Tag Archives: vargpolitik

Rovdjursutredningens slutbetänkande 2012

28 Jul

Rovdjursutredningen har kommit med sitt slutbetänkande april 2012. Delbetänkandet 2011 föreslog att först sänka inaveln till F=0.1 och därefter öka vargantalet till minst 450 (eller snarare minst 45 föryngringar). Slutbetänkandet 2012 ändrar detta och ger istället utrymme för successiv ökning till 2024. Remissvaren har kommit.

Det är inte sannolikt att F=<0.1 kommer att nås till 2024, även om tillväxten begränsas till 4 procent årligen från cirka 300 våren 2012 till 500 tolv år senare. Det saknas auktoriserade uppskattningar vad som fordras eller hur mycket det kostar med genetisk förstärkning i det nya läget med en större stam, dessa kalkyler överlämnas till förvaltningsplanen. Utan den beståndsbegränsande förvaltningsjakt utredaren föreslagit blir det varit helt omöjligt att få ned inaveln ordentligt. Med förslaget blir det bara krävande och begränsad sannolikhet att nå målet. Men man kan komma långt på vägen och får arbetsro att utveckla metodiken under förutsättning att tillräckligt kraftfull och genomtänkt förvaltningsjakt inleds före våren 2013 och kommer kanske fram till att det inte är så förtvivlat viktigt att nå ända ned till F=0.1. eller att den naturliga invandringen räcker för att så småningom nå resten av vägen till målet eventuellt med några modifikationer och eventuellt något efter 2024. Diskussionen om eventuellt önskvärd ytterligare sänkning av inaveln och förbättrad genetisk kontakt österut behöver inte resultera i förnyad uppslitande tids och resurskrävande övergripande diskussion om vargantal förrän om ett decennium, när polariseringen troligen lugnat ned sig. Förvaltningsjakt öppnar möjligheter, som underlättar att få godkännande för valpflytt av markägare. Det är ekologiskt riskfyllt att tolerera ökning av en nyckelart med fri tillväxt inom områden som redan kan vara mättade och där tillväxten trots detta är hög. Med utredningens förslag kommer man ifrån denna stora svaghet med dagens “vargförvaltning”. Med utredningen och förvaltningsplanen och remissvar i ryggen kan statsmakterna återta initiativet i vargfrågan i höst.

Det är önskvärt att åtminstone temporärt med riktad förvaltningsjakt sänka stammen till drygt 200 genom jakt 2013 och 2014, för att tillfullo utnyttja potentialen av invandrarna 2008 att reducera inaveln, sedan kan stammen tillåtas växa för att reducera den genetiska driften tills nya invandrare kommit/tillförts och den första föryngringen med nya tillförda vargar observerats.

Det är inte definierat vilken ”inavel” som skall vara F=0.1. Är det genomsnittligt släktskap hos reproducerande individer eller genomsnittet av alla levande individernas inavel? Vad är referenspunkten när F=0? Definitionen har väsentlig betydelse när F sätts så lågt som 0.1, det finns distinktioner och fällor, som har med exakt definition att göra. Det är viktigt förvaltningsplanen utformar definitioner. Detta bör inte läggas på den politiska nivån.

Utredaren tycks anse att jakt är ett nödvändigt inslag i förvaltningen för att nå önskvärt status och reducerad inavel på vargstammen. Därigenom nalkas gynnsam bevarandestatus snabbare. Detta är viktigt mot bakgrund av EU kommissionens och regeringens ställningstagande. Om nu tricket går hem att kalla det förvaltningsjakt och ha det inskrivet i en förvaltningsplan, det är mycket egendomligt att ingen kommit på det förut och vittnar om hur ogenomskinlig bevarandeadministration är. Det försvagar avsevärt Sveriges sak mot EU att det inte framhålls hur effektiv förvaltningsjakt och lågt antal är för att förstärka effekten av tillförda och invandrade vargar.

Det föreslås att flytta vargar till hägn (”mjukt släpp”), därigenom minskar chansen att de vandrar långt efter flytten. Detta bör prövas, jag förstår inte varför det inte prövades med den invandrare som skaffat partner och satt upp ett revir i norra Dalarna. Risken för långvandring var uppenbar redan efter andra flyttförsöket och paret kunde hållits ihop i hägnet. Direktförflyttade man vargar från renbetesområdet i Finland till hägn i Sverige, som samtidigt är karantän, så skulle det gå att få ned inaveln till önskvärd nivå. Tillvänjning till lokala förhållanden med hägn skulle samtidigt kunna hjälpa att sprida vargen till nya områden.

Det verkar som om utredningen avser att öppna mot enstaka etableringar i renbetesområdet där vargens villkor accepteras, utredaren kan tänka sig ”vargavtal”. I genomsnitt en årlig vargföryngring i renbetesland, där den ena föräldern är invandrare, som inte gått att flytta, skulle förmodligen långsiktigt lösa kontaktproblemet med vargstammarna österut.

Det finns ingen egentlig motivering för just 450. Det har inte utförts någon modern sårbarhetsanalys eller analys av mean viable population, en referens som beskriver det länkas här. Den expertgrupp som utredningen anlitade föreslog något i stil med 700. Men det värdet förutsätter att en som dålig betraktad genetisk kontakt med Finland förbättras, och ökningar av vargstammen i Finland, Norge och ryska Karelen. Det är med all sannolikhet hopplöst att få dessa länder att ta sin andel av det ökade antal vargar expertgruppen anser behövs, varför Sveriges vargantal måste läggas över 700 om expertgruppens åsikter skall vara utgångspunkt. Detta är konsekvensen av att utredningen utgått från en fristående expertgrupp och dimmiga riktlinjer istället för sunt förnuft. Det blir nu förvaltningsplanen som får utforma motiveringen för att minimivargantalet är vetenskapligt förankrat utan att hänvisa till rovdjursutredningens expertgrupp. Motiveringen kan spinna på de resonemang  jag framfört. Jag tror dock inte det går eftersom beslutet om vargantalet är en politisk kompromiss och inte resultat av vetenskapliga överväganden. På kort sikt (några decennier) anser jag vetenskapliga skäl talar för en vargstam på några hundra, på längre sikt finns det inte vägande genetiska skäl att inte besluta enligt rovdjursutredningen, men är då politiska, juridiska och ekologiska skäl som styr, inte genetiska.

Det verkar lite egendomligt att rovdjursutredaren anser att kravet på spridning till ”hela det naturliga utbredningsområdet” är uppfyllt, vargföryngringar förekommer bara i en liten del av Sverige och området utvidgas mycket långsamt. Vare sig EUs direktiv eller rovdjursriktlinjerna ger entydig ledning, antalsuppskattningar blir huvudsakligen subjektiva bedömningar.

Utredaren tycker det den närmaste tiden är viktigare att få ned inaveln än att snabbt nå antalsmålet. Jag stöder detta helhjärtat. Jag har argumenterat för att dagens vargstam skulle kunna ges gynnsam bevarandestatus. Huvudskälet var att ge svensk handlingsfrihet att reducera inaveln på effektivaste sätt. Jag ville också tydliggöra att ”genetiska skäl” inte automatiskt stödjer stora antal och att det går att argumentera för att lägre antal än dagens räcker med genetiska resonemang. Det bästa för vargen vore om riksdagen deklarerade att vargen nu har gynnsam bevarandestatus och att antalet temporärt kan sänkas om syftet är att minska inaveln. Risken är stor att det politiska maskineriet går trögt, EU trasslar och förvaltningsjakten fördröjs och beläggs med restriktioner, vilket försvårar den genetiska förstärkningen. Hade EU inte blandat sig i och bara rovdjursutredningen legat till underlag för ett svenskt beslutsfattande hade jag inte propagerat för gynnsam bevarandestatus nu och engagerat mig mindre i varg. Men om rovdjursutredningen och förvaltningsplanen leder till ett snabbt riksdagsbeslut och förvaltningsjakt 2013 så kan jag sluta att engagera mig.

Utredaren tycker förvaltningsjakt skall skötas av länsstyrelser/naturvårdsverk. Teoretiskt sett borde det bli bättre styrning att ta ut vargar på sätt som förbättrar genetiken mest, men jag tror att det fungerar tillräckligt bra med licensjakt. Ingen av de 47 vid licensjakterna 2010-2011 fällda vargarna var genetiskt värdefull. Intrycket att myndigheterna hittills inte varit överdrivet alerta på frågan hur genetik kan stödjas med jakt, så jag är inte övertygad om att det verkligen i realiteten blir bättre för genetiken med myndighetsjakt.

Utredningen gör ingen samhällsekonomiskt utvärdering av vad vargen kostar vid olika antal. De största kostnaderna är att vargen reducerar vilt och vargavvisande stängsel, inte kostnaderna för statsbudgeten, som bara bär en mindre del av dessa kostnader. Gynnsam bevarandestatus är mest en fråga om vilka krav man har på uthållighet, kraven i EUs direktiv är inte väldefinierade. Exempelvis är rovdjursutredaren villig att ta en större risk med vargens framtid än vad utredningens expertpanel vill, och jägareförbundet sätter kraven lägre än rovdjursutredaren. Rovdjursutredaren uttryckte mycket tydligt att en annan utredare skulle kunna komma till ett annat resultat. Förvaltningsplan och regering kan mycket väl besluta om högre eller lägre minimi antal utan att bryta mot EU-fördraget och utan att komma i konflikt med utredningen annat än utredarens personliga subjektiva vägning. Graden av risktagande att förvaltningen senare inte lever upp till uthålligheten måste vägas mot kostnader och olägenheter, när dessa är så stora som för varg. En sådan vägning behöver inte gå utanför vad som ryms inom rimliga tolkningar av direktivet.

Jag tycker riksdagen skall besluta om eftersträvad miniminivå för vargantal och när den skall vara uppnådd. Vargen är så kontroversiell och det finns så mycket misstro och låg acceptans är så vanlig och EU så intresserad att det behövs ett riksdagsbeslut som stöd. För varg har Sverige 2012 hamnat mycket långt från riksdagsbeslutet, men risken är mycket stor att man hamnar ännu skevare om det inte finns ett riksdagsbeslut och att ansvaret vilar hos riksdagen  tydliggör var huvudansvaret ligger om avsedd politik inte genomförs. Det har fördelar för myndigheterna att kunna hänvisa till riksdag och statsmakter, även om det naturligtvis kan te sig bekvämt för riksdag och regering att slippa ta ansvar och kunna skylla problem på klantiga myndighete

Annonser

Krav på vargar: antal och genetik

3 Apr

Vargar – antal och genetik i konflikt

Den här artikeln sammanfattar i ett sammanhang en del separata tidigare artiklar på denna och en annan blogg. Antalet vargar och deras genetik står i centrum för uppmärksamheten! 

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Förslagen upprepas i ett slutbetänkande april 2012. Detta refereras i SvD, SvDDN (NVV) ,  DN(mark), DN(ledare) , pressmeddelanden från WWF,  Jägareförbundet, djurbönderna, SNF.  Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Ett genetiskt förstärkningsprogram har startat.  Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förmeras i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma, som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag, det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades troligen att det blir valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013 eller senare. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare per generation är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre tidigare, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt (F)
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar, som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk), till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.

Är inaveln verkligen ett hot?
Inaveln nedsätter den svensk/norska vargens vitalitet och reproduktionsförmåga, det finns belägg för detta. Men innebär det att den är hotad? Obduktioner av skjutna inavlade vargar verkade inte ge oroande resultat, de flesta vargar verkar normala och enstaka defekter behöver inte vara kopplade till inaveln. Kan verkligen vargen betraktas som allvarligt hotad, när stammen fördubblas i varje generation, trots att den är inavlad? Antalet valpkullar per år sedan slutet av 90-talet har aldrig varit lägre ett år än det var två år tidigare. Det är bra med genetisk variation för att klara förändringar bättre, men vargen är en av de mest flexibla arter som finns, den verkar finna sig tillrätta i nästan alla habitat så länge det finns bytesdjur, så dess behov av genetiska anpassningsmekanismer verkar ovanligt lågt. Vad jag vet så finns det inget historiskt exempel på att en vargstam försvunnit ur naturen när den blivit så väletablerad som den svenska utom medveten utrotning. Behöver man verkligen ställa samma krav på produktionsmaximering för vilda djur, som man (i vid bemärkelse) gör i husdjursaveln? Jag ifrågasätter inte att det är önskvärt med genetisk förstärkning och att det skulle ge en ytterligare säkerhet, bland annat en garanti mot en ökning av inaveln vid framtida isolering, men det verkar ändå som vargen är kapabel att leva vidare med nuvarande inavel.

Gammal inavel
Inavelsdepression som beror på släktskap, som ligger långt tillbaka i tiden, förväntas minska med tiden. Inavelsdepression beror till stor del på recessiva gener, ibland recessiva letalgener. När sådana gener uppträder som homozygoter så dör zygoten och detta reflekteras som en minskning av frekvensen av den skadliga genen och därmed inavelsdepressionen. Det finns andra mekanismer, som att urvalet finner vägar att kompensera för det bortfall av genetisk förmåga som inaveln kan medföra, och därmed minskar inavelsdepressionen vid en viss uträknad inavelsnivå. Empiriska studier tyder på att denna reduktion av inavelns effekter oftast är ganska liten jämfört med teoretisk förväntan om inaveln orsakades av några få recessiva gener, men den finns där ändå. Den svenska vargstammens tillväxt verkar knappast ha hämmats av licensjakterna, det verkar som dess fertilitet och överlevnadsförmåga ökats, och detta kan tänkas bero på att inavelns effekter avklingat lite. Den verkar nu tillväxa med över tjugo procent per år fast tillväxten tidigare låg något under. Det finns många exempel på att stammar klarar sig bra trots formellt troligen mycket hög inavel, såsom svensk bäver. Har en stam klarat av att tillväxa några generationer trots hög inavel och inaveln börjat sjunka, ter sig inaveln inte som ett troligt hot mot stammens överlevnad, så länge inaveln inte ökar vilket den inte gör nu i den svenska vargen. Det var motiverat att se inaveln som ett överhängande hot mot vargstammen 2008 i avsaknad av sen invandring, men den situationen är nu historia. Inaveln är nu inte ett akut hot mot vargstammen.

Regelverkens minikrav på antal
Minimikravet för antalet vargar i Sverige sätts vad jag förstår till att det får vara högst 10 % sannolikhet att vargstammen försvinner de närmaste hundra åren. Detta villkor tror jag är uppfyllt med en god säkerhetsmarginal av dagens vargstam (se nedan).

Föräldravargantalet nästan fördubblas vid generationsskiften
Om den svensk/norska vargpopulationen vore 20 föräldravargar med den reproduktion som den haft så förväntas det i nästa generation bli 37 föräldravargar, dvs., ungefär 3 standardavvikelser över väntevärdet för att det skulle bli under 20 föräldravargar om det var oberoende händelser, dvs. att vargantalet skulle sjunka från en generation till nästa förknippas med sannolikheter nedåt promillenivån. Även om det inträffade skulle förmodligen stammen ändå med hög sannolikhet repa sig till den därpå följande generationen. Nu är stammens storlek mångfaldigt större säg 70 föräldravargar, så det finns en betydande säkerhetsmarginal.

En ö med en liten isolerad vargstam, som påminner om den svenska
Det finns en vargstam som i historiken är mycket lik den svensk/norska och mycket väl studerad. Det finns en ö i de stora sjöarna mellan Kanada och USA dit ett vargpar invandrade för över 60 år sedan. Öns storlek är 5 kvadratmil, ungefär hälften av ett typiskt svenskt vargrevir. Invandrarna gav upphov till en vargstam som fortlever. Ön är förstås nationalpark skyddad från mänsklig inblandning. Vargantalet fluktuerar, men typiskt är 20 vargar fördelade på 3 revir. Denna vargstam har tre gånger så hög inavel som den svenska; utrymmet per revir är en femtedel. Den höga inaveln ger symptom, det är inte ett exempel på en vargstam som råkat bli inavelsresistent. Vargkonflikter och svält är viktiga dödsorsaker, man får förmoda att detta orsakas av att stammen fått växa fritt till den nått det naturliga taket. Detta är hittills inte viktiga dödsorsaker i den svenska stammen, där utrymme och födotillgång hittills knappast varit begränsande. Östammen verkar ha 50 % chans att uppleva sin hundraårsdag, dvs. ungefär 10 % chans att dö ut under en period på 20 år. Man kan tänka sig en svensk/norsk hypotetisk stam med 100 vargar som fem upprepningar av östammen bredvid varandra, som kan återbevarga varandra på 20 år vid behov. Alla fem upprepningarna måste dö ut under samma 20 års period för att vargstammen skall dö ut. Chansen för detta är 5/10^5 =0.00005. Låg chans för utdöende för en hypotetisk stam med en tredjedel av dagens svensk/norska numerär!

Några andra överväganden om överlevnadschansen för svenska vargar
Man kan räkna på många andra sätt också och komma fram till att kravet för överlevnad är 100 eller 200 vargar. Genom att anta osannolika katastrofer (fullskalig rabies-epidemi t ex) kan scenarior konstrueras, då det skulle hjälpa med många fler vargar, eller då inte ens många vargar skulle erbjudit en räddning. Förmodligen bidrar den svenska vargstammens begränsade geografiska spridning mer till undergångschanserna än att lägga till några hundra vargar i vargbältet. Historiskt återetablerade sig den svenska vargstammen naturligt några decennier efter att den fridlysts utan ytterligare åtgärder och är nu avsevärt livskraftigare än vid något tillfälle sedan 1900, trots direkta utrotningsförsök och skottpengar under större delen av tiden sen dess. Vargen fanns för hundra år sedan och förmodligen får man gå tillbaks tiotusen år i tiden (till istiden) för att finna år när det var helt vargfritt i Skandinavien. Ända sedan landskapslagarna uppmuntras vargbekämpning. Sedan 1700-talet oavbrutet fram till långt in på 1900-talet var det ett uttalat svenskt viktigt nationellt mål att utrota vargen. Stora samordnade resurser satsades på detta. Trots omfattande kampanjer med utrotning som mål klarade sig vargstammen och visade sig oerhört seglivad. Sedan 1900 talets början tycks den svenska vargen segat sig fram med under 100 individer. Även den ”vargfria” perioden 1958-1981 fanns oftast – och troligen varje år, osäker på om något vargfritt år är känt – enstaka mer eller mindre tillfälliga invandrare från öst. Om man ser historiskt på det förefaller chansen mycket hög att den nuvarande vargstammen finns kvar om hundra år utan ökning av numerären, om inte något mycket oväntat och drastiskt händer. Men om det händer? Och samtidigt händer i Norge och norra Finland? I värsta fall kan man väl göra som man mycket framgångsrikt gjort på flera platser i Nordamerika där vargen varit utdöd, transportera in ett antal vargar. Genom en sådan nystart kunde man skapa ett mycket gynnsammare genetiskt utgångsläge än vad den svenska vargstammen har idag till ett lägre pris än vad djurparksvalpflyttprogrammet kommer att kosta. Sverige har redan i princip accepterat metoden att införa utländska vargar i den svenska stammen.

Genetisk förstärkning med djurparksvalpar
Ett genetiskt förstärkningsprogram är planerat. Utöver den naturliga invandringen planeras ett valputsättningsprogram. Rovdjursutredningen (sid 42) räknar med att för att nå inavelsmålet F=0.1 det behövs tillförsel av 1-2 ”föräldravargar” per år under 20 år, dvs. 20-40 föräldravargar totalt. De flesta tillförda djurparksvalpar utvecklas aldrig till föräldravargar, forskarna har förmodat att fyra tillförda djurparksvalpar fordras för en föräldravarg, så uttryckt i djurparksvalpar blir det beräknade behovet 80-160. Beräkningarna baserades på en svensk/norsk stam med 240 vargar, som hålls konstant under de följande 20 åren. Men stammen som de nya vargarna tillförs till håller redan på att bli större och kommer att bli långt större. Antalet tillförda vargar som behövs för att få en viss reduktion av inaveln är proportionell mot populationens storlek. För att sänka inaveln med vargtillförsel en procent fordras dubbelt så många tillförda vargar om populationen är dubbelt så stor. Då borde det ta dubbelt så lång tid (40 år) att få önskad sänkning av inaveln med en dubbelt så stor initial stam och fordras 160-320 djurparksvalpar. Detta är dock en överförenkling, eftersom man inte kan bortse från att inaveln samtidigt ökar av den ackumulerade effekten av genetisk drift under fyrtio år.

Inaveln kanske inte behöver reduceras så mycket
När inaveln börjar gå under F=0.15, så börjar djurparksvalptillförseln bli mindre effektiv eftersom djurparksvalparna är släkt med varandra och så småningom också blir släkt med den stam de skall förstärka. Det räcker kanske att pressa inaveln till F=0.15, och när man nått dit är det dags att överväga om det verkligen känns nödvändigt med ytterligare tillförsel. Jag argumenterade tidigare för att den naturliga invandringen kanske kan reducera inaveln ytterligare, visar det sig när man nått F=0.15 att det ter sig troligt, kan det vara ett skäl att avbryta införseln. Det förefaller mig inte nödvändigt, ekonomiskt försvarligt eller realistiskt att i ett första steg planera för en mycket lång tidshorisont och så stor reduktion av inaveln.

Jämförelse två alternativ för genetisk förstärkning
För hanterbar jämförelse ställde jag två alternativ mot varandra, som har samma startläge (2010/2011 års vargstam), samma antal vargar i slutet (fördubbling av stammen) och lika många tillförda djurparksvalpar (40) som tillförs vid ett tillfälle. Jämförelsen beaktar genetisk drift. Jämförelsen antar att utöver de tillförda valparna kommer det en naturligt invandrad föräldravarg per generation. Jämförelsen börjar 2012 och jämförelsens slutpunkt är 2027. Alternativen skiljer sig åt genom att ”EU alternativet” (nuvarande svenska planer) ökar vargantalet först (det tar 5 år) och tillför valparna efter att vargantalet ökats. EU-alternativet tillåter bara skyddsjakt, som inte förstärker effekten av tillförda vargar. Det ”äktsvenska alternativet” (enligt planeringen fram till augusti 2011 och väsentligen enligt rovdjursutredningens intentioner våren 2011) tillför valparna först och ökar vargantalet sedan och förstärker effekten av tillförda vargar med selektiv jakt. Det ”äktsvenska alternativet” halverade inaveln från dagens F=0.28 till F=0.14, medan ”EU-alternativet” bara sänkte inaveln till F=0.24, sänkningen var nästan fyra gånger större med det ”äktsvenska” alternativet än ”EU-alternativet”. ”EU-alternativet” blir dock relativt bättre om man överger det när stammen fördubblats och då tillåter beståndsreglerande selektiv licensjakt, det ”äktsvenska” ter sig då bara dubbelt så bra.

Ny utvärdering av Liberg slutet av februari 2012. Liberg anser att det räcker med hälften så stor tillförsel som jag räknat med i det “äktsvenska” alternativet för att få en sänkning av inaveln till F=0.1. Jag tycker med stöd av andra artiklar på denna web detta verkar väl optimistiskt, men har ingen invändning mot att målet för tillförsel av fräscha reproduktiva vargar begränsas till minst en per år inklusive naturlig invandring tills en acceptabel F nåtts. Låt mig erindra om att sedan 2009 det varit noll fräscha reproduktiva vargar och enda (lilla) chansen att få en 2012 är att “den gula pendlaren” får valpar 2012 och enda stora chansen 2013 är om man låter bli att döda henne. Att nå en reproduktiv ny varg per år nödvändiggör ett radikalt nytänkande i svensk vargpolitik.

Hur stor framtida vargstam?
Hur stor kommer vargstammen att så småningom bli? Eftersom rovdjursutredningen 2011 formulerat det som ett villkor för gynnsam bevarandestatus att inaveln sänks till F=0.1 (vid sidan om andra villkor) och EU-direktivet tycks tolkas så att annan jakt än mycket sparsam skyddsjakt är förbjuden om bevarandestatus inte är gynnsam, så kommer vargantalet vad jag förstår att växa mot det naturliga taket innan inaveln sjunkit tillräckligt och hamna långt över en fördubbling innan inavelsmålet kommit nära, vilket gör att det tar mycket lång tid att uppfylla. Målet kommer kanske inte att nås innan vargstammen nått det naturliga taket, kanske uppåt 2000 vargar i södra Sverige och kanske behöver 4 – 8 djurparksvalpar tillföras årligen under mer än ett århundrade innan inaveln sjunkit under F=0.1.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland uppåt 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration, och vargar kan simma mer än en km. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.

Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar
Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Att jag gör det här inlägget är för att jag som genetiker tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek. Men detta tycks omöjliggjorts eftersom vargpolitiken nyligen förändrats. Inlägget är långt och försöker vara enkelt, vilket bidrar till att en del resonemang är förenklade och inte listar förutsättningar och det finns relevanta faktorer som inte diskuterats, men förhoppningsvis är det approximativt riktigt. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik när det framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig det att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när de genetiska skälen faktiskt – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar.

Adjö till Skandinaviens värdefullaste varg

28 Feb

Skandinaviens genetiskt värdefullaste varg!

Nytt sedan sommaren 2012   http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Ingen-flytt-av-den-genetiskt-viktiga-vargtiken/

 

Skandinaviens viktigaste varg har en lång och spännande historia. Senaste nytt är att hon efter den senaste flytten till norra Uppland dykt upp i Jämtland igen och nu åter är ett skyddsjaktärende, Sundsvalls tidningHennes öde är under diskussion.   Djurparkvalpflytt kunde inte genomföras i 2012 Enda chansen att verksamt minska vargens inavel är att låta denna varg leva och få avkomma. Det kommer att kosta mycket för rennäringen, men ändå lite jämfört med att varg kostar Sverige 100 miljoner 2012 och en liten del av vad rennäringen får i bidrag från staten och vargen har hittills kostad mycket mindre för rennäringen än de andra rovdjuren. Det används som ett argument för att få markägare att gå med på valpflytt att annars kan EU anmäla till EU domstolen och risken för detta borde vara större om man skjuter denna varg. Att valpflytten inte gått att genomföra kan skyllas på oförutsedda omständigheter och en besvärlig situation, men att skjuta denna varg blir ett entydigt beslut som säkert i realiteten fattas på regeringsnivå även om ministern kanske försöker bibehålla deniabilitet.

Under nästan ett år har hon haft ett sändarhalsband, som gjorde det möjligt att följa hennes långa och komplexa vandringar och äventyr, men nu är det slut med det. Det skydd som ett halsband och att det var känt att skandinaviens värdefullaste varg gav ett skydd, men kanske nu kan gagna henne eftersom hon är svårare att hitta och det är svårare att knyta olägenheter till henne. Hon har kanske rivit några renar men det var inte många! En websida med betraktelser om bl a henne når man om man klickar här.

Mitt förslag till förbättring av den skandinaviska vargens genetik är att minska inaveln genom att skjuta de inavlade (mer än 90 procent) och skydda de icke inavlade genetiskt värdefulla! Framförallt den enda invandraren från öst som nu rör sig i Skandinaviens skogar. Det strider mot min uppfattning om god vargförvaltning att göra sig av med den genetiskt värdfullaste vargen i Sverige, skjut gärna ett stort antal icke genetiskt värdefulla vargar istället!

Det kanske finns legalt utrymme för tiken att etablera sig i renbetesland beroende på var hon gör det. ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” Vilket är västliga marker. Precis var gränsen går är oklart men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf

Det är en tik som vandrade in på egna ben från öster i slutet av 2010. Hon uppehåll sig i gränslandet mellan Dalarna, Jämtland och Gävleborg län. För att få bort henne från renbetesområdet förflyttades hon i slutet av mars till Kilsbergen i Örebro län. Därifrån vandrade hon via Norge till Idre (110 mil). I Idre satte hon upp ett revir och skaffade en pojkvän, förökning i familjen kunde emotses till sommaren. Jag tyckte inte man skulle flyttat paret i det läget. Men i mitten av december vräktes hon och pojkvännen och deporterades till Tiveden (nära Karlsborg i Västra Götaland). Ett symboliskt vargdrev arrangerades vid tillfället av lokala LRF-grupper som en åsiktsyttring. Men då hade paret redan lämnat Västra Götaland. Deras vägar skildes men båda vandrade i stort mot varifrån de kom. För pojkvännen fullföljdes de symboliska intentionerna med det symboliska drevet och han dödades på hemvägen. Påvisad illegal jakt är mindre vanlig än vad de flesta tror, detta var det andra fallet sedan 2010, där det finns säker ett samband, och sättet att lämna kvar halsbandet förefaller en arrogant demonstration. Chansen att tiken dödas är stor, det har inte tagits påvisbar hänsyn till genetiskt värde vid tidigare skyddsjaktsärenden och synpunkten från LRF och jägarna var att det inte skulle vara ett hinder att döda genetiskt värdefulla vargar vid skyddsjakt. Av nio vargar fällda vid skyddsjakt 2011 var minst tre genetiskt värdefulla, samtliga avgjorde av naturvårdsverket, och därför finns det skäl att befara att länsstyrelser inte heller skall ta påtaglig hänsyn, utöver kortvariga försök till andra åtgärder som är formellt nödvändigt. Jag börjar undra varför naturvårdverkets policy faktiskt ökar inaveln i vargstammen mot de politiska intentionerna (och därigenom direkt försvårar att nå gynnsam bevarandestatus). Det skulle kunna bero på att de icke inavlade vargarna är vitalare och aktivare och initiativrikare och mer benägna till långvandringar, vilket stöder att vargstammen skulle bli kvalitativt bättre om inaveln förbättrades. Hennes återkomst till renbetesområdet efter besökte i Tiveden blev känt av allmänheten som ett skyddsjaktsärende, även om det inte blev av! Den tredje flytten söderut blev snart aktuell! Den tredje flytten söderut utfördes 120208, Härigenom slapp man skjuta Sveriges värdefullaste varg! Man kunde demonstrera att både hon och rennäringen var värdefulla genom att betala stora summor för att skilja dem åt.

Det är den första tik som invandrat sedan den svenska stammen kom till. Om hon hade fått valpar var det fyra år sist en lyckad invandring skedde och det kan mycket väl ta tio år till nästa direktinvandrare kommer så nära valpning. Stammen bygger på fem grundare, hade denna invandring lyckats så hade den genetiska variationsbredden ökat med 20 procent.

En varg”population” måste bestå av många tusen vargar för att vara genetiskt långsiktigt uthållig. En sådan population kan dock omfatta mycket mer än ett land. Forskare och EU’s grupp för rovdjur har sagt att invandringen måste vara minst en ”effektiv” varg (dvs en varg som får avkomma) per varggeneration (fem år) för att man skall kunna slå ihop vargstammarna i närliggande länder (områden). Får tiken valpar i vår, kan Sverige hävda att EU’s krav överträffats med bred marginal. Det är då inte en skandinavisk stam, utan en del i en nordeuropeisk vargstam, som är tillräckligt stor. Önskemålet om långsiktig genetisk uthållighet blir därmed tillfredställt utan att den svenska vargstammen behöver bli större än den är nu!

Man kan minska inaveln väsentligt genom licensjakt där genetiskt värdefulla vargar sparas och icke värdefulla skjuts, men detta fordrar ett kontinuerligt tillskott av invandrade vargar, och för att möjligheten att minska inaveln med licensjakt skall kvarstå är det nu dags för nytillskott utöver de två invandrare som började få avkomma 2008, men nu verkar ha avlidit.

Att sänka stammens inavel är statsmakternas viktigaste förvaltningsmål och utpekas som det viktigaste målet av rovdjursutredningen (SOU 2011:37). Inaveln började sjunka 2008 när färska spontana invandrarna från Finland började berika stammen med sin avkomma. Inaveln i den svenska vargstammen bör halveras. Om tiken får avkomma 2012, så har det invandrat tre genetiskt effektiva vargar den sista varggenerationen! Denna invandringstakt räcker mer än väl för att så småningom sänka inaveln till en acceptabel nivå, och eliminerar behovet av ytterligare artificiell vargtillförsel från djurparker och andra länder!

Tiken har inte “dvärgbandmask” (analyser har gjorts vid flera tillfällen). Eftersom hon varit i Skandinavien ett år och rabies visar sig inom ett halvår har hon inte det. Det är ingen hundbastard. Hon har en GPS sändare och kan hållas under översikt.

Tiken har redan vandrat många hundratals mil, troligen den längsta dokumenterade långvandringen av någon varg någonsin! Den envisa kraftfulla beslutsamhet hon visat är imponerande! Jämtland borde vara stolt över att ge ett hem till Skandinaviens viktigaste varg som hon kämpat så hårt för att komma till. Själva idén med ”vilt” och ”natur” måste omfatta respekt för en envis natur och att ibland låta naturen få som den vill. Detta är en av tjusningarna med natur, ett skäl av samma typ som motiverar att ha varg i Sverige! Denna vargtik förtjänar erkännande och respekt för sina insatser. De som inte gillar varg kan ändå visa aktning, respekt och erkännande för en extraordinärt kompetent spelare i motståndarlaget! Men naturbyråkraterna vill inte acceptera en “naturlig” natur där de inte lägger sig i, det skall vara bokstavstro på politikernas intentioner ibland, EUs intentioner ibland, men ibland är det andra paragrafer och bedömningar man lutar sig mot.

Det har redan satsats mångmiljonbelopp på denna varg, ”förstärkningsprogrammet” har redan försvagat acceptansen som redan är dålig pga. vargstammens i stort sett okontrollerade tillväxt i strid mot riksdagsbeslutet och rovdjursutredningens förslag (att först sänka inaveln). Naturvårdsverket har redan (med skyddsjakt och onödiga flytt) försvårat det prioriterade målet att sänka inaveln. Skjuts hon nu, kan ”förstärkningsprogrammet” beskrivas som ett fullständigt misslyckande åtminstone tills när och om man kan triumfera med stora framgångar med valpflyttarna om ett år.

Några förslag:
* Huvudförslaget är att lämna tiken i fred (shasa bort henne från renarna är förstås OK, men räkna inte med att det inte blir störningar):

  • Vänta kanske flyttar hon från renbeteslandet av sig själv.
  • Det är värt många miljontals kronor att få en ny invandrare, det räcker att ersätta skador och olägenheter till rennäringen.
  • Rovdjursutredaren skulle föreslå en ”vargkorridor” till Finland, detta kunde bli första byggstenen!
  • Förslag till uppluckrad politisk skrivning för renbeteslandet: Vargföryngring i norra Sverige kan i undantagsfall accepteras, när det rör sig om en ny invandrare, där flyttning försökts, men vargen återvandrat norrut.
  • Fordrar inget omedelbart slutligt beslut, genetiskt värdefull varg kan tolereras en tid i renbeteslandet. Idre-samerna samexisterade med paret uppåt ett halvår, och verkar inte tycka situationen blev bättre när dessa vargar flyttades och några andra sköts.

Plan B och C är väl inte aktuella längre men kanske kan tänkas på till nästa gång.
* Plan B är att flytta tiken till ett hägn, ge henne en – helst genetiskt värdefull – partner och låta dem få valpar. Därefter släpps hela flocken till det vilda. Att de fått chansen att acklimatisera sig i ett hägn ökar nog chansen att de stannar i närheten, och har de väl fått valpar släpar de nog inte iväg med dem på långvandring. Med en uppvisning av snabb och radikal handlingskraft och kreativitet kan detta genomföras omedelbart, och det kan resultera i valpar i sommar, som det blivit om man inte flyttat från Idre. Hittar man en genetisk värdefull partner till hägnet så kan detta bli genetiskt bättre än om paret fått stanna i Idre, eftersom generna från en bra make skulle få en extra skjuts genom att “lifta” på tikens gener. Det verkar vara en ny invandrare på gång i nordligaste Sverige. Sätter man tiken i hägn men, inte hinner med reproduktion 2012 kan man flytta den nya invandraren (om det är en hane) direkt till hägnet, det funkar då som karantän och de kan båda acclimatisera sig på den nya platsen, de accepterar troligen ”tvångsgiftet” och man satsar på valpar 2013 istället.  Ryktet om plan B har spritts till Dalarnas tidning!

* Plan C så flyttas valparna till vilda lyor som djurparksvalparna och tiken får leva vidare i hägn som avelsdjur (kanske i anslutning till ett zoo?). Den genetiska variationen från djurparkerna är inte outtömlig som genkälla, och det kan ha fördelar att vara mindre beroende av djurparksföreningen som valpkälla.

Det kanske inte är så dumt att låta samerna skjuta henne när hon faktiskt angriper en ren, det anknyter ju faktiskt till gamla samiska traditioner att skydda renarna från varg. Och då slipper naturvårdsverket problemet.

Naturvårdsverket har bestämt att inte satsa på avkommor till invandrare utan bara invandrare. Det tycker jag är helt fel attityd när det gäller en oprövad metod, att förbättra prognos och kontroll hur vargen faktiskt vandrar istället för att rycka på axlarna och säga att det har vi inte en aning fast erfarenheten säger att de vandrar tillbaks, men blir en ursäkt för att döda vargen om några månader (“vi gjorde vad vi kunde”). Jag tycker inte man skall använda bara de allra värdefullaste direktinvandrarna till sådan metodutveckling utan just invandraravkommor som inte är lika värdefulla och som är bättre att samla erfarenhet och utveckla teknik med.

En modell för hur jag tycker det kunde se ut i norra Sverige är att målsättningen sätts till en föryngring varje år i Norra Sverige, där den ena partnern är en direktinvandrare, i första hand sådana där det gjorts ett flyttförsök först. Denna “regeländring” skulle innebära en effektiv invandrare mer från öst i varje varggeneration (vart femte år). Man kan räkna med ytterligare en effektiv invandrare per år som antingen tar sig ned till södra Sverige själv eller stannar där vid första flyttförsöket. Då blir antalet invandrare och kontakten med Finland tillräcklig och långsiktigt uthållig. Berörda renskötare får tillräckligt bra ersättning för att se produktion av rovdjursmat som en ekonomiskt lönsam del av rennäringen. Samerna är ett ursprungsfolk och rennäringen bedrivs delvis av historiskt kulturella skäl och att hantera varg i samband med ren var ett viktigt inslag i rennäringen som den bedrevs för drygt ett sekel sedan, och varg är en del av den samiska traditionen, som nu med statligt stöd bevaras (återupplivas) i en generation. Det blir minst 20 ggr fler föryngringar i södra landshalvan. När hittillsvarande etappmålet 20 föryngringar överskridits är det också naturligt att överväga en geografiskt vidare spridning. EU tycker också att det strider mot EU-direktivet att varg hålls undan från norra Sverige, om Sverige nu låter sig styras av EUs direktiv och tog det här med fridlysning på allvar, så är det ett brott att flytta den här vargen och därmed hålla vargen i praktiken utrotad i norra landshalven förutom att den i praktiken hålls utrotad i södra. Ur rennäringens synpunkt så kommer fler vargar att läcka in i renbetesområdet ju större vargstammen blir, så rennäringen i Jämtland kan se fram emot ett ökat vargtryck på grund av Sveriges statsmakter prioriterar att undvika störningar i rennäringen framför att reducera inaveln. Det är viktigt att åtgärder är kostnadseffektiva och verkligen värda vad man lägger ned. Det är ofta svårt att sätta ett värde på åtgärder som försämrar uthållighet och ökar acceptans, men i det här fallet är det lätt. Värdet är vad det kostar att reparera kostnaden. Om man  dödar den här tiken så är skadan för den genetiska förstärkningen värd för att tillföra en obesläktad reproduktiv varg drygt fem miljoner (vad man är villig att lägga ned på att få en motsvarande genetisk förstärkning med valpflytt enligt de kostnadsuppskattningar som gjorts). I Idre var det 80% chans att föryngringen skulle lyckas, dvs den skada det orsakat vargens genetiska kvalitet kostar 4 miljoner att reparera. Därtill kommer en eller två miljoner med flytten och dvs investeringar förut. 6 miljoner nedlagt på att reducera olägenheterna för rennäringen. Eftersom denna kostnad ligger på att skydda rennäringen från rovdjur så bör den bokföringsmässigt hamna där. Jag tycker det vore bättre om rennäringen själv fick göra beslutet, alltså fick göra valet antingen fem miljoner kontant eller få önskemålet på skyddsjakt mot tiken tillgodosett. Även andra skyddsjakter i renbeteslandet borde finansieras på samma sätt (bokföras som subventioner åt rennäringen för dess allt överskuggande värde att inte försvåra för de traditionella näringarna). Lyssnar man bara på krav och önskemål som inte kostar något att föra fram blir det lätt inte kostnadseffektivt. Om nu Sverige ville skydda rennäringen så kunde man fått ett undantag som Finland, nu verkar det mycket av en efterkonstruktion. Inte skapar det nån bra stämning i landet heller när man statsmakterna skyller på skyddet för rennäringen för att det blir kaotiskt okontrollerad tillväxt av varg som kommer att skapa mycket fler olägenheter för rennäringen.

En fördel är att det funnits några veckor att tänka igenom strategierna för vargförvaltarna, det är inget oväntat som hänt. Renägarna borde varit alerta minst en vecka i förväg. Vargflytt är ännu ingen beprövad metod relaterad till vargpsykologi, man vet inte vart vargarna går fast man nu vet det är en god chans de går “tillbaks”. För att lära sig vargpsykologin kan man göra “experiment” med flyttvärda invandraravkommor, som är mindre värdefulla än invandrare. Om det är för besvärligt att använda sig av hägn skulle man kunna använda den plats där det fanns minst vargrevir norr om utsläppsplatsen och minst chans att vargen “kände igen” sig. Reflexmässigt rör hon sig nog mot norr men om hon hittar ett ledigt attraktivt revir på vägen så kanske hon stannar där innan hon hunnit “hem”. Det bör ligga något sådant resonemang bakom. Man skulle kunna placera henne på den sydligaste utsläppsplatsen. Visserligen finns det en högröstad opinion emot, men i den artikel som jag skrev i Boråstidningen kom det bara en arg insändare fast jag räknat med tio liknande och länsstyrelsen i Göteborg har i sitt remissvar till rovdjursutredningen önskat en snabbare uppbyggnad av vargpopulationen än vad rovdjursutredningen föreslagit. Den nya vargen i Kronoberg var tveksamt isolerad, med en utbyggnad i södra Götaland istället blir det mer sammanhängande. Har man Sveriges värdefullaste varg så blir det svårt att förorda skyddsjakt när det är värt 5 miljoner att hålla henne vid liv, det skulle bli en forcerad stängselutbyggnad istället och därmed kunde man använda vargen som murbräcka mot södra Sverige. I norr är hon dömd för att man inte kan hägna in renarna men i söder kan man hägna in fåren. Södra Götaland är längst ifrån Norrland av utsläppsplatserna och det kan ge en vecka till innan hon dyker upp i Renbetesmarkerna förutom att det minskar chansen att hon verkligen gör det. “Risken” att hon stannar i närheten av utsläppsplatsen är ju i varje fall mycket liten.

Egentligen verkar invandringen från Finland vara tillräcklig – om man förstärker effekten av den invandring som faktiskt sker med selektiv populationsbegränsande licensjakt – men den lösningen accepteras inte av EU, och kanske egentligen inte av svenska intressen heller, just eftersom det innebär en politisk möjlighet att via vargarna komma åt att markanvändningen på över halva Sveriges yta kontrolleras av en ganska obetydlig näring som bedrivs av en mycket liten minoritet.

En tidigare version av den här artikeln fick stor uppmärksamhet hos LRFare, eftersom jag antytt att LRFare motarbetar genetisk förstärkning. LRFare borde veta så mycket om biologi som att det kan vara bra med minskad inavel och att inte protestera våldsamt emot försök till genetisk förstärkning, även om jag har förståelse för att de är oroade av ökade olägenheter vid en ökning av vargstammen. Kritik har framförts att det nog uppfattas som stressande för den stackars honan.

Jag känner nog också en viss empati för vargtiken. Någon slags belöning för sin energi och försök att hjälpa oss människor med genetisk diversitet, hon kan ju knappast fatta att Norrland är vargförbjudet även om det ibland dyker upp någon slags monstermyggor där som faktiskt är mycket irriterande. Som erkänsla för hennes insatser och som en slags ödmjukhet för en otämjd natur, så känner jag för att vi kan ge henne livet.

Det finns tre artiklar på bloggen om Skandinaviens värdefullaste varg. Idrevargen! 1) , 2),  3) Det finns också många andra artiklar om skyddsjakt och skyddsjakt på genetiskt värdefulla vargar

Skyddsjakt 2012

13 Jan

Naturvårdsverkets skyddsjakt – tämligen trångsynt

Naturvårdsverket lämnade en utredning till regeringen om hur skyddsjakt skulle kunna vidgas. Då skrev jag huvuddelen av den följande texten, men nu har det faktiska skyddsjaktsbeslutet från naturvårdsverket  kommit i mitten av januari 2012, så jag uppdaterar lite. Kanske tittar jag på det här inlägget igen om några dagar. DN och SvD har skrivit om skyddsjaktsbeslutet.

Maning till beslutsfattare
Varje skyddsjaktsbeslut på en genetiskt värdefull varg försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus både genom att försvåra att minska inaveln och försämra migrationen från Finland. Det gäller speciellt den sk Kilsbergstiken alias Idretiken, som är en direktinvandrare som skjutsas omkring över landet. Jag anser det är svårt att tänka sig så stora skador så det skulle motivera skyddsjakt på henne, och skulle någon komma på att skyddsjaga denna varg utan uttrycklig tillsstyrkan från naturvårdsverket, så tycker jag det är direkt oansvarigt gentemot den svenska vargstammen och politiska intentioner hur den skall förvaltas.
Varje skyddsjaktsbeslut på annan (inavlad) varg underlättar att nå gynnsamt bevarandestatus, likaså underlättar det att nå gynnsam bevarandestatus om vargantalet minskar något. Därför är det – för de som värnar en kvalitativt bättre vargstam med lägre inavel och bättre kontakt med Finland – bra ju lägre ribban till skyddsjakt kan läggas och om den av naturvårdsverkets satta toleransnivån kan fyllas.

När jag insåg att skyddsjaktsbeslutet skulle ta så lite hänsyn till behovet att reducera inaveln och förbättra kontakten med Finland och bara lägga vikten vid en omogen antalsökning som försvårar att nå de viktigare målen och skapar anarki eftersom det inte är i överenstämmelse med gällande riksdagsbeslut, så bestämde jag mig att den återstående vägen att få en vettig vargpolitik är att besluta att vargen har gynnsam bevarandestatus (hur man kan förbättra den därutöver kan dokumenteras i den sk förvaltningsplanen som skall föreligga till sommaren). Jag har därför börjat argumentera för att vargstammen nu har gynnsam bevarandestatus på min ”huvudblogg”. Det förslag som lagts av rovdjursutredningen vilar på för dålig grund och mycket talar för att en bättre utredning baserad på ett bättre underlag skulle leda till att den svenska vargstammen gavs gynnsam bevarandestatus. Jag anser detta är en huvudsakligen politisk fråga, naturvetenskapligt är det klart att den kan ges det statuset om så önskas. Jag delar inte naturvvårdsverkets uppfattning att vargen inte har gynnsam bevarandestatus. För den händelse man tror jag är vettvilling så påpekar jag att jag faktiskt är genetikprofessor med 40 års forskningserfarenhet varav nästan 35 i ledande ställning beträffande frågor som till stor del har med inavel och släktskap att göra. Inte för det innebär någon garanti för pålitiligt omdöme eller sunt förnuft, jag har sett massor med exempel i vargdebatten på väl kvalificerade personer som kommit till dåligt grundade och trångsynta slutsatser. Men det innebär en garanti för att många argument och vinklingar är relevanta, en del nya och en del värda att ta del av.

 Jag gjorde ett scenario vart den nuvarande vargpolitiken leder på länken här.

Den huvudansvariga för skyddsjaktsbeslut och förmodligen utredningen uttalar att det nog inte blir någon dramatiskt ökad skyddsjakt, så detta är förmodligen ett dokument med begränsad betydelse. Det är naturligtvis alltid så att alla försöker undvika att ta ansvar för sina handlingar och naturvårdsverket vill inte ta ansvar för att det skjuts många vargar. Vore bättre om regeringen givit klarare direktiv om man verkligen önskat något, som kan få påtaglig effekt i vargfrågan. Jag låter lite kritisk, men det riktar sig inte bara mot naturvårdsverket, utan också mot regeringen som inte tycks ställt frågor till naturvårdsverket så svaret blev uttömmande eller kreativt.

EU-s miljökommissionär Janez Potocnik skrev i en reaktion till regeringen att EUs direktiv  ger  medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor. Åtgärder skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Så det finns minsann inte några hinder i vägen för naturvårdsverk eller regering att beakta specifikt svenska problem! Men detta verkar inte gått fram fullt ut till Naturvårdsverket. Dokumentet är inte så kreativitet och verkar inte vidga handlingsmöjligheterna tillräckligt. Inte heller gör dokumentet ett försök att se skyddjakter ur ”vargens” perspektiv. Miljöminister Lena Ek uttalar att det viktigaste är att förhindra att vargfrågan tas över av EU. Då tappar vi balansen i den politik vi försöker föra. Det är just precis vad som verkar ha hänt och som det här dokumentet verkar vara ett tecken på. Juridiska svårförståeliga spetsfundigheter. Otillgänglig och svårförståelig miljöjuridik. Fast det kan ju leda till något bra ändå.

Skador och olägenheter med varg bör inte ses oberoende av övriga viktiga vargförvaltningsfaktorer. De viktigaste faktorerna för att få ”gynnsam bevarandestatus” och en livskraftig vargstam är minskning av inavel, kontakt österut och bättre spridning i det ”naturliga utbredningsområdet”. Jag hittar inte ett ord om hur detta skall vägas in vid skyddsjaktsbeslut i Naturvårdsverkets skyddsjaktsdokument.

Även vargantalet är viktigt, men antalet kan lätt justeras till vad som önskas på mindre än fem år när andra önskemål tillgodosetts (om önskemålet ligger över en fördubbling tar det några år till). Det finns ett delbetänkande från rovdjursutredningen, som regeringen hänvisade till när de tog bort ”taket”. Där föreslås att antalet inte skall ökas förrän inaveln sänkts. Det finns riksdagsbeslut och intentioner med innebörden att stammen skall hållas konstant tills riksdagen tagit ställning till förändring. Det är inte bra opinionsmässigt att inte respektera fattade beslut och i det här fallet hade det varit till fördel för vargen om man gjort det. Detta bör inte köras över totalt, bara för att ett tak, som inte var ett tekniskt bra styrmedel, tagits bort. Det raskt ökade antalet leder till att de andra målen, som är svårare att nå, blir ännu mera svårnåbara och kanske hamnar utom räckhåll. Att bygga upp en vargstam till ett mer permanent tillstånd borde få ta ett decennium eller två ytterligare. Det borde inte forceras fram på det oöverlagda sätt, som nu görs för någon slags fundamentalistisk men blind EU-lojalitet. Tänk i termer av kvalitét istället för att förblindas av snabba resultat på kvantiteten.

Valpflytten ger mindre effekt per förflyttad valp ju större vargstammen görs innan valpflytten görs. Invandrade vargar ger mindre effekt ju större stammen är. Genom att blåsa upp en inavlad vargstam till större numerär blir det svårare att minska inaveln och fordrar större resurser!

Naturvårdsverket tycks anta att det ligger en svårighet i att försvara vargjakt med att den skulle försvåra uppnåendet av gynnsamt bevarandestatus. Faktum är att huvuddelen av aktuell vargjakt förbättrar vargens bevarandestatus och leder till målet att målet ”gynnsam bevarandestatus” nås snabbare. Skjuter man de inavlade vanliga vargarna och sparar de genetiskt värdefulla så minskar inaveln, vilket är den viktigaste prioriteten enligt rovdjursutredningen. En minskning av inaveln som 2012 helt bygger på naturligt invandrade vargar! Det är bara där vargen söker sprida sig till nya delar av det naturliga utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull, som avlivning rimligen försvårar att uppnå gynnsam bevarandestatus, men det tyckte ju inte Naturvårdsverket om Kronobergsvargen, så ur gynnsam bevarandestatus synpunkt är vargjakt väldigt bra i den huvuddel av fallen när vargen inte vidgar utbredningsområdet eller är genetiskt värdefull. Sedan undrar man ju vad det fyller för funktion att Naturvårdsverket vitt och brett sprider att det inte försvårade uppnåendet av gynnsam bevarandestatus i Kronobergsfallet, det vore bättre om Naturvårdsverket använde formuleringar, som inte kan uppfattas som lögn.

Man kan inte bara skjuta vargar rakt av när skadan överskrider en viss standardnivå, som Viltskadecentrum brukar skriva i sina remissvar. Detta måste vägas bl a mot hur genetiskt värdefull vargen är. Vill man hålla vargstammen i schack, vilket är genetiskt motiverat, så är det bara att sänka standardnivån under vilken skyddsjakt rekommenderas. Från den synpunkten är det korkat att försöka definiera bort svårigheterna för en jakt som har formen av nationellt särdrag med kulturell och social betydelse, det är ju sånt som miljökommissionären mer eller mindre direkt uppmanar till att ta hänsyn till, mycket lättare att sänka ribban. Var kreativa och tänk på vad som är bäst för vargens gynnsamma bevarandestatus i första hand och anpassa den nödvändiga skadenivån och möjligheten till andra åtgärder till detta!

Vargens närvaro i Södra Sverige söder om latitud 59 är inför vintern 2011/2012 sämre än den var före den första licensjakten 2010. Skandinaviens sydligaste vargflock och sydligaste föryngring har flyttat norrut, liksom andra mätare på sydlig vargnärvaro, och detta trots att Sveriges vargantal och föryngringar ökat snabbt. En bidragande orsak till detta var licens och skyddsjakt. Varg förefaller knappast avancerat söderut sedan slutet av förra årtusendet. Det känns helt fel att inför 2012 diskutera generella lättnader i skyddsjakt, som försämrar vargens bevarandestatus genom att försvåra att spridningsområdet vidgas söderut. Ribban för skyddsjakt måste sättas högre när det rör de vargar som vidgar spridningsområdet söderut. Dels är det viktigt att snabbt ge större geografiskt spridning i ett läge med en snabbt växande vargstam, dels kommer skadorna på tamboskap att bli höga innan och medan stängsel byggts ut. Toleransnivån mot skador innan skyddsjakt sätts in måste alltså ställas betydligt högre i sådana fall. Generellt missgynnar de föreslagna reglerna vargens spridning söderut eftersom skador på tamdjur blir större. Man kan göra avvägningar och ha relativt lite mindre varg längre söderut där skadan och olägenheterna per varg nog blir större, men sådana överväganden bör göras först när sydlig varg är etablerad, inte förhindra etableringsfasen. Möjligen kan jag tänka mig att delegera skyddsjaktsbeslut också till Kronoberg, Kalmar och Skåne län så de själva får besluta hur mogna de är för varg innan vargförekomster kommit så nära att spridning dit blir en del i en kontinuerlig utbredning.

Vid förlängningen av Kronobergsskyddsjakten skrevs ett pressmeddelande. I pressmeddelandet nämndes inte att vargen var genetiskt värdefull eller att vargen spred vargens utbredning söderut till ett ny landsdel. Däremot skrev Naturvårdsverket: ”I beslutet har Naturvårdsverket också vägt in den relativt gynnsamma utvecklingen för varg i landet”. Därmed klargör Naturvårdsverket att kraven för skyddsjakt i fortsättningen kan läggas lägre eftersom vargantalet ökat, även om gynnsamt bevarandestatus inte uppnåtts. Detta verkar länsmyndigeterna i varglänen inte förstått. I de områden vargen nu är tät (Värmland, Dalarna) ter det sig rimligt att antalet minskar 2012, och all tillväxt av stammen 2012-2013 läggs i regioner som inte är mättade. Bestämmer man sig för att bara ha varg där den finns nu genom att blåsa upp antalet där tills det är tillräckligt för landet, blir det helt låst att öka spridningsområdet senare när det redan finns tillräckligt med vargar i landet, och det lär inte få trovärdighet att man kanske skall sänka vargtätheten där den är högst senare, om man inte gör det nu. EU har en övertro på att låta vargen växa fritt där den råkar finnas istället för att först åstadkomma en önskvärd spridning. Erfarenhetsmässigt tar decennier för vargen att sprida sig naturligt. Det är direkt dumt att nu permanenta vargens geografiskt begränsade utbredning i mellanSverige genom att låta den växa fritt där den redan är vanlig. I Estland och ryska Karelen – där det finns en vargtäthet som liknar den Värmländska, accepteras vargjakt för att myndigheterna tycker att det är för stora olägenheter.

Skyddsjakt går i praktiken att göra med beaktande av andra faktorer, ”Kynna” skulle få skyddsjagas med mindre skador om det varit i Värmland. Det går att sänka kravet för skyddsjakt i Dalarna och Värmland. Kan man ta hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av varg nationellt vid skyddsjakt, så kan man ta hänsyn till den regionala utvecklingen också, dvs lägga lägre krav i t ex Dalarna och Värmland.

Naturvårdsverket nämner i sina skyddsjaktsbeslut att alla faktorer vägs, men det finns ingen redovisad diskussion om hur stor vikt de olika faktorerna ges. Det är ett uppenbart intresse för de som ogillar att skadorna blir höga samt som vägledning för länsstyrelser, att föra diskussioner om hur faktorer som geografisk spridning och genetiskt värde påverkar den skadenivå som måste tålas. Det är ganska oansvarigt att överlåta åt varje länsstyrelse att göra avvägningen som länsstyrelsen finner bäst utan att ens ge någon vägledning eller tips. Det gör det otacksammare att vara länsstyrelse eftersom man kommer att få kritik hur man en gör och det går knappast att luta sig mot hårda regler. Man kan ju inhämta utlåtanden men utlåtandet beror väldigt mycket på vem man ber så det är ju bara ett sätt att vältra över ansvaret. Man kan tänka själv men det är inte ovanligt att de som gjort det utsätts för hård kritik för att de har tänkt själv.

Jag skrev en debattartikel om skyddsjakt nyligen, och uppfattar det inte helt lätt att via webben få relevant information om de senare skyddsjakterna. Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet, får se om jag reviderar den uppfattningen.

Undantaget d) för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter skulle kunna diskuteras mer. Det är ju faktisk återinplantering av vargen Sverige håller på med, vi vill förstärka de nya inplanterade (eller, ekvivalent, på egna ben invandrade) generna och samtidigt eliminera en del av de andra, som det finns för mycket av och som är ett hot mot stammens överlevnad.

Kan vargbegränsning åstadkommas med preventivmedel eller något liknande? Förmodligen kommer det i strid med direktivets anda, men man kan ju fundera lite.

Naturvårdsverket använder uttrycket ”allt överskuggande allmänintresse” fast advokatbyrån som anlitades tyckte att ”väsentligt allmänintresse” kunde vara en riktigare tolkning. Detta gör att läsaren tror att ribban ibland ligger högre än den egentligen gör gentemot renbetet t ex.

EU-kommissionen får nog inte komma med nya ”åtalspunkter” till EU domstolen på det här stadiet, så Sverige behöver nog inte vara överdrivet rädd för att stöta sig med EU vid skyddsjaktens utformning. Sverige har väl blivit dömt många gånger förut för ditt och datt, det är inte dramatiskt. Jag tror inte ens EU är roat av att jävlas med Sverige, så att de vill starta upp överträdelseförfarandet från början igen. Även EU måste inse att deras inblandning ytterligare polariserar och försvårar vargdebatten, nu skall det bildas ett politiskt antivarg parti (Naturdemokraterna), det skulle inte gått så långt utan EUs inblandning!! Den ansvariga ministern byttes ut efter eftergiften till EU! Miljökommissionären har själv uttalat att direktivet ger tillräcklig flexibilitet, det gäller att utnyttja denna flexibilitet istället för att göra fundamentalistiska paragraftolkningar! Sverige har väl ett gott rykte för sin vargforskning och vi har ju precis nått ett etappmål för vargen, vi har relativt sett mer varg än våra grannar Finland och Norge och vagens tillväxten är starkare tills nu. Faktorer som gör det svårare att döma ut den idémässigt innovativa svenska vargförvaltningen. Det är oklart om Sverige verkligen döms även om ärendet skulle föras vidare och isåfall för vad. EUs expertgrupp inom området tycker att Sveriges licensjakt var OK, vilket rimligen borde göra det svårare att få en fällande dom. Och Sverige har nu gjort en stor och bekymmerskapande eftergift i att försöka få skyddsjakt att fylla licensjaktens funktion och ta bort det formella taket, och den ansvariga minister som EU uppfattade som mest obstinat finns inte där längre, vilket rimligen EU borde uppskatta. Min förväntan var att EU skulle lägga ned sin talan när Sverige ställde in licensjakt och slopade taket, görs inte det så kan ett EU rättsförfarande inte undvikas och det hjälper inte att försöka vara lyhörd så då kan man istället göra vad man tycker är rätt i Sverige. Nu är läget oklar, jag vet faktiskt inte om överträdelseärendet är nedlagt, men det låter inte så. Var inte så överdrivet rädda för EU och känn inte ett behov av att gå på tå av aktning för Bryssel!

Jag skrev tidigare en artikel om att man kunde ha en skyddsjakt som gav möjligheter till förvaltning liknande licensjakten, men detta har tydligen inte varit juridiskt möjligt. Jag klistrar in min tidigare artikel nedan och tar bort den som självständig artikel eftersom den knappast är intressant som fristående inlägg längre.

Utmärkt med skyddsjakt som liknar licensjakten!

Jägarnas organisation önskar en skyddsjakt som liknar licensjakten (se DN 09-22) från ett förvaltningsperspektiv. Ur genetisk synpunkt är det ett utmärkt förslag! Licensjakterna 2010 och 2011 lyckades helt undanta de genetiskt värdefulla vargarna, men reducerade de andra inavlade vargarnas del av stammen. (Naturvårdsverkets skyddsjakt 2011 har däremot i hög grad riktats mot genetiskt värdefulla vargar). Därigenom minskar inaveln, vilket enligt rovdjursutredningen (SOU 2011:37) är det viktigaste målet för att den svenska vargstammen skall leva upp till EUs regler. En skyddsjakt som undantar de genetiskt värdefulla djuren – men reducerar resten av stammen – kombinerar skyddseffekten med god förvaltning av vargstammen.

Jag har försökt diskutera just frågan om man måste ha utformingen av licensjakterna 2010 och 2011 på Newsmill och försökte svara!

Regeringen tog bort taket och hänvisade till det nya referensvärdet som rovdjursutredaren angivit. I rovdjursutredningen delbetänkande anges att vargantalet skall ökas först efter att inaveln sänkts. Det finns visserligen inget angivet tak längre, men genom att regeringen utsagt att det blir utökad skyddsjakt istället för licensjakt, och hänvisat till rovdjursutredningen, som föreslår tills vidare bibehållen vargstam och riksdagen har uttalat sig för taket 210 en bit in på 2012 och etappmål med minst 20 föryngringar och ungefär 200 vargar, som även om regeringen formellt tagit bort taket utgör en viljeyttring från den regeringen överordnade riksdagen. Jag tycker man kan tolka detta som att statsmakternas intentioner är att vargstammen inte skall öka det närmaste året utan snarare återgå till läget vid licensjakten 2010, när skyddsjaktens omfattning och utformning diskuteras.

Sveriges vargpolitik en faktor fyra sämre efter EUs inblanding

6 Dec

Kvantitativ jämförelse mellan Sveriges vargpolitik före och efter EUs inblandning 

De svenska statsmakterna (riksdag/regering) har drivit en vargpolitik, men EU har utövat påtryckningar, som framtingat påtryckningar av den svenska. Jag har jämfört två scenarior kvantitativt med mina tolkningar av vad Sveriges (före aug 2011) och EUs (Sveriges efter aug 2011) vargpolitik innebär. Jag har förenklat för att få jämförbart, lätta beräkningar och transparens. Sverige-scenariot slutar i en fördubblad vargstam med halverad inavel, dvs. ungefär vad Rovdjursutredningen (SOU 2011:37) föreslår och enligt utredningens förslag (sänk inaveln först och i ett andra steg höj antalet). I EU scenariot fördubblas vargantalet, men inaveln minskar bara med en åttondel, dvs minskningen är en fjärdedel av det svenska scenariot. Tyvärr verkar Sverige nu har bestämt sig för att följa EU-linjen, vilket inte gagnar någon.

Båda scenariorna startar förvintern 2012 med dagens status för den skandinaviska vargstammen. Detta sätts till 300 vargar. De är en fjärdedel så många ”effektivt” dvs. 75 (37 föräldrapar). Inavel (F= 0.28) är den nuvarande. En varggeneration är fem år. 2017 inplanteras effektivt 10 vargar. Det kan röra sig om 40 flyttade valpar, varav bara en fjärdedel mognar till reproduktiva föräldradjur. För enkelhetens skull antas alla vargflyttar genomförda samma år. Det tillkommer 1 reproduktiv invandrare vart femte år från öst (förra varggenerationen kom det två). Genetisk drift i små populationer beaktas.

I det svenska scenariot bortses från ändringarna i augusti 2011. Antalet hålls konstant till 2022 med huvudsakligen licensjakt. Licensjakt undviker invandrare, deras avkommor och familjer. Skyddsjakt på sådana individer sker mycket restriktivt. Licensjakt i kombination med tak gör de införda vargarna dubbelt så effektiva (skattning i Svensk jakt 2011(8):34). 2022 till 2027 fördubblas vargstammen, de sista fem åren finns det inte utrymme för licensjakt.

EU scenariot tillämpar bara skyddsjakt utan skydd för invandrarfamiljer och aldrig licensjakt. 2012 till 2017 före vargflytt fördubblas vargantalet och hålls konstant därefter.

Utfallet av de båda scenariorna jämförs 2027. Det finns då i båda scenariorna dubbelt så många vargar som idag (600 = 150 ”effektivt”). Omfattning och kostnad för vargflytt har varit lika stor. Invandringen är lika stor. Det enda som skiljer är inaveln. Den är 0.14 för det svenska scenariot och 0.24 för EU-scenariot. Inaveln har sjunkit nästan fyra gånger så mycket med det svenska scenariot från det initial värdet 0.28. De närmaste 15 åren blir vargskadorna och omfattningen av de skadebegränsande åtgärderna lägre med det svenska alternativet, (men å andra sidan får Sverige del av de ekologiska fördelarna med många vargar tidigare).

Det finns två väsentliga orsaker till att det svenska scenariot är bättre. Dels tillämpar Sverige licensjakt, som huvudsakligen riktar sig mot genetiskt olämpliga vargar, medan EU bara tillämpar skyddsjakt, då genetiskt värdefulla vargar skjuts i samma frekvens som andra. Dels ökar EU antalet vargar först och inför nya vargar för att minska inaveln därefter, medan Sverige inför nya vargar för att minska inaveln först och ökar antalet därefter. Varje orsak fördubblar inavelsminskningen i det Svenska alternativet jämfört med EUs, tillsammans ger de nästan en fyrdubbling.

EU tillåter inte licensjakt innan gynnsam bevarandestatus nåtts. I EU-scenariot nås aldrig gynnsam bevarandestatus, inaveln blir nämligen för hög.  Licensjakt kommer aldrig att kunna tillåtas om Sverige följer EUs recept. Det svenska scenariot uppnår inavel F=0.14 och 600 vargar 2027 (fördubblat vargantal med halverad inavel) vilket i scenariot betraktas som gynnsam bevarandestatus. Vargantalet i det svenska scenariot börjar inte stiga över det nuvarande förrän om ett decennium, 2022. Uppfattningen om huruvida det verkligen behövs fler vargar kan ändras innan dess.

Denna beräkning är naturligtvis approximativt och schematiskt. Jag hoppas Sverige låter skyddsjakten ge ett visst skydd åt genetiskt värdefulla vargar, trots att sådana hänsynstaganden egentligen inte får tas vid skyddsjakt och inte heller har nämnts i den diskussion som föregår beslut.

Beräkningarna är genomförda i ett artbetsark. Om någon i en kommentar till denna artikel ber mig att lägga ut detta så att det kan nås och användas från denna artikel för att klargöra hur jag räknat som ett ark i en annan arbetsbok, så gör jag det.

Invandring av vargar från öst sänker inaveln

29 Nov

På lång sikt beror inavel bara på immigration och inte populationsstorlek!

Inaveln ökar vid varje generationsskifte i en liten isolerad population på grund av ”genetisk drift”. I en liten population får slumpen stor betydelse för frekvensen av arvsanlagen som går vidare. Är populationen inte helt isolerad minskar inaveln genom immigration (invandring till populationen). Det finns ett jämviktsläge mellan immigration och inavel.  För en given immigration går inaveln med tiden mot ett jämviktsvärde. Jämviktsvärdet nalkas snabbare ju mindre populationen är. I tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar sig för olika antal effektiva immigranter per generation.

Immigranter per generation Inavelsgrad vid jämvikt
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Lägg märke till att jämvikten inte beror på populationsstorleken! Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Jämvikten beror inte på populationsstorleken!
Genetisk drift är en faktor som ökar inaveln i varje generationsskifte. Ökningstakten är omvänt proportionell till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir ökningen hälften så stor. Immigration är en faktor som minskar inaveln omvänt proportionellt till populationens storlek, i en dubbelt så stor population blir inavelsminskningen en immigrant ger upphov till hälften så stor. Dessa två beroenden av populationsstorleken tar ut varandra, och jämviktsläget blir oberoende av populationsstorleken. Detta ter sig kontraintuitivt innan man tänkt på det en stund.

Större population ger mindre ändring per generation
Det kan ta många generationer innan man kommer i närheten jämviktsläget mellan migration och inavel om population är stor. För en helt isolerad population så nås aldrig jämvikt, utan inaveln ökar varje generationsskifte pga genetisk drift. Inaveln ökar snabbare ju mindre populationen är. I en växande population med ökande immigration kan inaveln snabbt öka de första generationerna, för att senare långsamt avta när migrationen ökar. Ju större populationen blir, ju långsammare går minskningen av inavel.

Antal versus effektivt antal
Antalen i formeln förutsätter ideala individer, dvs alla som räknas in i populationen och alla immigranter har lika stor chans att få avkomma, endast slumpmässiga variationer mellan individer accepteras.  Hur dessa skillnader mellan en ideal situation bäst beaktas och vilka justeringar som kan behövas måste diskuteras från fall till fall. I en praktisk situation så kan en kombination av matematisk förutsägelse enligt formler som använts ovan och relevanta väl anpassade simuleringar ge bäst förutsägelser. 

Andra problem med den använda modellen
Modellen behandlar en eller en serie av på varandra följande distinkta generationsväxlingar, i praktiken kan generationsväxling vara ett utdraget förlopp.  Modellen förutsätter diskreta generationer och konstant generationslängd, detta spelar nog mindre roll. Jag talar här om inavel, egentligen är det genomsnittligt släktskap som är intressant, men man kan se begreppen som samma sak i detta sammanhang. Modellen förutsätter att immigranterna är obesläktade med varandra och med mottagarpopulationen och att migranterna inte är inavlade. Eftersom inavel och släktskap mäts relativt en baspopulation, så behöver man ofta inte ta så stor hänsyn till detta, om det inte rör sig om gemensamma anfäder de senaste generationerna. Om populationen immigranterna kommer från är inbördes nära besläktad så kommer dock senare immigranter att vara mindre effektiva, och man måste nedjustera ”effektiva immigranter” för detta.

”Effektivt antal” är inte entydigt definierat. Även ”genetikexperter” lägger olika mening i det. Det är praktiskt omöjligt att räkna ut i en verklig variabel vanligen växande population vars karakteristika ändras över tiden och med överlappande generationer och varierande livshistorier, förutom svårigheter som har att göra med vilket effektivt antal man åsyftar. Jag är själv ”genetikexpert” och tillhör de mycket få i världen som faktiskt ”myntat” en variant av effektivt antal (”status number”), som används operativt i några förädlingsprogram. ”Status antal” för den skandinaviska vargstammen är strax under två, vargarna är lite mer besläktade än helsyskon, och ”normala” helsyskon har två obesläktade föräldrar. Man kan se det som ett alternativt sätt att uttrycka gruppsläktskap.

Tillämpning för svensk varg

Modellen bygger på att alla vargar är lika reproduktiva, såväl i populationen som immigranter. Man skall använda ”effektiva vargar”. Vad detta egentligen är kan experterna diskutera, det är långtifrån enkelt och ”effektiv” varg är inget entydigt begrepp, vilket kanske många tror. För praktiska beräkningar tror jag det är funktionellast och tillräckligt noggrannt att bara räkna med reproduktiva vargar, dvs vargar som producerar avkomma. För en vargpopulation kan man sätta detta till dubbla antalet föryngringar per år för praktiska överväganden (en föryngring har två föräldrar). Detta är lätt att fatta, lätt att räkna ut och sällan gravt missvisande. Det hamnar för svenska vargtillämpningar på ungefär samma ”effektiva” antal som mer sofistikerade beräkningar. Därför räknas immigranter bara om de ger upphov till avkomma i Sverige (man får skatta antalet reproduktiva immigranter per generation, det är färre tillförda valpar än invandrare från öst som blir reproduktiva).

Immigranter har en fördel gentemot de inavlade
Immigranterna är mindre inavlade än de svenska vargarna, och inavel minskar fertiliteten. Effekten av invandringen förstärks av den lägre fertiliteten hos de inavlade svenska vargarna. Dessutom har de icke inavlade vargarna högre vitalitet och hävdar sig nog bättre. Både djurparksvalpar och finska vargar är nog något mer inavlade än de invandrare som grundade den svenska vargstammen, vilket i någon mån reducerar fördelen. Jag tror detta ger +25% fördel för immigranterna, dvs en immigrant per generation i formeln skall räknas som 1.25 i en situation när immigranterna och deras avkommor inte får något skydd. De invandrade vargarna kommer längre ifrån och är mindre besläktade än i den ”referensituationen” formeln utgår från. Man kanske skall beakta detta som en ”negativ” inavel (genetikerna kallar det för heterosis). Det finns minst två exempel på effekten av en enda invandrad varg och de visar att en invandrad varg kan ha en stor och positiv effekt. Den ena rör den tredje vargen bland de tre grundarna till den skandinaviska vargstammen som satt sprätt på tillväxten. Det andra exemplet är en invandrare till vargön Isle Royal och dess isolerade lilla inavlade vargpopulation, som snabbt fick sina gener spridda. Jag beaktar inte detta. Jag tror att 1.25 är en försiktig skattning, den kanske kan höjas när man gjort en sammanställning och utvärdering för de tre reproduktiva invandrare (1991, 2008, 2008) som faktiskt kommit in, men innan man börjar bör man invänta data för föryngringarna 2011.  

Immigranter skyddas från jakt
Immigranter och deras familjer är skyddade från licensjakt och skyddsjakt, detta ökar antalet reproduktiva avkommor. Värdet av skyddet beror på det uttag ur populationen som de skyddas från (licens- och skyddsjakt), det blir 0 vid fri tillväxt och ganska svagt i ett läge med en låg skyddsjaktsintensitet som inte ger stor vikt åt det genetiska värdet och tillåter populationstillväxt vilket torde vara situationen hösten 2011-2012. Jag går här på rovdjursutredningens delbetänkande, som föreslår konstant vargantal tills inaveln sänkts och regeringen som uttalat att populationsbegränsande licensjakt skall återupptas 2013. I det läget jag gissar +40% ökning av antalet reproducerande avkommor för immigranter och deras familjer. Bara reproducerande vargar räknas i modellen, invandrarna har också ett väsentlig skydd innan de får avkomma, men detta räknas in i antalet immigranter och inte som en multiplikator. Invandrarnas reproduktiva avkommor och deras familjer får också ett ordentligt om än något mindre effektivt skydd, som nog också kan ge +40%. En viktig osäkerhetsfaktor är tjuvjakten, har den minskat så ökar invandringen av reproduktiva vargar. Det förefaller som tjuvjakten på varg i Sverige minskat de sista åren, åtminstone i procent av stammen. 

Modellen förutsätter att migranterna är ”obesläktade” med varandra och de svenska vargarna, avvikelser från detta är nog inte betydelsefull för de första immigranterna, men när tio effektiva vargar tillförts så börjar det bli betydelsefullt och minskar immigrationens inavelsminskande effekt. Djurparksvargarna är besläktade med varandra och vid utsättning så tar man dessutom nog flera helsyskon från varje djurparkskull. De finska vargarna har nu så lågt populationsantal och så begränsad invandring från Ryssland förutom att invandrarna i Sverige kommer från Finland, så det påverkar prognoserna lite grand. Modellen antar också att immigranterna inte är inavlade, igen jämfört med en baslinje som tidigare tillskott till den skandinaviska vargpopulationen härrör från. De nutida finska vargarna är nog något mer inavlade.  För att översätta invandring och genetisk drift till inavelsändringar per generation fordras att generationslängden är känd, för varg anses den kunna sättas till fem år. På annat ställe på den här bloggen föreslås att generationslängden är obetydligt lägre och blir något ytterligare lägre vid populationsbegränsande jakt.  Sammanfattningsvis tror jag det ”effektiva” antalet immigranter bör skattas till knappt dubbelt så högt som modellen som tabellen ovan bygger på för de första immigranterna, men för senare immigranter bör man räkna ut och använda en lägre faktor.

Släktskaps och inavelsgraden av den svenska vargpopulationen har kartlagts i en stamtavla, den senaste versionen finns i en rapport av Mikael Åkesson m fl (mijöaktuellt 2011). Inavelsgraden i den svenska vargpopulationen 2010 var ca 0.28 (vargarna är mer släkt än syskon). Det invandrade tre vargar som grundlade den svenska vargpopulation i början på 80-talet, det kom inga nya invandrare förrän 2007/2008. Det lilla antalet ursprungliga invandrare och den höga genetiska driften i den i början lilla populationen lade grunden till den nuvarande höga inaveln. 

Det kom två invandrare 2007/2008 och att det kom så många kanske reflekterar att vargantalet blivit så högt i Sverige att invandrarna som vandrat igenom norra Sverige har en god chans att finna en partner. Det är en invandrare på gång som verkar etablerat ett revir med en partner 2011. Att invandringen de sista åren varit så hög att inaveln är på väg ned görs troligt av nya resultat med markörgener.

Historiskt har det kommit 5 invandrare 1982-2010, dvs. 0.9 per generation. Invandringen verkar öka. Den naturliga invandringen förefaller tillräcklig för att marginellt sänka inaveln utöver de 0.6 immigranter per generation som behövs. De två invandrarna som kom 2007/2008 ger respit till kanske 2020 innan nya maximinivåer på inaveln nås, därför behöver vargflytten inte forceras om målet vore att hindra ytterligare ökningar av inaveln. Inte heller brådskar det med att öka vargantalet om målet är att förhindra en ytterligare ökning av inaveln.  

Om det fortsätter att komma det två reproduktiva invandrare per generation så kommer inavelsgraden att på sikt sjunka till 0.11 (eller något mer), dvs den grad som rovdjursutredaren föreslagit. Om inaveln genom vargflytt sänks till 0.1 så finns det hopp om att inte fler vargflytt behövs i framtiden utan inaveln stannar på den nivå (oberoende av antalet vargar i stammen). Detta är optimistiskt men knappast orealistiskt.

Emellertid har jag ovan argumenterat för multiplikatorer av inavelseffekten av immigranter. Utan något skydd för immigranterna efter det de fått avkomma föreslås multiplikatorn 1.25 pga att vargar utan inavel hävdar sig bättre. Med skydd från en populationsbegränsande jakt föreslås faktorn 2. Man kan alltså räkna med faktorn 4 istället för 2. Då reduceras inaveln så småningom till under Rovdjursutredningens mål F=0.10 enbart med naturlig invandring utan någon vargflytt. Det är alltså ganska sannolikt att den naturliga invandring vi har räcker till för att reducera inaveln i tillräcklig utsträckning, förutsatt att populationen begränsas med jakt som skyddar de genetiskt värdefulla vargarna. 

Formel för förändring av genomsnittligt släktskap (=inavel) vid generationskifte

Genomsnittlig släktskap (inavel för en population) beräknas efter migration i en population med N individer varav M är migranter som inte är inavlade och inte släkt med någon annan individ. Det genomsnittliga släktskapen, Θ, är sannolikheten att två alleler i en populations genpool är kopior av samma gen genom arv, i detta sammanhang kan det tolkas som inavelskoefficient, fast släktskapen kommer före inaveln och det blir missvisande när inaveln är låg, den genomsnittliga släktskapen kan inte bli 0. Avkommegenerationen indiceras med 1 och föräldragenerationen med 0. Inavelskoefficienten i avkomman förväntas efter slumpmässig parning bli det genomsnittliga släktskapet hos föräldragenerationen. Två gånger i rad tas slumpmässigt en gen från populationens genpool. Den första termen uttrycker sannolikheten att det är samma gen (av de 2N i populationen) som tas två gånger. Den andra termen är sannolikheten att båda generna är kopior av samma gen hos en gemensam släkting om de kommer från den ursprungliga populationen, dvs. inte migranterna, och inte heller samma gen tas två gånger (det täcks av den första termen). I så fall är den genomsnittliga släktskapen Θ0. Övriga fall (att åtminstone den ena genen kommer från immigranterna) ger bidraget noll.

 Θ1 = 1/2N + (N-M)(2N-2M-1)Θ0 /2N^2

Formeln kan göras mer komplicerad. Man kan ta hänsyn till inavelskoefficienten; man kan tillåta fertilitetsvariationer; man kan tillåta släktskap även bland immigranterna; man kan tillåta släktskap mellan immigranterna och recepient populationen. Man skulle kunna låta populationsstorleken ändras mellan generationerna (formeln förutsätter i princip konstant population men det är inte känsligt). Men detta kan huvudsakligen kontrolleras med värdena på N och M. Formeln kan ses som en förenklad och utvidgad variant av en formel för släktskap i plantagefrö som härletts av Lindgren och Mullin (1998), detta kan medföra att några förutsättningar inte är uppfyllda och viss försiktighet rekommenderas. Man bör tolka genomsnittligt släktskap, Θ, som latent och approximativ inavelskoefficient. Man kan utgå från ”effektiva” värden på N och M. Det är möjligt att räkna obetydligt exaktare, men formeln verkar ge tillräckligt rättvisande resultat för beslutsfattare. Resultaten verkar stämma bra med en del andra resultat som framförts i bakgrunden till den svenska vargdebatten, framförallt Laikre och Rymans beräkningar. Lindgren D & Mullin TJ 1998. Relatedness and status number in seed orchard crops. Canadian Journal of Forest Research, 28:276-283.

Hjälpmedel för beräkningar av inavelsförändingar vid generationsskiften och Tabellen ovan
Jag har satt upp en formel för att beräkna hur ”inaveln” förändras vid generationskiften som en funktion av inavel före generationsskiften, immigration och populationsstorlek. Beräkningen ser ut att ge samma resultat som beräkningar av Laikre och Ryman gjortJag har publicerat ett förenklat arbetsark i Google, klicka till webplatsen. Meningen är att det skall gå att ändra ingångsvärden för användaren. Man kan ganska lätt iterera sig fram till värdena i tabellen ovan, det är bara att ställa in så att inaveln blir konstant i generationsskiften! Sabotera inte arbetsarket för följande användare genom att ändra fel celler!  Det finns en utförligare EXCEL arbetsbok man kan få av mig.