Tag Archives: rovdjur

De stora rovdjuren i rödlistan och GYBS

4 Jul

De stora rovdjuren, den nationella rödlistan och GYBS

Denna artikel har uppdaterats efter att Naturvårdsverkets utredning om nödvändigt vargantal presenterats. Den uppdaterade versionen finns här.

Rödlistans ”kategorier” uppdateras vart femte år. Den senaste uppdateringen (”2015”) offentliggjordes 150428. Därför finns det anledning att aktualisera hur de stora rovdjuren ter sig i rödlistan och jämföra med de beslut Sverige (Naturvårdsverket) fattade i slutet av 2013 enligt EUs regelverk. Speciellt aktuell är varg, som regeringen uppdragit åt Naturvårdsverket att utreda hur många som EGENTLIGEN minst behövs till hösten 2015, och där uppfattningarna sedan länge är polariserade, starka och politiserade.

Tabell. De stora rovdjuren, översikt

1) Varg Björn Lo Järv
Kategori 2015 2) Sårbar Nära hotad Sårbar Sårbar
Antal 3) 380 2800 1400 700
Reproduktiva 4) 260 1400 900 400
FRP (golv) 5) 270 1400 870 600
Kriterium 6) D1: 250-1000 D1: 1000-2000 D1+C1:250-1000 D1: 250-1000
Kategori 2010 7) Starkt hotad Livskraftig Nära hotad Sårbar
Global, kategori 8) Least concern Least concern Least concern Least concern

Förklaringar:
1) Art, klicka på arten för att se artdatabankens artbeskrivning inklusive underlaget för kategorin.
2) Kategori enligt rödlistan 2015
2, 7 och 8) Rödlistans relevanta kategorier är: starkt hotad, sårbar, nära hotad och livskraftig. En noggrannare beskrivning av kriterier för kategorier i Appendix.
3) Antal i Sverige enligt artbeskrivningen, senare och något annorlunda utförda skattningar finns.
4) Senast tillgängliga uppgift om antalet individer i reproduktiv ålder (könsmogna) i Sverige inför 2015 års rödlista. Denna har legat till grund för hotkategorin, se artbeskrivningen.
5) Beslutat golv (Favorable Reference Population, FRP) vid rapportering 2013 av Naturvårdsverket till EU för kontroll av EUs art- och habitatdirektiv. FRP avser alla djur (vinterstam), inte bara de i reproduktiv ålder.
6) Alla stora rovdjur har hotklassificerats med ledning av kriterium D, antalet individer i Sverige i reproduktiv ålder, se rad 4). Det intervall som gäller för hotkategorin anges.
7) Kategori i rödlistan 2010
8) Kategori i den globala rödlistan (IUCN). ”Least concern” (=livskraftig) är den minst hotade kategorin och. Klickar man i kolumnen för arten får man globala fakta för arten och underlaget till den globala kategoriseringen.

Skillnader mellan kategori enligt rödlistan och gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet
Naturvårdsverket har övergripande beskrivit de stora rovdjuren och varför antalet inte ger tillräcklig information för att bedöma hotbilden. Art- och habitatdirektivet fordrar bl a att Sverige rapporterar hur många vargar som minst behövs (referenspopulation) 2013 (en ny rapport skall göras 2019). Utgångspunkterna för övervägandena är annorlunda än för rödlistans kategorier. Rödlistan hanterar många tusen arter och måste för att kunna hantera så stora antal använda schabloner. Det satsas mycket större resurser på att undersöka de stora rovdjuren och precisera deras relevanta förhållanden, och därför kan mindre schablonmässiga och mer artanpassade överväganden baserat på ett mer omfattande underlag göras för rapporteringen till EU om de stora rovdjuren. Osäkerheten i det skattade antalet är lägre för de stora rovdjuren än för nästan alla andra arter (även om det ändå finns en betydande osäkerhet). Det finns få individer och de inventeras grundligt och professionellt. Därför behövs mindre säkerhetsmarginaler för osäkerhet i skattningen. De stora rovdjuren medför stora problem och olägenheter, och de ”psykologiska” och ”politiska” problemen är stora, speciellt för varg, och detta borde vara ett skäl att begränsa säkerhetsmarginalerna uppåt. Rödlistans kriterier beaktar knappast migration (inte mycket och inte enligt beskrivningen i appendixet nedan och inte för de stora rovdjuren). Migrationen från öster är en viktig komponent för gynnsam bevarandestatus av stora rovdjur, men inte för rödlist-kategori. För gynnsam bevarandestatus betraktas det korrekt att slå ihop den svenska och norska stammen eftersom mycket migration mellan länderna förekommer, vilket leder till mindre nödvändigt numerär i Sverige. Den effektiva populationsstorleken (Ne) spelar roll för gynnsam bevarandestatus, men inte för rödlistan. För varg är den effektiva storleken ovanligt stor i relation till antalet (han och hondjur får lika stor avkomma och en stor del av de reproduktiva djuren får avkomma). Detta är en viktig anledning till att ”golvet” (referenspopulationen) blir låg i förhållande till de flesta andra arter. En varg kan flytta mycket långt mellan födelse och död (dvs mellan generationer), >1000 km förekommer. Detta gör att generna på lång sikt kan blandas över stora geografiska områden, vilket minskar nationella behov. Varg är mycket anpassningsbar för habitat, kan leva nästan överallt, och födotillgången är sällan begränsande. Varg-antalet begränsas knappast av predatorer. Detta bidrar till relativt låga numerära krav. Den låga tätheten och de få kontakterna mellan olika familjer gör risken för katastrofala epidemier låg. Andra faktorer än vetenskapliga och biologiska påverkar gynnsam bevarandestatus, golvet får för stora rovdjur t ex inte vara lägre än det var vid EU-inträdet 1995, medan rödlistan inte behöver beakta den typen av faktorer. Att demografisk sårbarhetsanalys visar att det är mindre än 10 procent sannolikhet att arten nationellt utrotas inom hundra år är en viktig komponent i bestämning av gynnsam bevarandestatus. Detta ”kvantitativa” kriterium vore också ett möjligt kriterium för rödliste-kategori, men det tillämpas aldrig. Det finns större möjligheter att låta kvantitativa och genetiska analyser påverka gynnsam bevarandestatus än den mindre flexibla rödlistnings-kategorin. Inte en enda art får rödliste-kategorin bestämd utifrån sårbarhetsanalys.

I frånvaro av människor begränsas arter av födotillgång, tillgång till lämpliga habitat och potentiella revir, konkurrens med andra arter, sjukdomar och predatorers härjningar. För de stora rovdjuren är kontrollen av populationen med jakt den helt avgörande populationsbegränsande faktorn för de antal som hittills seriöst har diskuterats.

Artdatabankens hotklassificering överdriver hotet
Artdatabankens rödlistningskategorier avser enligt ”frågor och svar” http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/vanliga-fraagor-och-svar/  att vara ”en bedömning av arters risk att dö ut från det område som rödlistan avser, dvs. Sverige”. De verbala beskrivningar som valts för rödliste-kategorierna, och de kvantitativa kriterierna om metod E (kvantitativ sårbarhetsanalys) används för rödliste-kategori överdriver starkt den observerade utdöenderisken för skogsarter (de stora rovdjuren är också skogsarter) http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm

Ingen enda art av de som artdatabanken klassificerat har kategoriserats med metod E, dvs. typiskt sårbarhetsanalys. Detta är arbets- och kompetenskrävande och knappast motiverat annat än för de viktigaste arterna, framförallt de stora rovdjuren. Men <10% utdöenderisk på 100 år hamnar på (knappt) 100 individer för varg och liknande värden för andra stora rovdjuren (se Appendix). Mycket lägre värden än artdatabankens gräns mellan starkt hotad och sårbar. Det är inte fullständigt solklart att detta inte räcker, även om väsentligt högra ”golv” valts.

Genetisk sårbarhetsanalys: De svenska instruktionerna 2011 för gynnsam bevarandestatus av ett antal Natura 2000 arter finns på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/arter/artergemensam.pdf I detta dokument finns inte något med genetik nämnt. Det finns ett dokument från 2007: http://www.naturvardsverket.se/Documents/handbok/Kommissionens_vagledning_artikel_12_habitatdirektivet.pdf  I dessa dokument nämns visserligen genetik ett fåtal gånger, men knappast med relevans för dagens bedömning av stora rovdjur. Detta var de svenska dokument jag fann via Naturvårdsverkets hemsida. För den händelse det skulle nämnas i något annat dokument har naturvårdsverket eller EU inte brytt sig om en svensk översättning, vilket borde tolkas som att det tillmäts mindre vikt. Rödlistekategori påverkas mycket lite av genetiska faktorer, medan försök att tillämpa genetisk sårbarhetsanalys har påverkat gynnsam bevarandestatus mycket för de stora rovdjuren. (Enligt min åsikt kanske för mycket.) Dels eftersom de försök att tillämpa det som gjorts resulterat i mycket olika resultat, dels eftersom olika och tveksamma metoder använts, och dels eftersom genetiken spelar en mycket underordnad roll för chansen för överlevnad på upp till 100 års sikt. Det kan inte ens klargöras om chansen ökar eller minskar. Det är först vid överväganden på över hundra år som genetiken blir relativt viktig för att upprätthålla evolutionär potential, men på hundra års sikt är det en teknikutveckling och en ändring av samhället som gör det troligt att det finns lösningar för bibehållen evolutionär potentialen för arter som är globalt livskraftiga och har stora populationer i bl a Europeiska Ryssland. Men sådant måste rödlistan inte grubbla på, och det är tur för rödlistan eftersom det är mycket komplext och praktiskt omöjligt att göra invändningsfria analyser. Riktlinjerna för EU hur gynnsam bevarandestatus skall beräknas har ändrats nyligen i riktning att söka vägar att väga in genetiken och detta åberopas som ett motiv att det behövs fler vargar.

Anm 1. Versioner av detta dokument finns på webben på https://vargweb.wordpress.com/2015/07/04/657/ (Den versionen är kommenterbar) och http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/R%C3%B6dlistaRovdjur.html (Detta kan vara bättre editerat)

Anm 2: artdatabanken har fått möjlighet att kommentera/rätta/bemöta denna webbartikel, jag vill undvika sakfel och att den kritik jag framför skall vara välgrundad, framför allt Appendix 1 och vargbeskrivningen, som enligt min uppfattning bl a innehåller ett direkt sakfel. Men möjligheten att rätta eller reagera har inte utnyttjats.

Dag Lindgren senaste editering 150718

Appendix 1
Varg toppar rödlistan och detta utnyttjas för artdatabankens subjektiva värderingar

Artdatabanken visar ett urval av de 4 273 arter som rödlistats i 2015 års rödlista i en lista av exempelarter. Varg innehar i listan topplaceringen av alla arter i Artdatabankens presentation av den nya rödlistan! http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/  Varg är en. Därför borde det finnas anledning för artdatabanken att vara speciellt angelägen att vara försiktig och hålla sig till relativt säkra fakta

Vargbeskrivningen på http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/exempelarter-roedlista-2015/varg/ jag saxar:  ”För att erhålla en långsiktigt livskraftig stam måste vargar med östligt ursprung ges möjlighet att etablera och reproducera sig i syfte att minska graden av inavel. Om detta ska lyckas bör 1­–2 genetiskt effektiva invandrare (dvs. individer som reproducerar sig) tillåtas ta sig till områden söder om rennäringsområdet per år”… ”Den illegala jakten måste upphöra. Det av riksdagen fastställda minimimålet bedöms av många forskare som helt otillräckligt för att arten ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Det är därför nödvändigt att det inte betraktas som ett maximimål”…”Varg har valts som ett exempel på en art där politiska beslut i stor utsträckning avgör vilken hotkategori den hamnar i. Riksdagen har beslutat att den svenska populationen har gynnsam bevarandestatus vid 27 reproducerande par, vilket motsvarar cirka 190 reproduktiva individer eller 270 individer. Detta motsvarar Starkt hotad (EN) enligt IUCN:s kriterier.”

Mina kommentarer: 1) jag trodde inte artdatabanken menade att det behövs 1-2 effektiv invandrare per år, utan menade per generation, och att vad som står var ett slarvfel. Jag har påpekat felet för artdatabanken men utan effekt. Rovdjursriktlinjerna liksom många forskare säger minst en effektiv invandrare per generation; 2) de två senaste invandrarna förflyttades söder om rennäringsområdet, de ”tilläts” inte komma dit; 3) min åsikt är att svensk varg är livskraftig i Sverige på hundra års sikt (och längre perspektiv använder sig inte rödlistan av) med nuvarande och också en svagt höjd inavelsnivå, problemet för långsiktigheten ligger snarare i den genetiska variationen och de sällsynta allelerna än den höga inaveln och det har betydelse först på över hundra års sikt; 4) Nödvändigt antal för gynnsam bevarandestatus rapporterades till EU 2013 av Naturvårdsverket och är uppfyllt per definition. Men jag tycker det vore lämpligt att ligga lågt med andra åsikter till den omprövning som ändå sker inför nästa rapportering till EU 2019 och då gällande rapportering och riksdagsbeslut; 5) Eftersom varg-antalet ökar utan licensjakt, så är det inte nödvändigt för upprätthållande av gynnsam bevarandestatus att illegal jakt minskar, licensjakten tar hänsyn till den faktiska ökningen utan jakt alltså också tjuvjakt; 6) det finns också många forskare (bland dem många mycket kvalificerade) som inför riksdagsbeslutet deklarerat att de ansåg det gällande golvet (270) tillräckligt, det finns knappast någon fråga som utretts så mycket som vargantal, man bör betänka vad det leder till om riksdagsbeslut medvetet sätts ur kraft; 7) ”Minimimålet” är definitionsmässigt inte ett maximimål utan just ett minimimål, så avsikten att understryka det verkar polemisk. Det är ett ganska troligt scenario att antalet kommer att ligga något eller väsentligt över även i avsaknad av högljudd propaganda för det. Man kan ur tabellen ovan konstatera att alla fyra stora rovdjuren har antal som ligger mer än 40 % högre än kravet för gynnsam bevarandestatus, så det verkar inte nu befogat att insinuera att minimiantalet knappast kommer att upprätthållas; 8) Att Riksdagen inte följde Naturvårdsverkets förslag om vargantal beror på att Naturvårdsverket byggde på icke uppfyllda förutsättningar. När det inte råder relativt god konsensus är det naturligt att riksdagen trots detta fattar ett beslut som riksdagen tycker är bäst underbyggt. Gynnsam bevarandestatus är inte en ren forskarfråga utan beror mycket på värderingar; 9) Att gynnsam bevarandestatus fordrar 27 föryngringar är ett beslut av Naturvårdsverket och inte Riksdagen som artdatabanken påstår, riksdagen beslutade om antal vargar sedan har Naturvårdsverket tolkat det som ett antal föryngringar; 10) Gynnsam bevarandestatus avviker från IUCNs mer schablonmässiga kriterier och det är inte artdatabanken som fastställer det. Det är därför polemiskt att åberopa IUCN. 11) De uppgifter som nämns i varg som den viktigaste typarten står vanligen inte i artfaktabladet för varg utan verkar tillkomna i polemiskt syfte.

Det verkar inte otroligt att artdatabanken och andra lyckats med sin polemik att 270 inte är gynnsam bevarandestatus, men det minskar legitimiteten av ett sådant beslut att det i så hög grad kommer att vara ett resultat från propaganda från de som ur olika synpunkter önskar fler vargar.

Jag noterade att artfaktabladet för varg, som bör vara uppdaterat till kunskapsläget i slutet av 2014, saknade referenser efter 2012. Det minskar trovärdigheten av aktuell polemik om faktaunderlaget inte verkar färskt. Rödlistan 2015 skall stå sig till 2020, vilket också kan vara en anledning att inte fokusera på dagsaktuell polemik, bland annat kommer Naturvårdsverket med en utredning om gynnsam bevarandestatus efter sommaren 2015. Det minskar också trovärdigheten att felaktiga grundfakta för varg anges.

Varg verkar synas uppe till höger på artfaktabladen för däggdjur, en samlande symbol för alla däggdjur. Verkar trevligt, men underblåser den kontroversiella och polariserade vargdebatten.

Artdatabanken har tidigare uttalat 11-03-04 att varg vintern 2010/2011 inte hade gynnsam bevarandestatus eftersom 1) vargantalet i Nordeuropa måste uppgå till 3000-5000; 2) inaveln måste vara <10% och 3) fungerande utbyte av genetiskt material  http://193ms93ne15y1xtiim1gdewg.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2011/03/Vargremiss_Yttrande_CBM_ArtDatabanken_2011-03-04.pdf  Jag konstaterar att vargantalet i Nordeuropa nu är tillräckligt stort; att det är uteslutet att inaveln inom den överskådliga framtiden kommer att sjunka under 10%, samt att det kan finnas ett fungerande utbyte av genetiskt material (naturvårdsverket ansåg det i mitten av 2012). Men även om artdatabanken hade en uppfattning för drygt fyra år sedan, känns det ändå fel att artdatabanken fortsätter polemiken i rödlistan.

Rödlistan drunknar ofta i uppmärksamhet jämfört med varg, jag har följt uppmärksamheten för varg, men har sedan hösten 2014 också börjat intressera mig för rödlistan och jag tycker det är skrämmande hur mycket mer uppmärksamhet varg får än rödlistan. Jag har tittat på Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen och skall man döma av träffar på respektive organisations och dagstidningarnas webbar ligger de 4000 andra rödlistade arterna (träff på rödlista) under varg med minst en faktor tio (just vad jag tittade på var det för Naturvårdsverket en faktor 200!!). Jag tror inte det ligger i artdatabankens intresse att upprätthålla denna intresseförskjutning i riktning mot att rödlistan ges intresse bara för att den rödlistar varg!

Appendix 2.
Rödlistan används som motiv i rovdjursdebatten

Regeringen använder att varg nu är i rödlistekategorin sårbar som ett motiv för att tillsätta en utredning om gynnsam bevarandestatus för varg http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-pengar-ska-ga-till-skydd-mot-varg_4309971.svd . De hotfulla rödlistekategorierna för de stora rovdjuren förklaras med jakt http://www.vk.se/1443417/jakt-orsaken-att-stora-rovdjuren-finns-pa-rodlistan . Det förstås knappast att rödlista och gynnsam bevarandestatus är olika saker och bygger på olika grunder och att det är art- och habitatdirektivet som skall vara styrande och inte rödlistan. Även för 2010 års rödlista kommenterades just varg för att framhäva att situationen var dålig http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/rodlistan-2010 .

WWF påstår 2014 att ” Den svenska vargen har i flera omgångar befarats vara utrotad och hör till de akut hotade arterna.” trots att det varg inte är akut hotad enligt rödlistan 2010 eller 2015.

Appendix 3.
En sårbarhetsanalys baserad på förlust av genetisk variation istället för utdöenderisk kan öka FRP för stora rovdjur dramatiskt.

En huvudsakligen demografisk sårbarhetsanalysen för björn, lo och varg (vid sidan om genetiska) är utförd av Torbjörn Nilsson och finns på http://www.naturvardsverket.se/Nerladdningssida/?fileType=pdf&downloadUrl=/Documents/publikationer6400/978-91-620-6549-2.pdf

I den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv görs parallellt beräkning av minsta population med högst 10% utdöenderisk på 100 år och minsta population som ger högst 5% förlust av genetisk variation på 100 år. Jag anger typvärdet för ”basscenario med katastrofer” och intervall mellan största och lägsta i de olika scenarier som använts.

10% utdöenderisk 100 år 5% förlust av genetisk variation om 100 år
Björn 32   (25-   65) 1050 (900-1300)
Lo 105 (30->2000) 507   (280->2000)
Järv 150 (90-700) 500   (370-1300)

10% utdöenderisk på 100 år är enligt de av EU sanktionerade riktlinjerna för stora rovdjur och vad IUCN sätter som gräns för ”hotad (sårbar)”, när sårbarhetsanalys är grunden för klassificeringen. Dock finns det senare utgivna allmänna riktlinjer som på ett diffust sätt ger utrymme för tolkningar med mer inflytande av genetiska sårbarhetsanalyser.

Risken för att en population dör ut minskar mycket kraftigt med populationsstorleken. Risken för att den nuvarande vargpopulationen dör ut är mindre än en promille om man accepterar den höga skattningen på risken för utdöende 10% om det bara funnes hundra vargar.

”Genetisk sårbarhetsanalys” ger enligt denna jämförelse av sårbarhetsanalyser 32; 5 respektive 3 gånger större värden än utdöenderisken för björn, lo och järv. Olika icke orimliga antaganden ger ganska olika resultat. Immigration är inte beaktat och immigration ger lägre värden, alltså är de tabellerade värdena för höga.

Jag har beräknat hur inaveln skulle kunna förmodas ändras i svensk varg under hundra år, och i de flesta scenarior sjunker inaveln väsentligt. Även om det kan ifrågasättas hur väl förutsättningarna för beräkningarna är uppfyllda kan också förutsättningarna för andra beräkningar ifrågasättas. https://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/

Populationsstorlekarna som fordras för att undvika 10 % förlust av genetisk variation har inte beräknats, trots att detta är mycket relevant och trots att beräkningar gjorts också för 5% och 1% utdöenderisk. Enkel logik säger att det inte är lika allvarligt att en population förlorar 10 % av den genetiska variationen men överlever 100 år, som att den dör ut inom 100 år. Dessutom är underpopulationer (t ex mellan länder) generellt ofta mer olika än som svarar mot FST=0.1, dvs det är mycket vanligt förekommande att avknoppade populationer skiljer sig åt med ett värde som svarar mot 10 procent diversitetsförlust. Därför tycker jag det är fel att utgå från mindre än 10 % förlust av genetisk variation. Detta skulle resultera i mycket lägre livskraftiga populationer för genetisk sårbarhetsanalys.

Förlusten av genetisk variation utgår ofta från att en hållbar population skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500. Detta kan sägas vara riktigt, men används ändå missledande när avgränsningarna för ”populationen” sätts snävt. Det gäller en megapopulation, som är summan av vad som finns i olika länder. Jag tycker att denna megapopulation för de stora rovdjuren och särskilt varg kan sättas lika med alla individer som tillhör arten eller möjligen underarten/rasen man vill bevara eller ett område som är väsentligt större än enstaka individers vandringar (nordeuropeisk ras) utan att hänga upp sig på hur mycket migration som uppskattas ske naturligt mellan delpopulationer i framtiden. I framtiden kommer säkert teknik utvecklas, t ex att det blir lättare att förhindra spridning av rabies med translokationer av varg.

Skälet med minst 500 är att tillförsäkra en mycket långsiktigt förmåga att utveckla evolutionärt och adaptera sig till nya förhållanden. Minst 500 anses tillräckligt för att de genetiska nackdelarna med en liten population skall läkas av kompenserande krafter (t ex urval, mutation, genetiska omlagringar). Denna potentiella förmåga bevaras för framtiden även om de populationer som bevarar den idag har dålig kontakt-

Appendix 4
Rödlistan verkar överdriva risken för utdöende både allmänt och för varg.

Jag har analyserat rödlistan för skogsarter (de stora rovdjuren bör betraktas som skogsarter) på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm . Det dör inte ut alls lika många skogsarter, som det skulle gjort om rödlistan och dess kategorier gav rätt intryck av utdöenderisken. I rödlistan står ”Eftersom kategorierna är en bedömning av utdöenderisk inom i storleksordningen 50 år så blir RLI ett mått på hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom samma period.” Rödlisteindex för skogsarter är 0.9. Läsaren förleds att tro att ca 200 skogsarter av 2000 rödlistade prognosticeras att dö ut det närmaste halvseklet, dvs 4 per år. Det ter sig mer förenligt med observationer att det dör ut kanske 0.4-0.8 skogsarter per år, så läsaren missleds att överskatta dödligheten med en faktor 5-10. Om man översätter hotkategorierna till utdöenderisken för kategorin enligt uppskattning med sårbarhetsanalys.

För att varg inte skall vara hotad längre enligt rödlistan fordras en bit över 1000 vargar (1000 reproduktiva individer är gränsen för hotad i kategorin sårbar) i Sverige. Eftersom det räcker med att ett kriterium för sårbar är uppfyllt, så hjälper det inte med andra resonemang, rödlistan kommer alltid att fordra minst 1000 reproduktiva vargar fast sårbarhetsanalysen anger knappt 100 som gräns till sårbar.

Rödlistans hotkategorier inriktar sig på överlevnad på sekellång sikt och i det perspektivet räcker det med att Ne>50 för att genetiken (inaveln) inte skall vara kritisk, vilket är uppfyllt för de stora rovdjuren om golvet i gynnsam bevarandestatus inte underskrids. De högre värden som erhålls för många varianter av genetisk sårbarhetsanalys försöker beakta populationens hälsa i ett längre tidsperspektiv. Detta är kopplat till artens överlevnad på mycket lång sikt men kopplingen och dess styrka är mycket oklar och mycket beroende på antaganden om framtida gen-rörelser och deras signifikans.

Chansen för överlevnad kan beräknas med sårbarhetsanalys. Vanligen uttrycks resultaten som att chansen för utdöende skall vara lägre än ett värde, men det går också att beräkna sannolikheten för överlevnad för ett givet individantal. Jag har gjort sådana beräkningar för varg och finner att sannolikheten för utdöende de närmaste hundra åren vid golvets individantal ligger på promillenivå. Ofta presenteras den minsta population som har under 10% sannolikhet att dö ut inom hundra år. Man matematiskt härleda att en ungefär dubbelt så stor population under samma förutsättningar har ungefär 1 promilles sannolikhet att dö ut inom hundra år. Dessa matematiska förutsägelser stämmer med de relationer som erhålls för minsta livskraftiga population för minst 10 procent utdöenderisk respektive en procent utdöenderisk den sårbarhetsanalys som ligger till grund för FRP för björn, lo och järv   . Gränsen mellan att arten skall anses akut hotad och sårbar enligt rödlistans kriterium (D) ligger där risken för utdöende enligt en sårbarhetsanalys ligger på eller under promillenivån. Om antalet är vad som fordras för gynnsam bevarandestatus ligger också utdöenderisken de närmaste hundra åren på promillenivån. Detta bör tolkas som att en antalsökning över nuvarande golv inte ger någon nämnvärd minskning av utdöenderisken i upp till ett sekelperspektiv.  Det vore rimligare att alla fyra stora rovdjuren fördes till kategorin ”nära hotad” eller för björnens del ”livskraftig”. Rödlistan överdriver utdöenderiskerna för de fyra stora rovdjuren.

Jägareförbundet ser sangviniskt på vad det kan innebära att rödlistans kategorier överdriver hotet: http://jagareforbundet.se/aktuellt/forbundsnyheter/2015/04/rodlistan-visar-att-forvaltningen-fungerar/

Hela rödlistan 2015 och inledning med t ex förenklade kriterier http://www.artdatabanken.se/media/2013/hela-boken.pdf  Egendomligt att 2013 finns i URL, fast det är faktiskt 2015 som är relevant.

Av de fyra twitter om rödlistan, som kom i samband med den nya rödlistans offentliggörande, hade två anknytning till björn och en till varg

Appendix 5
Kriterier för rödlistningskategorier

(RE= Nationellt utdöd; CR=akut hotad; EN = starkt hotad; VU=sårbar; NT=nära hotad; LC=livskraftig (”least concern” = ej ”rödlistad”). En något förenklad beskrivning finns på   http://www.artdatabanken.se/media/2226/rodlistan_2015.pdf   Jag hittade inte den fullständiga beskrivningen till 2015 års rödlista. Om en art uppfyller minst ett av ett antal möjliga kriterier A-E så blir den rödlistad. De som är av störst intresse för rovdjur är kriterierna D och E. Tabellen ger gränserna som är mest relevanta för de fyra stora rovdjuren.

Kriterium/rödlistekategori Akut hotad Starkt hotad Sårbar Nära hotad
D antal reproduktiva individer <50 <250 <1000 <2000
E utdöenderisk med sårbarhetsanalsy 50% på 10 år eller tre generationer 20% på 20 år eller 5 generationer 10% på hundra år 5 % på hundra år

Kriterium E används knappast i praktiken i Sverige, men avser att ge en indikation på den kvantitativa utdöenderisken, som svarar mot rödlistekategorin. Det räcker med att ett kriterium är uppfyllt, så vad sårbarhetsanalysen (kriterium E) resulterar i spelar ingen roll, eftersom den leder till ett lägre värde än kriteriet reproduktiva individer (kriterium D) och det räcker med att ett kriterium är uppfyllt.

Appendix 6

På IUCN:s hemsida (http://www.iucnredlist.org/technical-documents/categories-and-criteria) finns en länk till vad som gäller vid regional användning: http://www.iucnredlist.org/documents/reg_guidelines_en.pdf

På sidan 3 står:  1. Application of the regional guidelines. Any country, or other region, using the IUCN Red List Categories and Criteria for listing species must follow these guidelines without deviation or modification, if they wish to state that their assessment follows the IUCN system.

Hur ser status för Artdatabankens arbete med att uppfylla IUCN:s krav ut?  I kriterierna för regionala utvärderingar sidan 5 står: “Consequently, it is recommended that any publication that results from a regional assessment process should include at least three measures: (1) the regional Red List Category, (2) the global Red List Category, and (3) an estimate of the proportion (%) of the global population occurring within the region”.

I den svenska rödlistan verkar inte dessa referenser till globala rödlistan eller en skattning av proportionen av den globala populationen i Sverige. Bryter den svenska rödlistan mot något när den regionala informationen om svenska arterna inte sätts in i ett internationellt sammanhang?

Annonser

Motioner till rovdjurspolitiska proppen 2013

2 Dec

Några argument från oppositionens motioner analyseras inför riksdagens planerade diskussion och omröstning om rovdjurspropositionen den 5 december.

Det finns mycket kritik mot vargförvaltning och rovdjurspropositionen. Jag fokuserar här på bara på varg. Jag utgår från kritiken såsom den formuleras i ”parti”-motionerna till regeringens rovdjursproposition hösten 2013 (2012/13 191). Citat rödas. Motionerna är: MJ1 (S); MJ2 (V) och MJ3 (MP). DN 5 dec http://www.dn.se/ledare/signerat/rovdjurspropositionen-skjut-forst-och-overklaga-sen/ tar upp några frågor som behandlas i den här artikeln.

”Vetenskapligt underbyggt”

Alla tre motionerna trycker på att det skall vara vetenskapligt underbyggt. ”vetenskapligt underlag gällande genetik måste finnas på plats och ingå som underlag för att kunna bedöma gynnsam bevarandestatus”;” att det inte baseras på vetenskapligt underlag”;

Det genetiska underlag som hittills använts för varg betecknar jag som genetikprofessor delvis som missbruk av ämnet genetik, och detta smittar av sig på motionerna. Tyvärr finns det skäl att vara skeptisk till att få en enhetlig syn på kontroversiella frågor från forskarsamhället, tvärtom skiljer sig forskarnas deklarerade uppfattning radikalt, och det gäller även komponerade grupper av forskare. Naturvårdsverket har inte visat sig vara någon tillförlitlig domare, och det blir inte mer vetenskapligt underbyggt för att det passerar Naturvårdsverket. Men att hänskjuta de svåraste uppgifterna till Naturvårdsverket är ju ett sätt för riksdagen att skjuta ifrån sig ansvaret för dessa. Både domaren (expermyndigheter och statsmakter) och forskarna måste lägga till en stor dos objektivt sunt förnuft, men för varg går detta trögt.  Min uppfattning är att omöjligheten av få vetenskapligt väl underbyggda beslut kommer att leda till civilisationens undergång. Det rör inte bara varg. Jag berörde detta i min avskedsföreläsning med bl a svensk varg som exempel och har startat en blogg bla med denna utgångspunkt.

Det finns mycket vetenskap i Sverige bakom ett vargpolitiskt beslut, troligen mycket mer vetenskap relaterat till beslutets betydelse för Sverige än för andra beslut. Sverige har en unik kontroll över vargens stamträd och gott internationellt rènomme både för varg och bevarandegenetik. Under decennier har mycket vetenskap utförts beträffande varg och då inte minst för att ta fram underlag för att bedöma om förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda. Detta reflekteras sedan 2008 i något tusental relevanta dokument med input från tusentals personer inkluderande de mest kvalificerade (typ remissvar på utredning). Tre statliga utredningar med bäring på varg har utförts de sista åren och remissbehandlats, varav en hade fokus på gynnsam bevarandestatus. Många organ såsom rovdjursföreningen och de 5Stora och utredningar förmedlar informationen till allmänheten inklusive riksdagen. Dessutom finns mycket material redan från den föregående rovdjursutredningen. EUs ingripande föranledde ännu mer utredande och faktasammanställning och ett års fördröjning av proppen. Dessutom har jag under några år skrivit många artiklar på två vargbloggar med mycket vetenskap, de är https://vargweb.wordpress.com/ och http://vargdag.wordpress.com/ .  Dessa blogge bidrar avsevärt till det vetenskapliga underlaget och vederlägger en del genetiska skrönor.  Det är fel att det inte finns vetenskapligt underlag. Det har kanske inte varit så bra sammanställt eller belyst de allra viktigaste punkterna, men ambitionen har varit att hjälpa riksdagsbeslutet. Så det är helt fel att påstå att det inte finns, fast klaga på att det inte är bra sammanställt kan vara berättigat.

Vad behövs för att varg skall uppnå gynnsam bevarandestatus?

Propositionen anser baserat på det vetenskapliga underlag som finns att varg har uppnått gynnsam bevarandestatus. Rovdjursutredningen presenterades i april 2011. Sedan dess har nya omständigheter tillkommit. Vargstammen har blivit 60% större, inaveln har sjunkit, migrationenen har ökat och nästan tre års forskning har tillkommit. Sedan rovdjursutredningen har Naturvårdsverket inte tagit ställning. En uppsats av Laikre m fl 2013, som inte anser att vargstammen har gynnsam bevarandestatus, har tillkommit och i juni 2013 spreds en skrivelse av 11 forskare som anser att varg nu har gynnsam bevarandestatus. Bland undertecknarna ingår Naturvårdsverkets viktigaste rådgivare om varg senare år och huvudförfattaren till EUs rovdjursriktlinjer. Jag stödde dokumentet, men skrev inte under, för jag tyckte det räckte med ett lägre vargantal (FRP). Jag erbjuder mig att officiellt motivera att varg har gynnsam bevarandestatus med ett minsta antal, som kan väljas mellan 170 och 270, om en tillräcklig kvalificerad förfrågan kommer om ett valt antal inom intervallet, och det ter sig tillräckligt troligt att detta antal verkligen skulle implementeras. Om det saknas ett tillräckligt kvalificerat vetenskapligt underlag för det exakta värdet inom intervallet 170-270 som väljs med någon vetenskaplig procedur, är det alltså relativt lätt och snabbt utforma en vetenskaplig motivering för att det valda värdet duger enligt direktivet. Däremot är det nog otänkbart att fastställa kraven för gynnsam bevarandestatus, så att inte några kvalificerade forskare skulle förkasta dem. Samstämmighet hos alla forskarna bör ingen hoppas på eller ens försöka inrikta arbetet emot.

”Definitionen av långsiktig livskraft bör här ta sin utgångspunkt i det breda vetenskapliga stöd som finns för en genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500.”

Detta är en central fråga för forskares olika åsikter och för de mycket polariserade konflikterna. Förutspås läget för den svenska vargstammen vara bättre om hundra år än idag, vilket är fallet med propositionen, är det intuitivt mycket troligt att den kan betraktas som långsiktigt livskraftig och fordrar en klarare motivering för att inte betraktas som långsiktigt livskraftig. Det är inte klart uttryckt att detta är ett krav för gynnsam bevarandestatus, eller rättare sagt det är uppenbart att det inte är ett krav. Definitionen är vad jag förstår:  ”Population in a given biogeographical region considered the minimum necessary to ensure the long-term viability of the species”, det är inte klart . Avsåg regelverket att göra detta sätt att beräkna FRP till ett krav skulle det ha formulerats tydligare av direktiv och riktlinjer. En motion tycker att riktlinjerna skulle skrivas om eftersom de inte anses överensstämma med direktivet. Men riktlinjerna har funnits länge och kände de som utarbetat dem eller EU ett sådant behov skulle de säkert skrivits om vid det här laget. Ett sådant krav vore mycket olämpligt, eftersom det inte är något vetenskapligt väldefinierat krav. Det är inte väldefinierat vilken population som skall ha en effektiv populationsstorlek på minst 500, och inte heller innebörden i minst 500 är definierat. Önskemålet Ne>500 gäller för en helt isolerad konstant ö population för att just denna population skall vara livskraftig över många hundra generationer. Men ”den svenska vargen” är ingalunda en sådan i all framtid helt isolerad numerärt och geografiskt konstant population. Forskningen är inte utvecklad för tillämpningar på fluktuerande icke avgränsade delar av en art, och resonemang om verkliga populationer blir oundvikligen inte transparanta, komplicerade, svårförståeliga, osäkra, inte möjliga att ”reellt” kvalitetsäkra och kommer oundvikligen att bli en källa för kontrovers och frekventa ändringar delvis beroende på politiska vindar. Man kan generalisera och ta till lite för mycket för okontroversiella arter. Men varg är den kanske allra kontroversiellast arten och dessutom är den som art ohotad (”least concern”). Detta gäller även för den nordeuropeiska underarten om det finns en sådan. Den nordeuropeiska vargens långsiktiga genetiska överlevnad är tryggad, eftersom dess Ne är många tusen, och den svenska vargen är en del av den nordeuropeiska. Kanske finns det en avgränsad lokalras i Sveriges och dess närhet och motionärerna vill trygga överlevnaden av en mindre lokalras? Historiskt finns ingen sådan svensk (eller skandinaviskt eller ens fennoskandisk) lokalras med kontinuitet att slå vakt om.

Jag passar på att göra premiär med ett eget utspel: för att genetiskt bevara den nordeuropeiska vargen i ett evighetsperspektiv tror jag det räcker med att det totala antalet i Nordeuropa inte sjunker under 10 000 (av säkerhetsskäl väsentligt mer än Ne=500). Detta utöver det mer kortsiktiga och lokala bevarandet inklusive geografisk spridning, där det för Sveriges del räcker med propositionens förslag inklusive krav på mer än en per reproduktiv migrant per generation.

Trots många frågetecken och att det inte är strikt nödvändigt, ställer jag – som genetikprofessor – upp på att det är önskvärt –fast inget krav för gynnsam bevarandestatus – att den svenska vargen står i genetisk kontakt med andra vargar så Ne blir minst 500. Detta kan antas vara fallet om ”det effektiva uppsamlingsområdet” har minst 2500 vargar. Jag tycker detta skall utredas bättre det närmaste decenniet. Vad som är genetisk kontakt kan i avsaknad av väsentlig utveckling av teorin sättas till minst 1 reproduktiv migrant per generation, men kontakt med avlägsna vargstammar kan ackumuleras med tiden och lägre kontaktnivå med avlägsna stammar kan göra värdet högre. Migrationen över avgrånsningen (Sverige eller Norge+Sverige eller Norge+Sverige+Finland) skall förmodas vara större än ett. Ettan nämns som ett krav på genetisk kontakt och det är inte en tumregel, utan något på teoretiska grunder fastlagt mycket centralt gränsvärde. Om den genetiska kontakten är lägre, så ”driver” en relativt isolerad population iväg från andra delar utan gräns. Det begränsade genetiskt inflödet från omgivande vargar kan inte stoppa detta om migrationen är mindre än en ”effektiv” migrant per generation. Negativa mutationer, slumpmässiga genfrekvensändringar, förlust av genvarianter ackumuleras utan gräns och kan endast kompenseras av selektion och mutationer i en tillräckligt stor population (Ne>500). Men kommer minst en migrant per generation kan dessa negativa förlopp inte fortgå utan gräns, utan bara till i viss grad och med begränsad verkan. Då blir Ne i den svenska vargstammen inte så långsiktigt betydelsefull. Eller uttryckt på annat sett – migrationen gör att det område Ne räknas över kan ökas väsentligt. Även om migrationen är mindre än 1, så gör även en låg migration att avvikelserna utvecklas långsammare och det geografiska området populationen kan räknas över blir större. Över finska gränsen har det sista varg-generationen kommit fyra migranter, trots att vargpopulationen i Finland minskat. Jag tycker därför det inte råder någon tvekan om att Finlands vargstam kan räknas in. En del av migranterna kommer från Ryssland, osäkert på hur stor del, men det kommer ett direktbidrag från den ryska stammen. Detta är direktmigranter men gener kan immigrera genom den ackumulerade effekten i tidigare led (typ farfars mormor). En liten del vargar vandrar hundratals mil mellan födelse och reproduktion. Den kumulerade effekten kan inte avgöras direkt genom studier av märkta vargar men genom skillnader i genetiska markörer mellan olika delar av utbredningsområdet och kan mätas med FST.  FST värdet avgör om tillräcklig genetisk kontakt finns. FST studier tyder på att ”uppsamlingsområdet” för det Ne som skall vara >500 sträcker sig väsentligt längre bort än Finland. Det finns idag inte tillräckligt skäl att deklarera att Ne är för litet i ett milleniumperspektiv, och därför fordras inte att den svenska vargstammen blåses upp över vad propositionen föreslår för långsiktigt bevarande.

På kort sikt är det viktigt för svensk varg att sänka inaveln. Detta höjer den svenska vargstammens omedelbara värde, men förbättrar också vargens situation i Nordeuropa i ett evighetsperspektiv.

 Reduktion av inavel går snabbare med låga vargantal och selektiv vargjakt inriktad på att minska inaveln. Om man så önskar kan man när inaveln reducerats blåsa upp vargstammen senare och då blir vargens tillstånd om tusen år bättre än om man (enligt motionerna MJ2 och MJ3 och hur man gör med dagens frånvaro av förvaltning) börjar med att blåsa upp vargstammen.

Om man – om några decennier – finner att Ne är för litet i ett evighetsperspektiv kan detta kompenseras med translokationer, vi har redan förberett för detta genom import av ryska vargvalpar till djurparker. Det räcker alltså med en framgångsrik translokation ungefär varje decennium för att – vid sidan av den naturliga immigrationen från Finland – knyta ihop ett mycket stort geografiskt område och därmed vargantal, och det är för tidigt att säga att det inte går. Jag är inte säker på hur det är med bevarande i evigheten, men jag är säker på är att situationen mot evigheten inte försämras genom att sätta FRP=170 tills inaveln reducerats och att ”uttaget” till dess skall göras, så att inaveln minskar.

Jag har tänkt mer om vargantal inför evigheten på https://vargweb.wordpress.com/2013/08/26/tillrackligt-manga-vargar-for-evigheten/

och föreslår i stället lägre FRP-värden, som med större eller mindre marginal baseras på kortsiktiga MVP-kriterier (t.ex. utdöenderisk inom 100 år).

Värden på FRP enligt propositionen ger avsevärt högre överlevnadschans än 10% för avsevärt längre tidsperioder än hundra år och ligger därmed över direktivets minikrav för lång tidshorisont.

Regeringens föreslagna referensnivå för varg, 170–270 individer”… ”tar nämligen inte hänsyn till den genetiska isolering och höga inavelsgrad som den svenska vargstammen fortfarande har och som är avgörande för den långsiktiga livskraften för arten.”…” Att dessutom bortse från genetiken i en så inavlad population som den skandinaviska vargstammen gör beräkningen meningslös

Propositionen leder till att vargstammen får lägre inavel och följaktligen högre långsiktig livskraft än förslagen i MJ2 och MJ3. De MVP värden som erhålls med bortseende från genetiken blir något högre än om man tar hänsyn till genetiken. Denna effekt är visserligen liten, men beräkningarna är i högsta grad meningsfulla och kritiken är obefogad.

forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och USA visar att antalet medfödda defekter hos skandinaviska vargar har tredubblats sedan stammen etablerades i slutet av 1970-talet. Att under dessa omständigheter bortse från genetiken

Studien styrker inte att ökad inavel ger fler deformationer, här är min utvärdering av studien Räik13 .

Vi kan dock inte acceptera att regeringen vill tillåta licensjakt på varg och järv som enligt vår mening inte har gynnsam bevarandestatus.

Genetisk urvalsjakt gör en migrant till två, och låga vargantal jämfört med höga fördubblar också antalet migranter. För att förbättra långsiktigheten bör inaveln sänkas. Är det svårt med valpflytt och fasta revir i renbetesland, kan man inte frånhända sig det verktyget. MVP analysen (som avser dagens inavlade vargar) visar att den inavlade vargen är tillräckligt ”kortsiktigt” livskraftig, men den långsiktiga livskraften förbättras med inavelssänkning. Det vore biologiskt sundare att prioritera en långsiktigt livskraftig vargpopulation med lägre inavel än många fler vargar idag än vad som verkligen behövs för ”kortsiktig” överlevnad och därigenom acceptera en högre inavel om några decennier. ”Smalare men vassare” vargstam åtminstone det närmaste decenniet.

Bildspel om varg och annat

21 Sep

Varg- bildspel där jag uttrycker mig lite enklare och har några förhoppningsvis pedagotiska bilder (inavel, behövligt antal och sånt), klicka här.

Föredrag med tema att civilisationen inte klarar av framtiden för civilisationen inte förmår utveckla bra procedurer. Jag tog bl a varg i Sverige som ett utförligt exempel även om jag tror världens civilisation klarar sig bra oberoende av hur vi hanterar varg i Sverige. Föredraget finns som powerpointfil. Fördelen med powerpoint är att man kan göra bra animationer, nackdelen att det är svårare att ladda hem och få att fungera. Klicka här!

Sårbarhetsanalysens tolkningar

28 Aug

Ett förslag till svenska politik beträffande vargantal baserat på sårbarhetsanalysen finns på http://www.newsmill.se/artikel/2012/07/25/regeringen-b-r-s-tta-m-let-f-r-vargstammen-l-gre-n-i-dag

Sårbarhetsanalysen publicerades 2 juli och diskuteras bla på denna blogg , men mer utförligt på min andra vargblogg
http://vargdag.wordpress.com/2012/08/24/vargantalsforslag-efter-sarbarhetsanalys/
http://vargdag.wordpress.com/2012/07/23/inavel_om_ett_sekel/  ;
http://vargdag.wordpress.com/2012/07/12/behovs-fler-vargar-an-sarbarhetsanalysen/  ;
http://vargdag.wordpress.com/2012/07/03/inavel-beaktat-i-sarbarhetsanalys/  ;
http://vargdag.wordpress.com/2012/06/06/sarbarhetsanalys/  .

Rovdjursutredningens slutbetänkande 2012

28 Jul

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024. Remissvaren har kommit.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1. eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens “vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det föreslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndighete