclusions by Liberg & Sand 2013 are on the relevant points, where conclusions differ, better supported by relevant data than the considerations by Laikre et al 2013. The main methodological objection by Laikre et al 2013 is already considered in current wolf management, and that the scientific fine tuning was not perfect in end of 2009 when the first wolf hunt was planned and most wolf scientists have had not incitement to think along these paths seems irrelevant to dig up now as a reason for severe objections.

Other type of statements in the study

The study deals with outermost political touchy considerations in Swedish wolf politics. Its actual results are doubful and the presentation is more about giving statements detailed opinions about what decisions Sweden as a state ought to decide in a way so it could be claimed to be refereed by anonymous referees and thus highly reliable on the roles of the EU-directive. E.g. the study states that at least 1000 sexually mature (2 year old) wolves are needed in Sweden to fulfill the demands by EU-regulations, provided they are genetically well connected with other subpopulations, (I guess this corresponds to 1500 after winter culling). I do not review or comment this type of statements here.

The study was presented at a licentiate seminar

The study has been a part of the licentiate thesis by Mija Jansson. The abstract of the thesis is on http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf . For licentiate thesis at my former University the rule is “Public display of the thesis shall be done at least three weeks (within the semester) before…” I cannot see that this has been done for this thesis. But it is another University and I may not have looked or read careful enough or misunderstood. The basic idea of a public thesis presentation is that anyone can study it long before the public presentation and at the presentation (seminar for a licentiate thesis and defense for a doctoral thesis) orally raise “questions” which may refer to weaknesses. I strongly support this practice as it is the ultimate safeguard for quality standards, and encourage Stockholm University to make use of the practice. I focused the attention to the event to the group headed by Olof Liberg, who was preparing a report on the genetic effect of hunting at the time of the licentiate seminar.

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013, Article first published online: 2 JAN 2013 | DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x  

Kanonchans för Nytt Blod

1 Feb

Två invandrarde svensk/ryska vargar satte upp ett revir i Tornedalen och det kan bli valpar i sommar!

De flyttades söderut till Tiveden ca 20 februari och verkar klarat sig bra veckan efter släppet. och inte lämnat Tiveden.

En kanonchans för naturvårdsverket att rehabilitera sitt skamfilade rykte för jakt på genetiskt värdefulla vargar!

Två nya invandrare på en gång! Lika många som tillförts den svenska vargstammen gener under de föregående två decennierna!!!

De långsiktiga inavelsproblemen kan lösas med naturlig invandring! Isoleringen kan inte längre framställas som ett akut hot mot den svenska vargstammen!

Hotet från EU blir i ett slag mindre överhängande!

Det behöver inte bli en upprepning av tidigare flyttcirkusar.  Ett par med en dräktig hona borde vara motiverade att finna ett nytt revir snabbt!

En stor fördel med flytten är att en kommande spridning från reviret med F10r blir mycket effektivare än om de fätt stanna ifred i Torneå.

Hälften av valparna skulle gått förlorade till Finland. Och en del skulle gå förlorade i vandringen mot vargbältet i söder.

Denna gång föreslår jag att en plats för ett mjukt släpp (dvs i ett i förväg ordnat hägn) identifieras och förberedas, så det står klart inför en andra flytt av paret om det vandrar för långt mot norr.

Acceptansen för varg kommer förhoppningsvis att vara lägre nu än någonsin förr eller senare, så detta är bästa tidpunkten att pröva iden med hägn. Men kanske först omedelbart efter valpflyttförsöken i maj.

Om valpflyttarna kan genomföras i tillräcklig utsträckning kan nog hägniden avskrivas.

För de som inte vill ha fler vargar: Får dessa vargar vara så är genetikförstärkande jakt motiverad till nästa decennium när deras valpar forfarande kommer att behöva skydd!

När migrationen kommit igång försvinner argumentet mot licensjakt!

För vargvärnare: Inte kan ni motsätta er att vargar skyddas!

För statsmakterna: Visst vill ni få vargfrågan delvis löst!

Migranter får större effekt i små populationer

27 Nov

Nya vargar sänker inaveln. Jag har argumenterat för att denna inavelssänkning går snabbare och med lägre totalt migrantal i små populationer. Men genetisk drift ökar inaveln i små populatoiner. Hur går det ihop?

Jag tror jag kom på ett enkelt sätt att tydliggöra. Antalet migranter = M. populationsstorlek N. Migranternas effekt kan sägas vara proportionell mot M/N. Men M migranter ”går åt” för att neutralisera den genetiska driften.

Så att migranternas nettoeffekt på inavelns sänkning är proportionell mot (M –M)/N.

Ju färre vargar, ju snabbare nalkas man det jämviktsvärdet för F som beror på M.  Det antal migranter som går åt för att neutralisera genetisk drift beror på inavelsnivån, Ju lägre inavel, ju fler migranter behövs. För den höga inavel vi har idag kombinerat med en naturlig invandring på minst en varg per generation kan man generalisera och säga att det blir en snabbare inavelsminskning om vargpopulationen hålls låg.  Detta illustreras på några webbar som pedagogiskt visar att färre vargar kan vara bra för att minska inavel  och jag gör det själv i bildspel. Det är svårt att pedagogiskt förklara det här med drift, så vi får ta skadan av att bilderna är överförenklade. Proportionaliteten gäller också om M<M, men då får man en inavelsökning som går snabbare ju mindre populationen är.

Klicka här så kommer en webartikel som visar hur man kan göra exaktare beräkningar av hur inaveln ändras från en generation till nästa som funktion av inavel, antal och migration. Artikeln diskuterar jämviktsvärden och visar vad jämviktsnivån för inavel blir som en funktion av migrationen men oberoende av antalet.

Low diversity at Newfoundland

20 Nov

Corresponding about white spruce breeding on Newfoundland some discussion went over on fauna and part of this seem to have relevance for Swedish wolf related problems. The ghost author and researcher for this article is Cyril Lundrigan (Department of Natural Resources, Government of Newfoundland and Labrador) ,  although I edited and complemented it.

Newfoundland is an island in eastern Canada which may be most known for Scandinavians as the place where vikings made a colonialism attempt around year 1000 which failed because the hostile attitude of the native population. A foresighted attitude, which saved America from European colonization half a millennium! This was the first documented encounter between the western fringe of humans expanding westward and the eastern fringe of those expanding eastward over Asia and Bering’s straight.

Newfoundland is slightly more than 1000 square ”mil” at around latitude 50

It has been shown that most species are very highly related, having passed through a bottleneck at some point; even the introduced (i.e., non-native) moose population arose from 4 to 6 individuals transported into the island in 1904 and peaked at 150,000 in 1997.  The moose are extremely healthy … there’s a thriving outfitting business catering to hunters from all over the world that come in search of trophy animals.  Moose can weigh up to 1,200 pounds, some with 50-inch spreads and hunters can enjoy an established 85% success rate.  Local people are more concerned with procuring meat, so size is less relevant to them.  The population is so high in protected areas such as our Federal Parks (Gros Morne and Terra Nova) that moose browsing has substantially changed forest successional patterns and is of great concern (http://www.pc.gc.ca/progs/np-pn/sf-fh/info/2.aspx). That a healthy large moose population can arise from a few founders is one of many examples that initial severe inbreeding and few founders may give raise to a large healthy population.

Initial wolf was lost in the early 1900’s (http://en.wikipedia.org/wiki/Newfoundland_Wolf )  though black bear are present in good numbers and have been known to take moose calves.  Coyote were naturally introduced back in the mid 1980’s http://web.archive.org/web/20071031015946/http://www.env.gov.nl.ca/env/wildlife/publications/coyotenews2.pdf  and the first mainland wolf was confirmed last year http://www.thetelegram.com/Canada—World/Sports/2012-05-25/article-2987989/Wolf-in-Newfoundland-probably-made-it-to-island-on-ice%2C-experts-say/1 . Coyote and bear have interesting paths of development. It’s a very interesting place to be, in terms of ecosystem changes.

It is generally accepted that most species experienced a bottleneck during the Wisconsin glaciation period which retreated from the island about 8400 BP, as the following article will explain. http://www.mun.ca/biology/dinnes/Pinus.pdf

For a number of years there have been a high number of vehicle collisions (involving human fatalities) with moose crossing our provincial highways http://www.env.gov.nl.ca/env/wildlife/moose_vehicle_awareness.html.  Of course this is due to the increase in moose numbers, but other factors are unsafe driving speeds (especially at night), more night-time drivers, and more young inexperienced drivers.  A number of groups have been lobbying government to come up with a solution.  As a test study, government would be establishing moose fences and moose detection systems along portions of the highway.    There is more pressure on government to complete the fencing in areas with high moose populations but wildlife scientist are a bit leery of this given potential impact on other species (e.g., barrier to migration and dispersal). On the other side of the coin, there is a very vocal outfitter’s lobby group that is campaigning for the maintenance or an increase in moose populations on the island so they can increase their hunting license quotas.

The caribou populations on the island and mainland have suffered increasing declines under late management strategies http://www.releases.gov.nl.ca/releases/2008/env/0207n06.htm;  http://www.cbc.ca/news/canada/newfoundland-labrador/story/2012/06/25/625-nl-caribou-study.html  ; http://www.env.gov.nl.ca/env/wildlife/endangeredspecies/Woodland-Caribou-Recovery-Plan.pdf;  http://nfwcc.com/presentations/presentations/165_Terry_French.pdf .  Some blame that on inefficient scientific review of the viability of the performed management strategies.

Wolf management in Sweden 2012

11 Jul

Most on this blogg is in Swedish, but this time I write in English

Conservation of the wolf population in Sweden, press release EU 120710

”European Environment Commissioner Janez Potočnik and the Swedish Environment Minister Lena Ek met today to discuss the management plan for the conservation of the wolf population in Sweden, in the context of the infringement procedure that is currently open. On this occasion, Mr Potočnik made the following statement:

”I welcome the management plan submitted by the Swedish authorities as an important step in achieving compliance with EU environmental rules. I’m reassured by the fact that Sweden has respected EU law regarding protective hunting during the 2012 season and I appreciate the efforts being made by the Swedish authorities. I think Sweden is on the right track.

I have encouraged Sweden to continue to act in a transparent and open manner with all stakeholders.  I see this management plan as an excellent opportunity for strengthening a process where all people would feel a real ownership of the policy. The more stakeholders are involved in the plan’s development, the less controversial its implementation will be.

The management plan contains good elements but needs further improvement.  In particular, the management plan should indicate how and when the favourable conservation status of wolves will be reached, what would constitute a sustainable population size, and what measures will be taken to improve the genetic status of the wolf population. The plan must be able to withstand scientific scrutiny, notably the definition of a minimum viable population of wolves. The European Commission is also looking forward to receiving the Swedish Government’s assessment of the Large Carnivore Investigator’s report.

Following our meeting I am reassured that we can expect to see further improvements to the management plan before it starts to apply in January 2013.”

My comments:
Note that this is not a joint press release or a corresponding Swedish press release and the statement was written before the meeting. The Swedish Minister was in Bryssels to get the view of the commissioner, not to discuss. It is clear who feels in command and who receives instructions.

How come the Swedish Minister does not know what is expected of a management plan? To me it seems reasonable demands on the content.

I note that the protective hunting decisions in Sweden are approved by EU, Swedish environmental groups has complained about many of the cases.

I note that the Swedish management plan will be applied from January 2013 with no mentioning of need of approval by EU. That is the most important information and to get a plan launched is now completely in the hand of the Swedish Government and I hope Lena Ek now sees to that it happens.

I note that the commissioner put emphasize on the minimum viable population of wolf, and thus consider it as a main constituent of the management plan and thus the number needed for favourable conservation status.

A new Minimum Viable Population Report
A modern minimum  viable population analyses using modern data and methods was badly needed. The Swedish government is to be saluted for that such a competently done report recently appeared. It is also object for scruteny, most agree that the calculations are well-done and the objections are rather by the method as such and as the analyses is demographic. The study is very well done in my opinion, but there are formulations in the conclusions I think are unfortunate. The most important genetic aspect is considered, data from the current inbred wolf population is used. In principle it is assumed that inbreeding does not raise. However, only under very unlikely circumstance inbreeding will raise to levels which considerable increase the minimum viable population. Scientists like to be catious and avoid stating too much, and this has led to unfortunate catious wordings and reservations, which are likely to lead to that the polarised wolf-debate will go on. The genetic variation of Swedish wolf can be expected to raise and inbreeding to sink if the current rate of natural migration is sustained, thus it does not matter much that the analyses is demographic. However the report concludes that a wolf number below 40 is not sustainable and a wolf number of 100 is sustainable over reasonable large catastrophes. The report does not conclude it, but 50 wolves are sustainable over almost all catastrophes analysed, and already an MVP of 100 means an extra safety factor (which is generally recommended when dealing with translating MVP to number needed for favourable).

The Scandinavian wolf population fullfills the criteria for favourable population status (see partly below). This became more evident after the MVP report. It makes it clear that the current wolf population with its high inbreeding is sustainable. It makes it clear that the current Swedish wolf number is sustainable and give a wide range of freedom to political considerations how much above the minimum level they feel needed to feel safe to claim the current number sufficient. Thus Sweden must not wait for inbreeding to decrease to declare that the conditions are fullfilled. If Sweden does that in the management plan which will be applied January 2013, Sweden can also plan harvesting of wolves for decreasing inbreeding starting late Januar 2013. The promise by the Government in August 2011 can be kept while comlaying to EU-law.

I suggest however that the new management plan written by the government the next months will be complemented with a quantitative decision of an extension of the till now unsuccessful, but biological feasable translocation of puppies from zoological gardens to wild dens and a decision that at least one regeneration (wolf pack) annually in the northern part of the country will be tolerated. This too guarantee that inbreeding will sink and migration sufficient.

Other matters of the Swedish wolf situation

There are more than 200 wolves in Sweden, in the autumn 2012 it maybe 240 more than one year old and 100 pups (violating limits set by parliament). The stem is rather seriously inbred (about F=0.3) because the stem has few founders. Most experts and me believe that actions to reduce inbreeding should be the first priority over raise in number. Immigration from the eastern neighbour Finland is low, but two immigrants got their first pups 2008 and their progeny has formed a number of family groups, and therefore the inbreeding has decreased somewhat and was 2011 slightly below 0.25, and the claim that Swedish wolves are more related than full sibs is therefore not supported by science any more. Preparations are made for translocating pups from zoos to wild dens, but will not be executed before 2013.  The increase in wolf number was reduced by hunting 2010 and 2011. But the EU commission did not like that and indicated it may violate EU-law, as the wolf was hunted without being declared FCS (“favorable conservation status”). Now growth is uncontrolled and no evident long-term policy is enforced. Four documents (investigations on behalf of the government) exist to form a basis for a long-term policy (Liljelund Apr 11, Liljelund Apr 12 and NVV management plan which must be improved to compy with desires of EU, and a MVP analyses). No-one knows what the Swedish government dares to do without risking complaints from EU or if the growth will stop before the biological limit is reached. The groups who oppose more wolves get better organised and more active. The last months even rather large organisations opposed any wild wolves (a new situation, earlier only unorganized individuals opposing wild wolf existed). Those who want more wolves remain active. A wolf pack recently killed a caretaker at a zoological garden, which means that the statement about no humans have been killed by wolves in Sweden by more than a century is not true any more.

NNV has had a public hearing about some issues on wolf and got a large number of responses from the public. This is available on the net and NNV says that they will analyse it. Even if the hearing was restricted to some formulated issues, it contributes to the public impact and gives some place to all stake-holders.

The investigations which together with opinions about them and governmental suggestions should give the ground for policies taken by parliament this autumn. The documents are now open for discussion. They do not in my opinion constitute an acceptable basis for a long-term policy. The documents make conclusions and assumptions about the effect of immigration and translocations based on calculations, which are not relevant for the current status and future scenarios. Programs are suggested, which probably are impossible besides very expensive and time-consuming. The wolf number and other criteria suggested for FCS are subjective and have not sufficient scientific basis. Proper definitions of key terminology is required.

It will not be possible to reach FCS without selective hunting keeping the population number low, but hunting is not permitted by EU without FCS.

A goal of inbreeding F=<0.1 is suggested as a prerequisite for favorable conservation status (FCS). The current rate of inbreeding is not that harmful and no obstacle to FCS. Everybody agrees it is a priority to get the inbreeding reduced, but that can hardly be done without hunting. Wolves wih little inbreeding is overrepresented in protective hunting and thus the hunting going on now increases inbreeding and worsens the problems of the Swedish wolf.

The effect of one immigrant or translocation on the inbreeding is smaller the larger the recipient population. The current considerations assume the number of wolves remains constant at the 2010 level. Reduction will be slower if the population is larger. This seems realised by Liljelund, who suggested conditions required to reach FCS. He suggested to reduce inbreeding before the population raised. This proposal has not been honored by the government, but the stem grows and the protection hunt done is not selective. Remains to see if government/parliament change opinion and follow this good advice from the investigations they ordered for the new policy decided in the autumn.

Hunting sparing the immigrants, their progeny and other members in the family group in a revir (grandchildren) reduces inbreeding. The licensed hunts 2010 and 2011 were arranged excepting areas occupied by immigrants and their descendents. Of 47 wolves felled no-one was “genetically valuable” (not  a child or grandchild to an immigrant). This  can be expected to magnify the effect of immigration reducing inbreeding. This effect of hunting has been confirmed by information obtained by genetic markers. If selective hunting is repeated the next years and intensive enough to prevent population growth, the reduction of inbreeding caused by the recent immigrants is expected to raise by a factor two or more. This positive effect of hunting has been neglected in any calculations till now. If intensive hunting is not done 2013 and 2014 this is equivalent to abstain from one or two immigrants. Neither it has been fully considered that non inbred immigrants and their progeny have larger reproductive success. The investigation suggests that the immigration from Finland is insufficient for FCS, for reducing the inbreeding or for maintaining inbreeding at a lower level. This seems incorrect. The natural immigration is sufficient for reducing the inbreeding, it is sufficient for FCS and it is sufficient to maintain inbreeding at a lower level. Still I support the planned translocations and suggesting allowing at least one immigrant to settle in northern Sweden to strengthen the immigration the coming decade.

NVV has indicated intention to make new calculations taking the factors pointed out above into consideration and predictions, but not said when results will be available, certainly not before required by the political process.

The suggested FCS with a minimum number 450 is not based on a recent relevant vulnerability study or compilation. A foreign group was consulted and based their suggestion on long time evolutionary potential and maintaining genetic variation using the wolves in other countries. This is not required as a basis for FCS.

However even if not strictly needed for FCS, it seems a good idea to construct an international metapopulation of wolves not below 500 “effective wolves” (about 2000 real) with some physical and genetic connectedness. This would assure long-term sustainability of the north European wolf including evolutionary potential and conservation of genetic variation with a modest Swedish share. The documents suggest such a metapopulation, but is possible to include a larger geographic area. But it is a disadvantage for the functions of this metapopulation if the Swedish wolf population is enlarged the next decades.  The Swedish stem will not contribute reasonable to the international metapopulation, unless its inbreeding is reduced and fresh founders efficiently introduced, and that can hardly be done within a decade or if the stem is allowed to grow. Thus the possibility to form a metapopulation for long-term sustainability is an argument for maintaining the Swedish wolf population at a low-level the next decades, and that gives time for discussions and data collection for the formation of the metapopulation.

The background material does not contain quantitive estimates of costs outside the state sector (hundreds of millions annually) and other problems (“social”) with the current or enlarged wolf stem, neither an environmental consequence study, thus parliament will not be in a good situation to balance cons against pros with an enlarged wolf stem.

About Primary factors for management are inbreeding and number. Even if this is not evident for the public, but only for a low number of experts, the meaning of relevant terms is variable and not clearly defined and thus any management decisions made from the documentation will be unclear and open to different interpretations. Improved definitions are needed!

Krav på vargar: antal och genetik

3 Apr

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på denna och en annan blogg. Antalet vargar och deras genetik står i centrum för uppmärksamheten! 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Förslagen upprepas i ett slutbetänkande april 2012. Detta refereras i SvD, SvDDN (NVV) ,  DN(mark), DN(ledare) , pressmeddelanden från WWF,  Jägareförbundet, djurbönderna, SNF.  Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det “äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att “den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland uppåt 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.