Tag Archives: vargstam

Mycket liten risk vargen dör ut

5 Feb

Utdöendesannolikheten för varg är mycket låg, och minskar knappast om antalet ökar

 Sannolikheten att vargen dör ut är mycket låg för en stam över 300, om de verkliga vargarna uppför sig precis som de som simuleras i en sårbarhetsanalys. Förutsebarheten i ett hundraårs perspektiv är emellertid sämre än vad de spektakulärt låga utdöenderiskerna som beräknas antyder. Vem vet, kanske synen på artbevarande över hela det historiska utbredningsområdet ändras. Kanske förutsättningarna för simuleringarna sattes lite fel eller vargen ändrar vitalstatistik jämfört med den simulerade. De mycket låga utdöenderriskerna beräknade nedan bör tolkas så att utdöenderisken är mycket låg snarare än att ange ett värde som förmodligen är en övertolkning. En praktiskt viktigare tolkning är att en ytterligare ökning av vargantalet knappast minskar utdöenderisken nämnvärt. Den del av utdöenderisken som beror på av antalet beroende statistiska fluktuationer är genomgående mycket låg.

I Sverige/Norge skall det enligt beslut om golv finnas minst 300 vargar. Besluten vilar delvis på en demografisk sårbarhetsanalys (Chapron m fl 2012). Sårbarhetsanalysen ger under antagande av de värsta katastrofer forskarna kan tänka ut att det finns 10 % chans att en vargstam med 100 vargar skall dö ut inom 100 är. Det betecknas här MVP10%,100 =100. Sårbarhetsanalysen bygger på beteendet av simulerade vargar. Dessa vargars vitalstatistik kommer från de riktiga inavlade vargarna under gången tid. Inaveln är något lägre idag, och kan förutses vara ännu lägre om 100 år. Därför blir MVP10%,100 <100, men vi struntar i finliret, poängen med låga sannolikheter kommer fram ändå.

MVP för lägre procenttal eller längre tidsrymder har inte beräknats för varg. Men det går ändå att få en uppfattning hur stor utdöenderisken för den svensk/norska vargen är under förutsättning att de simulerade vargarna uppför sig som de verkliga.

Fall A. Den svensk/norska vargen antas bestå av tre isolerade vargstammar med vardera 100 vargar (till exempel områdena Dalarna, Värmland och Västmanland). Då blir risken för att alla tre isolerade stammarna dör ut inom ett sekel 10 procent x 10 procent x 10 procent = 1 promille.

Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en stor överskattning av risken eftersom:

1) Verkliga vargar vandrar mellan områden och tillfälligt tomma områden skulle snabbt återbevargas.

2) Uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid.

3) Den så kallade förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken är högre än 100.

4) Vargförvaltning är adaptiv. Sjunker antalet så vidtar man åtgärder (mindre skyddsjakt kanske eller valpflytt)

5) Det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket ytterligare sänker utdöenderisken.

För att multiplicera sannolikheter måste de vara oberoende. Katastrofscenariot i fall A är regionalt oberoende katastrofer. Utdöenderisken skulle bli högre om en lika allvarlig global katastrof inträffade.

Fall B. Troligt är att MVP% följer ”normalfördelningen” eftersom de bygger på summering av effekter av många oberoende händelser. Troligt är att MVP% följer ”medelvärdet av den kumulerade normalfördelningen” (kallas selektionsintensitet).  Dessa är för de olika sannolikhetsgränserna 10% = 1.75, 1%= 2.66 och 0.1%=3,34

För varg ger dessa relationer: MVP10%,100 =100; MVP1%,100 =154; MVP0.1%,100 =191       I detta fall beaktas risken för en global katastrof. Utdöenderisken på hundra år blir mindre än en promille för >300 vargar.

Man kan skatta chansen för överlevnad tusen år som MVP1%,1000 = MVP0.1%,100 =191  I ett tusenårsperspektiv är utdöenderisken mindre än en procent för >300 vargar.

Fall C. En direkt jämförelse mellan beräkningar av MVP1%,100  och  MVP10%,100 kan göras i Torbjörn Nilssons rapport om för järv, björn och lo där MVP beräknats på båda nivåerna.  http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6549-2.pdf

I genomsnitt för 20 värden, både med och utan katastrof, blev kvoten 1.71.  Dvs. för varg MVP1%,100 = 171, >300 vargar ger uppenbarligen en mycket lägre utdöenderisk.

Den observerade kvoten för Nilssons beräkningar, 1.71 skiljer sig inte mycket från den ur normalfördelningsresonemanget förväntade kvoten 1.54, dvs normalfördelningsresonemanget verkar approximativt riktigt

En skattning för varg av MVP0.1%,100 = 171*191/154 = 212, dvs chansen för utdöende är mindre än en promille.

Även fall B och C överskattar sannolikheten för utdöende pga faktorerna 2)-5) i uppräkningen under fall A.

Annonser

Föryngring av varg bland ren

14 Nov

Vad som skrivs i det här stycket är tillkommet efter 130110, resten är skrivet tidigare. Det verkar nu aktuellt med skyddsjakt. Jag tycker detta är alldeles för tidigt. Avgången hos renarna som är nära vargarna av vargattacker de sista månaderna bedöms till nägra promille. Samerna anger att 30% av alla renar förloras till rovdjur, 2-3% i månaden. Renarna nära vargarna är alltså ovanligt lite rovdjursangripna! Om det under vintern blir totalt 50 renar av 4000 som går förlorade av Junselevargarna, så är det ca 1% av de vargnära renarna, det har talats om 5% som en toleransnivå för rovdjurskador över hela Sverige, och detta är en extrem situation. Först de sista dagarna har en bra uppfattning om revirets gränser erhållits. Först efter att revirgränserna identifierats kan renarna hållas borta från reviret. Det tar tid att organisera flyttning av renar. Situationen är ovan, det tar tid att anpassa sig. Hanvargen har ännu inte märkts, vilket gör det svårare att veta var vargarna är för tillfället lokalt. Det bidrar att vargarna jagar fler renar att vargarna inte får vara ifred och äta klart på de renar som fällts. Det är inte i enlighet med regeringsuppdraget, och naturvårdsverket bryter mot regeringens politik för att få genetiskt bättre vargar. Tillräckliga erfarenheter av hantering av ren nära varg föreligger inte. Behovet av resurser minskar när situationen blir mer van och stabiliserad, för stor uppmärksamhet fästs nu vid kostnad och besvär, det primära skall vara skador på renar och rennäring. Det är värdefullt med erfarenheter och man får inte erfarenheter om man ger upp med detsamma för att det ter sig besvärligt och bekräftar vad man varnat för. Naturvårdsverket borde ha en viss motståndskraft mot de som tycker vargar är besvärliga. Att gå med på skyddsjakt skapar ett prejudikat – vargetablering i norra Sverige är uteslutet som metod att minska inaveln, hittills gällde detta bara i halva norra Sverige (de sk året runt markerna i väster). EU ärendet är fortfarande öppet och det väcker säkert EUs uppmärksamhet om dessa vargar skyddsjagas. Det blir nästan säkert fler vargar söder om renbetesland om Junselevargarna avlivas. Det är också underligt att naturvårdsverket inte agerar kraftfullare för att migrationsbehovet skall skötas med naturlig invandring, naturvårdsverket borde prioritera naturliga lösningar framför tekniska när så är möjligt.

En invandrarvarg har slagit sig ned och bildat revir med en hanvarg i norra Västernorrlands län. Det är (enligt Liberg) 80-90% chans det blir tillökning i familjen till sommaren. Naturvårdsverket och regeringen tänker inte acceptera skyddsjakt. Detta innebär självklart att det måste diskuteras vad som skall göras på kort och lång sikt för att minska konflikterna med rennäringen. Problemet med de förutsättningar som nu föreligger kan sägas vara unikt och det finns utrymme för kreativ ”brainstorming” diskussion snarare än att ligga kvar i de sedan länge uppgrävda skyddsgravarna. Problemet diskuterades mer allmännt av mig  i en tidigare bloggartikel. Här framförs en del synpunkter som ligger närmare det aktuella fallet som komplement till det äldre mer principiella. Fallet är unikt och behöver inte vara en inledning på en ny politik, vilket påpekats av en företrädare för alliansen. Följande unika faktorer går att peka på:

  1. Det svenska förslaget till förvaltningsplan granskas nu av EU-kommissionen som hotat att åtala Sverige vid EU domstolen. Man hoppades att EU skulle kunna släppa ärendet eftersom miljöminstern tyckte Sverige fullgjort de formella krav EU ställt. Denna uppfattning delas dock inte av EU. EU har betonat dels att inflödet av gener från Finland är dåligt och dels att vargen inte spridit sig längre norrut. Förvaltningsplanen nämner en stor invandring från Finland som kritiskt avgörande. Skyddsjagades invandrarvargen nu är det osannolikt EU skulle släppa greppet.
  2. Alliansen har nyligen uttalat sig för en vargpolitik med färre vargar kompenserat av en högre immigration. Hur väl detta tas emot avgör kanske om det blir vargjakt 2013 eller ej. Alliansens och regeringens politik skulle inte te sig trovärdig om denna invandrare sköts några veckor senare. Naturvårdsverket vill ha minst 380 vargar, regeringen minst 180. Men skillnaden i invandring är bara en varg vart tionde år. Det vore spiken i likkistan för regeringens minivarglinje med något större invandrign om regeringen uppmuntrade till skyddsjakt. Eftersom regeringen inte tillät skyddsjakt, som naturvårdsverket tydligen kunde tänka sig, blir detta en invandrare extra i regeringens favör, den invandrare vart tionde år som differensen rör sig om, så nu har regeringen ett bra argument för att stanna vid 180 vargar det närmaste decenniet.
  3. Detta är den sjätte invandraren, den sjunde blir inte lika värdefull, den åttonde blir ändå mindre värdefull osv. För varje invandrare som tillförs sjunker nog angelägenheten att acceptera fler, därmed inte sagt att det inte förblir angeläget.
  4. Statsmakterna har bestämt ett valpflytt program då djurparksvalpar skall planteras ut i vilda lyor. Lyckas det bra, blir behovet av direktinvandring lägre om några år. Programmet har pågått två år och inte lyckats hittills, men orsakerna var att det första året 2011 ville djurparkerna själva göra flyttexperiment mellan djurparker. Detta utföll bra. Det andra året skulle man märka vilda tikar med radiosändare för att kunna bedömma när och var valpning ägde rum. Detta lyckades inte eftersom det var en vårvinter med ovanligt dåliga snöförhållanden. Rimligen har man lärt sig att starta tidigare, och kommande vintrar kommer inte att bli lika dåliga ur den synpunkten. Det finns stora problem med att markägaren måste godkänna flytten. Men det finns markägare som inte har så mycket emot vargar (allmänägd  mark och stora bolag). ”Det finns ingen mur så hög så att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över”, det är bara en fråga om hur mycket naturvårdsverket vill betala. Det finns såledeles goda skäl att tro att valpflytt skall lyckas i framtiden.
  5. Det motiv som åberopas av naturvårdsverket och en del andra emot vargjakt 2013 är att alla vargflytt och valpflytt hittills misslyckats, varjakt bör inte komma igång innan förstärkningsprogrammet givit resultat. Nu har dock det argumentet försvunnit. Vargflytt har lyckats. Förra gången vargtiken satte upp revir och skaffade make och allt var klart för valpar 2012 avbröts försöket med förflyttning eftersom vargen var i Idre och enligt riksdagsbeslut är vargföryngringar förbjudna i rennäringens åretruntmarker, dvs NV Sverige. Tack vare flytten sker nu etableringen i rennäringens vinterbetesmarker, dvs Nordöstra Sverige, där vargens inte bedömts göra lika stor skada och där det inte finns ett entydigt riksdagsbeslut emot vargetablering.
  6. Naturvårdsverket har nyligen presenterat en förvaltningsplan med ett mycket högt migrationskrav (7 invandrare per decennium). Enligt min uppfattning bör migrationskravet kunns läggas avsevärt lägre. Även rovdjursutredningen ställde ett avsevärt lägre migrationskrav och EUs rovdjursriktlinjer ställer det ändå lägre (över 2 invandrare per decennium). Vinner uppfattningen om lägre migrationskrav gehör, så minskar migrationskravet och därmed behovet av föryngringar i renbetesland. Det är fel beräknat så det kanske ändras.

Motiveringarna för att låta tiken stanna och få valpar i renbetesland är starkare än de förmodligen kommer att vara nästa gång det blir aktuellt, så detta kan bli ett engångstillfälle unikt i varghistorien. Fast å andra sidan har man ju nu brutit ”ett tabu” och brutit genom en vall, så det blir lättare att göra det nästa gång.

Tyvärr är intresset för att diskutera samlevnad samer- ren – varg lågt utan man föredrar att bibehålla sina gamla invanda attityder. Försökte ta upp det på Värmland facebook och detta försök att få samlevnad mellan rennäring och vargar blev en av de relativt få artiklar som inte fick något ”gilla”. Jag fick en kommenter direkt till mig med email som ger underlag att tro att myndighetsförtroendet inte kommer att förbättras av den här händelsen. Jag välkomnar kommentarer med idéer om hur situationen bör hanteras, dock inte ideer som huvudsakligen går ut på att kritisera existensen av detta vargrevir och de kommande valparna. Detta diskuteras så mycket i andra sammanhang så jag kommer att censurera bort sådana inlägg om de blir störande många eller störande i tonen (fast det brukar inte komma många kommentarer och något enstaka oönskat kan få stå kvar). Däremot är ideer om hur man skall förbättra samexistensen samer renar och varg i de områden som berörs av detta revir inklusive berörda samebyars hela renskötselområden mycket välkomna.

Situationen och avsikterna i slutet av november sammanfattas av naturvårdsverket  Något konstaterat fall av renskada hade tydligen inte inträffat till slutet av 2012 trots att renarna uppehåller sig nära vargarna, men sedan jul har det tydligen inträffat flera fall. Situationen beskrevs igen i januari 2013 och då verkade det som 10 renar rivits och som om 5000 renar skulle uppehålla sig i samma område som vargarna. De som uttalat sig har nästan genomgående haft attityden att det går inte att hålla isär renar och vargar. Här är en kommentar från länsstyrelsen i samband med att man tillstyrker skyddsjakt.  Länstyrelsen Västerbotten tillstyrker skyddsjakten.

Samerna kommer inte med konstruktiva ideer om samexistens. De flesta företrädare framhäver svårigheterna. Detta är den viktigaste företrädaren för samerna. Och detta den kanske näst viktigaste. Sameföreträdare framför tanken att naturvårdsverket skulle bli glada om vargarna sköts illegalt. Det förefallar som naturvårdsverket planerar för avlivning av invandrartiken under sommaren och omedelbar avhysning av valparna och tolkar regeringsuppragets intentioner så.De flesta verkar vänta sig att vargarna kommer att försvinna om ett halvår när de fått avkomma. Det stämmer inte med vad jag tycker (se nedan). Få för fram konkreta förslag. Vad som nu faktiskt görs är en bättre identifiering av revirets utbredning och det är möjligt hanen märks snart för att bättre följa händelserna i reviret och var vargarna finns. Länsstyrelsen spårar nu kontinuerligt vargarna för att kunna varna var de finns. Det finns böcker om varg och ren, man kan se vad man hittar i dem. Man kan kontakta alla som kan ha erfarenhet och ge synpunkter.

Några ideer:

  • Öka uttaget av i första hand björn i närheten av berörda samebyars renbetesmarker.
  • Öka omedelbart skyddsjakten av varg i Jämtland i närheten av berörda samebyars renbetesmarker.
  • Den totala störningen av rovdjur är viktig och störningen av varg kan delvis kompletteras av minskade störningar av andra rovdjur.
  • Det har föreslagits att lägga ut kadaver i vargreviret. Förmodligen skulle detta minska trycket på renarna.
  • Länsstyrelsen kan förbjuda renar att vistas i vargreviret annat än för tillfällig genomgång eller endast kortare tid
  • Man borde ha någon typ av brain-storming övning istället för vad som till synes varit relativt fyrkantiga möten.
  • Man kan packa renarna tätare utanför vargreviret och stödutfodra
  • Man kan dra ned vinterstammarna med intensivare slakt
  • Man borde ge ekonomiska incitament för renägarna att se det som en vinstaffär att vara värld för en vargflock med genetiskt värdefulla vargar. Detta borde ses som samhällsekonomiskt lönsamt och då borde samerna också få en del av vinsten.
  • Det måste finnas resurser för ekonomiskt stöd för att kompensera olägenheterna så att berörda samebyar inte blir stora förlorare, men jag har inte sett ett enda förslag på en direkt ersättning – kontant eller åtgärd – för att åtgärda problemet
  • Man kan erbjuda samebyarna dubbel ersättning för vargskadade renar i närheten av vargreviret, lägre höjd på bevisen att det verkligen är varg och generös ersättning för övriga kostnader
  • Man kan erbjuda vargskadeersättning helt utöver den generella skadeersättningen som går i en klumpsumma till samerna.
  • Man kan erbjuda ökad skyddsjakt av varg på nedre norrlands renbetesmarker.
  • Man kan erbjuda intensivare skyddsjakt på icke värdefulla vargar i hela renbetesområdet från nästa vår (för att minska risken att F1or stannar i renbetesområdent.
  • Man kan ha rutiner så renarna vistas i vargreviret bara en kortare del av vintern då de ändå hinner tillgodogöra sig en stor del av den tillgängliga födan.
  • Man kan bestämma att initiativet skall ligga på länsstyrelsen för fortsatt diskussion och konkreta åtgärder.
  • Det finns en skrift om rovdjursskador på ren från 2007 som kan uppdateras och skrivas enbart för varg och med mer fokus på vad som är relevant för den aktuella situationen och mindre på skyddsjakt och vargflytt.
  • Det är viktigt att både skador och renförekomst dokumenteras så att säkrare slutsatser kan dras om sambandet mellan vargförekomst och renskador.
  • Liberg mfl 2009 framförde följande förslag:  Problemet här är att åstadkomma en fullgott skydd för vargar i korridoren. Eftersom det är renskötseln som kommer att drabbas av de största problemen med denna åtgärd måste någon form av överenskommelse träffas med denna. Förmodligen behöver den innefatta hjälp med att flytta vinterhjordar till säkra områden, kanske med extra stödutfodring, möjligen också garantier att vargar i övriga renskötselområdet omgående flyttas eller avlivas.   Alla vargar som kommer in i korridoren bör radiomärkas. De bör bevakas och dessutom ger detta möjlighet att i tid varna renskötare, och möjligen även påverka vargens rörelser, eller flytta renar, så att konfrontation med ren undvikes. Man kanske också ska överväga om kompensation för skador ska vara högre här än i resten av renskötselområdet. Åtgärden har inga speciella etiska, juridiska eller medicinska konsekvenser. Den ligger inom det beslut Riksdagen tog 2001. Kostnaderna är svåra att beräkna, men kommer säkerligen att ligga på minst 4- 5 miljoner per år utöver dagens rovdjursbudget i renskötselområdet

Mina påpekanden. Jag föreslog att en vargföryngring i norra Sverige skulle räcka (se nedan). Fast då tänkte jag mig i genomsnitt per år och under lång tid framöver. Det hindrar naturligtvis inte att det blir enda gången, Motiveringen för att låta henne få valpar i renbetesland är starkare än de förmodligen kommer att vara nästa gång, fast å andra sidan har man ju nu brutit ett tabu så det blir lättare att göra det nästa gång.

Vad som är väldigt viktigt nu är att man verkligen prövar alternativ för att skydda renar och klassiska sameaktiviteter i en miljö där ett vargtryck är givet och skyddsjakt eller flytt utesluten. En unik utmaning som inte skall direkt avfärdas. När det gäller annan påverkan rör det ju om fenomen som det finns decenniers uppmärksamhet på och kreativitet är inte så viktigt, det är etablerande av känd kunskap.

Tidigare så har också vargvärnare uppmanat till en sådan dialog  ”Jag skulle vilja att man vågade ta en diskussion med renskötseln om på vilket sätt Sverige kan ha vargar i renskötselområdet. Nu är det en barriär som ligger där, säger Dahlerus.” Att tillmötesgå vargvärnare är också ett skäl till diskussion!

Grimsö verkar inte tycka att naturvårdsverkets ide att flytta valparna till andra lyor och göra sig av med modern är en  bra id’e.

Den vargflock som jag hoppas bildas i Junsele bör lämnas ifred så länge den håller sig inom reviret och så länge vargtiken är i livet.  Ju fler F10r hon lämnar efter sig ju bättre.

Däremot ser jag möjligheten att skyddsjaga F1or som bildar nya revir i renbetesområdet. Nästa gång det sker ett revirbildningsförsök av en ny invandrarvarg får den transporteras två gånger till södra Sverige. Vid första försöket bör man påbörja konkret planering av ett hägn och vid andra påbörja byggnaden av hägnet så att den tredje flytten kan ske till ett iordningställt hägn. Angående hägnets placering i landet fäster jag uppmärksamheten på möjligheten att flytta vargutbredningsområdet söderut.

När det gäller F1or som vill bosätta sig i renbetesland så kan det räcka med ett flyttförsök innan skyddsjakt blir aktuellt om de återvänder. F1or som vandrar norrut (norr om Umeå) kan flyttas söderut även om de inte bosätter sig, eftersom chansen att generna kommer Sverige till godo annars blir liten.

Radioaktivt renkött. Radioaktivitet efter Tjernobyl gör fortfarande att renkött blir otjänligt som människoföda och detta måste förebyggas på olika sätt (slaktidpunkt, stödutfodring, val av vinterbetesplats). Detta redogörs för i en ny rapport från SLU. Samhällskostnaden anges till 7 millioner per år (mer än för vargarna). Problemen verkar störst i gränsen Jämtland Västerbotten. Detta skulle kunna beröra hanteringen av renarna som kan komma i kontakt med Junselereviret. Detta blr någon titta på.

Utvärdering av skadan med en vargflock i renbetesland

Givetvis borde en bättre utvärdering göras av en etablerad vargforskare. Men jag gör ändå ett försök eftersom jag inte sett en sakkunnig utvärdering. Viltskadecentrum sysslar med frågor om rovdjurens skador på renar och hur de kan förebyggas inklusive en länk till en skrift om hur rovdjurskador kan förebyggas på ren. I Finland räknar man med att skadorna är i storleksordningen 250 500 kkr/varg.

Hur stor del av arean berörs av ett vargrevir? Ett vargrevir är ungefär 10 kvadratmil. Det är drygt 2 promille av Sveriges yta, det är mindre än 5 promille av norra Sveriges yta, det område där hittills fast förekomst av varg inte förekommit. Det är mindre än en procent av vad som kan kallas renbetesområdet. Om renarna helt enkelt hölls borta därifrån skulle vargflocken orsaka mycket liten skada på renarna. Men det skulle innebära knappt en procent färre renar och en reduktion av rennäringen med knappt en procent, vilket är en ansenlig del. I de diskussioner som förts mellan rennäring och naturvårdsverk om toleransgränser för rovdjur har toleransgränsen 5 % nämnts, en vargflock ryms inom detta men  utnyttjar en stor del av utrymmet. Om bara några samebyar drabbas, så rör det sig om tiotals procent av deras resursbas, inte bara enstaka procent. Det finns försvårande komplikationer, vargrevirets utsträckning är inte lätt att bestämma och kan ändras och även vargar tillhörande flocken kan röra sig utanför reviret.

Hur mycket ökar vargexponeringen? Vargar i ett revir (en vargflock) verkar döda mindre byte per varg och konsumera mer av bytet. Det känsligaste stadiet är unga kalvar och det finns inte i vinterbeteslandet. Renarna exponeras kanske för tio vargar under året, nästan alla är friströvande som både stör vargarna mer, dödar mer och angriper i en känsligare fas. De är också svårare att undvika och förutse än vargar i ett fast etablerat revir. I Jämtland talades det om 20 vargar varav 6 i renbetsland i början av vintern 2013. I Finland räknar man med att det finns 20-40 vargar i renbetesland, men förmodligen är det lägre i svenskt renbetesland. Tillägget av ett vargrevir kan knappast fördubbla olägenheterna med vargexponering för rennäringen som helhet, och de faktiska olägenheterna med varg för rennäringen är idag relativt små i förhållande till andra rovdjur.

Hur mycket nya gener tillförs av det nya reviret? I genomsnitt så får ett ojagat föräldrapar fyra överlevande valpar till vintern och hälften av dem blir föräldrar i Sverige. Nu förväntas en lägre del av valparna sätta avkomma eftersom en del kommer att vandra norrut där de inte kan få skandinaviska partner. Och en del av de andra kanske upprättar revir i renbetesområdet och avlivas vid skyddsjakt. Kanske 1.4 valpar ur varje årskull förväntas sätta avkomma till världen söder om renbetesområdet. Får hon avkomma bara ett år är chansen kanske 30% att den i sin tur inte för linjen vidare. Får hon avkomma bara ett år blir väntevärdet av avkommor så lågt att det ligger under väntevärdet för en normal reproduktiv immigrant och hon kan inte tillgodoräknas fullt ut som invandrare. Hon bör rimligen få så många kullar som möjligt för att det nya blodet skall få effektivt genomslag i vargstammen.

Vad är föryngringen värd för samhället?

En vargflock på 6 vargar kostar i genomsnitt samhället 3 miljoner per år. Värdet för samhället måste förstås vara högre än kostnaden för samhället. Invandring är viktigare än antal. Därför borde denna invandrare och framtida vargflock (invandrartik, alfahane och fyra F1 valpar) vara värd mer än 5 miljoner per år, och kostnader för rennäringen i högst den storleksordningen bör vara acceptabla för samhället. Rennäringen och samebyarna bör kompenseras för kostnaden. Detta innebär att kostnader för kompensation på flera miljoner per år kan vara försvarliga, och samhället bör inte utnyttja tillfället att småsnåla. Ersättning för t ex 100 dödade renar per år a 3000 ter sig som en marginell kostnad i sammanhanget, och förvisso i min begreppsvärd inte starkt nog argument för skyddsjakt. Kostnaderna i Finland per varg i renland beräknas till 250-500 kkr, vilket inte verkar mer än den är värd.

Dagens ersättning: Om jag inte minns fel ersätts med dagens regler fast förekomst av varg med 80 000 st dvs rennäringen kan redan tillgodogöra sig 160 000 utan att någon skada ännu skett, och när det blir föryngring blir det 500 000.

Skadorna av andra rovdjur (som troligen lätt kunde minskas eftersom björn faktiskt finns mer än minimiantal) är svåra för rennäringen vilket ökar misstänksamheten mot vargen.

Notering från Skandulv. Info 121017 om sena rörelser av vargen  M-11-14 hittats igen. Tiken, bördig från Finland/Ryssland som på grund av sin gulaktiga päls kallats ”Den gula” flyttades ju tredje gången från renskötselområdet ned till Mellansverige den 6 februari i år. Den här gången togs ju sändaren av eftersom hon hade tecken på en s.k. fuktig dermatit i pälsen under halsbandet. Efter det har vi alltså inte längre kunnat följa henne med hjälp av sändare.  Redan 21 februari var hon tillbaka i Västernorrland/Jämtland vilket kunde vi kunde konstatera på DNA från en spillning. Den 5 mars hittades en ny spillning från henne, nu nära Junsele i nordvästra Ångermanland. Sen fick vi en bild från en åtelkamera i april från en plats ett par mil längre österut, som skulle kunna vara från denna tik. Sen har det varit tyst tills i förrgår, då en ny analys på Grimsö-labbet från en spillning insamlad 23 september visade sig komma från vår tik. Spillningen togs på en skogsväg ett par mil norr om platsen för förra fyndet.  Detta tyder på att hon etablerat sig i Junsele-trakten. En annan intressant sak är att samma dag, 23 september, tog samme spårare (Stefan Tågestad) en annan spillning bara 5 km från den första. Denna spillning kom från en annan varg. Könet kunde ej bestämmas med säkerhet, men det är en skandinav, förmodligen född i Acksjö-reviret i Värmland. Info 121116 :  Vår tredje sentida invandrare M-11-14, också kallad ”Den Gula” eller ”Rödluvan”, som flyttats ned från renskötselområdet tre gånger, men envist återvänt varje gång,  har nu etablerat sig i hörnet Ångermanland-Jämtland-Västerbotten, norr om Junsele och väster om Ångermanälven. Hon har i höst spårats flera gånger av personal från länsstyrelsen i Västernorrland, tillsammans med en hane G108-12, född i Acksjön i Värmland. Detta revir, kallat Junsele-reviret,  ligger i renskötselområdets vinterbetesland. Paret förväntas få valpar i vår. Förhandlingar pågår med berörda samebyar om parets framtida öde. Tills vidare har Naturvårdsverket beslutat att inte tillåta skyddsjakt.

Regeringsuppdraget om vargarna i Junsele    Striden om Junselevargarna sprids snabbt till riksdagen    Socialdemokraternas talman har fattat politiken så att vargar inte skall finnas i renskötselområdet och inte förstått distinkitionen med året runt marker. Uppenbarligen finns ett behov av klarläggande från riksdagen om under vilka omständigheter vargföryngring kan tolereras i renbetesområdet. Tänk att några enstaka vargars öde det närmaste halvåret måste behandlas av regering och riksdag, och nog låter det ihåligt att man driver en regionalisering av ansvaret. Naturvårdsverket ger entydiga löften om att vargen kommer att avlägsnas och valparna omplanteras, så naturvårdsverkets uppfattning av värdet av nya invandrare vs renar är klar.   Löftena framgår ändå klarare här.

Genetisk kommentar: Flyttar man valparna till andra lyor så får det per valp halva effekten jämfört med djurparksvalpar. Det är bara hälften av generna i Junselevalparna som är nya, andra halvan (de från fadern) finns redan i den skandinaviska vargstammen. Förra året fanns inga lyor att flytta vargarna till, vad tänker naturvårdsverket göra om det inte finns 2013 heller? Tänk om utplanteringen av dessa valpar gör att de valpar djurparkerna producerar för utplantering inte kan planteras ut? Då blir nettoeffekten av att plantera ut dessa valpar på genetiken jämfört med att plantera ut djurparksvalpar istället. Det är en klar risk med omplantering av valpar så det genetiska effekten av den första kullen blir lägre genom att omplantera dem jämfört med att ha den kvar. Vargforskarna på Grimsö stöder inte naturvårdsverkets planer av genetiska skäl.

När naturvårdsverket nu klargjort att de kan tänka sig att flytta vargen en fjärde gång efter vintern så finns tid att bygga ett hägn i södra Sverige och flytta vargparet dit. Då är det mycket mindre troligt att de flyttar norr igen och det är bra att få de olika alternativen praktiskt prövade.

Vad som står nedan är huvudsakligen skrivit tidigare i en äldre artikel, viss överlappning

En föryngring av varg i norra Sverige räcker genetiskt.   Det kan rennäringen samexistera med!

Vargstammens största problem är att den genetiska kontakten österut (med Finland) är dålig. Detta medför dels hög inavel och dels att den skandinaviska stammen anses för liten för att kunna betraktas som långsiktigt uthållig. Det kommer naturligt en reproduktiv invandrare från öst vart femte år (en varggeneration). Att det inte kommer fler beror på att fast närvaro av varg är i praktiken förbjuden mellan finska gränsen och vargbältet i mellanSverige. Få vargar klarar den vandringen. Om två invandrarvargar vart femte år (en varggeneration) fick avkomma i Sverige, skulle detta räcka för att sänka inaveln och kunna räkna ihop den svenska vargstammen med den finska och nordeuropeiska, och därmed inte behöva fyrsiffrigt antal vargar i Sverige för långsiktig uthållighet. Om den naturliga invandringen förstärks genom tolerans för EN årlig föryngring i norra Sverige skulle den naturliga invandringen vara tillräcklig och annan tillförsel blir onödig.

En invandrad varg måste ge upphov till en föryngring i Sverige för att generna skall nå och inkorporeras i den svenska vargstammen. För detta fordras att den kan bosätta sig i ett revir tillsammans med en partner av motsatta könet. Om det fanns chans att invandrade vargar kunde ”fångas upp” i norra Sverige skulle fler komma in. Om man hade accepterat att en invandrad tik, som bildat revir och skaffat en partner i Idre i vintras fick vara ifred skulle det blivit tillökning i sommaren 2012, och det genetiska underlaget till den svenska vargstammen skulle ökats med 20%. Man skulle kunna göra ETT försök med flytt från norra till södra Sverige om det är ensamma invandrare långt norrut innan man accepterade att de bosatte sig lång norrut. I genomsnitt en föryngring per varggeneration innebär utrymme för mer än en framgångsrik invandring per varggeneration. Ett visst vargpar i ett revir, som är skyddat från jakt, får valpar ungefär tre år, så det ger utrymme för fler invandrare per varggeneration. Det blir kanske lite fler strövargar i renbetesland så vargtrycket i renbetesland skulle öka lita av den anledningen också. Av valparna kommer en mindre del att finna partner i vargbältet än efter en föryngring i vargbältet. Någon valp kanske hamnar i Finland vilket är bra eftersom den genetiska kontakten med Finland blir trovärdigare om den är ömsesidig, och det finns så få vargar i Finland att en genetisk förstärkning från Sverige har värde. Kanske det blir så att nästa invandrare som fångas upp i norra Sverige gör det med en partner från F1-avkommorna i den föregående föryngringen i norra Sverige. Tolerans av i genomsnitt en föryngring i norra Sverige kommer att leda till att några F1 avkommor till denna i norra Sverige skjuts vid skyddsjakt. Detta förekommer dock redan och det kommer förhoppningsvis att blir vanligare med olika former av genetiskt värdefulla vargar i Sverige och denna kostnad för ett löfte till rennäringen förefaller acceptabel. Det förekommer också strövargar i norra Sverige, speciellt på gränsen till vargbältet. Så länge det inte rör sig om F1-avkommor tycker jag skyddsjakten på dessa kan intensifieras och ribban sänkas som en kompensation, när väl en föryngring i norra Sverige etablerats. Det kan alltså räcka med blotta närvaron av varg i södra delen av renbetesområdet. Ett vargrevir (som kan innehålla en familjegrupp ”vargflock”) omfattar typiskt tio kvadratmil och vargarna rör sig sällan utanför reviret. Detta är mindre än en procent av renbetesområdet. Det kommer att orsaka avsevärda svårigheter för berörda samebyar, men svårigheterna blir lokala och effekterna på rennäringen totalt marginella. I genomsnitt en föryngring per år i norra Sverige är fyra procent av de svenska vargföryngringarna i den södra halvan av Sverige. Det kan ändå göra en himmelsvid skillnad för den svenska vargstammen. Det medför en påtaglig förbättring av efterlevnaden av svenska riksdagsbeslut, internationella traktat och EUs direktiv. Det bidrar till att blidka EUs syn på svensk vargförvaltning. Det blir ett påtagligt argument mot de i södra Sverige som anser det orättvist att de skall drabbas av varg, men den norra landshalvan vara vargfritt. EU skriver i sitt ”hot” att föra Sverige till domstol i juni 2011:  ”Aspects of Swedish wolf policy that still raise concerns include:… effective measures to address the high level of inbreeding in the population by facilitating the natural migration of wolves into Sweden or through the active translocation of wolves”. Att underlätta för naturliga migranter är det mest effektiva och på kort sikt realistiska sättet att tillmötesgå denna kritik från EU, att avliva dem är uppenbart att försvåra istället för underlätta. Det har funnit hopp om att man skulle kunna transportera vargar som kommit in i norra Sverige till vargbältet i södra Sverige, fem sådana förflyttningar har gjorts under ett år och alla resulterade i att vargarna återvände norrut. Tills vidare kan man inte utgå från att detta fungerar. Det finns avancerade planer på att flytta djurparksvalpar till vilda lyor, men det stöter på svårigheter av administrativ natur, och även om det går administrativt kan det vara biologiskt och logistiskt svårt. Det är inte läge att påstå att det fungerar de närmaste åren innan det har praktiskt bevisats. Många organisationer har uttalat sig för att underlättande av naturlig invandring är den bästa vägen att gå för att förstärka vargens genetik. Återstår att acceptera att varg etablerar sig i renbetesområdet. Detta bör dock givetvis göras på för rennäringen skonsammaste sätt. Jag tror det räcker med att acceptera i genomsnitt en föryngring av varg i renbetesområdet den närmaste tiden. Efter en tid kan det utvärderas hur det fungerat genetiskt, hur det fungerat för rennäringen och om nya metoder gör det onödigt att fortsätta. Renbetesland är norra Sverige. Fast närvaro av varg eller föryngringar har inte accepterats där. Men vissa öppningar i riksdagsbeslut finns.  ”Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.” . “Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.” Precis var gränsen går till ”åretruntmarkerna” (åretruntmarkerna ligger huvudsakligen i väst) är oklart för mig, men här är en karta som kan vara till hjälp http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/82/57/8df0fdc4.pdf Det är troligt att den naturliga invandringen faktiskt är tillräckligt hög även utan föryngringar i norra Sverige, men dels känns det osäkert om det verkligen är så, dels kan det ta mycket lång tid, och dels ger det ökad säkerhet och minskad inavel att få in några ytterligare migranter de närmaste åren så vargstammens svagheter kan tonas ned på dagordningen, men slutsatsen vid nästa utvärdering skulle mycket väl bli att ytterligare föryngringar i renbeteslandet inte behövs. Det nuvarande naturvårdsverkets inställning är att mycket höga migrantantal är nödvändiga och att de skall vara höga också permanent utan valpflytt och då förstår jag inte hur rennäringen skall klara sig från vargetableringar i längden, så då skulle det vara bättre att börja nu.

Några länkar i anslutning  hösten 2012 Junsele:
http://www.jaktojagare.se/aktuellt/samerna-bestorta-over-flyttvargen

http://www.jaktojagare.se/aktuellt/hennes-valpar-ska-adopteras-bort

http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Nyheter/Uppdrag-om-dialog-med-samebyar-om-losning-for-vargtik/
http://www.jaktojagare.se/aktuellt/forsta-vargreviret-bland-renar
http://www.jaktojagare.se/ska-varg-till-tas-bland-renar-2 http://www.jaktojagare.se/debatt/starka-krafter-for-vargrevir-i-norr

Länkar med info om konflikten rennäring rovdjur (varg) http://www.de5stora.com/rovdjurManniska/renar/vargen/ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-ar-brattom-med-en-ny-rovdjurspolitik_6913487.svd http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rennaringens-kris-ar-inte-vargens-fel_6865983.svd http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vargen-varderas-hogre-an-samerna_6861819.svd http://www.vk.se/586955/inte-vargens-fel-rennaringen-ar-i-kris http://www.vk.se/581926/vargen-varderas-hogre-an-samerna http://www.vk.se/591401/repliken-rovdjurspolitiken-omojliggor-renskotsel http://www.vk.se/585532/repliken-problemet-med-svenska-vargen-ar-den-hoga-inaveln http://www.sourze.se/Rensk%C3%B6tsel_som_n%C3%A4ring_en_ren_myt_10660581.asp http://www.sourze.se/Samer_utnyttjar_ers%C3%A4ttning_f%C3%B6r_rivna_djur_10674958.asp http://www.suonttavaara.se/dokument/Syntetiska%20samer.html http://www.samer.se/2304

Genetiskt värde – kvantifiering

15 Okt

Tankar inför kvantifiering av det genetiska värdet

En varg vandrar in från öster eller en varg tillförs populationen. Stammen behöver ett tillskott av obesläktade vargar och de skall skyddas. De får avkommor som skall skyddas. Deras familjer skall skyddas.  Jag diskuterar detta inför 2013 och 2014 och utifrån invandrarna ”Gulingen” (invandrartik=Kilsberg, Idre), Kynna-2-hannen och Galven-hannen och deras avkomma. Underlaget blir bättre och mer komplext när nya obesläktade vargar kommer. Det tillkommer mer resultat om vad som händer med invandrarna och deras gener. Detta är en början till en diskussion och överväganden. Metodik för överväganden behövs omedelbart vid skyddsjaktsbeslut. Diskussionen och metodikutvecklingen bör fördjupas sommaren 2013. Då har familjeparen till 2012 års föryngringar släktskapsbestämts; antalet reproduktiva avkommor uppdaterats och vuxit och andelen av genetiskt värdefulla vargar ökats, så skillnaderna i deras värde blir viktigare att förstå.

Genetiskt värdefulla vargar är olika värdefulla

För att en varg skall bidra genetiskt till den framtida populationen fordras att den är reproduktiv, men detta räcker inte, deras ättlingar måste också vara reproduktiva. Det räcker inte med att en varg får avkomma. Om den inte får några barnbarn har dess gener inte bitit sig fast. Även om en invandrare får avkomma är det tio procent av vargstammens föräldravargar som inte fått barnbarn och sålunda inte bidrar alls till stammens framtida genpool. För säker etablering fordras två avkommor som reproducerat sig, annars finns en påtaglig risk att invandrarnas genlinjer kommer att slockna och att de inte kommer att ge något långsiktigt genetiskt bidrag alls. Även om de ger ett bidrag kommer många av genvarianterna att försvinna snabbt eller så småningom av slumpskäl i ett så litet stickprov som två. Två reproduktiva avkommor per förälder är vad som förväntas i en stabil ideal population utan urval, men de skyddade invandrarna och deras skyddade avkomma förväntas kunna prestera bättre än det (kanske 4-5) om de skyddas.

Nya invandrarna bör i princip aldrig skyddsjagas. Om de inte producerar minst 5 reproduktiva avkommor, så är det en besvikelse med det närmast obegränsade skydd som gäller för dem och deras familjer och det höga skydd deras avkommor skall ha. Galven och Kynna-2 hannen har faktiskt fått ganska många valpar. Genomsnittsvärdet för reproduktiva vargar i den skandinaviska vargstammen var historiskt 3.7 (se annan artikel på denna web).  Genomsnittsstorleken av avkommor uttryckt i reproduktiva vargar kan dock förmodas sjunka från 2010 med högre avskjutning. För närvarande är det troligt att både Kynna-2 och Galven kommer att nå över fem och förhoppningsvis ännu högre. Vi har inte sett slutet än. Den statistik som presenteras skulle kunna uppdateras men jag gör inte det, Kynna-2 och Galven fick inte fler valpar 2011, och det är för tidigt att göra fullständig uppföljning F10r.

De nya invandrarnas nuvarande status Utgående från information i Wabakken et al 2011 görs en beskrivning.  Både Galven och Kynna-2 har invandrare som fäder, de ha producerat valpkullar 2008, 2009 och 2o1o, men föryngringar väntas inte 2011. Galvenavkommor: Det finns en familjegrupp i reviret 2011, men inga spår av alfahona, bara hanen, och föryngring 2011 är osannolik, men det är inte otroligt att hannen senare år kommer att få fler avkommor. Minst 16 valpar födda 2008-2010. En föryngrade sig 2010 (Riala), några har dött, några har blivit registerade i  revirmarkerande par som möjligen kan ge föryngring 2011. Slutsats: En säker reproduktiv avkomma ger inte tillräckigt säker etablering i vargstammen, det är troligt att avkommorna kommer att öka till åtminstone fyra (en per valp) och det kan inte uteslutas det blir fler. Fortfarande klassade som genetiskt värdefulla och skyddsvärda åtminstone till slutet av 2012.

Galvenvargens avkommor (info 111203) Galvenhannen har medverkat till tre föryngringar, 2008, 2009, 2010, det totala antalet valpar är totalt högst 16. Valparna kallas för F1:or. F1:or identifierade med dna: 14 (7 hanar, 7 tikar) varav: döda: 6, troligen döda: 1, i livet: 7 i par: 6 och fått egna valpar: 3 Källa: Olof Liberg, Grimsö forskningsstationAvkommornas förflyttningar Vad har hänt med några av Galvenvargens avkommor?: 1. Tik som bildat par i Riala och fått två valpkullar. 2. Utvandrat till Norge och bildat par där. 3. Ensam hane i Homnareviret. 4. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2009. 5. Tik, skjuten vid skyddsjakt i Norge 2010. 6. Bildat par i Kynnefjäll, fått valpar. 7. Bildat par i Gillskog, fått valpar. 8. Vandrade till Norrbotten, flyttades, vandrade tillbaka och sköts. 9. Hane som sköts på Vikbolandet. Källa: Olof Liberg

Kynna-2 avkommor: Det finns inte spår av den invandrade hanen sedan tidigt 2011 eller föryngring 2011. Minst 24 valpar födda 2008-2010. Några har dött, fyra har registrerats i revirmarkerande par och två har reproducerat sig 2010 (Skugghöjden och Gåsborn). Slutsats: verkar etablerat sig i vargstammen och det förefaller troligt att det kommer att bli mer än sex reproduktiva avkommor. Fortfarande klassad som genetiskt värdefull och skyddsvärd till slutet av 2012, men i något lägre grad än Galvenavkommor eftersom valpproduktionen varit större och fler av dem gått i reproduktion.

Jakt på avkommor till invandrarvargar. Vid licensjakterna 2010 och 2011 sköts ingen av invandrarvargarna eller deras avkommor eller någon medlem av invandrarnas familjer. Detta visar mycket klart att det går att rikta jakt så att genetiskt värdefulla vargar får ett mycket effektivt skydd. Dock har några genetiskt värdefulla vargar fällts genom skyddsjakt. Detta var inte misstag, utan olägenheterna bedömdes så stora att de sköts trots att de var genetiskt värdefulla och hade inavelskoefficienten 0. Detta diskuteras i annan artikel på denna web. Jag tycker att det är rimligt att det förekommer att invandraravkommor skyddsjagas men att det måste bygga på en analys av deras genetiska värde relaterat till olägenheterna, och något försök att analysera genetiskt värde har jag aldrig sett i någon dokumentation från naturvårdsverket eller i de motiv för skyddsjakt som finns tillgängliga. Ett skäl till denna sida är att det är en början till sådana analyser.

De nya invandrarnas är raska på att få barnbarn!Galven och Kynna-2 invandrarhanarna har initialt lyckats ganska bra efter invandring 2007, första reproduktion 2008, och 2010 har de nu barnbarn i tre revir. År 2008 började 16 familjer reproduktion. År 2010 hade 10 dessa 16 par inte producerat någon reproduktiv avkomma, fyra en reproducerande avkomma, och två hade två reproducerande avkommor, i genomsnitt för de 16 en halv reproduktiv avkomma per par. De två invandrarna hade fått en respektive två reproducerande avkommor, i genomsnitt 1.5. De har alltså hävdat sig betydligt bättre än genomsnittet när det gäller att sätta barnbarn till världen och gjort en mycket lovande start på den reproduktiva karriären som antyder en reproduktiv överlägsenhet för invandrare (vilket inte vore förvånande, men som nog ännu inte skall diskonteras i huvudprognoserna än)!

Föreslagen prognos När man fått klart för sig den reproduktiva framgången av avkommorna från Galven och Kynna-2 2011,  initieras nya beräkningar och överväganden görs om genetiska värden och deras beräkning och användning. Blir det aktuellt med jakt innan dess kan man redan nu förfara enligt följande: Först kompletterar man listan över reproduktivt framgångsrika avkommor (Tre 2010). Totala antalet avkommor från invandrarna t o m 2012 vet man redan eftersom det inte blir ny föryngring i invandrarrevir 2011. Dra av kända döda eller reproducerande. Det kan göras en skattning hur många saknade som lever. Sedan kan man utgående från levande avkommor och om de satt upp ett revir och fått en partner göra en prognos på hur många reproduktiva avkommor invandrarna kommer att få – givet avkommorna inte har någon fördel (vilket de troligen har, så de skattningar som görs den närmaste tiden är nog underskattningar). Hamnar man på prognoser på sju eller däröver reproduktiva avkommor utan att förmoda osäkra ”extra bonus” för invandrarbarn varav tre etablerade bevisade reproduktiva revir, kan nog avkommor och deras familjer avföras från vargar som behöver ett speciellt skydd som genetiskt värdefulla vargar i situationer, om antalet skyddade genetiska vargar annars blir ohanterligt stort (större än kanske en tredjedel av reviren). Detta innebär inte att de inte har ett mervärde utan bara att det är så begränsat, så det är för jobbigt att beakta det, och det skall inte innebära ett sämre skydd än ”vanliga vargar”.  Det innebär inte heller att skyddsjakt skall vara omöjligt på vargar som är värdefulla, bara att kraven på olägenhet (eller andra åtgärder än skyddsjakt) skall vara väsentligt högre än för “vanliga” vargar. Invandrarna själva (Galvenhanen och ”Gulingen” för Sveriges del) bör dock skyddas livet ut. Gissningsvis resulterar ett sådant här resonemang i  ca 10 skyddade föräldrapar 2013 av totalt cirka 30. Diskussionen under senare delen av 2012 bör dock göras mer sofistikerade än denna.

DNA-test av skyddsjakthotade icke stationära vargar. Jag anser inte man i dagsläget behöver DNA testa icke stationära vargar före skyddsjakt, om man inte misstänker de är direktinvandrare. Värdet att veta motiverar inte längre det administrativa besväret för Kynna-2 och Galven, som har både barnbarn och barn som kan få barnbarn. Många avkommor känner man till eftersom de har sändarhalsband. Den sk östgötavargen var det alltså enligt min mening korrekt att inte DNA analysera före skyddsjakt. Detta innebär inte att det är korrekt att inte ta tillräckligt hänsyn till att det rör sig om en invandraravkomma om det är känt.

Genomslaget av invandrarnas gener kanske blivit mycket bättre än förväntat! Att invandraravkommor är överrepresenterade i skyddsjaktsansökningar kanske visar att invandrarna lyckats mycket bra att sprida sina gener. Deras valpar kanske är ovanligt vitala och energiska (en effekt av ”heterosis”). De kanske har större överlevnadskraft än andra vargar. Och orkar med längre vandringar så att de har större förmåga att geografiskt sprida populationen. Och de har faktiskt framgångsrikt skyddats under två licensjakter. Om man tittar på en annan artikel på denna blogg om släktskapsförhållanden så är de bättre representerade i reproduktiva vargar fram till 2010 än andra jämförliga reproduktiva vargar. Detta är kanske (troligen) en del i en god nyhet för den skandinaviska vargstammen, invandrarnas är effektivare att sprida sina gener än vad som förmodats, och därför behövs det färre invandrare än förmodat för att reducera inaveln och upprätthålla den genetiska kontakten med Finland! Är det så kanske de också klarar av lite mer skyddsjakt om samhället accepterar en något lägre minskningstakt på inaveln av naturlig invandring!

Nya invandrare Ju fler ”nya” vargar som fått sina gener införda i stammen ju mindre värda blir varje ytterligare. Värdeminskningen blir större ju fler som tillförts nyligen, säg inom ett decennium tidigare. Värdet blir lägre ju lägre den genomsnittliga släktskapen i stammen är. Värdet blir lägre om den tillförda vargen är släkt med de som redan finns i stammen.  Värdet av en ny invandrare eller tillförd varg förändras över tiden. Om den dör innan den får avkomma är den förstås värdelös. Innan den fått avkomma är den värdefullare ju närmare att få avkomma den ligger. Den skall bli könsmogen, den skall hälsodeklareras, den skall ingå i ett revir i ett accepterat område. Den skall få en partner.  Gulingen är nu den genetiskt värdefullaste vargen i Skandinavien, hon har genomgått alla test och har så att säga fått medborgarskap beviljat. Fast värdet har sjunkit avsevärt när familjebildningen i Idre avbröts och maken skjöts och den återstående livslängden har sjunkit. Invandrarens värde beror på hur många ytterligare valpar som kan förväntas. Den invandrade Galven-hanen verkar leva, men inte ha en partner längre vilket gör chansen för ytterligare avkomma låg och minskar vargens värde, men 10% av alla vargar skaffar en ny partner när den första försvinner så hoppet om fler valpar är inte släkt så det är fortfarande motiverat med skydd. Det minskar också värdet om invandraren fått många valpar, säg 25. Dock bör tills vidare direktinvandrare i princip inte avlivas.

Behövs en övre gräns för hur reproduktivt framgångsrik en införd varg får vara? De närmaste åren bör invandrare åtnjuta högt skydd och frågan om skyddet bör upphöra när de åldras är inte aktuell. Frågan uppkommer om det finns någon gräns och om invandrare skall betraktas som genetiskt värdefulla för evigt. Kan det hända att en tillförd varg får för stort genetiskt inflytande? Ja, teoretiskt sett finns det risk för detta! Två exempel: (1) Den svenska vargstammen grundades av två invandrare 1983, 1991 kom det in en tredje. Inaveln sjönk väsentligt, men var år 2000 en bit över 1990 års nivå, det verkar bidra att alla nya föräldrapar efter 1993 var barn eller barnbarn till den nya invandraren,  (2) På ön Isle Royale grundlades en vargstam av ett föräldrapar i slutet av 40-talet, en ny varg invandrade 1997. Efter 12 år hade den nya invandraren fått 34 barn och 22 barnbarn. Nykomlingens gener dominerade vargstammen, 56% av generna i stammen kommer från invandraren, det borde varit bättre om det stannat en bit under 50%. Inaveln verkar åter mycket hög. Dagens skandinaviska vargstam är dock mycket större och risken för ett sådant genomslag försumbart. Men den svenska vargstammen har ett föräldrapar, som bildades år 2000 14 avkommor som givit reproduktion. Detta innebär att en väsentlig del av dagens vargstam bär gener som passerat detta föräldrapar (och dess föräldrar), och detta bidrar något till dagens höga inavel.

Det här resonemanget bör fräschas upp senast 2014, det är inte bra eller helt korrekt, men ännu inte aktuellt, så det är inte viktigt att göra det perfekt. Det är inte önskvärt att en ny varg idag bidrar med mer än knappt en tredjedel av vargstammens gener. Bidraget till inaveln från överrepresentationen skulle då bli F= 0.33*0.33*0.5=0.05. Om de andra två tredjedelarna bidrar med lika mycket relativt, dvs som om det var två obesläktade föräldrar dvs. ungefär dagens situation när vargarna är lika besläktade som halvsyskon, så hamnar man på F=0.15, lägre än så lär vi inte komma innan nya införda vargar börjat reproducera sig, och då är det dags för ny diskussion men en lägre “högsta andel”. Det blir så småningom aktuellt att reducera reproduktivt framgångsrika äldre invandrares gener, men detta är ingen nackdel jämfört med att reducera bidraget från de ursprungliga invandrarna. 14 reproducerande vargar i en stam i fri tillväxt av säg 30 reproduktiva vargar är hälften och de bär hälften av invandrarbidraget. Dock är det troligen så att icke inavelsbelastade har en fördel härutöver, och med hänsyn till det så är det inte omöjligt det kan nå, men inte passera en tredjedel. Så stora bidrag som 14 inträffar bara i fem procent av familjerna. Slutsatsen av denna diskussion är att risken att någon av invandrarhanarna till Kynna-2 eller Galven (eller deras “liftande” partners som ju kan få samma höga representation som den fräscha vargen vilket underskattats lite i detta resonemang) skulle dominera vargstammen “för mycket” är försumbart liten och inte behöver diskuteras igen de närmaste åren.

Färgkodade halsband Genetiskt värdefulla vargar får ofta sändarhalsband. Dessa borde ha ett färgmönster så vargen och vargens genetiska värde kan identifieras. Det kan bli ett hjälpmedel i licensjakten för att minska risken för fällning av genetiskt värdefull varg och även ett hjälpmedel i andra moment i vargförvaltningen.

Naturvårdsverkets utredning Naturvårdsverket har våren 2011 tagit ställning till några av de frågor som behandlas ovan för den närmaste tiden. Mycket håller jag med om och analysen ovan kan ses som en precisering som kan användas för att “rangordna” och “väga”. Jag motsätter mig dock det rimliga i någon regel eller ens förmodande att F1-or skall tillåtas för licensjakt efter två år eller kanske bara ett år, detta bör inte bli vanligt inom överskådlig framtid innan fler invandrare fått avkomma! Det sänker inaveln ytterligare att ha dem kvar längre tid, jag instämmer principiellt med “Stockholmsforskarnas” synpunkt därvidlag att inaveln reduceras så länge “invandrargenerna” inte når andelar i populationen som ligger i närheten av bidragen från “grundarna”. Inavelsreduktionen måste ges större vikt än ”förutsägbarheten”, inavelsminskning är faktiskt ett prioriterat mål. Andra överväganden som jag listar ovan måste beaktas och vägas. Jag tror dock inte det får så stor omedelbar praktisk betydelse. De reproduktiva F1-orna från Galven och Kynna-2 verkar bli många samtidigt som F1-or från nya invandrare inte är aktuella, och det verkar inte orimlig kompromiss med inavelsminskningen för de få revir det kan röra sig om 2013 att man endast skall undanta 10 revir från licensjakten 2013 under förutsättning att dessa verkligen är bland de säg 12 genetiskt värdefullaste. Jag erindrar om att överväganden mellan revir knappast påverkar länets ”tilldelning” eller antalet vargar i riket och att revir är stora (10 kvadratmil) så att det ändå blir jakt över stora sammanhängande områden. Licensjakt på en invandrare skall anses otänkbart 2013-2014. Skyddsjakt på F1 vargar kan i undantagsfall tolereras, men ett villkor måste vara att det faktum att den är genetiskt värdefull noteras och ges hög vikt, och att det förs ett nyanserat resonemang om detta i motiveringen. Erfarenheten hittills av naturvårdsverkets agerande är inte uppmuntrande i det avseendet.

Laikre, Ryman m fl (2011) har beräknat det genetiska bidraget av de tre ursprungliga founders till respektive 35, 35 och 28 procent, således ganska jämn fördelning av de tre olika källorna till “gammal inavel”. De “nya” invandrargenerna bidrar (som förväntat) bara med några procent av genmassan. En målsättning att sträva efter är att varje founder skall bidra med lika mycket av generna, det är visserligen helt orealistiskt att detta skall gå att nå för de första ”nya” invandrarna, men det illustrerar det önskvärda i att gynna de “nya” genernas spridning på de gamlas bekostnad och att låta detta gynnande pågå längre än några år.

En uppseendeväckande och förvånande iakttagelse är att inavelsgrad och släktskap hos de skjutna vargarna verkar lägre än de som var tillgängliga för jakt (dvs inom kategorin “inavlade”). Eftersom inaveln inte kan kategoriseras för individer understryker detta vikten att verkligen inte skjuta vargar från revir med låg inavel och släktskap. Observationen är så oväntad att kausaliteten måste ifrågasättas. För signifikanstesten har antagits att 195 “jaktbara” vargar är oberoende observationer. Det är de inte eftersom de kommer från en väsentligt lägre antal grupper med samma inavelskoefficient (helsyskonskaror) och fördelningen av jakten på reviren samt den arealla fördelning av revir med olika inavel säkert inte kan betraktas som helt slumpmässig. Den statistiska signifikansen för observationens kausalitet är alltså lägre än man får ett intryck av. Inte desto mindre är det intressant nog för att vara ett motiv testa även på jakten 2011 och på vid skyddsjakt fällda vargar också. Det långsiktigt betydelsefulla för stammens framtida inavel är genomsnittligt släktskap och inte nuvarande inavel, och i detta viktigare avseende fann undersökningen (som förväntat) ingen effekt av jaktens “urval” “inom” den inavlade delpopulationen, det finns såledeles ingen anledning att tro att iakttagelsen motsäger att licensjakten sänker den framtida inaveln i vargpopulationen. Effekten på inaveln är inte dramatisk, dock blev effekten så stor att licensjakten inte föreföll minska inaveln totalt sett, fast igen betonar jag att undersökningen inte stödjer att detta skall tolkas som att licensjakten inte skulle minska släktskapen och därmed inaveln i kommande generationer.

Vid skyddsjakt har jag noterat att de genetiskt värdefulla vargarna verkar överrepresenterade och finns det ett kausalt samband skulle det kunna vara detsamma som för licenjakten: De icke inavlade är mer framåt och aktiva och kan därför oftare bli föremål för jakt. Detta skulle i sin tur kunna vara ett argument för en omvänd målsättning mot den nuvarande: att behålla vargens inavelsnivå för att reducera olägenheterna.

Vad är tillräckligt hänsyn till genetiskt värde? Det bör andra än jag uttala sig om, men eftersom den årliga ”samhällskostnaden” troligen är i storleksordning uppemot 500 kkr per varg, så bör förutsedda skadekostnader i den storleksordningen eller i vissa fall högre (eftersom det ibland rör sig om en familj) vara acceptabla för en genetiskt värdefull invandraravkomma (F1). Skade-ersättningen är 2500 kronor per dödat får, men det är en del “kringkostnader” också. Storleksordningen 50 dödade får per år som prognos om vargen skulle få leva skulle alltså kunna ge en idé om var toleransnivån skulle kunna ligga för en kringströvande invandraravkomma (F1). Är det en invandrarhona som bildat revir bör toleransnivån kunna ligga högre. Ett argument är också att samhället är villigt att betala många hundratusen för skyddsjakt på en enstaka varg (samhällskostnaden för skyddsjakten kan mycket väl närma sig en miljon, eftersom mycket av jakttiden är ideellt obetalt arbete). Då borde samhället rimligen vara villigt att betala kostnader i samma storleksordning för att låta en viktig varg leva.

Sårbarhet

2 Jul

En sårbarhetsanalys för den skandinaviska vargstammen publicerades av naturvårdsverket den 2 juli.  Den skall ligga i botten för fortsatta diskussioner om det behövliga antalet vargar i Sverige. Det är beklagligt att varken rovdjursutredningen, naturvårdsverket eller vargkommitten lyckats prestera en liknande analys tidigare om det erforderliga minimiantalet enligt EUs regler, trots att flera år stått till förfogande. Nu får regeringen knappt om tid att smälta detta till propositionsskrivandet. Regeringen gratuleras dock till att de sett till att den grundläggande analysen nu faktiskt kommit till stånd inför höstens riksdagsbehandling. Tidigare fanns befogad anledning att kritisera det bristande beslutsunderlaget, men nu har underlaget radikalt förbättrats.

DN  och SvD och några andra tidningar står (taget från TT eller naturvårdsverket, och lite olika utförligt citerat). ”Om vargen ska ha en chans att överleva i Sverige krävs en stam på minst 100 individer.” Detta är en missuppfattning av rapportens resultat. Det räcker med mindre än hundra vargar,  kanske bara knappt 40. Men om det antas att vargstammen drabbas av katastrofer, i en omfattning som är större än vad som ter sig sannolikt, så behövs 100. Hundra syftar på den svensk-norska stammen, vad som behövs för Sveriges del blir färre.

Ruona Burman citeras ”Enligt EU:s riktlinjer ska man ligga över miniminivån för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus”. Detta är inte strikt riktig, miniminivån är det absolut lägsta kravet för gynnsam bevarandestatus. Regeringen formulerar villkoret i uppdraget att göra sårbarhetsanalysen ”Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP)”. Det blir nog inte aktuellt att diskutera vargantal som inte är en bra bit över vad sårbarhetsanalysen ger underlag för, men det bör noteras att redan hundra ligger en bra bit över teoretiskt minimum och kan sägas inkludera en säkerhetsmarginal. Syftet med artikeln och regeringens beställning är säkerligen inte att driva att det är lämpligt med bara hundra vargar, utan att tydliggöra att risken för utrotning är mycket liten, och att detta gäller även om det blir förvaltningsjakt på 100 vargar 2013.

Det står ”Dessutom bygger analysen på att vargstammen inte har några genetiska problem. Den tar således inte hänsyn till den svåra inaveln i den svenska vargstammen. För att råda bot på denna krävs ett ständigt inflöde av nytt friskt blod utifrån.” Analysen tar visst hänsyn till den rådande höga inaveln! Den sätter in värden i modellen som gäller den inavlade Skandinaviska vargstammen. MVP är vad som gäller för inavlade vargar. Inaveln är nu lägre i den svenska vargstammen än den varit sedan slutet av 90-talet, så sårbarhetsanalysen kan sägas överskatta inavelsinflytandet på MVP. Om det går som vi hoppas så sjunker inaveln och då blir MVP skattningarna för höga. Om inaveln förblir konstant så förväntas ändå inavelsdepressionen att minska något, då blir också rapportens skattningar av MVP för höga.

För att inaveln inte skall öka räcker det med att inflödet av friskt blod österifrån är något eller väsentligt mindre än det varit hittills, Att inflödet inte skall bli mycket mindre är rimligt att tro, det är faktiskt troligt att inflödet blir avsevärt större än historiskt med den planerade genetiska förstärkningen med tillförsel av djurparksvalpar.

Naturvårdsverket verkar vilja gå vidare med att studera genetiken. Jag inser inte behovet. På längre sikt när man sett vad inflödet blivit de närmaste decennniet och fått bättre förståelse för sveriges vargstam som en del i en nordeuropeisk metapopulation är ytterligare analyser motiverade, kanske inför att Sverige skall rapportera status till EU 2019, men tiden medger knappast något övervägt arbete innan propositionskrivandet måste starta. Naturvårdsverket har haft tid att framföra sina argument i förvaltningsplan och skyddsjaktsdokument och bör inte ta på sitt ansvar att ytterligare förhala att en vargpolitik återinförs. Dessutom måste fördjupade studier av genetiken inkludera den inavelssänkande effekten av selektiv jakt, och naturvårdsverket har i sin förvaltningsplan uppskjutit en studie av detta till 2013.

Riktlinjer, rekommendationer, osäkerheter och sunt förnuft säger att vargantalet bör ligga över miniminivån som erhålls med MVP. Detaljer i beräkningar och antaganden kan kritiseras och är lite osäkra. Det finns andra faktorer – en del politiska – att ta hänsyn till. Man kan uttrycka det så att lägre än knappt 100 vargar är knappast möjligt att åberopa stöd för i denna huvudsakligen naturvetenskapliga analys. Om – och isåfall hur mycket – över knappt 100 riksdagsbeslutet skall ligga är öppet för politiska överväganden och beslut. Det är väsentligen ett politiskt och icke naturvetenskapligt beslut. Det finns olika motiv, som jag inte går in på utförligt här, för att inte gå under några hundra vargar. Väljer politikerna ett högt antal för gynnsam bevarandestatus så innebär det mindre möjligheter till ”adaptiv” vargförvaltning, mer styrning av EU och framförallt mindre möjligheter att reducera inaveln.

Förvaltningsplan – början av 2012 men ganska aktuellt 2015

29 Apr

Förvaltningsplan – Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att göra en förvaltningsplan för varg som skall vara klar i i början av juni 2012. Förvaltningsplanen gick ut på en förremiss i slutet av april och NVV inhämtar allmänhetens synpunkter på hur relationerna med varg skall förbättras i början av maj. Jag skriver mina synpunkter högst upp på detta inlägg, jag gör sedan en nytt inlägg när den slutliga förvaltningsplanen kommer. Mina synpunkter nedan från hösten har redigerats med hänsyn till rovdjursutredningens slutbetänkande.

Förremissvar till naturvårdsverkets förvaltningsplan i slutet av april 2012

Det saknas definition av den ”inavelsgrad”, som skall sänkas till under 0.1. Eftersom jag anser det är något annat som är bättre att få sänkt, och skillnaden är inte obetydlig, så är det inte trivialt och avgörandet bör inte godtyckligt överlåtas på en framtida rapportförfattare eller kanske flera olika. Rapporten 2011 (Åkesson och dessutom kanske den andra rapporten) som hänvisas till är inte tillfredställande ur denna synpunkt, och kraven på vad som rapporteras bör övervägas mer i detalj. Jag tycker Åkessons rapport är jättebra och utomordentligt värdefull och välgjord, jag är jättenöjd med den och föreslår bara tekniskt enkla kompletteringar och preciseringar från förvaltningsplanen till vad som publiceras.

Det saknas definition av antalet vargar, som skall vara minst 450. Hur antalet definieras är inte en trivial fråga.

MÅL bör inte vara oklara i avsaknad av bra definitioner. Inte i detta dokument som förmodas reglera Sveriges mål för vargförvaltning!

EUs miljökommissionär har vid flera tillfällen satt sin tillit och sina förhoppningar till förvaltningsplanen. Anser naturvårdsverket att man ansträngt sig för att tillgodose miljökommissionärens förhoppningar?

Citat från planen ”I enlighet med EU-domstolens praxis bör det även innebära att jakt kan medges om den inte förhindrar återställandet av gynnsam bevarandestatus” Licensjakt sänker inaveln och underlättar för varg att nå gynnsam bevarandestatus. Detta bör utvecklas närmare, eftersom varken EU eller ens regeringen verkar förstått det att döma av EUs reaktioner på tidigare licensjakter och regeringens undfallenhet att låta frågan prövas rättsligt. Och om regeringen och EU inte heller fattar rovdjursutredarens utläggning om förvaltningsjakt, så behövs nu ytterligare verbal utveckling.

Rovdjursutredningens slutbetänkande skriver minst 450 vargar 2024. Det är inte ett provisoriskt värde. Förvaltningsplanen remissversion för vidare föråldrade uppgifter.

Genom att flytta invandrarvarg från renbetesområdet söderut har naturvårdsverket fördärvat en lovande familjebildning och ingen flyttning har ”lyckats”. Med hänsyn till detta föreslås blygsammare formuleringar i den nya förvaltningsplanen. Jag anser i genomsnitt en föryngring i renbetesland bör tolereras för att förbättra invandringen, och undrar om förvaltningsplanen ger en helt riktig bild att riksdagen utfärdat och rovdjursutredaren stöder totalförbud?

Rovdjursutredarens förslag att inavelsmålet skall nås för populationsmålet nämns inte bland faktorerna som uppräknas för hur stammen skall tillväxa.

Genetiskt viktig varg är fortfarande ganska entydigt, men det kommer det inte att vara efter valpningen 2013, och snart kommer den genetiska viktigheten att röra sig om relationer med resten av populationen. Licensjakt bör anpassas så att det ges en dominerande vikt hur den påverkar stammens genetik, men efter 2013 bör detta uttryckas mer nyanserat. Vad som står i förvaltningsplanen stämmer inte heller med vad naturvårdsverket bestämt vid ett sammanträde. Anpassning av terminologin till mer komplexa förhållanden rekommenderas redan nu.

I vissa fall kan man göra avkall på att man måste känna den genetiska viktigheten före beslut om skyddsjakt. Det bidrar till det ”genetikhat” som vuxit fram det sista året och försvårat acceptansen för genetisk förstärkning.

Årlig rapportering av vargstatus bör uttryckligen omfatta ödet för ”genetiskt värdefulla vargar” (framförallt skyddsjakt) och helst en analys av de genetiska effekterna.

Syftet är att sänka vargens inavel bör anges utan angiven tidsgräns ”tills den blir 0.1 eller annat beslutas” (2017, som anges, kommer inte inavelsgraden att ha sjunkit till 0.1). Det går förstås att ha en plan som bara sträcker sig till 2017, men det måste framgå att ambitionerna inte slutar då.

Om det är så att vargantalet får begränsas utan att inavelsmålet nåtts eller invandringen från Finland ökat (vilket rovdjursutredaren anser behövs) så bör det klart framgå. För närvarande påstår t ex jag att det är det biologiska taket som gäller, eftersom inaveln inte kommer att nå målet och bruttoinvandringen från Finland knappast öka. Det vore bra för acceptansen om den oro detta skapar kunde skingras genom att det av förvaltningsplanen klart framgår att det räcker med att minimiantalet uppnåtts för att stoppa tillväxten med jakt, andra önskemål behöver inte uppfyllas.

Valpar bör (av biologiska skäl och för bättre acceptans av lokala intressen) tas bort från kullar dit valpar tillförs, helst fler än som tillförs. Förstår inte varför detta inte ens diskuteras.

Citat ”Naturvårdsverket avser att undersöka det bevarandebiologiska behovet och de juridiska förutsättningarna för att underlätta den genetiska förstärkningen genom selektiv, riktad och populationsreglerande jakt. En sådan jakt skulle därmed kunna utgöra en komponent i den genetiska förstärkningen för att åtgärderna ska få en snabbare effekt i populationen. Undersökningen ska omfatta såväl förutsättningarna för att utifrån genetisk status rikta jakten mot särskilda revir, som att reglera stammens storlek för att öka den genetiska förstärkningens effekt.” ”Naturvårdsverket avser att 2012 inleda arbetet med att utveckla former för en mer selektiv licensjakt och att ta fram föreskrifter för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter varg. Bland annat kommer möjligheten att rikta jakten mot revir med särskilt låg genetiskt status och effekterna av en sådan jakt att undersökas.” 

Det är anmärkningsvärt att Sverige först nu verkar kommit på iden att utvärdera effekten av jakt och tillförsel av vargar under olika förutsättningar inklusive de rådande nu och 2010. De uträkningar som gjorts är inte relevanta, det är tveksamt om naturvårdsverket verkligen tänker göra allmänt relevantare beräkningar, t ex genom att ta hänsyn till att vargstammen nu är större än beräkningarna förutsatt. Det verkar dock av förvaltningsplanen, som naturvårdsverket nu hade för avsikt att ta initiativ till sådana beräkningar, som rimligen borde utförts för några år sedan. Någon borde insett att beslutsfattande normalt skall ha en konsekvens och kostnadsanalys. Detta gäller även den allmänna uppfattningen om riksdagsbeslut. Att genetik kan användas som ett motiv för att minska vargantal och inte ensidigt öka det skulle bidra till en mindre genetikhatisk inställning hos de vargnegativa elementen, vilket i sin tur skulle underlätta genetikförstärkningen och öka acceptansen för den. Beräkningarna måste dock utföras skyndsamt om de skall bli ett beslutsunderlag till 2013 års förvaltningsjakt. Jag får känslan av att möjligheterna att få ett långsiktigt riksdagsbeslut hösten 2012, som möjliggör förvaltningsjakt 2013, medvetet förhalas.

Citat ”Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer under 2013 att upprätta ett femårigt handlingsprogram som bland annat innehåller:…  – Ett kvantitativt mål för minskad inavelsnivå”

För att kunna koppla detta kvantitativa mål till insatta åtgärder borde uppdaterade relevanta räkningar utföras och det skall vara klart 2013, så inte bidrar det till jakt 2013.

Förvaltningsplanen kunde kontinuerligt utvärdera hur acceptansen för de som är närmast vargarna utvecklas med tiden och – om den försämrats sista halvåret, vilket jag tror – varför de åtgärder som vidtagits inte varit effektiva.

Nedan är några synpunkter från mig vad en förvaltningsplan kunde omfatta eller reglera. Naturvårdsverkets sida om förvaltningsplansarbetet är http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Regeringsuppdrag-om-vilt/Forvaltningsplan-for-varg/ (naturvårdsverket har bytt URL till sina rovdjurssidor URL är uppdaterad även om inte sidans text är det).

Jag har lagt ned mycket arbete på denna vargweb som ger underlag för många aspekter av vargförvaltning http://vargdag.wordpress.com/. Mycket råder det säkert i princip enighet om, men en del finns ingenannanstans och även där de flesta är överens kanske detta ger ytterligare perspektiv. Denna artikel kommer nog kontinuerligt att förbättras och förändras. En del motiv finns här, en del på den här webben och jag länkar till några. Beträffande de flesta tror jag det råder enighet om behovet. Förvaltningsplanen ges nu stor betydelse av EU och regeringen medan betydelsen av den rovdjursutredning som skall komma med sitt betänkande i början av april tonas ned. Även rovdjursutredningen själv verkar anse att svaren om vargens väg till gynnsam bevarandestatus och vad det är skall ges av förvaltningsplanen. Den nya ”vargkommitten” säger sig ha bidragit.

Jag tror inte rovdjursutredningen lyckats formulera ett genomförbart mål eller väg och jag tror att nyckeln för att lösa rovdjursförvaltningens dödläge är att ge vargen gynnsamt bevarandestatus idag och jag tror det ligger i förvaltningsplanen makt att skriva in detta, men jag tror knappast det moraliska modet föreligger.

Förvaltningsplan för varg i Sverige.

#1 Det genomsnittliga släktskapet i den skandinaviska vargens genpool skall årligen beräknas och redovisas i ett uppdaterat diagram som visar utvecklingen över tiden. Skälen förklaras på http://vargdag.wordpress.com/2011/10/23/genomsnittligt-slaktskap-berakningsmetod/:

#2 Den skandinaviska vargstammens utbredning söder om latitud 59 bör årligen redovisas i ett diagram, som visar utvecklingen över åren. Motiv: framryckningen söderut går märkligt och oacceptabelt sakta och måste stimuleras och ges ökad uppmärksamhet och analys de närmaste åren. Vidare motivation: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/14/sydgrans-svensk-varg/  Det finns också ett behov att följa spridningen österut, men här är framstegen påtagliga och fordrar inte omedelbar uppmärksamhet. Norrut tas säkert upp av andra. I #13 föreslås länsvis fördelning av vargar vilket är ett verktyg för att följa utvecklingen av den regionala fördelningen på nationell nivå.

#3 Den svenska vargstammens utbredning skall vidgas. Huvudmetoden för detta är utformning av skydds- och licensjakt. Speciell uppmärksamhet skall ges spridning i Götaland.

#4 Det viktigaste och högst prioriterade förvaltningsmålet är att sänka vargstammens inavel som i förvaltningsplanen bör omformuleras till att sänka det genomsnittliga släktskapet. När och om det genomsnittliga släktskapet faller under 0.15, så bör prioriteten för ytterligare sänkningar diskuteras och troligen omprövas.

#5  För att sänka inaveln skall genbidraget från de tre tidigaste  ”grundarna”  successivt  reduceras. Detta borde skrivas in i förvaltningsmålet för de närmaste åren.

#6  Den prioriterade metoden att sänka inaveln är att förvalta generna från naturliga invandrare eller nyinförda vargar välNyinvandrade vargar skall i princip aldrig avlivas och deras reproduktion skall inte försvåras, men flyttning kan ibland vara motiverat.

#7  Jakt skall arrangeras så att avkomma till nyinförda vargar sällan skjuts. Barnbarn behöver generellt inget specifikt individuellt skydd utöver ett skydd för invandrarnas familjer och revir som i första hand är till för att skydda den genetiskt värdefulla vargen, i andra dess partner och först i tredje hand barnbarnen.

#8  Alla ”genetiskt värdefulla” vargar (avkommor till invandrare) är inte lika mycket värda och värdet är inte konstant över tiden. Invandrare får barn och barnbarn och sprider sina gener i stammen. Nya ”fräscha” vargar tillkommer. Därför minskar behovet av skydd och särbehandling över tiden för de nuvarande genetiskt värdefulla vargarna. Det bör göras en omräkning av genetiskt värde varje år. Eftersom vi är ovana vid detta, så kan man inte heller lägga fast i en förvaltningsplanen hur uträkningen skall göras, bara att den skall göras årligen. Detta genetiska värde behövs såväl för skyddsjakter (hur mycket ”extra” skada som måste tolereras) som för licensjakt (vilka revir som skall fredas). Synpunkter och förslag på min web: http://vargdag.wordpress.com/2011/11/24/invandrare-och-deras-avkommors-genetiska-varde/

#9 Statistik skall föras över genetik hos skjutna vargar baserat på DNA analys, och det genetiska värdet hos skjutna vargarna skall årligen sammanställas. Detta är en kontroll på att de genetiskt värdefulla vargarna får ett tillfredställande skydd.

#10 Riktvärdet för den svenska vargstammens storlek till 2019 skall sättas till lägsta möjliga. Regeringen har tagit bort taket men hänvisar till rovdjursutredningen (SOU2010:34). Rovdjursutredningen föreslår i första betänkandet att antalet inte ökar förrän inaveln minskar och i det andra att golvet gäller först från 2024. Jag tillstyrker detta varmt eftersom det är lättare att minska inaveln i en liten vargstam än en stor. Olika poster på min web visar att en liten vargstam ökar den inavelsreducerande effekten av både invandring och införsel.

#11. Huvudskattningen av vargstammens storlek definieras som det skattade antalet vargar 1 april respektive år. Därefter kommer valpningen och det tar lång tid innan man får grepp över den och dödligheten (dödligheten av valpar är stor och osäker i början). 1 april är vargantalet förhållandevis säkert, kanske säkrast. 1 april är minimitalet under årscykeln, dvs det kommer nästan alltid att finnas fler vargindivider än antalet anger, det är den naturligaste utgångspunkt för årscykeln i antal. Jakt och spårning kommer huvudsakligen att ske på vintern före 1 april (egentligen före 1 mars men justeringar kanske görs). Det blir därför ingen förvirring om antalet avser före eller efter eventuell licensjakt. Statusrapporterna under sommaren hösten ligger så nära skattningstidpunkten som möjligt. Motiv: statsmakterna har inte definierat antalet vargar i Sverige, därför bör förvaltningsplanen göra en definition (se http://vargdag.wordpress.com/antal-vargar/)

#12 Praxisen att räkna norsk-svenska vargar som svenska ändras och ersätts av en överenskommen delning. Det ger en felaktig bild av de båda ländernas vargstammar att räkna för högt till Sverige. Detta innebär att vargantalet i Sverige sjunker med kanske 20 vargar och måste justeras bakåt.

#13 Förvaltningsplanen bör se till att årliga fördelningar av antalet vargar på län görs och sprids. Naturvårdsverket gör länsfördelningen och bestämmer viktningen av vargar som rör sig över länsgränserna. En sådan skattning skulle objektivare än tidningsuppgifter, som lätt överdriver vargens roll i länet. Idén med skattningen är att skattningen i län summerar ihop till riksskattningen. Fördelningen behövs för att få nationell överblick om vargförvaltningen regionaliseras. Man får överväga hur man skall beakta och fördela icke stationära vargar, bla för att visa att varg faktiskt förekommer även i län utan föryngringar.

#14 Den naturliga invandringen från Finland skall stimuleras och förbättras. Metoder för detta är diskussioner med Finland om hur invandringen av vargar från Finland till Sverige skall förbättras, gemensamma diskussioner (Finland) med ryska Karelen hur deras vargstatus ser ut och hur migration till Finland samt österut i Ryssland kan förbättras. Beträffande effekterna av migration på inavel se min web:https://vargweb.wordpress.com/2011/11/29/invandring-av-vargar-fran-ost-sanker-inaveln/

#15 Ökad tolerans mot vargetableringar i renbetesområdet när det rör sig om direktinvandrare som envisas med att bosätta sig där och bildat revir med partner, såsom ”Idretiken (se http://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/skandinaviens-viktigaste-varg-idrevargen/.

#16 Den genomsnittliga generationstiden baserat på årets nya föräldrapar beräknas årligen. Det är av intresse att studera hur jakt påverkar generationstiden, troligen sjunker den. Hur detta skulle kunna gå till åskådliggörs på http://vargdag.wordpress.com/2011/11/21/generationstid-lagre-an-formodat/

#17 Huvudfrågan om vargantalet i Sverige beror på vetenskapen och för hur varggener diffunderar genom en fragmentiserad, ganska liten östlig icke avgränsad vargpopulation, som genomgår dynamiska snabba förändringar; samt underlaget (beskrivningar) av denna vargpopulation. På kort sikt är fler vargar en nackdel eftersom det försvårar en genetisk förstärkning och permanent utökning av spridningsområdet. Jag föreslår därför att vargförvaltningsplanen uttalar sig i första hand för ingen ökning och i andra att eventuell ökning skall förläggas till andra län än Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland, som idag är mättade, och i övrigt hänvisar till högre vargantal som en fråga för nästa omgång av förvaltningsplanen.

Allmänna synpunkter:
# De restriktioner och den höjning av debattemparturen som EUs uppmärksamhet angående jaktformerna givit, har föranlett regeringen och be EU om ett ökat nationellt utrymme för vargpolitiken, vilket EU inte beviljat utan istället talat om att tillräcklig flexibilitet finns. Detta gör utformningen av vargpolitik och även förvaltningsplan besvärlig, bla vet man inte vad EU egentligen vill och man vet inte hur EU kommer att reagera. Att vargen inte har gynnsamt bevarandestatus överför makt från Sverige till Bryssel, det har inte gått att lägga ett riksdagsbeslut med över 80% av riksdagen bakom som underlag till ett treårigt vargbeslut pga av EUs oförutsägbarhet. Nu skall det beslutas om villkoren för gynnsam bevarandestatus. Tvärtom vad många tror styrs inte villkoren huvudsakligen av Bryssel, EUs rovdjursriktlinjer ger handlingsfrihet för Sverige att förklara att dagens vargstam uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus, och att göra detta skulle ge Sverige större handlingsfrihet. Rovdjursutredningen skriver in önskemål i still med att inaveln reduceras till 10% som sedan blir ett villkor för gynnsam bevarandestatus som troligen inte kommer att uppnås. Det är naturligtvis bra med höga ambitioner och det finns en drift att få överbetyg. Jag föreslår att den svenska vargstammen tilldelas gynnsam bevarandestatus som den är, fast marginalen inte är jättestor. Andra krav och önskemål uttrycks i förvaltningsplanen. Syftet är inte att sänka ambitionsnivån i vargförvaltningen utan att Sverige skall ta en större andel av ansvaret och få större möjligheter att välja den effektivaste vägen mot målet.
# Naturvårdsverket har under hösten 2011 gjort den vargrelaterade information svårtillgängligare eller kanske ibland helt otillgänglig.  Sidor som förut var lätt tillgängliga är nu lösenordskyddade; eller omöjliga att klicka sig fram till; eller har tagits bort. Det finns en sökfunktion på Naturvårdsverkets web, men det är svårt att söka igenom systematiskt och det är svårt att finna menyer att söka från, och även när man hittat något nytt relevant, så är det inte säkert tillgängligt när man ”klickar” länken.  Det blir svårare eller kanske så omöjligt att utvärdera Sveriges vargförvaltning för oberoende observatörer utanför ”etablissemanget” (som jag). Tidigare har jag berömt Naturvårdsverket för dess öppenhet och hur jag märkte att Naturvårdsverket försökte hålla information lättillgänglig, nu verkar det inte finnas skäl för beröm längre och steget till klander är inte så långt.
# Det är svårt med myndigheter och organisationer i allmänhet och vargdebatt i synnerhet, de tar i allmänhet inte åt sig av synpunkter, som inte kommer från en auktoriserad källa (jag är ju privatperson). Man upplever att enda chansen är att skriva i t ex tidningar och då måste det vara kort och onyanserat och lite vinklat, detta leder inte till en dialog och det gör debattklimatet mer polariserat. Jag upplever lite ”konstruktiv kritik” och att det är lite för lätt att sälja kvalificerade ideer utan ett intellektuellt kvalificerat motstånd. Jag gör ganska skarpa utsagor om hur den svenska vargpolitiken borde förbättras (även kommentarer om specifika inlägg av kvalificerade namngivna personer, och i andra fall mot förslag/beslut av t ex naturvårdsverket). Vore det ett bra vetenskapligt debattklimat borde det komma mer kommentarer från dessa. I de flesta fall så är det tystnad, annars tack för synpunkterna eller vi är inte intresserade. Det blir mest onyanserat skäll. Fast å andra sidan så tror jag även auktoriserade källor känner ganska mycket frustation i just vargfrågan, och den mesta informationen är fortfarande lättillgänglig även om den från just naturvårdsverket blir sämre.
# Det uttalas ofta att en MKB eller snarare motsvarighet till MKB för varg borde utföras. Förvaltningsplanen kan omfatta den information och analys som ges i en MKB (miljökonsekvensbedömning) som skall föregå en ny verksamhet, dvs. en genomgång av miljökonsekvenserna av introduktion av varg. Varg är ju inte ny för latituderna 59-62, men för huvuddelen av Sverige är det en nyhet med permanent vargnärvaro. Det principiella förfarandet kan vara av värde även för verksamheter man har viss erfarenhet av, speciellt när ämnet är så kontroversiellt och så många olika delvis överdrivna uppfattningar är i svang.
# Det är svårt att förstå utgångspunkterna för förvaltningsplanen eftersom de politiska intentionerna är oklara, konfliktfulla och med säkerhet kommer att modifieras inom ett år. LCIE dokumentet, som hänvisas till i förutsättningarna, kommer från en grupp vars åsikter om den svenska vargförvaltningen inte har respekteras av EU-kommissionen och som ger utrymmer för ett brett spektrum av tolkningar när det skall appliceras på svensk varg. Jag kan inte förstå annat än att förvaltningsplanen blir ett vargpolitiskt instrument.
# Debattklimatet skärptes ytterligare i samband med EUs inblandning; genom regeringens försök att blidka EU; och genom att naturskyddsverket inte är lyhört för statsmakternas intentioner. Tycker det vore bättre att vänta med förvaltningsplan tills överträdelseförfarandet avslutats. Då skulle det bli något mindre turbulent och hetsat debattklimat och förvaltningsplanen kunde göras mer fristående från vad olika intressenter hävdar att EU menar.
# Det blir ännu svårare genom att vargantalet tycks öka bortom politisk kontroll till valpningen våren 2012 och vida överträffa de tidigare satta politiska målen.

Umeå november/december 2011  tillägg april 2012

300 vargar? Riksdagen sade högst 210

13 Mar

Det fanns senvintern 2012  300 vargar i Sverige fast riksdagen 2009 och rovdjurpolitiken lovat HÖGST 210. Riksdagen kan inte skylla på EU. Det var vargjakt 2011. Med ”högst” måste väl ha avsetts antalet innan det reducerats genom den icke verkställda vargjakten 2012 som ställts in efter påtryckning från EU. Annars använder statsmakterna en mycket okonventionell tolkning av ”högst”. Den intensifierade skyddjakten som regeringen initierade i augusti 2011 bör också ha påverkat vargantalet nedåt.

Det verkar otroligt att regeringen skulle beordra att 100 vargar skulle fällts i licensjakten 2012 även om EU inte lagt sig i (med ”högst 210” menar riksdagen att man inriktar sig på 200). Det är svårt att tro att ”Sverige” verkligen ansträngt sig för att följa riksdagens rovdjurspolitiska beslut även om man bortser från eftergiften till EU.

En riksdagsman skulle kunna möjligen kunna få klarhet i VARFÖR genom att ställa en enkel fråga i riksdagen, eller kanske rent av inge en anmälan till konstitutionsutskottet. Vi vanliga dödliga får nöja oss med egna gissningar.

Mycket av vargpolitik och diskussion rör sig om antalet vargar i Sverige. Detta är inte något entydigt bestämt begrepp. Det varierar över året. Skattningarna är osäkra och osäkerheten är inte konstant över året. Osäkerheten är större om hur det är i år än hur det var för ett år sedan. Detta skulle teoretiskt kunna leda till att det nu blivit för många vargar utan att någon utom EU uppsåtligen motverkat riksdagens vargpolitik. Nedan förtecknas en del av dessa svårigheter.

Kvalitetssäkrade och icke kvalitetssäkrade uppgifter. En del typer av uppgifter betraktas som osäkra och strävan är då att bekräfta uppgiften av en erfaren erkänd vargobservatör. Pga tidsbrist för bekräftelse, administrativa svårigheter eller att en korrekt observation inte alltid kan bekräftas, innebär detta att ett kvalitetsäkrat antal skattar för lågt. Men det icke kvalitetssäkrade antalet är för högt (dubbelräkningar av samma varg torde t ex förekomma).

Vargantalet ökar kraftigt vid valpningen. Vargarna får valpar i slutet av april och maj. Då ökar vargantalet i landet temporärt med storleksordningen 60% eller mer. Antalet vargar varierar såledeles över året även om det hålls ”konstant” över år. Det är lägst i början av april och högst i slutet av maj. Men hur många valpar som föds är osäkert, en del överlever inte tills de kan registreras hyggligt säkert när vinterinventeringen på spårsnö görs. Så det är osäkert (och inte av så stort praktiskt intresse) hur högt vargantalet, inklusive valpar är när det är som högst omedelbart efter valpningen, överlevande valpar till vinterinventeringens början sätts ofta schablonmässigt till 4 per föryngring. Detta skulle leda till en ökning av vargstammen med uppåt 40% i början av vintern, men vargar dör också så nettoökningen blir mindre eller ingen alls. Tekniskt så räknas sällan de valpar som dör tidigare, även de som vill argumentera för höga vargantal räknar nog sällan in alla förmodat levande valpar under sommaren i nationella vargantal, även om det vore formellt korrekt.

Preliminära skattningar är ofta osäkra. Nästan alla som är intressade är mest intresserade av färska trender och skattningar. Ökar eller minskar vargantalet? Hur många vargar kan skjutas vid den förestående jakten? Hur mycket skyddsjakt kan tolereras i olika län det närmast året? Vad skall skrivas i brevet, som skall gå om en vecka till EU-kommissionen? Kan någon trend blåsas upp för att få underlag till en tillspetsat debattinlägg i ena eller andra riktningen? Under hösten är intresset för antalet lyckade föryngringar (valpkullar) stort, men mörkertalet blir också stort, och förvånande många föryngringar upptäcks inte eller betraktas inte som säkra under hösten. Av den anledningen kan omotiverade uppgifter om dålig föryngring lätt komma i omlopp under senhösten. När man kan spåra i snön under vintern blir registreringarna mer systematiska och pålitliga, men de sammanställs och publiceras först nästa sommar eller höst, när det gått betydligt mer än ett år sedan valpningen. Nya preliminära siffror blandas med äldre och säkrare uppgifter om tillståndet för ett år sedan och det är svårt att hålla isär siffrorna.

Många begrepp. Förutom antalet vargar förekommer andra antal i debatt och statistik 

  • stationära vargar (vargar som lever i revir)
  • kringvandrande vargar
  • revir 
  • föryngringar
  • revirmarkerande par
  • andra stationära vargar
  • ensamma revirhävdande vargar
  • familjegrupper
  • könsmogna vargar
  • kvalitetssäkrade observationer
  • prelimära versus slutliga skattningar

Inventeringar  utförs huvudsakligen när det är spårsnö och inte samtidigt överallt. DNA, GPS med sändarförsedda vargar, samt uppgiftlämnare ger kompletterande information. Sammanställningar publiceras under sommaren/hösten året efter, dessa refererar till perioden Oktober till Februari (ibland kompetteringar senare) utan närmare specifierad tidpunkt eller hänsyn till dödsfall och andra förändringar under perioden. En del inventeringsuppgifter är kvalitetsäkrade, andra inte. Sedan kompletteras med inverkan av dödlighet och man kan få en säkrare -om ej helt säker – uppfattning om vargantalet vintern före och föryngringar och valpar året före, dvs mer än ett år sedan valparna fötts och ca ett halvår efter att eventuell licenjakt baserat på inventeringarna utförts. Antalet föryngringar bedöms vara säkert. Men det finns ett mörkertal i antalet vargar (t ex tjuvjakt) som nog är måttligt. Det har därför fördelar att göra statistik över utvecklingen av vargstammen baserat på antalet föryngringar. Inventeringarna begränsas vanligen till stationära vargar, kringvandrande vargar är för svåra att följa och för stor risk att de antingen missas eller räknas upprepade gånger.

Kringvandrande vargar. De årligen publicerade inventeringsrapporterna räknar inte kringvandrande vargar, dessa är för svåra att följa. De får istället skattas från antalet föryngringar eller stationära vargar och detta skapar en ytterligare osäkerhet i antalet vargar.

Könsmogna vargar. Ett mått på populationens storlek är antalet könsmogna vargar. Men man har även då problemet att en kohort måste räknas som könsmogen vid en viss tidpunkt på året. Man kan ange antalet vargindivider 1 april och antalet könsmogna indiver som de som är minst ett år 1 april men före första april är det bara de som är minst två år som år könsmogna. det blir ett hopp.

Är en varg svensk eller norsk? Vargar klassifieras i en årlig norsk/svensk rapport i tre kategorier (Wabakken et al). Många vargar rör sig under ett år både i Sverige och Norge. Några vargar föds i det ena landet, men bosätter sig fast i det andra. Några vargrevir har både svenska och norska delar. Teoretiskt finns ett avgränsningsproblem mot Finland, men det är litet och diskuteras inte. Lyckligtvis analyseras vargstammen i en gemensam analys för Sverige och Norge, så svårigheterna ligger mest på det semantiska planet. De flesta vargar i Sverige är inte gränsvargar, så storleksordningen av uppskattningar av den svenska vargstammen blir inte grovt missvisande.

Den länsvisa förekomsten av varg inkluderar vargar som inte är i länet hela tiden och revir som omfattar flera län. Det är samma problematik som den internationella avgränsningen mot Norge, men eftersom länen är små och vargarna rör sig långa sträckor, så är inflytandet av gränsvargar större. Om man adderar ihop uppgifter om länens vargförekomster från medier eller länsföreträdare, så förefaller det nog finnas dubbelt så många vargar i Sverige, som det faktiskt finns. För att undvika att vargantalet mentalt blåses upp, kunde det vara bra om naturvårdsverket gjorde en årlig länsvis lista, som summerade ihop länsvis skattningar till den nationella skattningen.

Dokumentation om inventeringar, sammanställningar och beräkningar  finns i årliga rapporter från Viltskadecentrum inklusive norsk svenska rapporter med norsk utgivare (”Hedmark”, ”Wabakken m fl). Det går att jämföra utvecklingen mellan år genom att jämföra ”samma” rapport konsekutiva år. De liknar varandra i upplägget. Information och möjligheter till nedladdning på http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=34&Itemid=50

 Statusrapporten från Viltskadecentrum för vargantalet 2010/2011 är daterad 110620 . Wabakken  rapporten från Hedmark av Wabakken et al 2011 för vargantalet 2010/2011 daterad 111030.

Antalet vintervargar. Vintern 09/10 fanns det enligt Wabakken m fl 2010, medel av min och max, följande vargantal: Helsvenska 200; Helnorska 35;  Svensknorska 35; Helfinska 77 Finskryska 75. Korrigerar man för dödlighet kan man sedan skatta antalet vargar vid varje tidpunkt, men för att få en siffra för året har man antalet vargar alldeles före valpningen  2010. Formellt kan detta förläggas till slutet av april eller slutet av mars. I sin lägesrapport över vargstatus 2010/2011  skattar viltskadecentrum  vargantalet (111001) antingen som antalet föryngringar *10 eller som antalet stationära vargar * ca1.3? Vintern 10/11 fanns det enligt Wabakken et al 2011, medel av min och max, följande vargantal: Helsvenska 250; Helnorska 33;  Svensknorska 24; För Finland redovisas 110 vargar i familjegrupper. 8 helfinska och 11 finsryska flockar. 

Döda vargar. För Sverige och Norge 2009-05-01-2010-04-30 finns 59 ”kända” dödsfall. 30 ”licensjakt”; 14 ”skyddsjakt”; 7 ”legalt” avlivade; 8 trafikdöda, 2 tjuvskjutna och två oidentifierade orsaker. Dessutom en utvandrare till Finland. Dessutom finns ett okänt antal okända dödsfall där de döda vargarna aldrig hittas. Detta är också ett mörkertal vid skattningar. För Sverige och Norge 2010-05-01-2011-04-30 finns 57 ”kända” dödsfall: 23 ”licensjakt”; 15 ”skyddsjakt”; 4 ”nödvärn”; 1 ”legalt” avlivad; 7 trafikdöda, 1 tjuvskjuten, 2 döda i samband med sövning och 4 andra orsaker.

Föryngringar(valpkullar) 2009 (Wabakken et al 2010a): helsvenska 19; helnorska 3 och svensk-norska 4. För 2010 (SOU 2011:37): helsvenska 24; helnorska 3 och svensk-norska 2. Det innebär att det under 2010 kan ha tillförts mer än hundra valpar till vinterbeståndet genom födsel av valpar. Det är nog osannolikt att en föryngring skall undgå upptäckt vid slutliga skattningar, så det är en ganska säker skattning. Säkerheten i skattningar av nuläget för beslutsfattande inför licensjakt på vintern var ganska dålig, däremot har man en hygglig skattning av situationen våren året före. En ”lägesrapporten” om antalet föryngringar 2010 i Skandinavien publicerad 110113 visar sammantaget 24 säkra och 2 osäkra revir, vilket är ca 6 lägre än skattningen i maj. Viltskadecentrum har givet en lägesrapport 110410 och en korrigerad lägesrapport 110502. Det var då: helsvenska 25 + 1 osäker; helnorska 3; och svensk-norska 3. I Wabakken m fl 2010b anges helsvenska 25; helnorska 3; och svensk-norska 3. Slutsatsen blir att man bör vänta till mitten av maj innan man tror man har säkra uppgifter på antalet föryngringar året före.

Olika skattningar framförs. I Finland framförs två olika skattningar av vargstammen. Jägarorganisationen skattar den till 300 och forskarna till 150. Forskare tror att liknande överskattningar föreligger av liknande skäl i många av de länder som nu rapporterar höga vargstammar, varför dessa antal kanske skall tas med en nypa salt.

Tillväxtskattningar  I uträkningar som spreds i samband med skyddsjaktsbeslutet i jan 12 så finns skattningar och prognoser av årlig tillväxt. För tillväxten 2010-2011 nä,

Tolkningar av nuläget (hösten 2011). Utifrån den senaste rapporten från viltskadecentrum har skattningar upp till nästan 400 vargar nämnts.   Man får troligen gå tillbaks till mitten av 1800-talet för att finna en situation när det fanns fler vargar i Sverige än idag. Det framfördes en gissning att vargantalet på förvintern i år ökat med 40% jämfört med i slutet av förra vintern, detta är en stor ökning, det var inte förutsett och knappast förutsebart att den skulle bli stor. Men en del av förklaringen måste ligga i att naturvårdsverket övertolkade ”högst” 210 vargar bortom vad som var berättigat av försiktighetsskäl. 

Det politiskt korrekta vargantalet är inte definierat. Det finns inget politiskt beslut på hur antalet vargar (den svenska vargstammen) definieras. Trots att riksdagen 2009 beslutade att det skall finnas högst 210 vargar i Sverige, så är det långtifrån klart vad detta innebär. När på året skall beslutet gälla? Kanske när antalet är minimalt under året dvs omedelbart före valpningen? Det är vanligt i svenska viltsammanhang att räkna vinterstam, men det är lite förvirrande att kalla ett årsminimum för en övre gräns. Eller skall man använda den definition Wabakken et al använder för att räkna vintervargar? Skall svensk-norska vargar inkluderas i svenska vargar? Hittills räknas gränsvargar som Svenska i samförstånd med Norge, men det är både ologiskt och missvisande, det rimliga vore att ”administrativt” räkna hälften av gränsvargarna till den svenska och hälften till den norska vargstammen.

Färre än….minst.. Den svenska vargpolitiken 2010 var högst 210 vargar och minst (eller precis) 20 föryngringar. Extrembegrepp blir tveksamma om man inte associerar dem till en sannolikhet. Antalet vargar är inte möjligt att skatta exakt och skattningen blir pålitligare om ett år får förlöpa innan skattningen görs, men man agerar som skattning och prognos var felfria. Förutsägelsen av effekten av åtgärder blir än osäkrare än värdet nu. För att hantera sådana här situationer så kan man använda sannolikheter och konfidensintervall. Om jakt (licens och skydd) är så här stor, vad är då sannolikheten för att stammen kommer att stanna under 210 i den överblickbara framtiden? Eftersom den övre gränsen de facto tycks ha överskridits så kanske det är bättre av regeringen att bara dra ett streck över det, än att inleda någon slags räft- och rättarting varför det har överskridits i strid mot statsmakternas instruktioner. Hur stort uttag kan göras för att sannolikheten att antalet hamnar över 210 är 10%? Det är mycket lättare att arbeta med riktvärden än extremer. Dimensionera uttaget, så att stammen förväntas hamna på 210 men kan bli högre eller lägre. En fördel med att taket nu tagits bort är att man arbeta med riktvärden istället och inte behöver ta det så allvarligt om man hamnar lite högre eller lägre, med en adaptiv vargförvaltning rättas detta till om ett eller två år.

Omöjlig vargpolitik med EU

17 Feb

EU gör det svårt för vargen

Denna artikel är mer polemisk än tidigare artiklar på denna blogg och berör acceptansen i högre grad. Det innehåller några lite överdrivna formuleringar så ta det inte alltför allvarligt om det är något du retar dig på, men det mesta är allvarligt menat. Kommenterar mer nederst i artikeln!

EU verkar trycka på att valpflytt måste genomföras därför det är enda sättet att få trovärdighet hos EU!!! Indragning av den lilla skyddsjakt som faktiskt tolereras har tydligen framförts som ett hot om Sverige inte rättar sig efter EUs åsikter hur svensk varg bäst hanteras!  EUs miljökommissionär verkar fast besluten att strikt bevaka att endast mycket restriktiv skyddsjakt förekommer!   EUs svenska kontor tar aktiv del i vad jag uppfattar som polemik och misstänksamhet mot den Svenska Regeringen.

EUs inblandning kan leda till att det tar storleksordningen fyra gånger längre tid och fyra gånger större resurser att sänka vargens inavel! I praktiken tror jag det omöjliggör rovdjursutredningens målsättning att sänka inaveln till F=0.1.   Antalet djurparksvalpar, som måste införas i vargstammen, ser ut att bli orealistiskt stort! Förutom att medarbetsviljan i djurparksutplanteringsprojekt sänkts i en grad som hotar projektet! (se nedan).

Nuvarande svenska vargpolik ser ut att leda till 2000 vargar eller mer i södra Sverige under okontrollerade former!  Detta glädjer troligen två riksdagspartier och den ideella naturvården, som når sina mål utan att behöva besvära sig med att gå omvägen över riksdagen. För de som tror att ökningen därmed har “stöd hos folket” hänvisar jag till en studie SLU gjorde om opinionsläget 2009. Min tolkningen är att cirka 200 vargar, som det skall vara enligt riksdagsbeslutet 2009, har stöd hos en majoritet av folket, men den ökning som nu sker saknar stöd hos en majoritet av folket. Stödet hos opinionen för 200 vargar i de regioner där vargen faktiskt finns var dock bräckligt.

Enda lösningen för regeringen, om de nu inte vill ha uppemot 2000 vargar i södra Sverige, verkar vara att ge vargen gynnsam bevarandestatus nu!!!!  Att vargen får gynnsam bevarandestatus är ett svenskt huvudsakligen politiskt beslut av svenskar och innebär att beståndsbegränsande vargjakt blir friare och under svensk kontroll. Att Sveriges vargpolitik skulle bli mindre beroende av EU föreslogs av Sveriges regering i Augusti till EU, men fick nej! Kraven för gynnsam bevarandestatus kan dock ”sänkas” och ändå vara förenliga med EUs direktiv, detta är mer en politisk än en naturvetenskaplig fråga.  Önskemål om varg beträffande exempelvis inavel kan sättas till dagens inavel i kraven för gynnsam bevarandestatus, men planerna på att minska inaveln kan skrivas in i den förvaltningsplan, som EU trycker på att den skall göras istället för som ett villkor för gynnsam bevarandestatus som det troligen är omöjligt att uppfylla. Förvaltningsplanen kontrolleras av Sverige. Fövaltningsplanen kan konstatera att den svenska vargstammen idag har gynnsam bevarandestatus men ändå planera för förstärkningar.

Skyddsjakt på invandrarvargar från Finland, som bär gener som kan sänka inaveln, kan tänkas bli vanligare eftersom Jämtland får en stor kvot. Vargar kan störa rennäringen! Det är bara att vänta tills de skadar några renar, så blir skadan snabbt stor nog för att EU skall acceptera skyddsjakten!

Några tips om hur acceptansen för varg kan sänkas, om detta nu vore en politisk målsättning :-) :

1) strunta i riksdagens beslut att hålla vargstammen ungefär konstant till slutet av 2012;
2) låt vargen växa exponentiellt med 25% per år utan någon vision om var tillväxten eventuellt skall sluta;
3) de som tycker varg är besvärande måste bevisa vilka vargar besvären härrör från, väsentliga d0kumenterade skador skall påvisas och att skadeavvisande åtgärder måste ha vidtagits och inte hjälpt;
4) låt naturvårdsverket skära ned länsstyrelsens resurser för rovdjursrelaterade åtgärder och förbered andra liknande nedskärningar, som kan motiveras med att länsstyrelsernas agerande inte höjt acceptansen, snarast tvärtom;
5) förklara att regeringsbeslut i augusti 2011 är historia och om något tyckt sig höra något, så var det nog en missuppfattning;
6) meddela att den högsta prioriteten i vargpolitiken är att inte anmälas till EU-domstolen och därmed riskera en prövning om regeringens vargpolitik verkligen varit fel (vilket regeringen inte tycker), därefter kommer eventuella övriga hänsyn;
7) meddela att alla problem nog löses första juni när en förvaltningsplan kommer att vara klar, som regeringen kom på att EU kanske skulle gilla i somras, och som ger en gemensam referensram som det bara blir att rätta sig efter;
8) meddela att ett sk etappmål inte innebär att man skall stanna upp för eftertanke hur man skall gå vidare, utrymme för eftertanke finns när man gått vidare;
9) meddela att teknikerna för att minska inaveln med valpflytt och vargflytt är det väl bara och rusa vidare med, hänger vi efter dem med blåslampan sätter de nog fart, varje rykte om att man behöver ta det lugnt under ett utvecklingskede är obefogat;
10) meddela den minoritet som motsätter sig förflyttning av vargar och vargvalpar för att det innebär en snabbare ökning av vargstammen och misstror att syftet bara är omsorg om vargens genetik att de förmodligen har rätt, om vargantalet ökas så ökas behovet av valpflytt och därmed vargantal osv.;
11) meddela att det är väl känt att exponentiell tillväxt med 25% i ett ekologiskt system inte kan förmodas rubba några balanser, särskilt inte för varg som har liten betydelse för ekosystemet, det är fånigt att oroa sig för något som varken bevarandebiologer eller ideellt naturskydd eller naturvårdsverket tycks oroa sig för och där konsekvenserna på ekosystemet verkar så små;
12) att maximera vargens tillväxt kanske är en bra bestraffning för ett bångstyrigt folk, som inte uttrycker vederbörlig ödmjukhet för önskemål från EUs kommissionärer? Sveriges ledargarnityr har problem med att få acceptans för en närmare bindning till EU och kanske därför vill söka nya vägar att minska motståndet?;
13) att visserligen kanske det tillfälligt minskar acceptansen att gå upp till – säg 600 – vargar snabbt, men gör man det långsamt så blir det enligt erfarenheten ett ständigt gnatande, då är det bättre med en snabb ökning så man sedan, när antalet stabiliserats om några år, kan säga åt folket att de måste leva med världen som den är, anpassa sig, se framåt och grubbla över något annat;
14) att säga att det där med att det behövs färre vargar om inaveln sänks är en hypotetisk fråga, som det inte är aktuellt att besvara eller låta påverka vargpopulationens ökning;
15) att jägarna gör bäst i att glömma det där med licensjakt och förvaltningsjakt, erfarenheterna från skyddsjakterna i södra Sverige visar att även de få vargar som behöver skyddsjagas kan ge mycket jaktnöje åt många jägare, och dessutom med en del av deras kostnader betalda! Skyddjakterna bör lämpligen förläggas till barmarksperioden, då räcker nöjet längre för fler;
16) tjuvjakt skall bekämpas med ökande insatser av polisiära tekniker, ökade resurser till tjuvjaktsspanande poliser och strängare straff (fyra år tycks vara för lite för att ha önskvärd avskräckande effekt), telefonavlyssning, stimulering till angiveri etc. bör eftersträvas. En politik där det inte “lönar” sig med tjuvjakt för att det finns en övre gräns för vargantalet både regionalt och nationellt (som inte påverkas av tjuvjakt) och därför den enda effekten av tjuvjakt är att det blir mindre licensjakt, saknar varje verklighetsförankring eller belägg för att den skulle kunna ha effekt mot dessa marodörer.
17) djurparkerna har krävt att det inte skall vara någon licensjakt som riskerar djurparksvalparna, så licensjakt kommer inte på fråga för att undvika avhopp från djurparker. Undantag för deras fosterföräldrar från annars berättigad skyddsjakt blir säkert en baggis, där har man ju ett gott skäl i ansträngningarna att förstärka genetiken.
18) det gjordes en politisk uppgörelse 2009 där förstärkning av genetiken var en viktig del, som blir svårgenomförbar om inte acceptansen förbättras hos LRF och jägareförbundet. Det är inttrycket att LRF och jägareförbundet har gått ifrån denna överenskommelse. Det är att beklaga.
19) det finns de som tycker att blotta närvaron av varg som passerar förbi hus och in i tätorter är besvärande. Detta är överdrivna reaktioner. Det är normalt beteende för vargen med viss nyfikenhet och att ströva omkring, det är något fler människor får vänja sig vid när vargtätheten ökar. Oftast travar vargarna bara rakt igenom en tätort utan att stanna till särskilt länge. Det är först när vargarna inte blir rädda för människor utomhus på under 100 meter avstånd och inte lätt låter sig skrämmas bort med att klappa i händerna eller slänga morgontidningen på dem eller daska till dem med paraplyet eller något sådant det finns skäl att ta allvarligt på det.
20) skador på hundar, tamdjur och renar ersätts med fulla beloppet, andra problem är bara psyko-sociala och en fråga att vänja sig.
21) det vet väl alla att den förkrossande majoriteten av svenska folket vill ha mycket mer än 200 vargar! För den händelse opinionsundersökningar några år sedan skulle motsäga detta, har opinionen säkert blivit positivare till varg sedan dess.
22) EU är i Eurokrisens skugga beroende av helhjärtat stöd från Sverige och svenska folket, och i detta läge får vi inte rubba förtroendet för EU genom att ifrågasätta deras åsikter om svensk varg.

Men det finns en trolig positiv effekt också som faktiskt ökar acceptansen hos huvuddelen av svenskarna. Expansionen av vargstammen kommer att ske där det redan finns flest vargar och där stängslen är bäst uppbyggda. På de 80% av landytan där det inte finns varg behöver folk inte oroa sig så mycket. Sprider sig vargen till något nytt område och skador uppstår är det lätt att binda till nykomlingarna, när de inte är många, och skadorna blir snabbt så stora så man kan konstatera att det inte finns möjligheter att bygga ut stängsel snabbt nog eller schasa undan renarna. Myndigheterna har lång tid på sig innan det faktiskt blir valpar och därmed mera svårhanterligt att få igenom en skyddsjakt. Faktiskt kan man vara så säker på att vargar som uppträder söder eller norr om vargbältet kommer att göra skada, att med de nya reglerna behöver skadan inte inväntas. Det blir ändå så få skyddsjakter det rör sig om, så Sverige kommer inte kunna anklagas för att skjuta vargar till “höger och vänster” bara för att Sverige håller vargrent norr och söder om vargbältet.

Den ytterligara skärpningen av vargkonflikten som EU åstadkommit ser också ut att omöjliggöra den planerade genetiska förstärkningen med djurparksvalpar. Ursprungligen var planen att valputsättningen inte skulle medföra någon nettoökninga av vargantalet. Men kompensation i form av utökad jakt kan inte utgå och inga valpar elimineras utan djurparksvalparna blir ett nettotillskott, det blir svårt att övertyga markägarena om att det inte blir så. Och reviret kommer att skyddas från licensjakt och kanske också skyddsjakt, så markägaren har goda skäl att tro att det blir fler och svårare kontrollerbara vargar på marken, med åtföljande sämre jaktliga betingelser. En lag nödvändiggör godkännande av både markägare och jakträttsinnehavare för valputsättning. Dessa kan vanligen inte förutses i förväg eftersom man inte vet var vargtiken bestämmer sig för att föda förrän hon faktiskt gör det (för vilket behövs att hon till väsentliga kostnader försetts med sändarhalsband) och därefter har man bara någon vecka på sig för administrativa beslut. Det förefaller finnas såväl opinionstryck, egna åsikter som objektiva skäl att tacka nej.  Detta hade inte varit fallet utan EU, då hade kompensationer och reduktion av valpantalet kunnat göra att valpflytt ur markägare jakträttsinnehavare resulterade i färre varproblem. Djurparksföreningen ställer besvärande krav på garantier att valparna inte skall utsättas för jakt. Det ökade motståndet mot vargar har lett till att djurparkerna utsätts för sanktioner för att de medverkar till vad som anses om en ökning av vargantalet och ett stöd till ett kaotisk politik. Dessa nya konflikter med durparkerna skildras i två artiklar på aftonbladet 1) och 2) .

Kommissionären har stora förhoppningar att förvaltningsplanen skall minska polariseringen och skapa en gemensam grund. Dessa förhoppningar är han nog ganska ensam om. Regeringen vill att mer av beslutsfattandet hamnar på länsstyrelserna, men nu vill EU har strikta enhetliga regler som byråkratisera de 10 skyddsjakter om året det är frågan om och minskar inflytandet av länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna. Riktlinjer kan nog göras, men strikta regler för enhetligt beslutsfattande skapar byråkrati och fördröjningar och minskat engagemang på länsstyrelserna och mindre skydd för genetiskt värdefulla eller sydliga och minskar chanserna för att det blir bättre och snabbare beslut, eftersom det är så få fall blir varje fall ett specialfall och borde bedömmas efter sina förutsättningar.

Finns det ingen som kan ha ett vettigt samtal med EU om svensk vargpolitik och genetik??? Jägardelegationen till Bryssel nyligen utnyttjade uppenbarligen inte tillfället! Regeringen talar om regelbundna samtal och dialog, varför inte förklara genetik vid något av dessa möten. Och har regeringen tänkt efter om den här styrmodellen verkligen är den lämpligaste för relationerna med EU? I normala fall söker ofta politiker kompromisser och undviker att den ena parten förlorar ansiktet, men detta verkar inte ha eftersträvats i detta fall. Jag skrev en replik till en artikel av Lena Ek där hon talade om dialogen med EU som jag nog mer tycker verkar en monolog. Citat Svd ”Kommissionen har sagt att vi måste visa att vi klarar av den genetiska förstärkningen. De brukar säga 47–0, det vill säga 47 vargar dödade i licensjakt och 0 dokumenterad genetisk förstärkning, säger Mattias Johansson, stabschef vid miljödepartementet.” Hur okunnig får en stabschet i miljödepartementet visa sig vid vargdiskussioner med EU? Av 47 vargar dödade i licensjakt var ingen enda genetiskt värdefull! Detta innebär en dokumenterad genetisk förstärkning och minskning av inaveln. EUs omhuldade skyddsjakt har däremot lyckade fälla tre genetiska värdefulla vargar och därigenom förstört en väsentlig del av den genetiska förstärkning licensjakten åstadkom! Djurparksvalpsprogrammet kommer enligt rovdjursutredningen att ta 20 år att genomföra, så miljödepartementets planering verkar vara att Sverige skall sittta i Bryssels knä 20 år till.

Slutligen vill jag säga att jag tror vargen skulle klara sig ganska bra trots den höga inaveln även om man inte gjorde något mer åt den än ökad tolerans för invandrade vargar i renbetesområdet, och förvaltningsjakt inriktad på genetiskt olämpliga djur. Inte heller tror jag konsekvenserna av annan natur än psyko-sociala och acceptansmässiga av “minst” 450 vargar koncentrerade till vargbältet blir helt omöjligt att anpassa sig till, det kommer nog att finnas både får, älgar och friluftliv i vargbältet ändå och glesbygden kommer att fortsätta att avfolkas utan att takten ökar nämnvärt. En del människor kommer att få ändra livsstil och en del näringar struktur och en del uppleva obehag, men mindre än andra ändringar under samma period (ändringar i infrastruktur, företagsnedläggningar, ändringar i jordbruks och skogspolitiken, naturkatastrofer, indragning av service i glesbygden). Redan den reform av älgjakten som är på gång kan tänkas få lika stora konsekvenser som 200 vargar till. Som genetiker tycker jag det är synd att idén med att “högst” 210 vargar med mindre inavel är en bättre utgångspunkt i vargförvaltningen ur vetenskaplig synpunkt än “minst” 450 inavlade inte slagit rot hos de som  bestämmer. Jag tror den är riktig och värd att slåss för, även om man inte fokuserar på slutantalet vargar. Det är därför jag skriver detta.