Tag Archives: rovdjursfövaltning

Avskedsord Feb 2014

10 Feb

Adjö till ett mardrömsläge

Vargens nuläge mardröm
Fri tillväxt av varg bortom politisk kontroll är det mardrömsläge Sverige befinner sig i. Ingen har kunnat stoppa den fria tillväxten fast många försökt (Regering, Riksdag, Naturvårdsverk, Många forskare (bl a på Skandulv)). Det enda man vet om löften att situationen skall bringas under kontroll, är att de inte går att lita på. Mitt huvudmål med denna blogg har varit att förhindra denna situation, fast jag är ju verkligen inte ensam om att ha misslyckats. Emellertid tror jag inte jag kan göra mycke mert åt läget eller utvecklingen, jag tycker inte det är roligt längre, och mardrömmen är snarare brist på kontroll än oro för att Sverige skulle gå under om det fanns 600 vargar. Jag tycker inte den kapacitet jag kunde vara utnyttjats, så jag slutar den här bloggen nu.

Vad skulle jag kunnat göra åt misslyckandet?
Ett skäl till att situationen är okontrollerad är att många organisationer inte anser att beslutet att vargen är GYBS vilar på vetenskaplig grund. Exempel: Helena Leander (MP) skriver: ”Vi menar därför att licensjakt på varg inte bör tillåtas förrän vargstammen blivit långsiktigt livskraftig enligt vedertagen vetenskap”. GYBS beslutet vilar uppenbarligen på vetenskaplig grund och vedertagen vetenskap och det finns de som bättre kan uttala sig om detta än ledande ideologiskt drivna politiker. Men det sammanfattande dokument detta bygger på kunde kompletteras och förstärkas. Den enda vägen att på rimlig tid få en normalisering av vargläget är att riksdag och naturvårdsverk stenhårt håller fast vid fattade beslut även om de utsätts för kritik och attacker. Huvudelen av kritiken är omotiverad eftersom den inte vilar på vetenskaplig grund, även om kritikerna inte kan tillräckligt med genetik för att fatta det. En lämplig huvuduppgift för mig fram till årets slut kunde vara att bygga upp en webb för den vetenskapliga grunden för GYBS beslutet. Den står nu utspridd över många bloggartiklar som skrivits utan syfte att motivera just denna GYBS och FRP, men ger en gedigen kunskapsbas om den systematiseras mot att ge vetenskaplig motivation för det samlade beslut som nu föreligger. Jag skulle då kunna trappa ned alla andra aktiviteter eftersom denna skulle vara det effektivaste sättet att nå målet med utnyttjande av min kompetens som genetiker. Jag påbörjade ett sådant arbete på http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/Start.htm Men det skulle vara meningslöst om ingen ibland tittade på det. Jag arbetar på två bloggar, kanske jag härigenom når några tusen och en och annan tidningsartikel som också når några tusen.

Ny vetenskaplig webb?
Men den nya webben skulle vara mer strikt vetenskaplig och mindre polemisk och inte vara byggd på nyheter. Den nya webben skulle vara riktad mot de som faktiskt är ärligt intresserade av den vetenskapliga grunden och har tillräckliga grundkunskaper för att tillgodogöra sig den, men inte är motiverade att söka upp mer på webben än nödvändigt. Utgångspunkten skulle vara forskarskrivelsen  För att det skulle vara känt att den nya webben överhuvudtaget finns och är seriös, så måste det finnas länkar till den från (t ex) Skandulv. Skandulv vägrar att länka till den nya webben eller samarbeta omkring den och det är då för osannolikt att underlaget skulle beaktas av Naturvårdsverket eller andra. http://daglindgren.upsc.se/VargGYBS/Start.htm Därför insåg jag att iden är artbetskrävande, men totalt effektlös och därför beslöt jag att lägga ned mitt ideella vargarbete. Intresset för vetenskapen omkring nuvarande GYBS är för låg. Det är bara polariserad och vinklad vetenskap som är intressant. Skäl för att riva ned, inte bygga upp.

Vad är huvudproblemen?
Huvudproblemet tror jag är att EU inte dragit sig tillbaka utan upprepar mantrat att licensjakt inte löser problemen och då sprider sig denna juridiska uppfattning till det svenska rättssystemet. Jag är övertygad om att EU-kommissionen har en övertro på fri tillväxt som en lösning, men tyvärr delas ju tron av många viktiga aktörer. Sedan är EUs agerande ett praktexempel på dubbelmoral: EU säger att politikerna skall ta ansvaret och när de svenska politikerna faktiskt gör det tar EU över med sin fri-tillväxt. Det tilltagande vargproblemen från våren är nu EU orsak till, grundorsaken till de tilltagande vargproblemen är EU och inte Sveriges politiker. Det är EU som tagit över ansvaret för varg från det svenska politiska systemet. Det därnäst största problemet i vargförvaltningen är att Naturvårdsverket struntar i det vetenskapliga underlaget, som faktiskt levererats av de forskare Naturvårdsverket tidigare konsulterat utan istället i sina motiveringar huvudsakligen skyller på riksdagen och inte heller på direkt fråga redogör för annat än mycket diffusa funderingar underbyggda av föråldrade undersökningar. D.v.s. Naturvårdsverket har faktiskt inte byggt på Skandulv, d.v.s. Skandulv har misslyckats med att ge Naturvårdsverket ett underlag som Naturverket trott på. Kanske det skulle gått med mig förstärkt av Skandulv men med Skandulvs näst intill fientliga attityd så är det uteslutet att det skulle gå. Att gnälla som i den här artikeln skärper väl snarast motsättningarna, men det känner jag inte längre spelar någon roll för vargförvaltning är nu oåterkalligen långt bortom legalitet, acceptans, vetenskaplig grund etc. för de närmaste åren, och det är ju ändå inte många som läser det här.

Tror jag fortfarande på få vargar?
Någon läsare kanske undrar om jag går jägarnas ärenden när jag vill ge vetenskapligt stöd åt naturvårdsverkets tolkning av riksdagens beslut som betyder MINST 300 vargar i Sverige/Norge. Jägareförbundet vill ha HÖGST 200 vargar och Jägarnas Riksförbund 0 vargar. Jag tänkte nu argumentera för i realiteten nästan dubbelt så många vargar som den jägare-organisation som accepterar flest vargar. Min självbild av mig själv är att jag är genetiker.  Om jag trott på att det vara genetiskt bäst med fler än 500 vargar skulle jag sagt det. Att jag verkar åt andra hållet är för att det är vetenskapligt rätt inte för några dolda motiv. Om samhället skulle hårdprioritera snabb förbättring av genetisk status ligger jag närmare jägareförbundets antal. Färre vargar ger snabbare förbättring av genetiskt status. Men som genetiker anser jag inte att det s.k. inavelshotet är ett akut hot och när nu tio andra forskare i GYBS dokumentet delar den uppfattningen kan jag ge högre vikt åt andra vetenskapliga synpunkter (inklusive genetiska) än den omedelbara minskningen av inaveln, och då hamna på 270. Det ger också en helt annan tyngd av en samfälld forskaruppfattning om den stöds av 11 forskare och Naturvårdsverket än bara min uppfattning. Det ligger inget konstigt att jag byter uppfattning. När samhället och andra forskare nu delar min uppfattning att inaveln inte är ett allvarligt akut hot behöver jag inte anpassa mina överväganden till det. Men det är ändå så att jag för att få snabbare förbättring av genetisk status kraftigt avråder från att låta varvantalet öka med fri tillväxt över golvvärdet eftersom det på både lång och kort sikt försämrar möjligheterna att förbättra vargens genetiska status.

Vargförvaltning inom den givna ramen
För snabb genetisk förstärkning är det väsentligt att vargantal inte ligger väsentligt över FRP=270. Det valda FRP värdet ligger högt, och har i sig en väsentlig säkerhetsmarginal, och det faktiska antalet vargar i jaktögonblicket är mycket osäkert. Det är inte riskabelt att inrikta jakten på ett värde nära FRP, så att man riskerar att hamna under 270. Men skulle det inträffa att antalet går under FRP, så får det förstås stora konsekvenser för kommande licensjakt, det ringer en ”varningsklocka”.

Möjlig långsiktig strategi för de som tycker att det finns för mycket vargar
270 är naturvårdsverkets beslut utan att underlag åberopats. Underlag för 270 finns i forskarbrevet men, man vill inte ha en förstärkning av argumentationen och jag kommer inte att göra det. Många låtsas att argumentationen inte finns. Det kommer att falla i glömska att det fanns en argumentation. Riksdagsbeslutet är intervallet 170-270 och riksdagen tycker att FRP i detta intervall är förenligt med direktivet. Vargförvaltning skall vara adaptiv, dvs inte konstant och rikdagen har inte beslutat att antalet skall vara konstant (det är bara Naturvårdsverket som sagt). Många tycker att politikerna skall ta det övergripande ansvaret, det har politikerna nu gjort. Polikerna har godkänt 170, och det är alltså politiskt legitimt att arbeta för golv 170 och att påstå att detta är enligt direktivet dvs golv 200 för Sverige + Norge. Golv 200 ligger nära jägareförbundets etablerade filosofi. Så de grupperingar som tycker att det finns för många vargar men inte vill bryta mot direktivet kan ägna energi åt en god motivation för golv 170, men bör inte längre argumentera för ett lägre golv.

Summering av hur jag lyckats
Om man frånser att jag liksom alla andra misslyckats kapitalt hittills sedan sommaren 2011 (med undantag av de som ser fri tillväxt av varg som ett lyckande som förstås lyckats), hur har det lyckats för mig som att som privatperson påverka vargstystemet? Spektakulärt bra tycker jag!!
Hur hade vargSverige sett ut idag utan mig? Naturvårdsverket hade beslutat om FRP = 380 samt definierat inavels och migrationsmål. När vargantalet översteg 380 14/15 hade Naturvårdsverket inte medgivit licensjakt, eftersom de andra målen inte uppfyllts. EU hade hängt kvar med sina hot och förklaringar att licensjakt inte löser några problem. För den händelse Naturvårdsverket hade medgivit licensjakt 2015 hade den överklagats – som nu – och ärendet hade valsat runt i domstolar minst ett år utan licensjakt, den ideella naturvården nöjer sig inte med 400 vargar. Vargantalet nu hade varit samma, men chansen för en kontrollerad situation redan 14/15 är mycket högre. Eftersom domstolarna ofta har sakligt fel och eftersom det finns övergripande riksdags och naturvårdsverksbeslut blir det mycket svårt att i längden motverka dessa med juridiska spetsfundigheter och domar som är genetiskt okunniga och ihåliga. Läget är alltså bättre nu tack vare mig för alla dem, som det inte är en hjärtesak för med fler än 600 vargar.

Jag började engagera mig i varg för drygt fyra år sedan, sedan dess har läget ändrats i följande riktning till stor del pga. vad jag drivit (kolla mina bloggar) och på olika sätt lobbat för utan att någonsin varit på ett vargmöte eller träffat mer än någon enstaka av aktörerna personligen. Vargvärnarnas åsikter har hålit sig konstanta under fyra år är inte påverkbara med logik, så att de inte ändrat sig är inget diskvalificerande.
Punktvis förteckning över förändringar jag spelat en nyckelroll för:

  • Före mig trodde man allmänt att låga antal ökar inaveln. Jag har fått huvuddelen av att förstå att låga antal sänker inaveln i det läge svensk varg nu befinner sig.
  • Man trodde inte selektiv jakt kunde sänka inaveln. Jag har fått er att tro att selektiv jakt långsiktigt sänker inaveln. All vargjakt kommer att vara genetiskt selektiv men detta kan utformas mer eller mindre sofistikerat. En sofistikerad tillämpnig stoppades av domstol, eftersom några fundamentalistiska genetiker inte fattat iden (det fordras mycket mer sofistikerad genetik än de flesta av läsarna av detta eller vanliga fackgenetiker förstår). Men drivs det i domstolar några år, inser de kanske så småningom att de nuvarande villfarelserna inte håller en saklig granskning.
  • Man trodde den höga inaveln var ett akut hot och var villig att satsa stora summor (valpflytt) på att eliminera hotet. Jag fick er att förstå att inaveln inte är något allvarligt hot, inte mot GYBS. Varg klarar sig nog ganska bra nu även om det inte kommer någon invandring alls de närmaste hundra åren (det är ingen rekommendation, men man måste ha en mer avspänd syn på hotet från genetiken). Korkade Sverige erkände för EU att inaveln var ett så stort problem så att det hindrade GYBS. Det är det EU håller fast vid att ”förut var vi överens om att vargen inte var GYBS”. Dessa vanföreställningar (som jag ser det idag efter Tiveden, det var mer motiverad att vara orolig 2010) ligger djupt präglade och bidrar till det misstänksamma klimatet och orealistiska utspel. Ni borde nu ha klarare belyst att inaveln inte är något helt avgörande problem även om jag också tycker det kan betraktas som ett viktigt förvaltningsmål att sänka inaveln.
  • Jag har påpekat att det finns många och svårgreppade krafter som verkar mot både formell inavel och inavelsdepression. Därför avklingar effekten av en formell inavel så småningom. Nu börjar det bli märkbart att svensk varg hämtar sig ur inavelssvackan även mätt vid samma formella inavel.
  • De som tror att ökat antal är ett botemedel mot hög inavel har fullständigt missuppfattat höga antals roll, lite större förståelse för varför det är så har jag nog bibringat;
  • Jag har understrukit att genetiken är beaktad i den demografiska sårbarhetsanalysen eftersom vitalstatistiken bygger på de historiska vargarna som är mer inavlade än dagens, och eftersom inaveln blir lägre om hundra år. Därför blev det rätt att – som det också gjorts – lägga vikt vid den demografiska sårbarhetsanalysen, i ett läge då Naturvårdsverket misslyckats med att applicera sk standardmetoder för att beakta genetiken.
  • Om jag inte agerat, skulle FRP varit högre än 270 idag och troligen kopplat till orealiserbara krav på inavel och invandring och en varg som aldrig uppnådde GYBS;
  • Jag kan motivera bra att 270 vargar räcker för evigheten och inte bara för 100 år, men nu förhindrar Skandulv att jag formulerar det ordentligt. Hoppas Skandulv lyckas med uppgiften, men jag tvivlar;
  • Jag tror inte riksdagen vågat gå så lågt ned som 170 som lägre gräns för FRP intervallet, om det inte hade funnits en fackgenetiker (jag) som tyckte det var värt att överväga;
  • Jag lyckades få igenom att vägen till lösning på vargfrågan är att konstatera att dagens varg är GYBS (fast jag trodde då att uppnående av GYBS skulle innebära en mer avspänd syn på vargjakt, den typen av naiva misstag sådana som jag som inte har lång erfarenhet gör).
  • Jag lyckades få ”Skandulv m fl” att uttala sig om GYBS för att få lugn, så att statsmakterna skulle få en vetenskapligt underbyggd lösning. Detta gick utmärkt, det resulterade i ett forskarbrev och dess förslag är dagens GYBS. Så idag har Sverige en vetenskapligt underbyggd GYBS och de som inte håller med, gör det bara av besvikelse över att åsikter från deras favoritforskare inte fått avgöra.
  • Det finns övertygande stöd för att sk heterosis gör att antalet effektiva invandrare är större än antalet reproduktiva. Dvs invandrare (obesläktade) reproduktiva vargar får avsevärt större avkomma än inhemska reproduktiva vargar. Denna effekt verkar större än förväntat från att invandrarna är icke-inavlade. Detta bör beaktas i framtida beräkningar om migrationens effekter. Förmodligen kommer detta att bättre beaktas i framtida beräkningar.

Vad jag tillskriver mig att fått genomslag för har jag inte varit ensam om. Andra har framfört liknande synpunkter, men ofta inte med samma eftertryck, eftertanke och auktoritet (se mina bloggar). De synpunkter som fått gehör och gått igenom skulle inte i något fall gjort det utan väsentlig och kraftfull uppslutning från andra. Men att jag på olika sätt lobbat för dem, ibland åberopande att jag faktiskt är erkänd genetikprofessor utan bindningar, har haft påtaglig – fast ofta odokumentarbar – vikt. Jag har ofta varit först med att uttrycka saker på ett distinkt sätt. Detta har säkert ibland givit kraft bakom orden. Det finns inte heller har någon känd koppling som misstänkliggör mina motiv, jag har inte fått ett öre för fyra år som vargaktör. Skulle jag vara driven av subjektiva intressen skulle de verka i motsatt riktning: jag har medverkat till en bättre ungskog i landet; eftersom älg äter ungskog; och eftersom varg dödar älg; så skulle misstanken om dolda motiv vara relevantare om jag förespråkat fri tillväxt för varg. I några fall kanske jag överdriver min roll, men undantryckandet av ”erkännande” är lite symtomatiskt – alla vill ta åt sig ”äran”. Jägareförbundets aktörer vill visa att de gör något för jägarna och Skandulvs forskare att de klarar av vargvetenskapen och universitetsforskare att forskarna med den rätta tron sitter inne med lösningen. Inte för jag bryr mig, jag har fått tillräckligt med erkännande för att klara mig utan mer, det är snarare intresse för debatten som fenomen och den underliggande vetenskapen och vetenskapsmissbruket som intresserar mig. Måste säga att fyra års vargdebatt fått mig att tro något mindre på civilisationens framtid än tidigare. Klarar inte samhället en så här perifer fråga på ett rimligt sätt, så klarar det inte heller de större och viktigare framtidsfrågorna.

Det är inte så att jag lyckas med allt jag försöker, tvärtom, jag misslyckas med 80% av alla ansatser.  Några punkter som jag drivit men till misslyckats: 1) Jag gillar inte att så många genetiskt värdefulla vargar går åt med dålig dokumentation om det verkligen är samhällsekonomiskt motiverat. Specifikt tycker jag man är för pigg på att flytta och avliva den s.k. ”gula änkan” istället för att låta henna bygga upp en familj (dvs få avkomma). Och om det nu skall flyttas för att skydda rennäringen, varför inte ett sk mjukt släpp till ett hägn tillsammans med pojkvän och tajmat inför familjebildning? Och är beräknade framtida skador verkligen tillräckligt noggrannt uppskattade? 2) Och jag har inte lyckats med att få varg att sprida sig lite mer sydåt. 3) Jag har inte fått gehör för att Rialavargarna skall ha ett speciellt skydd för de är nära Stockholm och nyetablering i Södra Bohuslän är angelägen för att det är nära Göteborg. Varg nära storstäderna gör den till mindre av ett glesbygdsproblem. 4) Jag tycker inte man helt skall ge upp valpflytt iden, även om målsättningen kunde reduceras till en lyckad valpflytt vart 5e år.  Jag påpekar dock att  dessa skydd mot speciella vargar inte skall påverka totala vargantalet annat än möjligen nedåt, det skall reflekteras i mer licensjakt mot andra vargar.

Men det känns ändå som jag lyckats med spektakulärt mycket!!! Att lista vad jag tror jag gjort är delvis för min egen dokumentation.

Jag gör detta ideellt och tänkte redan i maj 2013 sluta med bloggande, eftersom jag tyckte det verkade ordna sig och min insats skulle inte behövas längre, jag kunde ägna min fritid och intresse åt något annat, Det verkade som om riksdagen äntligen skulle komma till skott och med ett riksdagsbeslut i botten skulle det lugna ned sig och vargkommittén skulle förmå mildra polariseringen. Eftersom det inte verkade helt klart att det verkligen skulle lugna sig så gick jag in igen för att hjälpa majoriteten av riksdagen. Nu skulle jag kunna fokusera på att förbättra och bygga på det vetenskapliga underlaget. Men eftersom jag lever i ett samhälle som inte tillmäter vetenskapligt underlag stort värde och inte vill veta annat än i de delar som underbygger den egna sanna tron, så upplever jag det som meningslöst att försöka fortsätta att hjälpa samhället med den delen. Det tar för mycket ideell tid och engagemang utan att få genomslag. Chansen är dessutom rätt stor att det ordnar sig så småningom med ett riksdagsbeslut i botten och delegering av jaktbeslut regionalt, som gör det svårt för vargvärnarna att driva varje jaktärende som ett överklagande bortom Naturvårdsverket. Fast å andra sidan är redan Naturvårdsverket ett skäl att oroa sig för de som inte strävar efter fler än 500 vargar.

Det blev ”all time high” 13 februari för den här bloggen. Värdig avslutning! Det blir långt det här, jag har skrivit en avskedsartikel på min andra vargblogg http://vargdag.wordpress.com/  med andra vinklingar. Jag har där betygssatt de viktigaste aktörerna.

Annonser

Vargjakt effekter Laikre 2013

12 Feb

Hunting does not increase inbreeding in Swedish wolf, in spite of that this was suggested in a recent publication

Summary

Laikre et al 2013 find that the hunt 2010 significantly increased inbreeding in the culled population. There are other explanations of the observation, which seem much more likely, but the authors have neither discussed nor mentioned that. It was not tested if an equivalent material from an equivalent hunt 2011 gave the same result. The hunt 2010 actually very likely reduced the future inbreeding. The major result is thus not supported by data. It also contradicts a later study based on more and better data. Thus the trustworthiness of the results and conclusions are low.

The paper also expresses the view that 1500 wolves are needed as Swedens contribution to a sufficient large ”metapopulation”.  I do not think the need of a large genetically connected metapopulation is a problem with a small Swedish contribution, see a newer page.

 

Bakgrund:

Jag har uppmärksammats på en uppsats, som bifogats de ideella naturvårdsorganisationernas jaktöverklagande. Jag bads om en bedömning ur jaktsynpunkt. Jag skriver en utvärdering på engelska. Det är naturligtvis viktigt att den här bedömningen inte baseras på missuppfattningar eller fel av mig och jag ber därför alla som vill påpeka möjliga misstag i värderingen att kommentera. Uppsatsen har mycket beskrivning och diskussion om vargpolitik och detta diskuteras mycket i andra sammanhang i Sverige, och det urval av argument som presenteraras i uppsatsen är troligen väl kända. Jag fokuserar helt på de originaldata som presenteras och analyseras, som leder till slutsatser om vargjaktens effekter, som kan ha relevans för den juridiska bedömningen av selektiv vargjakt. Huvudresultaten och påståendena i uppsatsen har sedan mer än ett år presenterats för bland annat naturvårdsverket och vid seminarier som är tillgängliga på webben och de har presenterats av Dagens eko i intervjuer. De har lagts fram vid ett licentiat-seminarium. Studien tillför alltså inte genuint ny information till den svenska vargdebatten, men resultaten dokumenteras några månader senare i en sådan form att det vetenskapliga underlaget kan granskas.

Evaluation of results and conclusions

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013.  DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x

What is written in abstract about hunting is ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species”.

This is very severe accusations when not formulated by reservations like ”The authors suggest that…”. I use different colors for two different statements above. The Government of Sweden does not share the opinion of the authors. It is remarkable and should not be tolerated by a self-respecting scientific journal that such statements are made as a matter of fact.  This is not at all supported by the data presented in the paper (see below) neither it is supported by other studies. The Swedish government attached an evaluation of the genetic effects of the actual hunt in a response to EUs legal opinions, which does not support the analyse of the hunt of the current paper. This study is not mentioned. 

The paper is not arranged in the common format for a scientific paper with sections for material and methods, results and discussion. This would have been beneficial as it forces the author to discuss the results and it makes it more evident what is political discussion and what are the actual results.

The link between data and results
The experimental results (DNA-analyses and interpretations from them, the main bulk of the work behind the study) are made by M. Åkesson and others at Grimsö. What is written about the material is that it was obtained by Skandulv. It raises some suspicion that Åkesson is neither in the author list nor mentioned in acknowledgements, he may not have agreed on statements in the paper or conclusions of the results. Neither Skandulv is mentioned in acknowledgements. It is unfortunate for the study that the competence familiar with the data and their limitations has not taken part in the evaluation of the data, the intellectual distance between the data and their evaluation has contributed to severe mistakes in the interpretations. Also the paper reevaluates the same data in a worse way than an evaluation presented some years ago without mentioning it, this would not have been done by a closer contact with the data supplier   It is generally a good advice for scientific studies to be close to the data the results are based on. I have asked for Åkessons comment and have not got any objection against the descriptions in this web-article.

The study finds the coefficient of inbreeding is on average lower in the wolves culled in the hunt than in the total population. If there is a causal relationship, so the wolves with lower inbreeding are more likely to be culled at the wolf hunt, and that such small difference in inbreeding (F=0.03) would cause this is indeed extremely surprising and unexpected. Inbreeding differences of 3% very seldom cause a phenotypic difference of more than 3% (perhaps with an exception for fertility), and the change in likelihood of being culled to cause the suggested effect is much larger than that. A 3% difference in likelihood of culling among 28 culled would correspond to something like 0.3 wolves, much too small difference to be identified in statistical noise! No effort has been done to discuss an effect of inbreeding which could be sufficient large to cause the observed difference if it were a true causal relationship.

The study was not repeated in spite of that this had been very easy. If such highly surprising and contra-intuitive results should be believed, the authors should use all material easily available. In this case exactly the same material for the hunt early 2011 is also available and it would have been easy to repeat the same analyses. It would have increased the trustworthiness of the results if there was a replication. It decreases the trustworthiness of the study that the evident risk that the results should not be repeatable was not taken.

Significance may not mean that there is a relationship between factors which analytically appear as related. First it must be discussed if the relationship really is significant and that what appear as significance is just a random event. A significance test as performed may be OK for a well organised experiment, but for observations from non-experimental material alternative reasons for the ”significance” meaning no “true” meaningful relationship between inbreeding and chance to get killed must be discussed. No efforts to do that have been done in spite of a very wordy and detailed discussion on other matters.

The wolves exposed for hunting are not those assumed. The author’s base their conclusions that their result is significant on that there are exactly 195 wolves exposed for the hunt, all with a known F. That is not so, the number of wolves in Sweden available for hunting is highly uncertain, and the F values of the unknown wolves are of cause not known. Neither can it be inferred from inventories that all “existing wolves” with known F really were exposed to the hunt. A wolf can be identified a month before the hunt, but die before the hunt. Some wolfs (besides the protected) were in areas of Sweden where wolf-hunt was not permitted. A “Swedish” wolf can be in Norway at the day of the hunt or a “Norwegian” wolf can be in Sweden. If the uncertainty comprises 50 wolves and the standard deviation of F is 0.10, the 95% confidence interval of the average of the unknown wolves is in the same magnitude as the difference observed.

F-values for culled wolves are interfered from different sources than surviving. I am convinced the F based on DNA analyses from the killed and the remaining living origin from different sources (this is NOT described in “material and methods” NEITHER in discussion). DNA samples are taken from all killed wolves and a reliable F can be derived. For the non-hunted most F values are derived from assumptions on the genetic and geographic structure (what family group the wolves are assumed to belong and the assumed size of the family group). A considerable number of wolves do not belong to an identified family group and escape DNA estimate unless they are hunted. The total number of wolves is not known very accurate (+-20) and thus the wolves characterised as non -hunted are just a sample even if comprising most of the ”non-hunted” wolves. Conclusions based on information derived in different ways for the compared populations is uncertain and the statistical analyses performed does not consider that.

The observed effects may be caused by geographic differences.

Most wolves belong to family groups which occupy geographically different territories. Incest happens in wolf by full sib and parent – offspring mating. All wolves with F>0.4 origins from such incest mating and they form a distinct extreme tail in the distribution of F shown in the study (Fig 1 a). Almost all of the highly inbred wolves live in a few territories (family groups, geographic areas, territory, wolf packs). Successful hunt may not have occurred in these territories, because of specific circumstances like snow tracking conditions, efficiency of organisation of the hunt, fast success in neighboring areas stopping further hunting, land ownership, skills by local hunters and hunting leaders, geographic localisation of the wolf pack during the hunt (which typically lasted less than a day). The death statistics for the winter 09/10 is dominated by the hunt and more than half the mortality occurred in one fifth of the wolf packs. The chance of being culled at the hunt 2010 is certainly not random distributed over the population but is very different in different territories. Killed wolves can not be seen as individual independent samples of the wolves available for culling.  That no single of the most inbred wolves was culled can be explained by where the few relevant wolf packs happened to be at the time of the hunt, which has nothing with inbreeding to do.

There is no expectation that hunt according to the Swedish model would reduce inbreeding among the wolves available for hunting, the mechanism the hunt reduces inbreeding is that genetically valuable wolfs are not available for hunting. A variation in the outcome by chance is expected and the authors observation in no way exclude a chance event. To focus on that it is ”significant” is highly misleading. The chance variation may even be larger than the causal reduction of inbreeding by culling shadowing this effect. There is nothing surprising in that if it is not shown that it is a unlikely (significant).

A confidence estimate based on independence of the hunted is just not reliable, and a minimum requirement for trustworthiness should be that the possible consequences of that are discussed. The main result of the study is not supported by the data analyses, thus it could be neglected in future Swedish wolf hunt considerations.

The hunt 2010 actually reduced inbreeding!

What matters for future inbreeding is not average of individual inbreeding, but contribution to “population inbreeding”, the “average kinship” (the terminology varies) in coming generations. The study is well aware of this and recommends that culling should be based on that measure. Still the study does not point out the impact of the hunt 2010 using this superior measure of estimating “inbreeding” is presented before by the Grimsö group in the report from the Swedish Government to EU August 2011. The decrease in average kinship after the quota hunt 2010 is clearly identifiable in the results from Grimsö shown in the figure in this article. As far as I understand the hunt 2010 actually reduced inbreeding still more than visible in the figure (see below), even if the significance of that off course can be discussed.

This paper generally neglects facts and considerations which are favorable to hunting.

The incest wolves seem to contribute much less to the future inbreeding than other wolves. The Scandinavian incest progenies seem to have reproductive success reduced to a third compared to the more typical inbred wolves and will thus contribute little to future generations even if not culled. http://vargdag.wordpress.com/2011/11/12/stamtavla-och-resultat/   Average phenotype inbreeding over whole population did not decrease by the hunt 2010, neither did it rise. This reflects random stochastic variations in the outcome sparing the incest progenies, and is no contraindication that the theoretical expectation that selective culling reduce inbreeding is wrong.

The inbreeding reduction following the hunt 2010 is a logic necessity,  but its size is too low to be confirmed by statistically significant observations mainly because of the impossibility to accurately enough define a comparison ”non-hunted” group. The possibilities to verify by molecular data are improved in the 2011 hunt.

The paper argues for a still stricter selection of high F individuals for culling. But as the most inbred are the incest progenies, the actual long-term effect is not likely to be improved by such a selection scheme in the actual case as the authors suggest.

Genes are claimed to be better preserved in a growing population. But looking in a long time perspective it is not so, only short time!

The study claims that more wolfs have  more genes and wherefore valuable genes are lost when wolves are shot.
If wolves are removed from a population some genes are lost. But sooner or later the population become constant and when the rarer genes will be lost more seldom thus it is favorable long time even if not immediately.

As long as a population is isolated it more individuals means more genes, but if there come migrants, they get less impact the larger the population is. Thus it is more difficult to cure inbreeding and get more of new genes in a larger population.

Hunts 2011-2014 are expected to be more efficient in reducing inbreeding

2011, 2012 and 2013 progressively more wolves have become “genetically valuable” and constitute low F, and their protection will contribute more to reduced inbreeding than they did in the hunt 2010. And as far as I understand Sweden has followed the advice of the study to apply more sophisticated tools (“average kinship”) than outright phenotypic F which will improve the efficiency slightly. This concerns the few wolves culled in the hunt 2013, but because the low culling intensity (only 3 wolves) the impact will be small, too small for compensating for genetic drift, so my guess is that the inbreeding will start raising again 2013, but this hypothetically reversing trend can still be prevented by selective culling 2014.

Swedish report about the genetic effect of culling

Liberg & Sand (2012) presented a report at mid-December. Their finding was that directed culling can be very efficient in a program heading at reduced inbreeding http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/jakt/Selektiv%20och%20riktad%20jakt/Selective%20harvest%20Swedsioh%20wolves%20Final%20report%2015%20Dec%202012.pdf .  The report covered culling operations in the actual population 2013 (as was initiated, but with pathetically low intensity) and 2014. It also covered a longer period with migration and found that culling keeping wolf population to some hundred rather than 500 was efficient in reducing inbreeding (and thus improving heterozygosity). The conclusions by Liberg & Sand 2013 are on the relevant points, where conclusions differ, better supported by relevant data than the considerations by Laikre et al 2013. The main methodological objection by Laikre et al 2013 is already considered in current wolf management, and that the scientific fine tuning was not perfect in end of 2009 when the first wolf hunt was planned and most wolf scientists have had not incitement to think along these paths seems irrelevant to dig up now as a reason for severe objections.

Other type of statements in the study

The study deals with outermost political touchy considerations in Swedish wolf politics. Its actual results are doubful and the presentation is more about giving statements detailed opinions about what decisions Sweden as a state ought to decide in a way so it could be claimed to be refereed by anonymous referees and thus highly reliable on the roles of the EU-directive. E.g. the study states that at least 1000 sexually mature (2 year old) wolves are needed in Sweden to fulfill the demands by EU-regulations, provided they are genetically well connected with other subpopulations, (I guess this corresponds to 1500 after winter culling). I do not review or comment this type of statements here.

The study was presented at a licentiate seminar

The study has been a part of the licentiate thesis by Mija Jansson. The abstract of the thesis is on http://www.popgen.su.se/Licentiatavhandling_MijaJansson_Abstract.pdf . For licentiate thesis at my former University the rule is “Public display of the thesis shall be done at least three weeks (within the semester) before…” I cannot see that this has been done for this thesis. But it is another University and I may not have looked or read careful enough or misunderstood. The basic idea of a public thesis presentation is that anyone can study it long before the public presentation and at the presentation (seminar for a licentiate thesis and defense for a doctoral thesis) orally raise “questions” which may refer to weaknesses. I strongly support this practice as it is the ultimate safeguard for quality standards, and encourage Stockholm University to make use of the practice. I focused the attention to the event to the group headed by Olof Liberg, who was preparing a report on the genetic effect of hunting at the time of the licentiate seminar.

Linda Laikre, Mija Jansson, Fred W. Allendorf, Sven Jakobsson and Nils Ryman: Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves, Conservation Biology 2013, Article first published online: 2 JAN 2013 | DOI: 10.1111/j.1523-1739.2012.01965.x  

Debattartikel – naturvårdsverkets varg

11 Dec

En artikel i VK publicerades 121201 med budskap att det inte fanns någon vetenskaplig grund för naturvårdsverkets förslag om minst 380 vargar.

Den fick 7 kommentarer och 30 ”gilla” vilket är en bra bit över genomsnittet för debattartiklar på VK. I en av kommentarerna utpekades jag som jägare i meningen att alla jägare har ju förutfattade åsikter, i övrigt uppfattade jag ingen kommentar som ”negativ”. Någon försvarade mig faktiskt!

Det står ganska mycket i mina andra bloggartiklar om skälet till det här, men jag väntar kanske med att göra en sammanfattning tills jag ser om det finns behov av det. Om rimligt omfattande beståndsbegränsande vargjakt i början av 2013 kommer till stånd, finns knappast skäl att försvåra kommande års vargförvaltning genom att måla en svart bild av naturvårdsverket om det finns hopp om att de ändrat sig. Om beslut om detta inte fattats till nyår får jag fundera på om jag skall skriva fler liknande artiklar i t ex SvD eller Land. Ett skäl att bara skriva i landsortstidningen VK är att jag därigenom begränsade den ”kollaterala” skadan genom minskat förtroende för naturvårdsverket och regeringen.

Det kom två repliker men diskussionen spårade ur mot vitsvanshjort och bäver, exempel som klarat sig bra trots att de startat med en snäv genetisk bas.

Det kom en replik 121211 med ett exempel från Finland på att en bra stam av vitsvanshjort byggts upp från en smal genetisk bas. I princip instämde kommentaren i kritiken mot naturvårdsverket.Viktig kunskap har gått Naturvårdsverket förbi Dags att byta besättning på det planlöst irrande skeppet ”S/S Naturvårdsverket”? En kommentar kom, som tycktes försvara naturvårdsverket, dock uppfattade jag det som ett oberättigat försvar, dessa vitsvanshjortar hade inte accepterats om naturvårdsverket utsatt dem för samma kritik som vargarna. Sammanlagt tre kommentarer.

Sedan kom det en replik 121213 ”orättvist mot naturvårdsverket”, men det rörde sig inte om varg utan om vitsvanshjort och bäver. Repliken riktar sig mot den förra repliken snarare än mig. Bäver har också från en liten stam blivit många och verkar klara sig bra. Jag tror bäverns genetiska variation överskattas. Repliken gick ut på att om det blev många tusen individer så spelade inte basen så stor roll. Detta ansågs var grundläggande genetik. Undrar om det verkligen är så på något sekels sikt.  En kommentar, där det står att det kommer en replik…

När jag gör detta tillägg är det nyårsafton och naturvårdsverket har inte ändrat sig och EU kommissionären har förbjudit vargjakt, så det finns skäl att skriva fler artiklar om jag orkar och känner för det. Jag sände därför en replik till min debattartikel till VK, och har börjat att snickra på en artikel i en ”större” tidning, får se om jag orkar.

Nu är det drygt en vecka efter nyår och mitt tillägg ”replik” kom in 130110.  Ett dygn efteråt var det en till artikeln positiv kommentar och 7 gilla.

Föryngring av varg bland ren

14 Nov

Vad som skrivs i det här stycket är tillkommet efter 130110, resten är skrivet tidigare. Det verkar nu aktuellt med skyddsjakt. Jag tycker detta är alldeles för tidigt. Avgången hos renarna som är nära vargarna av vargattacker de sista månaderna bedöms till nägra promille. Samerna anger att 30% av alla renar förloras till rovdjur, 2-3% i månaden. Renarna nära vargarna är alltså ovanligt lite rovdjursangripna! Om det under vintern blir totalt 50 renar av 4000 som går förlorade av Junselevargarna, så är det ca 1% av de vargnära renarna, det har talats om 5% som en toleransnivå för rovdjurskador över hela Sverige, och detta är en extrem situation. Först de sista dagarna har en bra uppfattning om revirets gränser erhållits. Först efter att revirgränserna identifierats kan renarna hållas borta från reviret. Det tar tid att organisera flyttning av renar. Situationen är ovan, det tar tid att anpassa sig. Hanvargen har ännu inte märkts, vilket gör det svårare att veta var vargarna är för tillfället lokalt. Det bidrar att vargarna jagar fler renar att vargarna inte får vara ifred och äta klart på de renar som fällts. Det är inte i enlighet med regeringsuppdraget, och naturvårdsverket bryter mot regeringens politik för att få genetiskt bättre vargar. Tillräckliga erfarenheter av hantering av ren nära varg föreligger inte. Behovet av resurser minskar när situationen blir mer van och stabiliserad, för stor uppmärksamhet fästs nu vid kostnad och besvär, det primära skall vara skador på renar och rennäring. Det är värdefullt med erfarenheter och man får inte erfarenheter om man ger upp med detsamma för att det ter sig besvärligt och bekräftar vad man varnat för. Naturvårdsverket borde ha en viss motståndskraft mot de som tycker vargar är besvärliga. Att gå med på skyddsjakt skapar ett prejudikat – vargetablering i norra Sverige är uteslutet som metod att minska inaveln, hittills gällde detta bara i halva norra Sverige (de sk året runt markerna i väster). EU ärendet är fortfarande öppet och det väcker säkert EUs uppmärksamhet om dessa vargar skyddsjagas. Det blir nästan säkert fler vargar söder om renbetesland om Junselevargarna avlivas. Det är också underligt att naturvårdsverket inte agerar kraftfullare för att migrationsbehovet skall skötas med naturlig invandring, naturvårdsverket borde prioritera naturliga lösningar framför tekniska när så är möjligt.

En invandrarvarg har slagit sig ned och bildat revir med en hanvarg i norra Västernorrlands län. Det är (enligt Liberg) 80-90% chans det blir tillökning i familjen till sommaren. Naturvårdsverket och regeringen tänker inte acceptera skyddsjakt. Detta innebär självklart att det måste diskuteras vad som skall göras på kort och lång sikt för att minska konflikterna med rennäringen. Problemet med de förutsättningar som nu föreligger kan sägas vara unikt och det finns utrymme för kreativ ”brainstorming” diskussion snarare än att ligga kvar i de sedan länge uppgrävda skyddsgravarna. Problemet diskuterades mer allmännt av mig  i en tidigare bloggartikel. Här framförs en del synpunkter som ligger närmare det aktuella fallet som komplement till det äldre mer principiella. Fallet är unikt och behöver inte vara en inledning på en ny politik, vilket påpekats av en företrädare för alliansen. Följande unika faktorer går att peka på:

  1. Det svenska förslaget till förvaltningsplan granskas nu av EU-kommissionen som hotat att åtala Sverige vid EU domstolen. Man hoppades att EU skulle kunna släppa ärendet eftersom miljöminstern tyckte Sverige fullgjort de formella krav EU ställt. Denna uppfattning delas dock inte av EU. EU har betonat dels att inflödet av gener från Finland är dåligt och dels att vargen inte spridit sig längre norrut. Förvaltningsplanen nämner en stor invandring från Finland som kritiskt avgörande. Skyddsjagades invandrarvargen nu är det osannolikt EU skulle släppa greppet.
  2. Alliansen har nyligen uttalat sig för en vargpolitik med färre vargar kompenserat av en högre immigration. Hur väl detta tas emot avgör kanske om det blir vargjakt 2013 eller ej. Alliansens och regeringens politik skulle inte te sig trovärdig om denna invandrare sköts några veckor senare. Naturvårdsverket vill ha minst 380 vargar, regeringen minst 180. Men skillnaden i invandring är bara en varg vart tionde år. Det vore spiken i likkistan för regeringens minivarglinje med något större invandrign om regeringen uppmuntrade till skyddsjakt. Eftersom regeringen inte tillät skyddsjakt, som naturvårdsverket tydligen kunde tänka sig, blir detta en invandrare extra i regeringens favör, den invandrare vart tionde år som differensen rör sig om, så nu har regeringen ett bra argument för att stanna vid 180 vargar det närmaste decenniet.
  3. Detta är den sjätte invandraren, den sjunde blir inte lika värdefull, den åttonde blir ändå mindre värdefull osv. För varje invandrare som tillförs sjunker nog angelägenheten att acceptera fler, därmed inte sagt att det inte förblir angeläget.
  4. Statsmakterna har bestämt ett valpflytt program då djurparksvalpar skall planteras ut i vilda lyor. Lyckas det bra, blir behovet av direktinvandring lägre om några år. Programmet har pågått två år och inte lyckats hittills, men orsakerna var att det första året 2011 ville djurparkerna själva göra flyttexperiment mellan djurparker. Detta utföll bra. Det andra året skulle man märka vilda tikar med radiosändare för att kunna bedömma när och var valpning ägde rum. Detta lyckades inte eftersom det var en vårvinter med ovanligt dåliga snöförhållanden. Rimligen har man lärt sig att starta tidigare, och kommande vintrar kommer inte att bli lika dåliga ur den synpunkten. Det finns stora problem med att markägaren måste godkänna flytten. Men det finns markägare som inte har så mycket emot vargar (allmänägd  mark och stora bolag). ”Det finns ingen mur så hög så att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över”, det är bara en fråga om hur mycket naturvårdsverket vill betala. Det finns såledeles goda skäl att tro att valpflytt skall lyckas i framtiden.
  5. Det motiv som åberopas av naturvårdsverket och en del andra emot vargjakt 2013 är att alla vargflytt och valpflytt hittills misslyckats, varjakt bör inte komma igång innan förstärkningsprogrammet givit resultat. Nu har dock det argumentet försvunnit. Vargflytt har lyckats. Förra gången vargtiken satte upp revir och skaffade make och allt var klart för valpar 2012 avbröts försöket med förflyttning eftersom vargen var i Idre och enligt riksdagsbeslut är vargföryngringar förbjudna i rennäringens åretruntmarker, dvs NV Sverige. Tack vare flytten sker nu etableringen i rennäringens vinterbetesmarker, dvs Nordöstra Sverige, där vargens inte bedömts göra lika stor skada och där det inte finns ett entydigt riksdagsbeslut emot vargetablering.
  6. Naturvårdsverket har nyligen presenterat en förvaltningsplan med ett mycket högt migrationskrav (7 invandrare per decennium). Enligt min uppfattning bör migrationskravet kunns läggas avsevärt lägre. Även rovdjursutredningen ställde ett avsevärt lägre migrationskrav och EUs rovdjursriktlinjer ställer det ändå lägre (över 2 invandrare per decennium). Vinner uppfattningen om lägre migrationskrav gehör, så minskar migrationskravet och därmed behovet av föryngringar i renbetesland. Det är fel beräknat så det kanske ändras.

Motiveringarna för att låta tiken stanna och få valpar i renbetesland är starkare än de förmodligen kommer att vara nästa gång det blir aktuellt, så detta kan bli ett engångstillfälle unikt i varghistorien. Fast å andra sidan har man ju nu brutit ”ett tabu” och brutit genom en vall, så det blir lättare att göra det nästa gång.

Tyvärr är intresset för att diskutera samlevnad samer- ren – varg lågt utan man föredrar att bibehålla sina gamla invanda attityder. Försökte ta upp det på Värmland facebook och detta försök att få samlevnad mellan rennäring och vargar blev en av de relativt få artiklar som inte fick något ”gilla”. Jag fick en kommenter direkt till mig med email som ger underlag att tro att myndighetsförtroendet inte kommer att förbättras av den här händelsen. Jag välkomnar kommentarer med idéer om hur situationen bör hanteras, dock inte ideer som huvudsakligen går ut på att kritisera existensen av detta vargrevir och de kommande valparna. Detta diskuteras så mycket i andra sammanhang så jag kommer att censurera bort sådana inlägg om de blir störande många eller störande i tonen (fast det brukar inte komma många kommentarer och något enstaka oönskat kan få stå kvar). Däremot är ideer om hur man skall förbättra samexistensen samer renar och varg i de områden som berörs av detta revir inklusive berörda samebyars hela renskötselområden mycket välkomna.

Situationen och avsikterna i slutet av november sammanfattas av naturvårdsverket  Något konstaterat fall av renskada hade tydligen inte inträffat till slutet av 2012 trots att renarna uppehåller sig nära vargarna, men sedan jul har det tydligen inträffat flera fall. Situationen beskrevs igen i januari 2013 och då verkade det som 10 renar rivits och som om 5000 renar skulle uppehålla sig i samma område som vargarna. De som uttalat sig har nästan genomgående haft attityden att det går inte att hålla isär renar och vargar. Här är en kommentar från länsstyrelsen i samband med att man tillstyrker skyddsjakt.  Länstyrelsen Västerbotten tillstyrker skyddsjakten.

Samerna kommer inte med konstruktiva ideer om samexistens. De flesta företrädare framhäver svårigheterna. Detta är den viktigaste företrädaren för samerna. Och detta den kanske näst viktigaste. Sameföreträdare framför tanken att naturvårdsverket skulle bli glada om vargarna sköts illegalt. Det förefallar som naturvårdsverket planerar för avlivning av invandrartiken under sommaren och omedelbar avhysning av valparna och tolkar regeringsuppragets intentioner så.De flesta verkar vänta sig att vargarna kommer att försvinna om ett halvår när de fått avkomma. Det stämmer inte med vad jag tycker (se nedan). Få för fram konkreta förslag. Vad som nu faktiskt görs är en bättre identifiering av revirets utbredning och det är möjligt hanen märks snart för att bättre följa händelserna i reviret och var vargarna finns. Länsstyrelsen spårar nu kontinuerligt vargarna för att kunna varna var de finns. Det finns böcker om varg och ren, man kan se vad man hittar i dem. Man kan kontakta alla som kan ha erfarenhet och ge synpunkter.

Några ideer:

  • Öka uttaget av i första hand björn i närheten av berörda samebyars renbetesmarker.
  • Öka omedelbart skyddsjakten av varg i Jämtland i närheten av berörda samebyars renbetesmarker.
  • Den totala störningen av rovdjur är viktig och störningen av varg kan delvis kompletteras av minskade störningar av andra rovdjur.
  • Det har föreslagits att lägga ut kadaver i vargreviret. Förmodligen skulle detta minska trycket på renarna.
  • Länsstyrelsen kan förbjuda renar att vistas i vargreviret annat än för tillfällig genomgång eller endast kortare tid
  • Man borde ha någon typ av brain-storming övning istället för vad som till synes varit relativt fyrkantiga möten.
  • Man kan packa renarna tätare utanför vargreviret och stödutfodra
  • Man kan dra ned vinterstammarna med intensivare slakt
  • Man borde ge ekonomiska incitament för renägarna att se det som en vinstaffär att vara värld för en vargflock med genetiskt värdefulla vargar. Detta borde ses som samhällsekonomiskt lönsamt och då borde samerna också få en del av vinsten.
  • Det måste finnas resurser för ekonomiskt stöd för att kompensera olägenheterna så att berörda samebyar inte blir stora förlorare, men jag har inte sett ett enda förslag på en direkt ersättning – kontant eller åtgärd – för att åtgärda problemet
  • Man kan erbjuda samebyarna dubbel ersättning för vargskadade renar i närheten av vargreviret, lägre höjd på bevisen att det verkligen är varg och generös ersättning för övriga kostnader
  • Man kan erbjuda vargskadeersättning helt utöver den generella skadeersättningen som går i en klumpsumma till samerna.
  • Man kan erbjuda ökad skyddsjakt av varg på nedre norrlands renbetesmarker.
  • Man kan erbjuda intensivare skyddsjakt på icke värdefulla vargar i hela renbetesområdet från nästa vår (för att minska risken att F1or stannar i renbetesområdent.
  • Man kan ha rutiner så renarna vistas i vargreviret bara en kortare del av vintern då de ändå hinner tillgodogöra sig en stor del av den tillgängliga födan.
  • Man kan bestämma att initiativet skall ligga på länsstyrelsen för fortsatt diskussion och konkreta åtgärder.
  • Det finns en skrift om rovdjursskador på ren från 2007 som kan uppdateras och skrivas enbart för varg och med mer fokus på vad som är relevant för den aktuella situationen och mindre på skyddsjakt och vargflytt.
  • Det är viktigt att både skador och renförekomst dokumenteras så att säkrare slutsatser kan dras om sambandet mellan vargförekomst och renskador.
  • Liberg mfl 2009 framförde följande förslag:  Problemet här är att åstadkomma en fullgott skydd för vargar i korridoren. Eftersom det är renskötseln som kommer att drabbas av de största problemen med denna åtgärd måste någon form av överenskommelse träffas med denna. Förmodligen behöver den innefatta hjälp med att flytta vinterhjordar till säkra områden, kanske med extra stödutfodring, möjligen också garantier att vargar i övriga renskötselområdet omgående flyttas eller avlivas.   Alla vargar som kommer in i korridoren bör radiomärkas. De bör bevakas och dessutom ger detta möjlighet att i tid varna renskötare, och möjligen även påverka vargens rörelser, eller flytta renar, så att konfrontation med ren undvikes. Man kanske också ska överväga om kompensation för skador ska vara högre här än i resten av renskötselområdet. Åtgärden har inga speciella etiska, juridiska eller medicinska konsekvenser. Den ligger inom det beslut Riksdagen tog 2001. Kostnaderna är svåra att beräkna, men kommer säkerligen att ligga på minst 4- 5 miljoner per år utöver dagens rovdjursbudget i renskötselområdet

Mina påpekanden. Jag föreslog att en vargföryngring i norra Sverige skulle räcka (se nedan). Fast då tänkte jag mig i genomsnitt per år och under lång tid framöver. Det hindrar naturligtvis inte att det blir enda gången, Motiveringen för att låta henne få valpar i renbetesland är starkare än de förmodligen kommer att vara nästa gång, fast å andra sidan har man ju nu brutit ett tabu så det blir lättare att göra det nästa gång.

Vad som är väldigt viktigt nu är att man verkligen prövar alternativ för att skydda renar och klassiska sameaktiviteter i en miljö där ett vargtryck är givet och skyddsjakt eller flytt utesluten. En unik utmaning som inte skall direkt avfärdas. När det gäller annan påverkan rör det ju om fenomen som det finns decenniers uppmärksamhet på och kreativitet är inte så viktigt, det är etablerande av känd kunskap.

Tidigare så har också vargvärnare uppmanat till en sådan dialog  ”Jag skulle vilja att man vågade ta en diskussion med renskötseln om på vilket sätt Sverige kan ha vargar i renskötselområdet. Nu är det en barriär som ligger där, säger Dahlerus.” Att tillmötesgå vargvärnare är också ett skäl till diskussion!

Grimsö verkar inte tycka att naturvårdsverkets ide att flytta valparna till andra lyor och göra sig av med modern är en  bra id’e.

Den vargflock som jag hoppas bildas i Junsele bör lämnas ifred så länge den håller sig inom reviret och så länge vargtiken är i livet.  Ju fler F10r hon lämnar efter sig ju bättre.

Däremot ser jag möjligheten att skyddsjaga F1or som bildar nya revir i renbetesområdet. Nästa gång det sker ett revirbildningsförsök av en ny invandrarvarg får den transporteras två gånger till södra Sverige. Vid första försöket bör man påbörja konkret planering av ett hägn och vid andra påbörja byggnaden av hägnet så att den tredje flytten kan ske till ett iordningställt hägn. Angående hägnets placering i landet fäster jag uppmärksamheten på möjligheten att flytta vargutbredningsområdet söderut.

När det gäller F1or som vill bosätta sig i renbetesland så kan det räcka med ett flyttförsök innan skyddsjakt blir aktuellt om de återvänder. F1or som vandrar norrut (norr om Umeå) kan flyttas söderut även om de inte bosätter sig, eftersom chansen att generna kommer Sverige till godo annars blir liten.

Radioaktivt renkött. Radioaktivitet efter Tjernobyl gör fortfarande att renkött blir otjänligt som människoföda och detta måste förebyggas på olika sätt (slaktidpunkt, stödutfodring, val av vinterbetesplats). Detta redogörs för i en ny rapport från SLU. Samhällskostnaden anges till 7 millioner per år (mer än för vargarna). Problemen verkar störst i gränsen Jämtland Västerbotten. Detta skulle kunna beröra hanteringen av renarna som kan komma i kontakt med Junselereviret. Detta blr någon titta på.

Utvärdering av skadan med en vargflock i renbetesland

Givetvis borde en bättre utvärdering göras av en etablerad vargforskare. Men jag gör ändå ett försök eftersom jag inte sett en sakkunnig utvärdering. Viltskadecentrum sysslar med frågor om rovdjurens skador på renar och hur de kan förebyggas inklusive en länk till en skrift om hur rovdjurskador kan förebyggas på ren. I Finland räknar man med att skadorna är i storleksordningen 250 500 kkr/varg.

Hur stor del av arean berörs av ett vargrevir? Ett vargrevir är ungefär 10 kvadratmil. Det är drygt 2 promille av Sveriges yta, det är mindre än 5 promille av norra Sveriges yta, det område där hittills fast förekomst av varg inte förekommit. Det är mindre än en procent av vad som kan kallas renbetesområdet. Om renarna helt enkelt hölls borta därifrån skulle vargflocken orsaka mycket liten skada på renarna. Men det skulle innebära knappt en procent färre renar och en reduktion av rennäringen med knappt en procent, vilket är en ansenlig del. I de diskussioner som förts mellan rennäring och naturvårdsverk om toleransgränser för rovdjur har toleransgränsen 5 % nämnts, en vargflock ryms inom detta men  utnyttjar en stor del av utrymmet. Om bara några samebyar drabbas, så rör det sig om tiotals procent av deras resursbas, inte bara enstaka procent. Det finns försvårande komplikationer, vargrevirets utsträckning är inte lätt att bestämma och kan ändras och även vargar tillhörande flocken kan röra sig utanför reviret.

Hur mycket ökar vargexponeringen? Vargar i ett revir (en vargflock) verkar döda mindre byte per varg och konsumera mer av bytet. Det känsligaste stadiet är unga kalvar och det finns inte i vinterbeteslandet. Renarna exponeras kanske för tio vargar under året, nästan alla är friströvande som både stör vargarna mer, dödar mer och angriper i en känsligare fas. De är också svårare att undvika och förutse än vargar i ett fast etablerat revir. I Jämtland talades det om 20 vargar varav 6 i renbetsland i början av vintern 2013. I Finland räknar man med att det finns 20-40 vargar i renbetesland, men förmodligen är det lägre i svenskt renbetesland. Tillägget av ett vargrevir kan knappast fördubbla olägenheterna med vargexponering för rennäringen som helhet, och de faktiska olägenheterna med varg för rennäringen är idag relativt små i förhållande till andra rovdjur.

Hur mycket nya gener tillförs av det nya reviret? I genomsnitt så får ett ojagat föräldrapar fyra överlevande valpar till vintern och hälften av dem blir föräldrar i Sverige. Nu förväntas en lägre del av valparna sätta avkomma eftersom en del kommer att vandra norrut där de inte kan få skandinaviska partner. Och en del av de andra kanske upprättar revir i renbetesområdet och avlivas vid skyddsjakt. Kanske 1.4 valpar ur varje årskull förväntas sätta avkomma till världen söder om renbetesområdet. Får hon avkomma bara ett år är chansen kanske 30% att den i sin tur inte för linjen vidare. Får hon avkomma bara ett år blir väntevärdet av avkommor så lågt att det ligger under väntevärdet för en normal reproduktiv immigrant och hon kan inte tillgodoräknas fullt ut som invandrare. Hon bör rimligen få så många kullar som möjligt för att det nya blodet skall få effektivt genomslag i vargstammen.

Vad är föryngringen värd för samhället?

En vargflock på 6 vargar kostar i genomsnitt samhället 3 miljoner per år. Värdet för samhället måste förstås vara högre än kostnaden för samhället. Invandring är viktigare än antal. Därför borde denna invandrare och framtida vargflock (invandrartik, alfahane och fyra F1 valpar) vara värd mer än 5 miljoner per år, och kostnader för rennäringen i högst den storleksordningen bör vara acceptabla för samhället. Rennäringen och samebyarna bör kompenseras för kostnaden. Detta innebär att kostnader för kompensation på flera miljoner per år kan vara försvarliga, och samhället bör inte utnyttja tillfället att småsnåla. Ersättning för t ex 100 dödade renar per år a 3000 ter sig som en marginell kostnad i sammanhanget, och förvisso i min begreppsvärd inte starkt nog argument för skyddsjakt. Kostnaderna i Finland per varg i renland beräknas till 250-500 kkr, vilket inte verkar mer än den är värd.

Dagens ersättning: Om jag inte minns fel ersätts med dagens regler fast förekomst av varg med 80 000 st dvs rennäringen kan redan tillgodogöra sig 160 000 utan att någon skada ännu skett, och när det blir föryngring blir det 500 000.

Skadorna av andra rovdjur (som troligen lätt kunde minskas eftersom björn faktiskt finns mer än minimiantal) är svåra för rennäringen vilket ökar misstänksamheten mot vargen.

Notering från Skandulv. Info 121017 om sena rörelser av vargen  M-11-14 hittats igen. Tiken, bördig från Finland/Ryssland som på grund av sin gulaktiga päls kallats ”Den gula” flyttades ju tredje gången från renskötselområdet ned till Mellansverige den 6 februari i år. Den här gången togs ju sändaren av eftersom hon hade tecken på en s.k. fuktig dermatit i pälsen under halsbandet. Efter det har vi alltså inte längre kunnat följa henne med hjälp av sändare.  Redan 21 februari var hon tillbaka i Västernorrland/Jämtland vilket kunde vi kunde konstatera på DNA från en spillning. Den 5 mars hittades en ny spillning från henne, nu nära Junsele i nordvästra Ångermanland. Sen fick vi en bild från en åtelkamera i april från en plats ett par mil längre österut, som skulle kunna vara från denna tik. Sen har det varit tyst tills i förrgår, då en ny analys på Grimsö-labbet från en spillning insamlad 23 september visade sig komma från vår tik. Spillningen togs på en skogsväg ett par mil norr om platsen för förra fyndet.  Detta tyder på att hon etablerat sig i Junsele-trakten. En annan intressant sak är att samma dag, 23 september, tog samme spårare (Stefan Tågestad) en annan spillning bara 5 km från den första. Denna spillning kom från en annan varg. Könet kunde ej bestämmas med säkerhet, men det är en skandinav, förmodligen född i Acksjö-reviret i Värmland. Info 121116 :  Vår tredje sentida invandrare M-11-14, också kallad ”Den Gula” eller ”Rödluvan”, som flyttats ned från renskötselområdet tre gånger, men envist återvänt varje gång,  har nu etablerat sig i hörnet Ångermanland-Jämtland-Västerbotten, norr om Junsele och väster om Ångermanälven. Hon har i höst spårats flera gånger av personal från länsstyrelsen i Västernorrland, tillsammans med en hane G108-12, född i Acksjön i Värmland. Detta revir, kallat Junsele-reviret,  ligger i renskötselområdets vinterbetesland. Paret förväntas få valpar i vår. Förhandlingar pågår med berörda samebyar om parets framtida öde. Tills vidare har Naturvårdsverket beslutat att inte tillåta skyddsjakt.

Regeringsuppdraget om vargarna i Junsele    Striden om Junselevargarna sprids snabbt till riksdagen    Socialdemokraternas talman har fattat politiken så att vargar inte skall finnas i renskötselområdet och inte förstått distinkitionen med året runt marker. Uppenbarligen finns ett behov av klarläggande från riksdagen om under vilka omständigheter vargföryngring kan tolereras i renbetesområdet. Tänk att några enstaka vargars öde det närmaste halvåret måste behandlas av regering och riksdag, och nog låter det ihåligt att man driver en regionalisering av ansvaret. Naturvårdsverket ger entydiga löften om att vargen kommer att avlägsnas och valparna omplanteras, så naturvårdsverkets uppfattning av värdet av nya invandrare vs renar är klar.   Löftena framgår ändå klarare här.

Genetisk kommentar: Flyttar man valparna till andra lyor så får det per valp halva effekten jämfört med djurparksvalpar. Det är bara hälften av generna i Junselevalparna som är nya, andra halvan (de från fadern) finns redan i den skandinaviska vargstammen. Förra året fanns inga lyor att flytta vargarna till, vad tänker naturvårdsverket göra om det inte finns 2013 heller? Tänk om utplanteringen av dessa valpar gör att de valpar djurparkerna producerar för utplantering inte kan planteras ut? Då blir nettoeffekten av att plantera ut dessa valpar på genetiken jämfört med att plantera ut djurparksvalpar istället. Det är en klar risk med omplantering av valpar så det genetiska effekten av den första kullen blir lägre genom att omplantera dem jämfört med att ha den kvar. Vargforskarna på Grimsö stöder inte naturvårdsverkets planer av genetiska skäl.

När naturvårdsverket nu klargjort att de kan tänka sig att flytta vargen en fjärde gång efter vintern så finns tid att bygga ett hägn i södra Sverige och flytta vargparet dit. Då är det mycket mindre troligt att de flyttar norr igen och det är bra att få de olika alternativen praktiskt prövade.

Vad som står nedan är huvudsakligen skrivit tidigare i en äldre artikel, viss överlappning

En föryngring av varg i norra Sverige räcker genetiskt.   Det kan rennäringen samexistera med!

Vargstammens största problem är att den genetiska kontakten österut (med Finland) är dålig. Detta medför dels hög inavel och dels att den skandinaviska stammen anses för liten för att kunna betraktas som långsiktigt uthållig. Det kommer naturligt en reproduktiv invandrare från öst vart femte år (en varggeneration). Att det inte kommer fler beror på att fast närvaro av varg är i praktiken förbjuden mellan finska gränsen och vargbältet i mellanSverige. Få vargar klarar den vandringen. Om två invandrarvargar vart femte år (en varggeneration) fick avkomma i Sverige, skulle detta räcka för att sänka inaveln och kunna räkna ihop den svenska vargstammen med den finska och nordeuropeiska, och därmed inte behöva fyrsiffrigt antal vargar i Sverige för långsiktig uthållighet. Om den naturliga invandringen förstärks genom tolerans för EN årlig föryngring i norra Sverige skulle den naturliga invandringen vara tillräcklig och annan tillförsel blir onödig.

En invandrad varg måste ge upphov till en föryngring i Sverige för att generna skall nå och inkorporeras i den svenska vargstammen. För detta fordras att den kan bosätta sig i ett revir tillsammans med en partner av motsatta könet. Om det fanns chans att invandrade vargar kunde ”fångas upp” i norra Sverige skulle fler komma in. Om man hade accepterat att en invandrad tik, som bildat revir och skaffat en partner i Idre i vintras fick vara ifred skulle det blivit tillökning i sommaren 2012, och det genetiska underlaget till den svenska vargstammen skulle ökats med 20%. Man skulle kunna göra ETT försök med flytt från norra till södra Sverige om det är ensamma invandrare långt norrut innan man accepterade att de bosatte sig lång norrut. I genomsnitt en föryngring per varggeneration innebär utrymme för mer än en framgångsrik invandring per varggeneration. Ett visst vargpar i ett revir, som är skyddat från jakt, får valpar ungefär tre år, så det ger utrymme för fler invandrare per varggeneration. Det blir kanske lite fler strövargar i renbetesland så vargtrycket i renbetesland skulle öka lita av den anledningen också. Av valparna kommer en mindre del att finna partner i vargbältet än efter en föryngring i vargbältet. Någon valp kanske hamnar i Finland vilket är bra eftersom den genetiska kontakten med Finland blir trovärdigare om den är ömsesidig, och det finns så få vargar i Finland att en genetisk förstärkning från Sverige har värde. Kanske det blir så att nästa invandrare som fångas upp i norra Sverige gör det med en partner från F1-avkommorna i den föregående föryngringen i norra Sverige. Tolerans av i genomsnitt en föryngring i norra Sverige kommer att leda till att några F1 avkommor till denna i norra Sverige skjuts vid skyddsjakt. Detta förekommer dock redan och det kommer förhoppningsvis att blir vanligare med olika former av genetiskt värdefulla vargar i Sverige och denna kostnad för ett löfte till rennäringen förefaller acceptabel. Det förekommer också strövargar i norra Sverige, speciellt på gränsen till vargbältet. Så länge det inte rör sig om F1-avkommor tycker jag skyddsjakten på dessa kan intensifieras och ribban sänkas som en kompensation, när väl en föryngring i norra Sverige etablerats. Det kan alltså räcka med blotta närvaron av varg i södra delen av renbetesområdet. Ett vargrevir (som kan innehålla en familjegrupp ”vargflock”) omfattar typiskt tio kvadratmil och vargarna rör sig sällan utanför reviret. Detta är mindre än en procent av renbetesområdet. Det kommer att orsaka avsevärda svårigheter för berörda samebyar, men svårigheterna blir lokala och effekterna på rennäringen totalt marginella. I genomsnitt en föryngring per år i norra Sverige är fyra procent av de svenska vargföryngringarna i den södra halvan av Sverige. Det kan ändå göra en himmelsvid skillnad för den svenska vargstammen. Det medför en påtaglig förbättring av efterlevnaden av svenska riksdagsbeslut, internationella traktat och EUs direktiv. Det bidrar till att blidka EUs syn på svensk vargförvaltning. Det blir ett påtagligt argument mot de i södra Sverige som anser det orättvist att de skall drabbas av varg, men den norra landshalvan vara vargfritt. EU skriver i sitt ”hot” att föra Sverige till domstol i juni 2011:  ”Aspects of Swedish wolf policy that still raise concerns include:… effective measures to address the high level of inbreeding in the population by facilitating the natural migration of wolves into Sweden or through the active translocation of wolves”. Att underlätta för naturliga migranter är det mest effektiva och på kort sikt realistiska sättet att tillmötesgå denna kritik från EU, att avliva dem är uppenbart att försvåra istället för underlätta. Det har funnit hopp om att man skulle kunna transportera vargar som kommit in i norra Sverige till vargbältet i södra Sverige, fem sådana förflyttningar har gjorts under ett år och alla resulterade i att vargarna återvände norrut. Tills vidare kan man inte utgå från att detta fungerar. Det finns avancerade planer på att flytta djurparksvalpar till vilda lyor, men det stöter på svårigheter av administrativ natur, och även om det går administrativt kan det vara biologiskt och logistiskt svårt. Det är inte läge att påstå att det fungerar de närmaste åren innan det har praktiskt bevisats. Många organisationer har uttalat sig för att underlättande av naturlig invandring är den bästa vägen att gå för att förstärka vargens genetik. Återstår att acceptera att varg etablerar sig i renbetesområdet. Detta bör dock givetvis göras på för rennäringen skonsammaste sätt. Jag tror det räcker med att acceptera i genomsnitt en föryngring av varg i renbetesområdet den närmaste tiden. Efter en tid kan det utvärderas hur det fungerat genetiskt, hur det fungerat för rennäringen och om nya metoder gör det onödigt att fortsätta. Renbetesland är norra Sverige. Fast närvaro av varg eller föryngringar har inte accepterats där. Men vissa öppningar i riksdagsbeslut finns.  ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” . “Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.” Precis var gränsen går till ”åretruntmarkerna” (åretruntmarkerna ligger huvudsakligen i väst) är oklart för mig, men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf Det är troligt att den naturliga invandringen faktiskt är tillräckligt hög även utan föryngringar i norra Sverige, men dels känns det osäkert om det verkligen är så, dels kan det ta mycket lång tid, och dels ger det ökad säkerhet och minskad inavel att få in några ytterligare migranter de närmaste åren så vargstammens svagheter kan tonas ned på dagordningen, men slutsatsen vid nästa utvärdering skulle mycket väl bli att ytterligare föryngringar i renbeteslandet inte behövs. Det nuvarande naturvårdsverkets inställning är att mycket höga migrantantal är nödvändiga och att de skall vara höga också permanent utan valpflytt och då förstår jag inte hur rennäringen skall klara sig från vargetableringar i längden, så då skulle det vara bättre att börja nu.

Några länkar i anslutning  hösten 2012 Junsele:
http://www.jaktojagare.se/aktuellt/samerna-bestorta-over-flyttvargen

http://www.jaktojagare.se/aktuellt/hennes-valpar-ska-adopteras-bort

http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Uppdrag-om-dialog-med-samebyar-om-losning-for-vargtik/
http://www.jaktojagare.se/aktuellt/forsta-vargreviret-bland-renar
http://www.jaktojagare.se/ska-varg-till-tas-bland-renar-2 http://www.jaktojagare.se/debatt/starka-krafter-for-vargrevir-i-norr

Länkar med info om konflikten rennäring rovdjur (varg) http://www.de5stora.com/rovdjurManniska/renar/vargen/ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-ar-brattom-med-en-ny-rovdjurspolitik_6913487.svd http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rennaringens-kris-ar-inte-vargens-fel_6865983.svd http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vargen-varderas-hogre-an-samerna_6861819.svd http://www.vk.se/586955/inte-vargens-fel-rennaringen-ar-i-kris http://www.vk.se/581926/vargen-varderas-hogre-an-samerna http://www.vk.se/591401/repliken-rovdjurspolitiken-omojliggor-renskotsel http://www.vk.se/585532/repliken-problemet-med-svenska-vargen-ar-den-hoga-inaveln http://www.sourze.se/Rensk%C3%B6tsel_som_n%C3%A4ring_en_ren_myt_10660581.asp http://www.sourze.se/Samer_utnyttjar_ers%C3%A4ttning_f%C3%B6r_rivna_djur_10674958.asp http://www.suonttavaara.se/dokument/Syntetiska%20samer.html http://www.samer.se/2304

Genomsnittligt släktskap

19 Okt

För att följa den långsiktiga genetiska utvecklingen av den skandinaviska vargstammen är den genomsnittliga släktskapen ett bättre mått än inavel.

Inavel kan ha flera olika meningar, vilket kan orsaka problem, även för en specialist. Inavel syftar oftast på en egenskap för en individ. Denna inavel kvantifieras med ett mått mellan 0 och 1 som kan tolkas som en sannolikhet. Inavelns värde blir samma som hur besläktade föräldrarna är, som i facksammanhang lämpligast betecknas coancestry (“samanor” på svenska, men det är inte särskilt vedertaget). Kinship används ofta, men är ibland dubbelt så stort, och sambandet med inavel blir då komplicerat. Att det är något som inte stämmer med individ-inavel för inavelns betydelse för vargstammens framtid inses t ex genom att både en invandrare och dess avkomma har inavel = 0, trots att ingen av invandrarens men hälften av avkommans gener är samma som i resten av vargstammen. Det är en inavel på populationsnivå som eftersträvas vid selektiv jakt. Populärt kan man sätta det som den inavel det skulle bli om alla vargar fick barn med varandra, men riktigt rätt är inte det heller. Jag har föreslagit att beteckna det gruppsläktskap (group coancestry). Genomsnittligt släktskap duger, men är lite långt. Vad uppdraget egentligen gäller skulle alltså kunna vara att utse de vargar eller revir vars avlägsnande ger maximal sänkning av gruppsläktskapet per eliminerad varg. Men även med denna definition hamnar man fel, vilket jag berör i nästa avsnitt.

Att använda det “föråldrade” begreppet coefficient of relatedness (som ju också översätts med släktskap) är fel och därför trodde jag att vargförädlingen hade kommit in på fel spår. Nu kanske varggenetiken är på rätt spår och bara uttryckt sig klumpigt men det vet jag faktiskt inte. I fortsättningen borde varggenetiken uttrycka sig på ett entydigare sätt! “Coefficient of kinship” och “coancestry” är samma sak och det olyckliga kan vara bara att värdena i figuren är dubbelt så höga som de borde vara för att vara analogt med inavelskoefficient. Men när det gäller “Mean kinship” är det tveksamt vad som egentligen menas och man måste precisera vad som menas på ett sätt som varggenetikerna (inklusive ”Stockholmgenetikerna”) inte lever upp till i de dokument jag hittills sett. Frågan är hur man behandlar indivens släktskap med sig själv (dvs inaveln). Man kan beräkna “mean kinship” för individer och definiera det som genomsnittet av en individs släktskap med alla andra individer, det kan kanske användas som ett urvalsinstrument och är förståeligt. Men om man beräknar medelvärdet av ”Mean kinship” för individernas “mean kinship” och kallar det också för “mean kinship” är det förvirrande och man ger sig ut på semantiskt hal is och använder “mean kinship” i en betydelse som inte alla som använder uttrycket gör. En del gör det i samma betydelse som group coancestry (se nedan), men djurgenetiker har ofta lite svårt att svälja självsläktskap.

Coancestry = coefficient of kinship för ett par av individer är sannolikheten att en allell från den ena individen härrör från samma gemensamma anfader som en allell från den andra individen. Coancestry för ett par individer blir inavelskoefficienten för deras gemensamma avkomma. Coancestryn för ett syskonpar är 0.25 och inaveln för deras avkomma blir 0.25. Coancestry kopplar elegant ihop inavel och släktskap. Coancestry är en sannolikhet och kan inte bli större än 1. För coancestry behöver man inte sätta coefficient of framför, men det behöver man för kinship. Dessutom kanske kinship är lite otydligt på om faktorn två skall vara med, den otydligheten finns inte för coancestry. Group coancestry är en motsvarighet till inavel på populationsnivå.

Group coancestry =  = gruppsläktskap = genomsnittligt släktskap är genomsnittet av alla individers släkskap med varandra inklusive med sig själva. Man kan ställa upp en coancestrymatris med individerna i rader och kolumner och deras coancestry i matriselementen. Group coancestry blir genomsnittet av värdena i matrisen. Group coancestry har en elegant och förmodligen entydig svensk översättning “gruppsläktskap”. Group coancestry övergår i inavel vid slumpmässig parning inom populationen (inklusive självbefruktning).

Gendiversitet är det mest basala måttet på genetisk diversitet. Det är sannolikheten att olika gener i en population inte är kopior av samma gen, dvs olika, “diversa”. Denna sannolikhet är (1 – group coancestry =1-Θ).  Group coancestry är ett mått på genetisk diversitet, jag brukar beteckna det med Θ. Group coancestry säger hur mycket diversitet som förlorats jämfört med ursprungspopulationen. Värdet på group coancestry säger hur stor del av den nordeuropeiska vargpopulationens gen-diversitet som gått förlorat sedan medlemmar från den vilda populationen invandrade till Skandinavien! Detta mått beaktar bl a: (1) det låga antalet invandrare till den skandinaviska vargpopulationen sedan den bildades; (2) deras varierande fertilitet; (3) deras olika bidrag till vargstammens genetiska uppsättning; och (4) den genetiska driften som orsakas av vargstammens låga numerär.

Jag har berört i mina synpunkter på förvaltningsplanen att man faktiskt inte vet vad inavel F=0.1 innebär, det finns ingen definition av detta mål, och definitionen spelar stor roll för den behövliga omfattningen av valpflytt. Förvaltningsplanen skriver nu att Grimsö? skall jobba med denna definition, jag hoppas att få se den i nästa variant av förvaltningsplanen.

Kommentar oktober 2012. Jag har skrivit ungefär samma ska i en tidigare artikel, och det var då ett delvis erkännande till Grimsö för jag trodde de förstod ungefär som det stod i en rapport till en länk till regeringen men regeringen har tagit bort länken och jag har inte hittat något annat dokument jag kan ge ett erkännande till Grimsö för, men figuren syns ovan. De numeriska värdena borde dock vara hälften så stora.

Rovdjursutredningens slutbetänkande 2012

28 Jul

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024. Remissvaren har kommit.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1. eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens “vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det föreslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndighete

Sårbarhet

2 Jul

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Den skall ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Det är beklagligt att varken rovdjursutredningen, naturvårdsverket eller vargkommitten lyckats prestera en liknande analys tidigare om det erforderliga minimiantalet enligt EUs regler, trots att flera år stått till förfogande. Nu får regeringen knappt om tid att smälta detta till propositionsskrivandet. Regeringen gratuleras dock till att de sett till att den grundläggande analysen nu faktiskt kommit till stånd inför höstens riksdagsbehandling. Tidigare fanns befogad anledning att kritisera det bristande beslutsunderlaget, men nu har underlaget radikalt förbättrats.

DN  och SvD och några andra tidningar står (taget från TT eller naturvårdsverket, och lite olika utförligt citerat). ”Om vargen ska ha en chans att överleva i Sverige krävs en stam på minst 100 individer.” Detta är en missuppfattning av rapportens resultat. Det räcker med mindre än hundra vargar,  kanske bara knappt 40. Men om det antas att vargstammen drabbas av katastrofer, i en omfattning som är större än vad som ter sig sannolikt, så behövs 100. Hundra syftar på den svensk-norska stammen, vad som behövs för Sveriges del blir färre.

Ruona Burman citeras ”Enligt EU:s riktlinjer ska man ligga över miniminivån för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus”. Detta är inte strikt riktig, miniminivån är det absolut lägsta kravet för gynnsam bevarandestatus. Regeringen formulerar villkoret i uppdraget att göra sårbarhetsanalysen ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP)”. Det blir nog inte aktuellt att diskutera vargantal som inte är en bra bit över vad sårbarhetsanalysen ger underlag för, men det bör noteras att redan hundra ligger en bra bit över teoretiskt minimum och kan sägas inkludera en säkerhetsmarginal. Syftet med artikeln och regeringens beställning är säkerligen inte att driva att det är lämpligt med bara hundra vargar, utan att tydliggöra att risken för utrotning är mycket liten, och att detta gäller även om det blir förvaltningsjakt på 100 vargar 2013.

Det står ”Dessutom bygger analysen på att vargstammen inte har några genetiska problem. Den tar således inte hänsyn till den svåra inaveln i den svenska vargstammen. För att råda bot på denna krävs ett ständigt inflöde av nytt friskt blod utifrån.” Analysen tar visst hänsyn till den rådande höga inaveln! Den sätter in värden i modellen som gäller den inavlade Skandinaviska vargstammen. MVP är vad som gäller för inavlade vargar. Inaveln är nu lägre i den svenska vargstammen än den varit sedan slutet av 90-talet, så sårbarhetsanalysen kan sägas överskatta inavelsinflytandet på MVP. Om det går som vi hoppas så sjunker inaveln och då blir MVP skattningarna för höga. Om inaveln förblir konstant så förväntas ändå inavelsdepressionen att minska något, då blir också rapportens skattningar av MVP för höga.

För att inaveln inte skall öka räcker det med att inflödet av friskt blod österifrån är något eller väsentligt mindre än det varit hittills, Att inflödet inte skall bli mycket mindre är rimligt att tro, det är faktiskt troligt att inflödet blir avsevärt större än historiskt med den planerade genetiska förstärkningen med tillförsel av djurparksvalpar.

Naturvårdsverket verkar vilja gå vidare med att studera genetiken. Jag inser inte behovet. På längre sikt när man sett vad inflödet blivit de närmaste decennniet och fått bättre förståelse för sveriges vargstam som en del i en nordeuropeisk metapopulation är ytterligare analyser motiverade, kanske inför att Sverige skall rapportera status till EU 2019, men tiden medger knappast något övervägt arbete innan propositionskrivandet måste starta. Naturvårdsverket har haft tid att framföra sina argument i förvaltningsplan och skyddsjaktsdokument och bör inte ta på sitt ansvar att ytterligare förhala att en vargpolitik återinförs. Dessutom måste fördjupade studier av genetiken inkludera den inavelssänkande effekten av selektiv jakt, och naturvårdsverket har i sin förvaltningsplan uppskjutit en studie av detta till 2013.

Riktlinjer, rekommendationer, osäkerheter och sunt förnuft säger att vargantalet bör ligga över miniminivån som erhålls med MVP. Detaljer i beräkningar och antaganden kan kritiseras och är lite osäkra. Det finns andra faktorer – en del politiska – att ta hänsyn till. Man kan uttrycka det så att lägre än knappt 100 vargar är knappast möjligt att åberopa stöd för i denna huvudsakligen naturvetenskapliga analys. Om – och isåfall hur mycket – över knappt 100 riksdagsbeslutet skall ligga är öppet för politiska överväganden och beslut. Det är väsentligen ett politiskt och icke naturvetenskapligt beslut. Det finns olika motiv, som jag inte går in på utförligt här, för att inte gå under några hundra vargar. Väljer politikerna ett högt antal för gynnsam bevarandestatus så innebär det mindre möjligheter till ”adaptiv” vargförvaltning, mer styrning av EU och framförallt mindre möjligheter att reducera inaveln.