Tag Archives: skyddsjakt

Adjö till Skandinaviens värdefullaste varg

28 Feb

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Nytt sedan sommaren 2012   http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Ingen-flytt-av-den-genetiskt-viktiga-vargtiken/

 

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia. Senaste nytt är att hon efter den senaste flytten till norra Uppland dykt upp i Jämtland igen och nu åter är ett skyddsjaktärende, Sundsvalls tidningHennes öde är under diskussion.   Djurparkvalpflytt kunde inte genomföras i 2012 Enda chansen att verksamt minska vargens inavel är att låta denna varg leva och få avkomma. Det kommer att kosta mycket för rennäringen, men ändå lite jämfört med att varg kostar Sverige 100 miljoner 2012 och en liten del av vad rennäringen får i bidrag från staten och vargen har hittills kostad mycket mindre för rennäringen än de andra rovdjuren. Det används som ett argument för att få markägare att gå med på valpflytt att annars kan EU anmäla till EU domstolen och risken för detta borde vara större om man skjuter denna varg. Att valpflytten inte gått att genomföra kan skyllas på oförutsedda omständigheter och en besvärlig situation, men att skjuta denna varg blir ett entydigt beslut som säkert i realiteten fattas på regeringsnivå även om ministern kanske försöker bibehålla deniabilitet.

Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd, men kanske nu kan gagna henne eftersom hon är svårare att hitta och det är svårare att knyta olägenheter till henne. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många! En websida med betraktelser om bl a henne når man om man klickar här.

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinaviens skogar. Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att göra sig av med den genetiskt värdfullaste vargen i Sverige, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

Det kanske finns legalt utrymme för tiken att etablera sig i renbetesland beroende på var hon gör det. ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” Vilket är västliga marker. Precis var gränsen går är oklart men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om det inte blev av! Den tredje flytten söderut blev snart aktuell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte “dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en “naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag:
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

  • Vänta kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
  • Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter till rennäringen.
  • Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
  • Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
  • Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

Plan B och C är väl inte aktuella längre men kanske kan tänkas på till nästa gång.
* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att “lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och då slipper naturvårdsverket problemet.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (“vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med.

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna “regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orsakat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går “tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra “experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen “kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit “hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. “Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig – om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt – men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

En tidigare version av den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

Det finns tre artiklar på bloggen om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar

Annonser

Skyddsjakt 2012

13 Jan

Naturvårdsverkets skyddsjakt – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu har det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket  kommit i mitten av januari 2012, så jag uppdaterar lite. Kanske tittar jag på det här inlägget igen om några dagar. DN och SvD har skrivit om skyddsjaktsbeslutet.

Maning till beslutsfattare
Varje skyddsjaktsbeslut på en genetiskt värdefull varg försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus både genom att försvåra att minska inaveln och försämra migrationen från Finland. Det gäller speciellt den sk Kilsbergstiken alias Idretiken, som är en direktinvandrare som skjutsas omkring över landet. Jag anser det är svårt att tänka sig så stora skador så det skulle motivera skyddsjakt på henne, och skulle någon komma på att skyddsjaga denna varg utan uttrycklig tillsstyrkan från naturvårdsverket, så tycker jag det är direkt oansvarigt gentemot den svenska vargstammen och politiska intentioner hur den skall förvaltas.
Varje skyddsjaktsbeslut på annan (inavlad) varg underlättar att nå gynnsamt bevarandestatus, likaså underlättar det att nå gynnsam bevarandestatus om vargantalet minskar något. Därför är det – för de som värnar en kvalitativt bättre vargstam med lägre inavel och bättre kontakt med Finland – bra ju lägre ribban till skyddsjakt kan läggas och om den av naturvårdsverkets satta toleransnivån kan fyllas.

När jag insåg att skyddsjaktsbeslutet skulle ta så lite hänsyn till behovet att reducera inaveln och förbättra kontakten med Finland och bara lägga vikten vid en omogen antalsökning som försvårar att nå de viktigare målen och skapar anarki eftersom det inte är i överenstämmelse med gällande riksdagsbeslut, så bestämde jag mig att den återstående vägen att få en vettig vargpolitik är att besluta att vargen har gynnsam bevarandestatus (hur man kan förbättra den därutöver kan dokumenteras i den sk förvaltningsplanen som skall föreligga till sommaren). Jag har därför börjat argumentera för att vargstammen nu har gynnsam bevarandestatus på min ”huvudblogg”. Det förslag som lagts av rovdjursutredningen vilar på för dålig grund och mycket talar för att en bättre utredning baserad på ett bättre underlag skulle leda till att den svenska vargstammen gavs gynnsam bevarandestatus. Jag anser detta är en huvudsakligen politisk fråga, naturvetenskapligt är det klart att den kan ges det statuset om så önskas. Jag delar inte naturvvårdsverkets uppfattning att vargen inte har gynnsam bevarandestatus. För den händelse man tror jag är vettvilling så påpekar jag att jag faktiskt är genetikprofessor med 40 års forskningserfarenhet varav nästan 35 i ledande ställning beträffande frågor som till stor del har med inavel och släktskap att göra. Inte för det innebär någon garanti för pålitiligt omdöme eller sunt förnuft, jag har sett massor med exempel i vargdebatten på väl kvalificerade personer som kommit till dåligt grundade och trångsynta slutsatser. Men det innebär en garanti för att många argument och vinklingar är relevanta, en del nya och en del värda att ta del av.

 Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med begränsad betydelse. Det är naturligtvis alltid så att alla försöker undvika att ta ansvar för sina handlingar och naturvårdsverket vill inte ta ansvar för att det skjuts många vargar. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor till naturvårdsverket så svaret blev uttömmande eller kreativt.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel, kontakt österut och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in vid skyddsjaktsbeslut i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till vad som önskas på mindre än fem år när andra önskemål tillgodosetts (om önskemålet ligger över en fördubbling tar det några år till). Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Det är inte bra opinionsmässigt att inte respektera fattade beslut och i det här fallet hade det varit till fördel för vargen om man gjort det. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerär blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra i den huvuddel av fallen när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till, mycket lättare att sänka ribban. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan och olägenheterna per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen. Möjligen kan jag tänka mig att delegera skyddsjaktsbeslut också till Kronoberg, Kalmar och Skåne län så de själva får besluta hur mogna de är för varg innan vargförekomster kommit så nära att spridning dit blir en del i en kontinuerlig utbredning.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet, blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man kanske skall sänka vargtätheten där den är högst senare, om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens geografiskt begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där den redan är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska, accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorer som geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas. Det är ganska oansvarigt att överlåta åt varje länsstyrelse att göra avvägningen som länsstyrelsen finner bäst utan att ens ge någon vägledning eller tips. Det gör det otacksammare att vara länsstyrelse eftersom man kommer att få kritik hur man en gör och det går knappast att luta sig mot hårda regler. Man kan ju inhämta utlåtanden men utlåtandet beror väldigt mycket på vem man ber så det är ju bara ett sätt att vältra över ansvaret. Man kan tänka själv men det är inte ovanligt att de som gjort det utsätts för hård kritik för att de har tänkt själv.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör gentemot renbetet t ex.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte dramatiskt. Jag tror inte ens EU är roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, och den ansvariga minister som EU uppfattade som mest obstinat finns inte där längre, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige. Nu är läget oklar, jag vet faktiskt inte om överträdelseärendet är nedlagt, men det låter inte så. Var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.